Så börjar ett nytt Kyrkans år, en ny vecka med nya möjligheter.
Det förra kyrkoåret avslutades (nästan) med att Kari och jag var på begravning på vårt förra tjänsteställe Hjälmseryds kyrka. Eva Spångberg begravdes i torsdags. Jag minns första gången jag mötte henne. Hon fyllde 60 år och det var på sin plats att den nye kyrkoherden uppvaktade. Hon var ensam vid tillfället och vi fick ett förtroendefyllt samtal. Samma år, på sensommaren, bröt väckelsen ut. Kyrkan var välfylld kväll efter kväll. Vi hade 35 väckelsemöten på sju veckor. Människor lämnade sig åt Gud, betryckta blev befriade och sjuka helade. Det var många som villa ha och fick förbön. En kväll alldeles i början av kampanjen såg jag Eva i bänken och bad henne vara med som förebedjare. Hon tvekade och först efteråt förstod jag varför. Ingen hade tidigare bett henne om något liknande och hon visste inte om hon dög till detta. Men det gjorde hon.
Några år senare startade vi Bibelskolan i Nya Hjälmseryd. Eva var självskriven som en av lärarna. Hon undervisade ur Gamla Testamentet, men också en hel del om Kyrkans år och i enskild självavård. Tillsammans startade vi också det förlag som hon senare tog över och på vilket allt hennes material är utgivet.
Hon var en gudabegåvad förkunnare. Lägg märke till vad jag skrev - förkunnare. Det är sant att hon var en skicklig träsnidare, men snideriet var hennes redskap. Själva budskapet satt så att säga inte i träet utan det var inskrivet i henne själv. Evangeliet blev ett med henne, hennes liv blev ett vittnesbörd och figurerna uttryckte just detta.
I torsdags var Nya Hjälmseryds kyrka än en gång praktiskt taget fullsatt. Här fanns alla de gamla trosvännerna, här fanns biskopar, präster och gamla fängelsekunder. Alla kunde lyssna till Eva och Eva lyssnade lika uppmärksamt till dem alla. Begravningsgudstjänsten leddes av Biskopen och min efterträdare Anders Griph. Eva talade ofta om "att få komma hem" och därför var det på sin plats att Inga-May Hörnberg började med att sjunga Som när ett barn kommer hem om kvällen och möts av en vänlig famn, så var det för mig att komma till Gud. Jag kände att där hörde jag hemma Sedan berättade Anders på ett utmärkt sätt om Evas liv och tjänst.
Inledningspsalmen var 223;- Jag vet en port som öppen står, där från de gyllne salar ...
Efter överlåtelsen sjön vi 561;- Glädje utan Gud ej finnes, utan Gud ej finnes frid ...
Slutpsalmen var 165;- Vår blick mot helga berget går, där Jesus, du förklarad står ...
Ute vid graven sjöng vi 277;- Så tag nu mina händer och led du mig ...
Eva fick en kallelse från Gud. Hon gjorde den fast och har nu fullbordat den. Mer än så kan en människa inte göra. Alla människor är kallade, men inte till ett och detsamma. Gemensamt för alla kallade är att kallelsen kommer från och sker i gemenskap med Gud. Kallelsen upplevs som gränslös. Uppdraget är alltid för stort. Så är det och så ska det vara eftersom det tvingar den kallade att leva nära Gud. Jag tänkte på detta när jag läste ledaren i Kyrkans Tidning där begreppet kallelse problematiserades. Försäkringskassan har ju larmat om prästernas, särskilt kyrkoherdarnas, sjukskrivningar. Problemen uppstår, menar jag, dels när kompetensen inte räcker till och dels när jag vägrar att inse det.
Eva hade en stor kallelse samtidigt som hon, i synnerhet inte under senare år, hade en särskilt stark fysik. Hon överlevde tack vare att hon levde nära Gud. Gemenskapen med Gud, Guds personliga tilltal genom evangeliets ord och genom den Helige Ande betydde mer för henne än människors förväntningar och ibland högljudda krav.
Så fullbordades Evas kallelse och så slutade Kyrkans år 2011. Slutet fylldes med minnen, tacksägelser och nya tankar.
Så börjar ett nytt Kyrkans år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar