På tåget hem från Stockholm igår läste jag ut Förunderlighet och radikalitet, en bok skriven av Petri Kajonius. Han gör en samhällspsykologisk analys och boken är relativt lättläst även om den är sprängfylld med faktauppgifter. Varje sida har en notapparat så det går lätt att kolla varifrån han hämtar sina påståenden.
Undersökning efter undersökning visar att Sverige i jämförelse med andra länder är mer eller mindre extremt. Det är det mest individualistiska och det mest feminiserade landet i hela världen. En förklaring är att statsformen i över hundra år har präglats av så kallad statsindividualism, det vill säga att staten gör allt vad som står i dess makt för att främja individens livsmål. I gengäld kräver staten att individen står till statens förfogande.
Den svenska samhällsmodellen kännetecknas av att individen byter ut en typ av frihet mot en annan. Individens "frigörelse" innebär frihet från tvång och gör att hon i stället kommer att kräva en annan typ av frihet, nämligen möjligheter och rättigheter. Få eller inga skyldigheter men alla rättigheter med andra ord. Det betyder att staten ska stå för skyldigheterna och individen för rättigheterna. För detta krävs ett jättelikt ingrepp av staten. Om utvecklingen ska gå åt det önskade hållet måste individen finna sig i lagar, förordningar, skatter och övervakning. Om staten ska stå för tryggheten, måste den använda sig av lagar och förordningar med mera. Denna utveckling är inte alls lagom, utan extrem.
Kajonius visar att staten har övertagit Svenska kyrkans roll när det gäller uppfostran, inte endast uppfostran av barnen utan av medborgarna! Här har vi skälet till att det bara får finnas en åsikt i taget i Sverige och varför olikheter tonas ner. Problemet är bara att staten därmed har åtagit sig ett hopplöst uppdrag. Det att fostra det onda i människan. Det finns inget samhälle i världen som har lyckats med det. Det går inte att göra om människor. Risken är när staten försöker att den använder sig av övergrepp i form av åsiktsregistrering, kontrollsystem och bestraffningar.
Kajonius visar också att i takt med att staten tar över ansvaret så minskar ansvaret hos individen. Eller negativt uttryckt; individen blir ansvarslös. Detta är lika hemst som det ovan av det skälet att den trygghet staten utlovar bara kan uppstå i det familjära sammanhanget, i människors nära relationer. Det vill säga just där ansvarstagandet undergrävs.
När vi ändå är inne på kyrkan. Annika Borg skrev en tankeväckande krönika i Kyrkans Tidning på delvis samma tema. Hon lyfter fram det faktum att vi inte har eller kommer att ha råd med vår välfärd. Hon skriver att det inte spelar någon roll om staten tänker eller vill rätt. Den kommer inte att ha råd. Det spelar ingen roll om individen kräver sin rätt för det går inte att möta kravet. Hon skriver det som ligger i luften när man läser Kajonius bok: "Krympande resurser kan få ett samhälle att moraliskt haverera. Motsättningarna mellan människor att växa. Främlingshat att öka."
Finns det några alternativ till statsindividualismen? Kan staten i framtiden leverera den välfärd den lovar? Går det att rusta sig för de svåra villkoren? Petri Kajonius och Annika Borg har några försiktiga tankar också kring det. Borg skriver: "Ett sätt att rusta sig är att inse faktum och sluta med nostalgitrippen bakåt eller överskylandet av hur läget är."
Det är inte bara greker eller italienare som behöver ta sig en funderare om framtiden. Det gäller i lika hög grad svenskarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar