"Kyrktanten" oförstående

Det finns en anonym människa som skriver i Värnamo Nyheter. Hen går under signaturer Kyrktanten. Hon ondgör sig bland annat över min blogg. Hon tycker att vi också fortsättningsvis ska ha inkompententa kyrkopolitiker som arbetsgivare. Det är i varje fall min slutsats eftersom hon ondgör sig över att jag skrivit så. Sedan fortsätter hon: "Måhända är åsyftade politiker trogna gudstjänstbesökare och aktiva lekmän ..." Men hon är ändå glad därför att "flertalet präster och övriga anställda arbetar med att förkunna det glada budskapet."

Det mesta talar för att Kyrktanten är en av dem som varit med om att avskeda Mattias Fjellander och nu vill hon försvara sig. Hon skriver: "Jag har svårt att förstå varför man är är kvar på en arbetsplats där man inte trivs och ogillar "systemet". Sic! Helt oförstående med andra ord. Det händer regelbundet att människor ber sådana som mig att lämna Svenska kyrkan. Det får man vänja sig vid i en ogin kyrka, men med den här bloggen ville jag visa på oförståelsen. Kyrktanten och andra begriper inte att skilja mellan Kristi kyrka och organisationen, "systemet" eller arbetsplatsen. Det har blivit ett stort problem. De ser inte att Svenska kyrkan befinner sig på ett sluttande plan och de förstår inte att uppskatta att det finns sådana som mer eller mindre högljutt protesterar. Hon avslutar med att vi (?) försöker få rubriker genom att spela martyrer. Om det är Mattias Fjellander eller undertecknad som avses är oklart.

Kyrktanterna, de välsignade, utgör en av orsakerna till att det ser ut som det gör i Svenska kyrkan. De har öron men förstår inte, ögon men de ser inte och kan därför inte heller omvända sig. NEJ, jag dömer dem inte. Jag beklagar mig och anser som profeten:

Dock bör man inte så mycket gå till rätta med någon annan eller förebrå honom, eller förbrå ditt folk, som man bör gå till rätta med prästen ... Det är förbi med mitt folk, därför att det ej får någon kunskap.

Nästa vecka ska vi behandla kyrkostyrelsens skrivelse 2012:1 om den kommande verksamheten 2013-2015. Där föreslås bland annat att ett antal miljoner (60 om jag minnns rätt) ska gå till att nå ut med evangelium till alla i Sverige. Vi får hoppas att det blir något bra av detta. Det räcker inte med miljöaktiviteter eller genusflum. Det svenska folket behöver på nytt få höra vad som menas med synd, rättfärdighet och dom. Vem Jesus är och vad han betyder för svenskar i allmänhet.
 

Ska Svenska kyrkan införa åsiktsregistrering?

Nu drar det ihop sig till kyrkomötet. Jag har läst det mesta som ska läsas och på söndag bär det iväg mot Uppsala. Jag stannar till i Stockholm ett dygn för att se hur Bajen förhoppningsvis slår Brage på Söderstadion. Vi hade en tung förlust mot BP i tisdags så nu hoppas jag på revansch på söndag.

På måndag samlas Frimodig Kyrka för att gå igenom arbetet i utskotten.  Det stora ärendet är förstås den så kallade strukturutredningen. Motvilligt måste jag erkänna att utredningen gjort ett gediget arbete. Jag tror att jag förstår hur de tänker och jag hoppas att syftet är gott. Men det är helt klart att församlingarna blir lidande på denna reduktion. All makt förflyttas till pastoratet och vi kommer att få två olika slag av församlingar, nämligen pastoratet (den stora församlingen) och församlingen (den lilla eller distriktet). Det kommer att slå väldigt olika beroende på var du bor. Här finns ändå någon motion som föreslår att församlingen ska få behålla sitt direktvalda kyrkoråd och att det också fortsättningsvis ska firas söndaglig gudstjänst. Jag får väl tala för och rösta för det men det är tveksamt om det hjälper. Majoriteten, läs (S) och (C) bestämmer det mesta.

Det går alltså till så att ledamöterna skriver motioner som sedan bearbetas av kyrkostyrelsen och utskotten. De som förbereder ärendena skriver så kallade reciter som ska utgöra underlag för diskussionerna i utskotten. Sedan gör utskotten ett betänkande som läggs fram för kyrkomötet. Dessa ska diskuteras i den andra sessionen, 19-21 november och så beslutas det.

