Gott nytt år!

Nu vill jag önska alla er som har läst 

eller läser mina bloggar ett riktigt gott nytt 2020!

Idag, nyårsafton har jag just avslutat mina memoarer. Nja, det låter lite pretentiöst, men förlagschefen på Semnos undrade om jag inte kunde skriva något självbiografiskt. Det har jag väl i och för sig tänkt att göra så småningom ... när jag blir gammal. Men eftersom en förlagschef ändå frågar är det svårt att säga nej. Med andra ord har jag suttit med detta sedan i somras och just idag har jag satt punkt. Mitt manus ligger färdig och ska skickas in senare i veckan. Återstår att se om det ska vara något förord och förfärdiga avtalet. Jag vet inte när boken kommer blir tillgänglig, men skulle tro att vi får vänta till framåt påsk-tid.

En dag som denna ger anledning till att reflektera över året som gått. Jag har nyss skrivit några rader på www.sunnliden.se och kunde där konstatera att Bibelskolan-on-lin har gått riktigt bra detta första år. Det känns inspirerande att fortsätta och att göra färdigt. Det återstår två kurser: kyrkohistoria och dogmatik, inte minst det senare ämnet känna angeläget i en förvirrad tid. Men jag ska vara så juste att jag redovisar min tradition i förhållande till andra.

Annars har jag med glädje i dagarna tagit del av Bajens summering av året. Hemsidan har lagt ut den i fem mycket intressanta delar. Särskilt roligt tycker jag det var att andan är så god och att förutsättningarna inför nästa säsong är bättre nu än tidigare. Det gäller särskilt på damsidan där Bajen värvat ett par landslagstjejer. Så nästa ska bli en vinst i damernas superetta. Herrarna får förhoppningsvis behålla de flesta av sina spelare och det är en nyckel för fortsättningen. Nu har vi dessutom fått en ny delägare i klubben och kanske kan han bidra på något sätt?! Om än inte på plan.

Det har inte blivit så många bloggar det här året. Det finns skäl till det. Det främsta är att jag har tröttnat på att peka på kyrkans svagheter. Jag har skrivit det förr: Nu klarar den det själv. Det är i och för sig viktigt att tala högt om kyrkans avfall, att om möjligt blottlägga förförelserna, men jag tycker att jag har gjort mitt. Andra får ta vid. Och det hoppas jag verkligen eftersom det är viktigt att kyrkan vandra i ljuset, i synnerhet när man önskar det av andra. Men det finns ett annat mer angenämt skäl.

Mer och mer har jag fått inrikta mig på att läsa och skriva. Nu är det två böcker på gång. Förutom den självbiografiska har jag också skrivit på en kommentar till Apostlagärningarna. Den blir lite tjockare, men jag hoppas att kunna ge ut den i en volym. Evangelium enligt Matteus blev två volymer, men då måste folk köpa två böcker och många kanske köper just en. Jag har ett antal kvar av del 2. Det vore bättre att få ut Apostlagärningarna i en volym samtidigt som den då måste bli lite dyrare. Hittills har ingen av mina böcker kostat över 200;- men nu går det knappast att klara det även om jag avstår egen profit.

Men min förhoppning är att kunna hålla i bloggen. Jag konkurrerar med mig själv eftersom jag också har hemsidan, men de flesta läser fortfarande den här bloggen. Under hösten har jag mer och mer kommit att engagera mig i Missionsprovinsen. Det känns verkligen fint. När vi kommer till februari ska vi bilda en ny församling i Stockholm och jag har lovat vara med i det arbetet. Som om det inte räckte har jag fått en förnyad kontakt med gamle vännen Lasse Axelsson. Han vill ta upp skolevangelisationen i Stockholm och jag har lovat att vara behjälplig. Det är inspirerande och det ger  mig anledning att hålla er informerade via bloggen.

Förmodligen finns det mycket mer att reflektera över och skriva om, men jag stannar här och önskar er alla från djupet av mitt hjärta ett riktigt gott nytt år och på bibehållen kontakt.

Kontempel i Katarina

Häromdagen när jag var i badhuset mötte jag en trevlig broder i Kristus. När vi träffas blir det alltid något viktigt att tala om. Den här gången talade vi om förnyelsen inom Svenska kyrkan. Jag beklagade mig över att jag fann den mycket svår. Inte trög. Det är en sak utan närmare omöjlig. Min gode vän höll med mig och berättade att han varit på Katarinamässan på Södermalm och var mycket imponerad. Han berättade för mig om Kontempel-konceptet i Katarina församling och jag lyssnade så intresserat att jag bestämde mig för att gå ut på nätet och ta reda på mer.

Men det som slog mig var hans påstående att det går aldrig att förnya, läs förändra, en församling inom Svenska kyrkan. Det talade starkt till mig därför att det mer och mer har blivit också min insikt, - om än efter fyrtio år.

Så bekräftades det när Kyrkans tidning kom i morse. Där finns en hel sida som berättar att kyrkoherden i Katarina Olle Carlsson nu slutar sin tjänst. Inte därför att där finns något uttalat groll utan därför att han hoppas "på en stor lekmannarörelse som vill växa i det nya. Det6 är svårt att förnya formerna inom Svenska kyrkan och jag längtar efter en sorts förnyelserörelse av missionsföreningsmodell, med det bästa som bland annat finns i lekmannarörelsen - sånt som har svårt att få plats i Svenska kyrkans strukturer."

Med den insikten har Olle Carlsson sagt upp sig för att kunna arbeta vidare. Han är värd min beundran när han tar det steget. Jag själv skulle knappast passa in i Kontemplet, men Olles kamp för idén och insikten att det inte går inom Svenska kyrkans ramar imponerar och gläder mig. Med sin ödmjuka framtoning säger han vidare: "Svenska kyrkan har så många fina beslutsprocesser men ibland kan de stå i vägen för förnyelse. Det är lätt att vi är till för vår egen skull. Bi måste våga tänka nytt. Och nu har jag tid, kraft och frihet att göra det."

Som om det inte räckte talade jag igår med en annan kollega just i Stockholm som också kunde tänka sig att "gå på en gång". Jag fick intrycket av att för att kunna sluta sin anställning behöver man ha nya tankar och visioner för att sprida Guds rike.

Men återigen konstaterar jag att etablissemanget, den här gången Kyrkans tidning, inte riktigt förstår. Till artikeln finns näömligen en faktaruta där det står: "Mellan 400 och 600 besöker Katarinamässan en vanlig söndag och församlingen tar emot många studiebesök för att sprida sin framgångsrika modell." Nej, det handlar inte om modeller utan om "andan". När ska vi svenskar sluta tänka modeller och försöka använda modeller? De må sedan komma från USA, England eller Södermalm. Vi behöver få arbeta utifrån våra egna förutsättningar med sikte på medmänniskan och i rätt anda!

Det dags för oss att inte låta strukturer, maktkamper, dålig arbetsmiljö och New Public Management hindra oss från att koncentrera oss på det uppdrag Herren Jesus gav oss.

Högmässa i Alvesta

Jacob har lärt mig att det idag inte är 3:e advent. Det finns bara ett advent. Det är 3:e söndagen i advent.

Kari och jag tillsammans med fyra andra goda vänner har firat högmässan i Alvesta. Det kan tyckas långsökt, men så är det inte. I Alvesta finns nämligen Helga Trefaldighets församling. Du kan besöka hemsidan genom att klicka här. Församlingen är ansluten till biskop Bengt i Missionsprovinsen.

Idag var där ett fyrtiotal personer, knappt hälften barn. Här i gamla Pingstkyrkan firar församlingen högmässa varannan söndag. Församlingen består av människor som har bakgrund i Kyrkliga förbundet, men även andra. Här finns ett antal unga barnfamiljer och det är en fröjd att få fira högmässan tillsammans med alla åldrar.

Idag var det min tur att leda Högmässan. Det är tredje gången jag gör det och som sagt är det en förmån att få göra det. Jag predikade över evangelietexten, den om Johannes döparen och lyfte ut tre meningar ur texten.

För det första att Guds ord kom till Sakarias son Johannes i öknen. Guds ord var i det här sammanhanget inte bibeln eller en predikan, utan den Gud som skapade världen med genom sitt Ord talade. Gud berättade för Johannes vad som skulle ske.

Den andra meningen var hans förkunnelse: Huggormsyngel! Vem har sagt er att ni ska fly den kommande vredesdomen. Jag försökte förklara att kraftuttrycket inte var en oförskämdhet utan en beskrivning av människan sådan hon är utan Gud och utan hopp i världen. Att vara ett huggormsyngel är att vara djävulens barn och Jesus själv använder uttrycket i Joh 8. Det finns ändå en tröst redan från början. Den orättfärdige Kain hade syndakännedom när han sa: Min synd är alltför stor för att jag ska kunna få förlåtelse. Den insikten är större än vad de flesta kristna har. Kain visst i grund att han till sin köttsliga natur var ett huggormsyngel. Det var levande för honom. Tyvärr gick han bort från Herren, men Herren följde med honom och satte ett tecken (ett kors) i pannan på honom. Så är det för många också i våra dagar.

De som lyssnade till Johannes fick ett styng i hjärtat och frågad vad de skulle göra. Johannes gav dem lagen, men talade samtidigt om Honom som skulle födas.

Den tredje meningen säger: Alla undrade i sina hjärtan om inte Johannes kunde vara Messias. Människorna anade i sina hjärtan att de behöver en frälsare, men de visste ingenting om honom. Mitt ibland er står en som ni inte känner, ropar Johannes, när han talade om Jesus.

Idag är det många som saknar förståelse för sin livssituation. När vi inte kan förstår vilka vi är blir det också svårt att känna sann julglädje. Låt inte de sista förberedelserna inför julen stanna vid att vara yttre förberedelser. Då är risken att vi inte heller får del av julglädjen. De sista förberedelserna inför julen bör vara de inre där vi mediterar över Jesusbarnets roll och betydelse.

Update from Albania

Dear sisters and brothers,

This is an update of the situation, following the deadly earthquake that hit Albania on Nov. 26^th, 2019, and the letter we sent you all on Nov. 28^th.

