Skuld och skam, del 1

Det gladde mig mycket att läsa senaste numret av Svensk Pastoraltidskrift (SPT). Kollegan Mikael Löwegren har skrivit en artikel under rubriken "Men tar vi inte för lätt på synden ...?". Detta med anledning av att vi numera mer eller mindre rationaliserat bort skriftermålet ur Högmässa. Hans motfråga, och tes får jag förmoda, är den motsatta: Han frågar: "Tar vi inte för lätt på synden med ett infogat allmänt skriftermål?" Löwegren slår istället ett slag för den enskilda själavården och bikten. Men det som gjorde mig glad är att jag får läsa om skillnaden mellan synd, skam och sår. Om Luthers stora fråga var hur ska jag finna en nådig Gud är vår tids fråga snarare hur jag kan veta att jag är älskad och att mitt liv har en mening. Men då talar vi inte längre om synd utan om skam, ett ämne vi praktiskt taget aldrig talar om. Jag citerar:

Det här berör också vår tids stora brottning med en annan problematik än syndaskulden, nämligen skammen. Känslan av allmän uselhet, av att jag inte bara har gjort fel utan är fel. Förlåtelsen är det liturgiska svaret på synden, välsignelsen är det liturgiska svaret på skammen. Blandas de samman binder vi människor itsället för att befria. Om människor i syndabekännelsen tror att de ska lägga fram sin allmänna uselhet, och dessutom får denna bekräftad genom att prästen förlåter den, förstärker vi den skam som skulle brytas.

Jag tror att Löwegren pekar på något så viktigt att han kunde skrivit mer om det. Det är nu några månader sedan jag läste tre böcker just om skam. Det började med att jag läste Marta Cullberg Westons böcker Från skam till självrespekt och Självkänsla på djupet, författade i omvänd ordning. Hon reder ut skillnaden mellan skam och skuld och hon belyser olika slag av skam. Den vanligaste formen av skam är att man helt enkelt gjort bort sig och skäms för det. Den svåraste formen är den som härrör ur inre föreställningar att vara värdelös, av det skälet att dessa fräter på människans grundläggande livskänsla. Det är lätt för vem som helst att känna igen sig i hennes beskrivningar eftersom alla har skam. Skammen är i grund något positivt, ett inre reglage som gör att vi kan fungera i våra relationer. Det är när vi överskrider gränsen som den blir negativ.

Den tredje boken jag läste är mer "vetenskaplig" och beskriver skammen som grund för depression eller som en väg till ömsesidighet. Det är psykiatern och psykoanalytikern Johan Beck-Friis som behandlat skammens natur och uppkomst, liksom dee biologiska och psykiska utveckling. Han visar på sambandet mellan svåra skamkänslor och depression. Och jag förstår att här hjälper inte syndaförlåtelsen utan endast välsignelsen.

Det ligger i skammens natur att gömma sig. Det är därför vi aldrig talar om den. Istället får den växa sig allt starkare. Här måste ske en förändring i ord och handling. Det räcker inte med ryggdunkningar och hurtiga fraser. Varje människa behöver få se att hon är skapad till ett meningsfullt liv och att vi tjänar en Gud som vill välsigna oss och vårt kall. Gammal god kristen undervisning med andra ord.