Det finns flera tänkvärda motioner. Frimodig kyrka har skrivit 13 motioner av sammanlagt 62. Vi föreslår till exempel att det ska göras en uppföljning av den så kallade lyssnarkonferensen i Lund år 2007 som innebär att Svenska kyrkan ska sprida vad som kom fram på denna, åtgärda förslag och fortsätta samtalen. Det var ett antal systerkyrkor som  framförde kritiska synpunkter på hur Svenska kyrkan fungerar. Det verkar som att denna konferens har tigits ihjäl.

I en annan motion föreslår vi att Svenska kyrkan ska inrätta ett konto varur ur våra fattiga systerkyrkor ska kunna söka medel, som till exempel stipendier.

I ytterligare en motion föreslår vi att kyrkostyrelsen utreder förhållandet mellan läro-och ordningsfrågor. Svenska kyrkan är väldigt noga med ordningsfrågorna och domkapitlen är snabba på att gripa in när någon präst varit illojal. Samtidigt bryr sig Svenska kyrkan inte alls om vad som predikas eller lärs ut. Det är oftast vi präster som kommer i kläm eftersom vi har en himmelska arbetsgivare vid sidan av organisationen. Vi tvingas till sådant som är obibliskt, vi hindras att söka tjänster och några av oss köps ut. Jag tycker att en utredning är på sin plats.

Frimodig kyrka föreslår vidare att kyrkostyrelsen initierar ett arbete om pastorala strukturer för Svenska kyrkan. Hur ska en levande församling arbeta och hur ska de anställda finna det meningsfullt. De här frågorna gränsar till mina motioner om mission i Sverige.

Alla motioner är inte lika bra. Ett riktigt bottennapp har (C) lyckats åstadkomma när de manar kyrkostyrelsen att rapportera till kyrkomötet vilka präster som har avsagt sig vigselrätten. Nu ska Svenska kyrkan enligt (C) införa åsiktsregistrering. Det sker ju redan informellt men det här är verkligen att gå över gränsen. Jag tror inte att den motionen går igenom, men man vet aldrig.

Jag ska försöka att blogga varje dag under kyrkomötet så att de av er som vill åtminstone till dels kan följa med.

Och så nästan skämdes jag ...

Det är med lite motstånd jag skriver några hastiga rader. Jag har ju inte skrivit på ett tag och dessutom har det varit så många goda kommentarer som jag skulle vilja lyfta fram. Men det låter sig inte göras nu. Det har varit några intensiva dagar. nu. En hel dag gick åt till sammanträdet med Hela Människan i Stockholm. Det är alltid intressant att vara med på dessa eftersom Hela Människan är en organisation som utvecklas hela tiden. Mest känt är kanske arbetet med De Glömda Barnen, men här finns mycket annat också, mest av glädje men också en del av sorg.

Igår hade vi också en stor familjedag eftersom barnbarn nummer 7, Linn Oliwia Elisabet döptes in i Kristus. Hon är fantastisk redan som baby, stilla, eftertänksam och med stora intresserade ögon.

Nu har jag varit och är på kontoret för att hinna ifatt något och för att förbereda morgondagens begravning så det det blir bara några korta reflektioner innan jag åker hem.

Ett stort bekymmer under åren jag undervisat om cellkyrkor har varit när man spelar ut gudstjänsten i kyrkbyggnaden mot den som hålls i hemmet. Ofta beskrivs de båda varianterna som att antingen är man kyrklig eller sekterisk. Om man nu alls talar om gudstjänsten i hemmet. Det var länge sedan det talades om husandakten och dess vikt. Jag tycker faktiskt att vi som anställda borde prioritera detta med att uppmuntra människor att komma samman i hemmiljö för att sjunga, tala med varandra och be. Det stora bekymret som jag ser det är att vi glömmer bort att förlägga gudstjänsten till hjärtat. Gudstjänsten hålla inte i första hand i en byggnad eller i ett hem, utan i ett hjärta. Jag tycker därför vittnesbördet om den nya födelsen i kommentaren till min förra blogg är fantastiskt uppmuntrande. Jag håller helt med detta med viljan, lydnaden och lidandet. Det är väl vad talar om när vi talar om korset?!

Vidare är det också så menar jag att det inte är någon god idé att försöka tvinga någon till gudstjänsterna. Av det enkla skälet att den nya födelsen betyder så mycket. Naturligtvis kan man bli född på nytt när man kommer till gudstjänsten men man kan lika gärna bli förhärdad. Idag var jag predikoledig men ändå i kyrkan. Det var konfirmation igår och ganska mycket folk i Högmässan idag, många ovana kyrkobesökare även om många av dem brukar komma också på midnattsmässan till jul och kanske en del andra tillfällen. Då såg jag och tänkte jag, tydligare än tidigare; Vad roligt att se er här! Tänk vilken nåd Gud visat er som låtit er komma! Och så nästan skämdes jag lite över den nåd jag själv fått del av i så överflödande mått som tillåter mig att fira Högmässan varenda söndag. O, vad jag önskar att fler kunde få del av den.

Hur kan fler få upptäcka vem Herren Jesus är, vad han och vad hans död på korset betyder för oss alla.

Fredrik Modéus

Nu måste jag få reflektera något över vår senaste församlingsdag. Jag brukar inte skriva om vad som sker i Värnamo församling av flera olika skäl, men idag gör jag ett undantag. 

I söndags var prästen och doktoranden Fredrik Modéus här och höll ett föredrag. Det märktes att han var väl inläst på ämnet och han framförde det mycket pedagogiskt. Tänk att folk kunde sitta i kyrkbänkarna och lyssna i en och en halv timme, men något undantag förstås. Fredriks besök var insatt i ett större skeende eftersom Värnamo församling bestämt sig för att tillämpa stiftets koncept Till tro. Det som handlar om att varje verksamhets huvudsyfte är att vårda det heliga. Benämningen kanske inte säger så mycket men det handlar om att ha Jesus i centrum. Det ska ske genom ett förtroendefullt ledarskap, lärjungaskap idag, bygga levande gemenskaper och genom att göra skillnad i världen. Jag tror mycket på denna övergripande idé och ser mycket fram emot tillämpningen. Cellkyrkor vägleds nämligen av samma principer och dem har jag levt med i snart 20 år. Så det är klart att jag är spänd över att församlingen ska tänka på och rikta in arbetet efter dessa principer. 

Vi har talat om konceptet så länge det funnits i stiftet. Jag tror det är inne på andra året nu. En grund är onekligen lagd i Värnamo och temat för året som ligger framför oss är bygga levande gemenskaper. Det var också Fredriks ämne för eftermiddagen. Han talade som sagt en och en halv timme, sedan var det kaffe och dagens avslutades med en frågestund. Nu har det gått några dagar och folk har frågat varandra hur det var. Och jag förmodar att de flesta sagt: bra. Och det tycker jag också även om ingenting var nytt för mig och även om jag velat göra femtio kommentarer. Men det är två saker jag vill lyfta fram och ni får gärna reflektera vidare tillsammans med mig.

För det första talade han genomgående om att levande gemenskaper består av människor som samlas. När han förklarade vidare sa han att de måste samlas omkring något, det vill säga gudstjänsten. Detta med gudstjänsten i centrum har vi högkyrkliga tjatat om i decennier och det är bra. Men alltid förutsätts att det är gudstjänsten i kyrkobyggnaden. Varför saknas alltid gudstjänsten i hemmet? Behöver en kristen inte både helgdag och vardag? Både kyrkbyggnad och hem? Det kanske till och med är så att helgdagen syftar till vardagen? Det låter självklart men varför lyfts det aldrig fram? Och hur kan vi uppmuntra människor att samlas i hemmen? Detta är något som jag kommer att ta upp regelmässigt på våra samlingar framöver.

För det andra. Fredrik säger att alla som vill vara med måste komma. Om anställda och förtroendevalda inte kommer till gudstjänsten i kyrkbyggnaden kommer de aldrig att kunna tillhöra sagda gemenskap. Tydligen har han skrivit om detta i Kyrkans Tidning och fått en mängd reaktioner. Hälften säger: Vad bra att du säger detta och den andra hälften: Hur kan du ställa sådana krav på anställda och förtroendevalda. De gör väl tillräckligt ändå? Visst, detta kan diskuteras, men nu min fråga: Varför talas det aldrig om omvändelsen och den nya födelsen? Hur ska vi kunna förvänta oss andliga resultat om där inte finns andligt liv? Det går inte att tvinga någon att fira gudstjänst. Tvärtom, det går inte att fira en rätt gudstjänst utan  tro på Herren Jesus. Självklart inser jag att människor kan möta Gud i gudstjänsten. Det är inte det. Det är snarare det att människor inte längtar efter det och denna skillnad mellan lärjungar och icke-lärjungar måste också lyftas om vi ska kunna hjälpa andra att upptäcka vem Jesus är. Ja, så några av mina tankar.

Hets mot folkgrupp

Idag är det 14 söndagen ef Tref och ämnet är Enheten i Kristus. Den som vill kan klicka sig fram till dagens Högmässa med predikan om inte i kväll så förhoppningsvis i morgon. Jag hade bestämt mig för att byta ämne från transvestiter till mission, men eftersom det är så många goda kommentarer i ämnet "kyrkoherde och transvestit" gör jag klokt i att fortsätta. Det är möjligt att jag blir anmäld för hets mot sexuellt oliktänkande eller hur det nu rubriceras, men då får jag väl ta det. Det är viktigt att vanligt folk, hovsamt, får komma till tals. Efter de kommentarer som gjorts innan står det väl klart att inge vill fördöma någon annan oavsett tro eller än mindre för sexuell läggning. Samtidigt är det angeläget att vi får ett seriöst samtal kring detta som onekligen upplevs som ett problem för många. Vi kan inte bara böja oss för Svenska kyrkans massiva stöd för HBTQ-personer eftersom det inte bara handlar om sexuell läggning utan också om viktigt teologi. Någon tycker till exempel att jag ska backa, just för att inte anmäld, men jag tycker inte det. Jag vill lära. Jag vill förstå och vara en sann kristen. Det har jag velat hela mitt liv.

Och jag tycks inte vara ensam. Både några anonyma, RalBaNi, Andreas Holmberg och Magnus Olsson samtalar seriöst. Ni skulle bara veta hur mycket jag uppskattar era inlägg!

HBTQ-personer finns bland såväl liberala kristna som konservativa, många av dem hör säkert också till "de stilla i landet". Jag försöker ha förståelse för dem och respekt som bröder och systrar i Herren, men där finns också de "stolta i landet" och dem som försöker revanschera sig mot sådana som mig. Jag tänker inte tiga när det krävs att jag lyssnar OCH talar. Jag kan förstå, precis som Magnus Olsson, att det finns de som vill vara anonyma. Kanske måste vara det. Men ingen ska anonymt trakassera andra. Så var det sagt.

Den viktigaste riktningen på vårt samtal är för mig teologin. Jag lägger märke till att några inte förstår sambandet man - kvinna, skapelseordning och inte minst ämbete. När jag studerade 1 Korintierbrevet hade jag anledning att försöka förstå hur Paulus tänkte. Det fanns många problem i Korint. Församlingen var splittrad, någon hade offentligt, enligt Paulus, begått grova sexuella synder, andra åt kött som var offrat till avgudar, kvinnor uppträdde i uppror mot tidens konventioner och i vissa sammanhang hoppade man över instiftelseorden vid nattvarden. Några var berusade när de andra anlände. Här fanns med andra ord mycket att diskutera. Och Paulus tar inte diskussionen. Vad jag förstår beror det på att han inte ville sätta sig i samma båt som dessa, om ni förstår vad jag menar. Istället tillför han det eskatologiska perspektivet. Han talar om idealet. Om det lycksaliga tillståndet och om hur det borde påverka oss. Kristus är EN, troheten är vårt ideal, vad vi äter spelar mindre roll likaså vad kvinnor har på huvudet. Instiftelseorden SKA läsas varje gång och vi ska leva nykter och bedjande.

Och så tycks han mena det som hör hemma i vår diskussion; Frälsningen upphäver inte skapelsen, utan tvärtom. Frälsningen fullbordar skapelsen och skapelsens ordning. Män, kvinnor och barn är alla lika mycket värda, men de är olika. Detta manifesteras genom dopet och tron och våra föredömliga liv ska peka åt samma håll. Var har Paulus fått allt detta ifrån? Han svarar själv att han fått det från Herren. Detta är viktigt för mig. Den som vill veta mer om vad jag lärt kan ladda ner min kommentar till 1 Kor.

Vi ska inte fördöma någon enda människa vare sig på grund av kön, ras eller social ställning. Men vi ska försöka förstå vad Herren menar med frälsningen. Vill Han befria och upprätta skapelsen? Vad betyder det? I ett evighetsperspektiv spelar naturligtvis kön, ras eller social ställning ingen roll. Men hur ser det ut här i tiden och i rummet? Vad är då viktigt? Ungefär så går mina tankar och jag är glad för att få säga dem även om jag riskerar att bli anmäld för "hets mot folkgrupp".

Kanske borde jag tala med biskopen?

Nu har jag läst alla kommentarerna. Det är uppenbarligen väldigt känsligt att vara kyrkoherde och transvestit. Nej, jag är inte förvånad. Några avslutande kommentarer från min sida.

Det är självklart att Åke Roxberg får klä sig som han vill. Jag har ärligt talat inga som helst problem med det. Det måste väl ändå höra till de mest grundläggande mänskliga rättigheterna. Eller, om jag vill anlägga en mer religiös ton; vår religion sitter inte i kläderna! Det är också min uppriktiga mening. Det finns sammanhang där kläderna har stor betydelse. Jag tänker till exempel på de mer fundamentalistiska muslimerna som vill att kvinnor ska dölja sin identitet genom kläddräkten, men det är helt främmande för oss kristna.

Som ni vet har jag under senare år fördjupat mig i 1 Korintierbrevet (nu finns undervisningen på nätet och kompendiet är tillgängligt i sin helhet) och där finns några intressanta detaljer om klädsätt som måste tolkas. Som till exempel att kvinnor inte måste ha något på huvudet när de ber eller profeterar fastän Paulus skriver så.

Min mening var aldrig att hänga ut Åke Roxberg. Det var han själv som gjorde. Han ringde till SvD och bad dem göra intervjun och han intog liggställning iklädd kvinnokläder. SvD är inte precis någon lokal blaska. Detta att Åke trivs bäst i kvinnokläder är hans eget offentliga budskap till oss svenskar. Jag har faktiskt inga problem med det heller.

Det handlar med andra ord inte om Åke som privatperson utan vad jag vill lyfta fram i bloggen är Kyrkans syn på skapelsen i allmänhet och biskopens ställningstagande i synnerhet. Och det står nog kvar även om det väcker känslor. (Kanske borde jag tala med biskopen?) Det är nämligen viktigt för kristna människor hur de läser Bibeln, vilka ställningstaganden biskopen tar och hur kyrkoherdar uppträder. Det är här diskussionen hör hemma. Åke väcker själv den diskussionen genom att "gå ut" offentligt som kyrkoherde och transvestit. Också det får han väl göra, eller ... kanske är det en fråga om lämplighet?

HBTQ-personer har på många sätt farit illa genom historien. De har belagts med skam, förföljts, gjorts osynliga och till med dödats. De har misshandlats på olika sätt och kan kan i den meningen jämföras med den slagne i liknelsen om den barmhärtige samariern. Men personen i fråga, som jag hädanefter måste lämna därhän, eftersom jag vill skilja mellan sak och person, identifierar sig inte med de slagna utan med de stolta. Då skärps läget på eget initiativ. Också det går att förstå, men hur ska vi då förstå Kyrkan? Bibeln och biskopsämbetet?

Jag har aldrig haft så många kommentarer på min blogg som under den förra. Det är naturligtvis roligt. Jag har inte tagit bort något. Inte censurerat något och tycker att kommentatorerna jämkat sig samman ganska bra trots allt - på slutet. Där finns ett försök till saklighet och god ton samtidigt som jag märker hur ämnet berör. Och just därför ska den här diskussionen fortsätta. Om än inte här eftersom det finns så mycket annat att skriva om som är lika viktigt eller faktiskt viktigare.

Slutligen, säger Kyrkans syn på ämbetet att Gud är större och verkar utöver ämbetet och trots att innehavarna är ofullkomliga. Det betyder naturligtvis inte att den som har anförtrotts ämbetet får bortse från Kristus och hans ord. Tvärtom, det förpliktar. Den riktigt stora krisen inföll när Svenska kyrkan började bortse från det.

Kyrkoherde och transvestit

Idag och veckan som nu ligger framför oss handlar texterna om den Barmhärtige Samariern, det vill säga om Jesus. Om honom som förbarmar sig över mannen (Adam) som överfölls av rövare, kläddes av de kläder han hade fått av Gud i skapelsen och misshandlades svårt. Det är en fantastiskt liknelse som Jesus använder sig av för att överbevisa den laglärde om hans behov av en Frälsare. Evangeliet träder fram i sin klarhet: Gud älskar oss så mycket att gav oss sin ende Son. Han älskar oss medan vi fortfarande är hans fiender.

Idag läser jag intervjun i Svenska Dagbladet med kyrkoherden och transvestiten Åke Roxberg. Han är anställd som  kyrkoherde i Växjö. Det är en ömsint gjord intervju där Åke eller Ann-Christine, som han enligt egen utsago själv föredrar, står fram som hjälten, eftersom han vågar träda fram. Men det är klart att jag blir fundersam. I intervjun finns ingen som helst källkritik. Ingenting problematiseras förutom omgivningen. Det är omgivningen, får jag veta, som har problem. Åke har hittat hem, heter det i rubriken och biskop Johansson gläder sig naturligtvis över detta och hoppas att många kan bli hjälpta av detta. Inte ett ord om dem som blir ledsna.

Jag får vidare veta att Åke inte räknar in sig själv bland dem som överfallits av rövare och misshandlats. "Jag är ingen ömklig figur", säger han stolt. Han tycker istället att han känner sig snyggare i kvinnokläder. Vad biskopen anser om den saken framgår inte.

Här har vi det som för mig framstår som det stora problemet: "Jag är ingen ömklig figur. Det är inte så att jag har dubbla identiteter". Åke eller Ann-Christine är en och samma person. Hen (?) ska försöka få med båda namnen i körkortet, säger Åke eller Ann-Christine. Den teologiska slutsatsen blir att Gud har skapat hen sådan hen är och nu äntligen är det dags att lovsjunga Gud för detta. Jag vet att jag betraktas som konservativ men dristar mig ändå fråga: Är detta bibliskt? Knappast, men det kanske inte spelar någon roll om det är bibliskt eller inte? Det är inte Gud utan Åke eller Ann-Christine som är den viktiga i sammanhanget. Jag vill inte gärna vara illojal en gång till men ursäkta om jag har svårt för att följa biskopen.

Nu är verkligheten inte fullt så enkel som intervjun vill göra gällande. Den så kallade omgivningen har problem. Omgivningen är alla de människor som visar "rädslor". Det står ingenting om dessa i intervjun förutom att Åke är ledsen för deras skull. Men jag känner flera av dem, några står mig till och med ganska nära. Det faktum som utelämnas i intervjun är att besökare har slutat gå till gudstjänsterna. De ser inte och hör inte längre prästen utan transvestiteten. Någon stackars komminister, självklart inte kyrkoherden, har omplacerats och vänner, också nära sådana till Åke har praktiskt taget brutit relationen. Så helt problemfritt kan ingen säga att det är.

Men måste man inte få vara den man är? Jo, självklart. Vi har alla våra defekter och brottas på olika sätt med våra personligheter. Vi kategoriserar detta som privat. Men det här är något annat. Här finns inga defekter, ingen kamp utan bara stolthet, engelska pride. Det som hörde hemma i syndabekännelsen hör numera hemma i trosbekännelsen. Alldeles oavsett vilket, anser jag till skillnad mot biskopen, att det är direkt olämpligt att arbeta som kyrkoherde när man så radikalt ändrat sin syn på Gud, skapelsen, människan, syndafallet, försoningen, befrielsen och upprättelsen som Åke uppenbarligen har gjort. I prästvigningslöftena lovar prästen att vara alla till föredöme och ingen till anstöt. Åke anser inte att han har brutit mot löftena och förmodligen inte heller biskopen. Det är bara vi andra som har gjort.