We have felt your prayers during these difficult days for our country. Thank you for being with us in this hard time, and for keeping Albania. Today we have an official response from the state, regarding the damage of the earthquake. The death toll reached 51, over 900 wounded and injured. There are 29 people still in hospitals; 26 under medical care in Albania and 3 of them who are more seriously injured, abroad. Right now, thousands of homeless people are being moved from shelters to hotels, but hundreds remain in tents and hundreds more have been taken to eastern areas of Albania, and Kosovo. The emergency state has now been declared also in Lezha and Kurbin (Lac). In prayer that the 51 people who lost their lives are now in the peace of God, providing aid to survivors has now become the focus.

According the report of today:

3000 persons are accommodated in hotels and 1000 in state buildings, such as fitness and social centers. 3000 to 4000 have fled from their damaged areas and live with relatives. In rural areas there are 1700 people living in individual tents because they have to take care of their livestock. The evaluation of the damaged buildings has started and it will be a long process. European Union (EU) bodies and individual countries are participating directly in the field with structural engineers, expertise and tools. There are hundreds of engineers including locals and many from Kosovo and Western Europe organized in teams checking every building. About 4000 houses are heavily damaged or ruined and less damaged more than 3000 until now. Big buildings (apartments blocks) 481 heavily damaged and 324 less damaged. A reconstruction commission has been established, with members from government, different national and international organizations, medias, engineers, constructors.

Repeated aftershocks keep coming, and this makes it difficult to get over the fear and panic. This has made many to flee the areas. Even though the experts say that aftershocks are normal, people continue to be in panic. Schools are all closed, and the country is mourning. May God intervene to stop this and may our country see the light in the midst of darkness.

Regarding our church, we are thankful to witness that sisters and brothers are fine in the 6 church groups, even though in pain and despair. Dena was doing home visits yesterday in Bathore and the situation is serious. Two houses of our community are totally destroyed, but the good news is that they will be totally rebuilt by the state. They started already today, thank God. Other old houses are damaged, but considering everything we are watching around, we still say: Thank you God for being merciful with us!

Our Church has supported Durres with about 300 kg warm clothes and blankets, wheelchairs, crutches, and we are still collecting food, hygiene materials and winter clothes. It is a great comfort for us to know that our pastor Jørgen Bøytler is coming on December 12-14 in Albania, to see the situation and visit some of the affected areas. With him we will draft an action plan, and see how and where we can be of help.

As a church, we need to spread hope and courage to our people, so please also lift us all, including the leaders in your prayers, so we can help those who need us and who God brings to us.

Peace and grace,

Your sisters and brothers in Albania

Jordbävning i Albanien

Det är lätt att hålla alla dessa dåliga nyheter på avstånd. Jordbävningen i Albanien är ingen nyhet längre. Det går några dagar och sedan kommer nya ofta dåliga nyheter. Men ta gärna med våra bröder och systrar i Albanien i era förböner. Församlingen som vi har stöttat under så många år vädjar nu om hjälp att hjälpa. Våra vänner har inte drabbats, men de har i sin tur vänner i Durres, staden som drabbats värst. 

Vännerna har rapporterat att världen varit snabb med hjälpinsatser ändå återstår att gräva fram flera döda, knappast fler överlevande. Vidare finns nu tusentals människor som är utan bostad. Vännerna skickade en video som visar vad som sker när en jordbävning äger rum. Se den gärna. Den är 5 minuter.

https://www.youtube.com/watch?v=kxj8RoaiPwY

Om någon av er vill hjälpa några av de hemlösa kan ni använda nedanstående uppgifter. Ange ärende

SUPPORT FOR THE FAMILIES AFFECTED BY THE EARTHQUAKE

Raiffeisen Bank

Account Name: KRISTIANI HUMANITAR
Account No. 8010004028

IBAN AL39 2021 1013 0000 0080 1000 4028
SWIFT CODE: SGSBALTX

Allt gott när vi nu går mot advent!

HAMMARBY É DOM BÄSTA

Det finns en oslagbar legend i Bajen och det är Nacka Skoglund. Det finns sannolikt ingen som kan överträffa honom i popularitet. Jag har ofta tänkt på Nacka. Det har funnits flera skäl till det. Naturligtvis därför att jag är född bara ett par kvarter ifrån hans födelseplats på Katarina Bangata, men än mer därför hans levnadsöde var sådant som det var. Nacka var ett naturbarn, en bohem. Han har fått stå modell för en riktig söder-kis - på gott och ont.

Nacka var efter vad jag förstår en grabb, inte bara med ovanlig bollbegåvning, utan också så där härligt oskuldsfull. Han trodde gott om människor och det blev hans fall. Han hade humor och var mer social än de flesta. Han dansade på Nalen, slarvade på kvällarna, tränade inte alltid så flitigt, skojade med kungen, var generös med presenter och ömmade för sin mamma. Men världen är inte alltid så mottaglig för en sådan livsstil. Nacka blev utnyttjad och efter att ha tjänat miljoner som fotbollsproffs kom han hem utfattig. Han fick flytta hem till Katarina Bangatan igen. Men ingenting kunde bli som förut.

De sista åren kunde han till en början spela lite fotboll. Han gjorde någon landskamp och några matcher i Bajen. Men han led av ett svårt drogberoende och när åren gick kunde han inte sköta något arbete. Han fick en chans som bilförsäljare. Kunderna kom, men mest för att träffa Nacka och snacka fotboll. Han sålde inte en bil och fick sluta efter några månader.

Nacka dog 1975 endast 45 år gammal.

Utanför porten har man rest hans staty och varje julafton, Nacka var född på julafton, samlas fansen i hundratals för att hedra hans minne. Det finns ingen som kan konkurrera med honom i popularitet.

Vi kommer aldrig att få en ny Nacka ... det skulle i så fall vara Zlatan Ibrahimovic ... tänkte jag. Tänk att få se Zlatan spela i Bajen. Tänk att få se honom göra Bajen till Skandinaviens bästa klubb! Och idag får vi veta att Zlatan köper in sig i Bajen. Klok kille!

Lägg till bildtext

Det ska bli mycket spännande att följa utvecklingen. Det har sagts att han inte kommer att spela i Bajen, men vem bestämmer det?

Hur som helst roligt att Zlatan tydligen vill satsa på Bajen på något sätt. Kanske inte bara med pengar utan också på andra sätt. Jag tycker gott att han kan avsluta sin karriär med att hjälpa Bajen att bli bästa laget i Skandinavien. Förmodligen skulle vi klara det utan honom, men det blir roligare med honom.

Malmöiterna trodde att dem ägde Zlatan, men det gjorde de inte. Malmöfansens tal om svek säger mer om dem själva.

Kyrkomötet 2019 - en reflektion

Det har varit kyrkomöte i Uppsala och jag har gjort en reflektion.

Min reflektion är att statskyrkan är tillbaka med större kraft än tidigare. Jag undrar om det inte är så att (S) skakas i sina grundvalar av att (SD) är större? I ett sådant läge splittras (C). Tänk om det skulle kunna ske att (S) förlorade greppet om Svenska kyrkan?  Det har jag inte trott, men ett hopp tändes hos mig dessa dagar därför att de politiska krafterna var så påtagliga.

Det började lite smått redan första dagen när frågan om Svenska kyrkan i utlandet (SKUT) skulle diskuteras. Då framgick det att Kyrkans hus ville skära ner i budgeten för SKUTs räkning. "Alla måste se över sina kostnader", sades det. Så långt inte konstigt. Men sedan stod det klart att detta pågått en längre tid och plötsligt verkar det som att Kyrkans hus vill mer eller mindre avveckla SKUT. Men det sades aldrig rätt ut. Allteftersom debatten pågick blev det allt tydligare att nedskärningarna närmast var politiska. De som stod emot var representanterna från SKUT. De gjorde ett verkligt bra jobb. Frimodig kyrka (FK) med Leif Nordlander i spetsen likaså. Efter ett tag utkristalliseras ett mönster med (S) på ena sidan och (SD) på andra sidan. Till detta kommer att Centerns representant från Växjö stift meddelar att han har bytt sida och nu inte vill dra ner SKUT utan istället vill höja SKUTs anslag. Dagen efter beslutas att SKUT ska få höjt bidrag!!! Siffrorna blev 116 för och 114 mot. Alla i (S) var emot. (S) förlorade med andra ord en omröstning.

Dagen efteråt kom frågan om Alpha upp. Låt oss bortse från det teologiska innehållet eller från pedagogiken. I utskottets betänkande ges ett, säger ett, argument för att avslå motionen om stöd till Alpha. Det enda skälet är att utskottet är för "allas lika värde". Utskottet menade att det fanns en rad i någon av Alphas böcker där det stod att äktenskapet är för man och kvinna. Alpha står med andra ord inte för allas lika värde. Detta är ju helt sanslöst och om möjligt än värre; med ett sådant argument kan man få med sig en majoritet av kyrkomötet. Återigen stod FK för en fin insats. Bert Löndahl menade att "allas lika värde" står på två pelare. För det första därför att alla är skapade till Guds avbild och för det andra därför att alla är syndare försonade i Kristus.

Förmodligen fanns här Centerpartister som inte ville eller vågade stå upp och då har (S) majoritet. Det blev en lång debatt. Jag tror över 40 inlägg. Debatten innehöll mer personliga vittnesbörd än argument i sak. De som ville hindra Alpha menade att det finns många andra pedagogiska sätt att undervisa. Min reflektion blev; Varför hör vi aldrig några vittnesbörd om dessa? Vilka är de? Och var finns de? Är det alls ett argument mot en motion som denna? När det sedan skulle röstas var nästan alla för alla lika värde. Inte många ville vara emot. Men det var tydligt att (S), (C) och kanske (SD) var emot.

(S) stod senare genom Anna Karin Hammar för ett riktigt övertramp. Hammar hade redan första dagen insinuerat att (SD) är nazister, men klarat sig undan genom att vara otydlig. Andra dagen klarade hon inte det. Hammar menade att (SD) hotar Sverige. Och när Julia Kronlid (SD) frågade vad Hammar menade anklagade Hammar (SD) för att utgöra ett hot för folket och att folket låtit sig luras. Det gick sedan över i rent personangrepp så att ordföranden inte bara avbröt de bägge och visade ner dem i bänken utan dagen efteråt fick utfärda en skarp reprimand.

Nåja, min reflektion är inte av teologisk art utan politisk. Frågorna i kyrkomötet, också de teologiska, styrs av politiska argument och skäl. Alltså mer politik än tidigare.

Men detta enkla faktum att (SD) håller på att bli större än (S) öppnar för nya möjligheter. Om eller när så sker och om eller när en splittrad politiska opinion samlar sig och bildar allians - då kan det ske stora och snabba förändringar ....

Andreas Stenkar Karlgren och ämbetetsfrågan

Generalsekreteraren i Kyrkans hus, Helén Ottosson Lovén, har gett enhetschefen på kyrkokansliets rättsavdelning i uppdrag att utreda om det finns oklarheter i kyrkoordningen (KO). Detta med anledning av Imbergs påkragning. Det är bråttom, bråttom läser jag i Kyrkans tidning nr 45/2019. Bråttom? Det är bara djävulen som har bråttom, ty hans tid är kort. Så har jag lärt mig i alla fall. Får man önska sig en julklapp?

Jag önskar att kyrkokansliet kommer fram till att KO behöver göras om i grund!

Det handlar inte bara om ämbetet även om det är en väsentlig fråga. Samtalet om påkragning behöver komma upp av flera skäl, men än viktigare är att synen på bibeln och bekännelsen kommer till ytan. Det är nämligen dessa grundläggande dokument som har fått stryka på foten. Det går inte att ta bort Kyrkans grund och tro att det inte ska märkas. Om Svenska kyrkan underskattar i tur och ordning bekännelsen, bibeln och Herren Jesus själv kan den inte bestå.

Advokaten Andreas Stenkar Karlgren skriver en fantastik insiktsfull artikel i Kyrkans tidning. Den har rubriken "Därför en lättnad för hela Svenska kyrkan". Du kan läsa hela artikeln genom att klicka här.

Karlgren

1) visar att opposition mot Svenska kyrkan är en grundbult i en evangelisk-luthersk kyrka. Tror jag det. Martin Luther menade så. Det var inte tillåtet att vara illojal mot påven på det sätt Luther var och därför blev det viktigt för den lutherska kyrkan att slå vakt om den oppositionella rätten.

2) drar slutsatsen att Svenska kyrkan måste tåla oppositionen så länge den är en evangelisk-luthersk kyrkan. Om kyrkan ska avvika från den lutherska friheten behöver den vända sig till riksdagen för att få ett sådant tillstånd.

3) menar att prästen som lovat att vara trogen mot Guds ord måste sätta bibeln och bekännelsen före kyrkoordningen. Om inte detta gäller är det fara å färde.

4) skriver att det inte går att lösa "problemet" kyrkorättsligt utan att det är en teologisk utmaning att lösa ämbetsfrågan. Jag vill lägger till: och många andra frågor.

5) låter oss få veta att Imberg tyckt att det är fruktansvärt att leva som en minoritet som alla bara väntar på ... ska dö ut. Problemet är nämligen att man väntar ut ett problem som aldrig tar slut.

Det är obehagligt att läsa om Svenska kyrkans oförmåga att hantera ett teologiskt problem. Nu har man skjutit på det i mer än sextio år. Det kan väl inte vara möjligt att kyrkan ska gå från att ha tagit bort samvetsklausulen, infört yrkesförbud och tvingat folk att skriva under ett papper och avkraga till att förhöra, bötfälla, fängsla och exkommunicera? Efter att själv ha levt med denna häxjakt i mer än fyrtio år börjar jag undra.

Wanja Lundby-Wedin och ämbetsfrågan

Jo, det blev en fortsättning på Rune Imbergs påkragande. Vice ordföranden i kyrkomötet Wanja Lundby-Wedin talar i frustration. Nu har det gått mer än sextio år och (S) har fortfarande inte fattat någonting! Hennes utfall är verkligen informativt.

Som om det inte räckte med okunnigheten går Lundby-Wedin indirekt emot Överklagandenämnden. Finns det ingen gräns hetsjakten?

Det kan väl verkligen inte vara någon nyhet att den allmänneliga kyrkan lär på ett annat sätt än (S) och (C) gör? Det var ett politiskt beslut som togs i riksdagen och som kyrkomötet röstade ner 1957. Men även om politikerna sätter sig över kyrkan, avfärdar det kyrkliga ämbetets betydelse och i stället inför folkviljan så förändras inte kyrkans lära. Det är en synnerligen svag kyrka som böjer sig för folkviljan när den går emot kyrkans tro. Nåja, det stannade inte där.

År 1982 togs samvetsklausulen bort, men samveten finns kvar. Det finns hundratals präster i vårt land som fortfarande håller fast vid kyrkans tro och lära. De har dessutom avlagt löften inför Gud att göra så. Nåja, skam den som ger sig tänkte politikerna och införde ett yrkesförbud 1993. Ingen får prästvigas som inte omfattar och medverkar till de reformer som (S) och (C) gemensamt kommer överens om. Idag är alla som prästvigts efter 1993 i den kyrkliga farozonen, enligt min mening.

Undan för undan har vi tvingats avlägga löften och skriva under papper annars är alla karriärvägar stängda. Det är väl inte underligt att vi idag har mindre kyrkliga präster för att inte tala om prästbristen. Få vill ha kyrkoherdetjänsterna. Jag är inte förvånad.

Och ändå tycker Wanja Lundby-Wedin enligt Kyrkans tidning att det är "väldigt anmärkningsvärt att en präst i Svenska kyrkan inte respekterar den episkopala ordningen som är grunden för kyrkan". Ärligt talat; jag tar mig för pannan.

Som om detta inte var nog ska det motioneras i kyrkomötet. Lundby-Wedin säger i tidningen:

Vi kan inte ha präster som öppet motarbetar en ordning som gällt i mer än sextio år. Svenska kyrkan har olika fromhetstraditioner, men det där borde vi ha lämnat bakom oss. Det kan inte vara så att man offentligt uttrycker sådana åsikter och ändå inte behöver möta några konsekvenser. Det handlar om människosyn och värdegrund.

Det handlar inte alls om människosyn eller värdegrund. Det handlar om bibel och bekännelse. Och dem kommer vi aldrig att lämna bakom oss. Och när vi är döda kommer nya präster.

Men skärp straffen i kyrkomötet om ni tror det ändrar kyrkans tro och lära. Den motionen går säkert igenom.

Särskilt (S) har kört sin linje inte bara i dagspolitiken utan också i kyrkopolitiken. Det finns inget parti som ställt till en sådan stor skada för kyrkan som detta. Det som sker nu stryker bara ytterligare under det.

(S) tappar dagligen i trovärdighet.

Heder och ära däremot till Bert Löndahl och biskop Bengt som vågar tala. Tänk om vi kunde få ett öppet samtal kring denna känsliga fråga. Kanske kunde åtminstone samvetsklausulen återinföras?

Rune Imberg påkragad

Nu har jag haft en rejäl bloggpaus. Det har faktiskt varit ganska skönt om ni ursäktar. Men  nu känner jag att det kan bli en del åtminstone året ut.

Jag hade bestämt mig för att dra ner bloggandet bland annat av det skälet att jag tröttnat på att kritisera Svenska kyrkan. Den kritiserar numera sig själv. Men så kom domen som gav tillbaka Rune Imberg ämbetet och det ger onekligen nya tankar. Jag utgår från att mina läsare känner till att Imberg inte kan erkänna biskop Susanne Rappman som sin andlige ledare. Rappman ville inte göra någon affär utav det utan avskrev ärendet. Men domkapitlet i Göteborg som numera är känt för att jaga "kvinnoprästmotståndare" vill göra sak av det hela och avkragade Imberg, Ett beslut som Överklagandenämnden upphävt. Nämnden säger bland annat 

1. att det är dags att "föra en fri och öppen debatt". Det är då verkligen på tiden. Det har varit en tidsfråga innan ämbetsfrågan kommer upp igen. och även om det inte lär bli några förändringar kanske, kanske det kunde leda till att insikten att det faktiskt existerar en annan syn än den staten har bestämt. Det var en stor olycka när staten avskaffade det hierarkiska ämbetet och i stället införde folkviljan som högsta instans.

2. att "principerna i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen också gäller kyrkan". Det kan tyckas som en självklarhet, men ändå inte riktigt eftersom det i meningen efter sägs att det "måste finnas gränser". Det har varit en mycket märklig sak att de som har en annan syn än staten kunde hamna utanför denna gräns. Så är det fortfarande, men kanske, kanske kommer saken upp till diskussion igen.

3. att Imberg "uttrycker åsikter som är problematiska". Att de är problematiska beror ju på Svenska kyrkans ställningstagande!

4. att "begreppet andligt ledarskap är dock problematiskt eftersom det kan uppfattas på olika sätt". Så talar juristen. Teologen skulle ha uttryckt sig annorlunda.

5. att "Imberg uttrycker åsikter som inte är förenliga med Svenska kyrkans nu gällande ordning på det sätt som skett medför dock inte att han kan anses ha brutit mot sina vigningslöften". Jamen det var väl bra. Men tydligen hade domkapitlet i Göteborg gjort en annan bedömning. 

6. att Imbergs önskan att "få till stånd en dialog med biskopen och stiftet om Svenska kyrkans relation till präster som inte bejakar präst- och biskopsvigda kvinnor, kan inte lämnas utan avseende". Betyder det att det är dags att ta upp frågan. Gör det då gärna i ett ekumeniskt perspektiv.

7. att det på grund av p 7 inte kan sägas att Imberg "kommer att vara illojal" mot Svenska kyrkans nu gällande ordning.

Det borde bli något slag av fortsättning på det här beslutet.

Är jag helt fel ute om jag drar slutsatsen att jag nu kan bli upptagen i Missionsprovinsen utan att för den skull behöva betraktas som illojal? Imberg betraktas inte som illojal trots att han ingår i Missionsprovinsens prästkollegium. Det tycker jag är bra. Kan man vara med bland frimurarna kan man väl vara med i Missionsprovinsen tycker jag. Enkelt.

 

Gästblogg av Jacob Sunnliden

Beskedet ”Vi vet inte varför det är färre diakoner i kyrkan” kom nyligen. Men jag vet!

Befria diakonerna från organisationen Svenska kyrkan och låt dem ta sin rättmätiga plats. I Kyrkans Tidning rapporteras det om att Järna och Vårdinge pastorat sagt upp sin diakon av ekonomiska skäl. De var av nöd tvungna, meddelar kyrkorådets ordförande, men tillägger samtidigt att de nu har en budget i balans tills nästa år. Lösningen är att försöka engagera fler ideella och ”en erfaren präst kan täcka upp ganska mycket av diakonens arbete”.

Här finns flera anledningar till att reagera kraftfullt. Mot Järna och Vårdinge pastorat i allmänhet men mot Svenska kyrkans organisation i synnerhet. Inom Svenska kyrkan talar man om det treledade ämbetet. Det är biskop, präst och diakon. Ämbetet är ett men rollerna är olika. I den unga kyrkan var det biskopen som ensam ägde ämbetet.

Men snart blev det nödvändigt med en roll inom ämbetet som på ett mer praktiskt sätt kunde tjäna människorna. Diakonrollen tillsattes. Efter ytterligare en tid behövde biskopen hjälp med förvaltandet av sakramenten och prästrollen uppstod.

Således består ämbetet av rollerna biskopen, diakonen och biskopsassistenterna. Att med detta som bakgrund säga upp en diakon av ekonomiska skäl är att bita sig själv i svansen.
Om man ska se ekonomiskt på saken är det en bättre investering att anställa en diakon än en präst. Diakonen är rörelsen från altaret, ut i världen och in igen. Den rörelsen är vital för Svenska kyrkans överlevnad. Och det är en rörelse som inte finns i prästrollen. Det är heller inte tänkt att lägga ansvaret på ideella. Däremot tror jag allt fler församlingar behöver befria människor till att utföra diakoni, då det är församlingens uppgift.

Analyschefen vet inte varför det är svårt att rekrytera diakoner och det är givetvis svårt att ge något exakt svar på. Jag tror dock att den styvmoderliga behandlingen av diakonerna under det senaste århundradet har bidragit till detta. Det är ett strukturellt bekymmer som är tätt ihopkopplat till ämbetssynen. Vill man få fler medlemmar i kyrkan bör man lösgöra diakonerna från deras organisatoriska bojor och sätta dem som strategiska ledare för det diakonala arbetet.Om man ska se ekonomiskt på saken är det en bättre investering att anställa en diakon än en präst.

Kan man ha två biskopar?

När jag tänker på Missionsprovinsen uppstår en fråga i mitt inre som jag gärna delar med er. Kan man ha två biskopar?

Mitt första svar är ja, det kan man. Skälet till det är att helt enkelt "biskop som biskop". Det ska väl inte kunna vara så - i teorin - att de tänker, talar och handlar olika? En biskop är genom sin vigning insatt i det apostoliska ämbetet och därmed förpliktad att hålla sig till den. Borde det inte vara så enkelt.

Mitt andra svar är nej, därför att i Svenska kyrkan har vi bara stiftsbiskopar. Så är det inte i alla episkopala sammanhang och vid närmare eftertanke inte helt och hållet heller i Sverige. I andra sammanhang, till exempel i den anglikanska kyrkan har man suffragan biskopar. De är underställda stiftsbiskopen när de fungerar som hjälpbiskopar. Jag tror så var fallet i Kalmar när Kalmar var eget stift.Biskopen där erkändes inte fullt ut utan betraktades som suffragan.

När jag tänker efter har vi det på så sätt i Uppsala. I Uppsala stift finns två biskopar. Om Ärkebiskopen räknas som stiftsbiskop vet jag inte. Hon i det här fallet kan knappast vara underställd stiftsbiskopen. Red ut det den som kan.

I England kan det finnas flera biskopar i ett och samma stift där någon av suffraganerna (?) ansvarar för ett visst område. Om jag inte är fel informerad har till exempel Alpha sin egen biskop. Kan då Alpha - Sverige hålla sig till denne? I den andan borde OAS-rörelsen ha sin egen biskop.

Om jag skulle gå med i Missionsprovinsens prästkollegium kan jag ändå kvarstå i Svenska kyrkan. Det tror jag till och med vore önskvärt. Missionsprovinsens mål är att verka åstadkomma förnyelse inom Svenska kyrkan, det vill säga bland dess 6 miljoner medlemmar. Jag skulloe med andra ord kunna hålla mig till Missionsprovinsens biskop samtidigt som jag tillhör Svenska kyrkan och därmed vare sig jag vill eller inte fortfara att sortera under biskopen i Växjö stift. Intressant. Är det möjligt? Ja, det är klart det är. Det är till och med nödvändigt. Tillhör jag Svenska kyrkan och det gör jag så tillhör jag också biskopen i Växjö stift. Låter det märkligt?

Vad behöver förändras i Svenska kyrkan i det här avseendet? Tja, kanske att vi införde suffragan biskopar. Biskopar som ansvarade för vissa områden. Missionsprovinsens biskopar är inte stiftsbiskopar utan de är missionsbiskopar. Så biskop Bengt i Göteborg har inget egentligt territorium han måste hålla sig till.

