Vad kommer efter Alpha?

Efter Alpha kommer Beta följt av Gamma. Det är de tre första bokstäverna i det grekiska alfabetet. Men rubrikens fråga syftar hellre på vad gör vi när Alphakursen om kristen tro är slut? När en grupp samlats för samtala om något så viktigt som kristen tro och kristet liv under 10-15 veckor vill de som är kvar gärna fortsätta att träffas till sådana angelägenheter. Men hur går det till? Hur kan de som vill leva som vill fortsätta att leva som kristna komma med i det mer reguljära församlingsarbetet? Egentligen är det samma fråga som vi i decennier haft när det kommer till konfirmandarbetet. Hur ska vi få dem att fortsätta gemenskapen? 

Jag har under åren ringts upp av mer eller mindre desperata präster och pastorer därför att de fortsatt med Beta, Gamma och så vidare, men inte sett slutet på det hela. För vissa har det till och med lett till att de lagt ner Alpha eftersom människor har kommit till tro, men det vet inte hur de ska kunna "ta hand om de. Det är riktigt sorgligt när det blir så. Problemet är som regel en i grund felaktig föreställning ab begreppet "församlingen". 

Den blivande församlingen St Filippus på Södermalm i Stockholm arbetar efter ett koncept som löser problemet. Jag kommer under hösten att presentera eller lansera ett koncept som prövats och visat sig lyckosamt. Materialet Hand i hand med Jesus består av sex delar och de två första är tillgängliga. Du kan beställa dessa hos www.semnos.com. 

Materialet är skrivet för nykristna, men används ofta lika gärna av andra intresserade. Som en fortsättning på Alpha gör man som så att var och en studerar hemma under veckan. Bokens första vecka innehåller fem korta inspirerande bibelstudier. När det är gjort möter man gruppen som gärna får bestå av 2-12 deltagare. Sedan fortsätter man med vecka 2 och så vidare. Du kan om du vill likna detta vid vilken Betagrupp som helst, men då är skillnaden dels deltagarnas interaktiva självstudier, dels att du får en hemgrupp.

När det kommer till St Filippus får vi i förlängningen en växande församling.

Raoul Wallenberg

 Jo, då - nu har jag läst ut boken Landet utanför, med stor behållning. Jag förundras över att jag inte under min uppväxt vare sig hemma eller i skolan fått större insikter i Andra världskriget. Jag kan svagt minnas att mor och far talat något om detta. Kriget skedde ändå under deras tid. De var 20-25 år gamla då det utspelade sig. Frågan är om det inte var än sämre beställt med informationen i skolan. Och i den utsträckning vi fick lära något - hur var det vinklat? Hur såg analysen ut och vilka lärdomar skulle vi dra?

Kunskapen om krigets mekanismer borde vara viktig allmän kunskap. Om jag fått veta så lite hur lite har då inte mina barn eller barnbarn fått veta? När kriget väl tog slut firades det på gatorna i våra nordiska länder, men somliga svenskar tyckte inte att vi hade något att fira. Vi bidrog ju inte till någon seger!

Innan jag berättar vad Berggren skriver om Wallenbergs öde vill jag visa hur det ser ut utanför vårt fönster. Det är inte ofta man an se hela regnbågen, dessutom så lågt (eller om det är vi som befinner oss så högt).

Utan tvekan fängslades Wallenberg i Ljublankafängelset i Moskva. Men varför? Vilken var hans skuld? Berggren anger sex orsaker. 

För det första betraktades Wallenberg suspekt på grund av sitt efternamn. Han tillhörde en familj av storkapitalister som gjort och gjorde affärer med tyskarna. 

För det andra fruktade Stalin att de allierade skulle lura honom genom att sluta en separat fred med tyskarna. 

För det tredje hade svenskarna organiserat transporter av betydelsefulla flyktingar från Baltikum undan Sovjetmakten. Det var med andra ord en blandning av sammanträffanden och felaktigheter som sannolikt kunde ha retts ut om det funnits en god vilja. Men den goda viljan stod inte högt i kurs i Moskva under den här tiden, skriver Berggren. 

Så det fjärde Berggren anger som orsak var, för att citera från Pravda, hade "Sverige gömt undan förrädare som flytt de baltiska folkens hämnd". Svenskarna hade dessutom en alltför mjuk inställning till nazismen. 

Den femte orsaken var det svenska utrikesdepartementets passivitet. Det fanns inget intresse för att bråka med Sovjet på grund av Wallenberg. Det fanns andra svenskar som var mer intressanta.

Den sjätte och kanske viktigaste orsaken var nog att Sovjet var medvetet om att de handlat fel och i vanlig ordning ville de inte erkänna att man spärrat in en svensk diplomat i strid med den immunitet som reglerat internationella relationer i århundraden.

I stället valde Sovjet att sprida en lögn. Wallenberg och de ryska officerare som skulle ta honom till Moskva hade dödats av högerextremister redan i Ungern. I det läget gjorde den svenske ambassadören i Moskva ett fatalt misstag. Han bad Sovjets UD att bekräfta Wallenbergs död (utan att be om några bevis). Och det gjorde de. Därmed blev den sovjetiska lögnen en svensk sanning.

