Har (S) och (C?) satt sin prägel på det svenska skolväsendet?

När kyrkomötet var samlat var bland annat frågan om skolavslutningar uppe. Det är förmodligen det som har gjort att jag varit extra öppen för skolvärlden den senaste tiden. Nu har det gått så långt att jag bara måste skriva om den svenska skolan som uppenbarligen, precis som Svenska kyrkan, befinner sig i en djup kris. Jag tar det i kronologisk ordning.

1. Vad skolavslutningarna beträffar är det ett faktum att svensk lag i paragraf 1 talar om frihet från religion. Paragraf 2 talar om frihet till religion. Om någon är förvånad rekommenderar jag Petri Kajonius bok Förunderlighet och radikalitet som handlar om ett av de mest extremaste länderna i världen. Problemet med skolavslutningarna tycks vara att de ligger utanför undervisningen. I undervisningen får nämligen ingen religiös påverkan förekomma, men avslutningarna ingår inte i undervisningen så där kan det i princip förekomma. Jag tycker Dag Sandahl formulerade det träffsäkert när han sa till rektorn: "Jag har inga problem med detta. Jag gör som jag brukar. Det är du som har problem. Hur vill du ha det?" Det vill säga skolan har problem. Nu till problem två.

2. Internatskolorna. Det är uppenbart att, inte bara Lundsbergs internatskola har problem, utan alla friskolor. Det kan inte vara en nyhet för någon att (S) och (C?) har problem med privatskolar. Jag vill inte rättfärdiggöra sådant som varit fel på våra internatskolor, men rent historiskt vet vi att vänstern har problem med friskolorna och helst vill avskaffa dem. Till detta vill jag säga att jag själv gått på internatskola, en skola som varit en av de största välsignelserna i mitt liv. Skolan grundades av prästen Peter Fjellstedt och var ägnad åt dem som ville bli präster men inte hade råd. Det var där jag lärde känna den Helige Ande och det var där kallelsen växte sig stark. Jag förordar i första hand internatskolor för alla och i andra hand privata skolor och i tredje hand kommunala. Jag tror inte att det är statens uppgift att fostra de unga, se förra bloggen. Det är föräldrarnas sak och sedan deras företrädares.

3. Jag samtalade med en god vän i veckan som ligger bakom oss. Han är lärare. Nu har han fått hoppa in som vikarie i matematik på några andra skolor. Skälet? Jo, sju av nio lärare är sjukskrivna! De orkar helt enkelt inte längre. Skolan är inte bara i kris utan sjuk. Jag ska förklara. Han har ett 20-tal elever i matematik och de uppträder håglöst. De kan inte. De vill inte. De orkar inte. De kommer knappast att klara sina mål. De som klarar sig bäst, ja till och med galant är alla invandrare. Invandrarnas föräldrar tillåter inte att deras barn slarvar med läxorna. Eller att de ständigt och jämt är ute och festar. Invandrarbarnen kan sina läxor och min gode vän sa: "Om bara några år kommer alla viktiga jobb att besättas av invandrare! Svenskarna håller inte måttet". Nu förstår jag varför vi behöver invandrarinvandring. Om någon ska kunna rädda detta land eller åtminstone dess välfärd är det invandrarna.

Han fortsatte med att berätta att den svenska skolan i jämförelse med andra länder befinner sig på samma nivå som Somalia! Det finns ändå en skillnad och det är den att i Sverige består klasserna av 20-30 mer eller mindre ointresserade elever. I Somalia kan de sitta 200 elever i skuggan av några träd. De har inte papper och penna, utan skriver i sanden. Det är dödstyst när läraren talar och de håller samma nivå som svenska elever.

Det blev en lång blogg, men jag är lite tagen. Kan det vara så att att det faktum att det svenska samhället, (S) och (C?), inte bara härskar över Svenska kyrkan utan också har satt sin prägel på det svenska skolväsendet? Jag tror jag måste fråga Värnamobon Annie Lööf.