Jag citerar Berggrens slutsats:

Raoul Wallenberg dog i fångenskap i Moskva sommaren 1947. De sovjetiska myndigheterna erkände tio år senare att man haft Wallenberg i förvar men hävdade att han dött i en hjärtattack. Mer sannolikt är att han avrättades. Det fortsatte att komma vittnesmål från personer som hävdade att han var vid liv. De svenska diplomatiska insatserna för att ta reda på vad som hänt med Wallenberg förblev halvhjärtade. I mars 2016 dödförklarades han officiellt av den svenska skattemyndigheten.

I dag menar man att Wallenberg räddade ett hundratusental judar, men betalade med sitt liv. Jo, han var svensk och han var en hjälte.

Sverige - landet utanför

1 september! Tänk vad tiden går. Vart tog augusti vägen? 

Nu har Kari och jag tillbringat något över en vecka i Branäs och det har blivit tid för läsning. Just nu läser jag en intressant bok som skildrar Andra världskrigets slutfas. Det är historikern Henrik Berggren som skrivit en trilogi om Landet utanför, det vill säga Sverige som landet utanför kriget. Jag läser den tredje delen med underrubriken Sverige och kriget 1943-1945. I den delen beskriver vad som händer i Sverige dag för dag, månad för månad. Han har gjort en imponerande research med material från arkiv, från regeringskansliet, Sveriges Radio, privata brevsamlingar, offentliga tryck, filmer, tidningar, tidskrifter och naturligtvis massor med litteratur.

Idag har jag läst åttio sidor om tiden juli-december 1944 och kriget går mot sitt slut. Det är mycket att ta in.

Berggren skrev inledningsvis att denna tredje del har varit den svåraste att analysera och berätta om. Varför? Jo, därför att det i stor utsträckning saknas sekundär litteratur. Det verkar som att  svenskarna tappade intresset för kriget i och med att det tog slut. Eller som jag förstår det; man ville inte tala om hur Sverige agerat. 1941- 42 hade praktiskt taget helt och hållet handlat om eftergiftspolitik. Genom att göra eftergifter med Tyskland lyckades man hålla Sverige utanför kriget. Ärligt talat rådde ett vänskapsförhållande mellan Sverige och Tyskland. Hitler fick därför aldrig något skäl att invadera Sverige. De hade mer att vinna genom vår vänskap. Vid den här tiden verkar det som att de flesta trodde att Hitler skulle lyckas upprätta sitt tusenårsrike. Bäst att hålla Hitler på gott humör.

Hitler hade invaderat Norge och placerat 300 000 soldater där och sett till att Quisling kunde leda landet åt dem. Norge hade inga möjligheter att själva försvara sig, men hade en stark motståndsrörelse.

Finland tvingades att direkt samarbeta med Hitler för att kunna stå emot Sovjetunionen. Det handlade om landets överlevnad. Men, som sagt, Sverige klarade att hålla sig utanför - genom att kompromissa! Det blev emellertid svårare och när USA och de andra västmakterna kom överens om att besegra Hitler kom Sverige i kläm.

Idag har jag läst om hur pjäsen Köpmannen i Venedig av Shakespeare spelades och diskuterade i Sverige, om hur Zara Leander behandlades, om Astrid Lindgrens krigsdagbok och om hur hon i sin ansökan hos Bonniers beskrev Pippi Långstrump som en "übermensch" med väldig makt. Bonniers ville inte ge ut boken. Astrid Lindgren fick avslag på sin ansökan. 

Jag har läst om Dagen D då de allierade landsteg i Normandie. Visste du att landstigningen fick skjutas upp en dag på grund av dåligt väder så den kom att ske på den 6 juni (Sveriges flaggdag). Över engelska kanalen strävade den största flottan världen sett: 5 000 landstigningsfartyg ,ed 132 000 soldater eskorterade av sex slagskepp, l 23 kryssare, 104 jagare, 152 eskortfartyg samt 277 minsvepare. Samtidigt väntade tusentals stridsflyg på att få lyfta i gryningen.

Jag har läst om Ingmar Bermans genombrott med filmen Hets, om Karl Gerhard och naturligtvis om Raoul Wallenberg,

han som brukar kallas "den svenske hjälten". Sanningen var den att denne Wallenbergare inte var den mest framgångsrike. Han hade inte åstadkommit särskilt mycket i sitt 31-åriga liv, skriver Berggren, förrän han skickades till Budapest, den 7 juli 1944, för att bistå judarna. Nytt för mig var att det inte var Sverige utan USA som engagerade, bistod och betalade honom.

Men han gjorde en heroisk insats i för judarna i Budapest. Här kom han till sin rätt och han utvidgade arbetet med att rädda judar. Redan i augusti hade han skaffat sig ett 40-tal medarbetare och i september 250, familjer medräknade. Hur slutade det för Wallenberg? Det får vi se i morgon.