Svaret på frågan: Kan man ha två biskopar? blir med andra ord JA. Spännande. Vad detta sedan betyder i praktiken är ett mysterium. Men vi som vill hplla oss till apostlarnas undervisning är inte främmans för mysteriet!

Kan Missionsprovinsen bidra med fler högmässor?

Den här helgen blev innehållsrik. Igår fick jag vara med OAS-rörelsen och fira Högmässan tillsammans med många, många andra bröder och systrar. Det var hundratals i processionen. Inte i någon kyrkbyggnad men i ishockeyhallen. Det gick bra ändå. Vilken nåd att någon gång få göra det.

Idag har jag fått fira högmässan tillsammans med vännerna i Helga Trefaldighets församling i Alvesta. Tyvärr får dessa vänner inte hålla till i någon av Svenska kyrkans kyrkor utan högmässan hölls i Pingstkyrkan i Alvesta. Men det gick bra det också. Så underbart att få se barnfamiljerna. Det är inte ofta sedan vi lämnade Hjälmseryd som jag fått nåden att se barn sitta tillsammans med sina föräldrar i högmässan. Förhoppningsvis kan vi få se det återigen.

Förresten när jag var i Finland för några veckor sedan fick jag vara med om hur barnfamiljerna skockades vid nattvardsbordet. Det var mäktigt. Jag tror det var mellan fyra och femhundra på den högmässan. Nu kan man kanske tycka eller tänka att dessa mässor är undantag. Ja, men tre sådana mässor på fem veckor pekar ändå på att det fortfarande finns unga kyrkokristna. Spännande.

Jag undrar hur det skulle vara om vi kunde få se nya församlingar växa fram inom Svenska kyrkan? När jag har pratat med vänner runtomkring ser de ofta mycket frågande ut. Nya församlingar? Räcker det inte med dem vi har? Jo, det räcker med dem vi har. Jag tror inte vi behöver mer av samma. Men vi behöver nya gemenskaper med rätt att fira högmässa! Definitivt! Jag undrar bara hur det ska gå  till. Det verkar mer eller mindre kört i Svenska kyrkan. Kyrkbyggnaderna är inmutade. Inga andra än de vanliga äga tillträde. Det är lite konstigt med en demokratisk folkkyrka som inte släpper in vanligt kyrkfolk. Missionsprovinsens folk får inte fira sina högmässor i våra gemensamma kyrkbyggnader. Förklara det den som kan. Det går bra med andra kyrkor och samfund. I Värnamo har den Romersk-katolska kyrkan regelbundet och lätt tillträde till Svenska kyrkan. Den syrisk-ortodoxa likaså, men inte bröder och systrar med samma evangelisk-lutherska bekännelse! Ekvationen går inte ihop.

Jag tror att här finns en tragisk felsyn i våra sammanhang. Det verkar omöjligt att förstå att det bara finns en Kristi kyrka. Det finns en, säger en, kyrka. Men det finns många församlingar. Och det behövs åtskilliga fler församlingar. Jag tänker ofta på församlingen i Korint eller den i Rom. Hur många högmässor firades inte där?! På en och samma gång - lite överallt i staden. De olika församlingarna kunde dra åt lite olika håll vad jag förstår av 1 Korintierbrevet. De var inte överens i allt hur önskvärt det än hade varit. Men de hörde de samman. De hörde samman genom tron på Jesus som HERREN. De var alla döpta och de firade alla högmässa i gryningen på söndagsmorgonen fast på olika platser i staden, i varje stadsdel och i vissa områden i samma kvarter. De utgjorde olika gemenskaper förmodligen 50-70 personer per gemenskap. De lärde känna varandra och de önskade varandra Guds frid innan de fick del av Kristi kropp och blod. Varför ska det vara så svårt i vår tid? Nästan omöjligt? Jag ber till Gud att dessa låsningar ska brytas upp. Jag tror att det kommer att ske men förmodligen på grund av nödvändighet. Knappast innan ... Hoppas det sker innan.

På den här punkten skulle vi behöva en väckelse inom Svenska kyrkan. Med Svenska kyrkan avser jag cirka 6 miljoner svenskar. Bland dem skulle vi behöva många fler Högmässor - inte en avveckling med färre högmässor som nu.Tyvärr finns det ingenting som talar för att våra biskopar eller kyrkoherdar arbetar i den riktningen. Kanske kan Missionsprovinsen bidra med fler högmässor?!

Missionsprovinsens lärogrund

Nu har jag försökt att ta reda på lite mer om Missionsprovinsen. Då har jag börjat med att se närmare på själva lärogrunden. Man skulle kunna tänka sig att provinsen skiljer sig från Svenska kyrkan eftersom den är illa ansedd av Svenska kyrkan. Det visar sig då att det inte alls skiljer särskilt mycket om ens något. Det vore riktigare att skriva att Svenska kyrkan skiljer sig från Missionsprovinsen.

Portalparagrafen i Kyrkoordningen för Svenska kyrkan lyder i sin helhet:

Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära,
som gestaltas i gudstjänst och liv,
är grundad i Guds heliga ord, såsom det är givet i Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter,
är sammanfattad i den apostoliska, den nicenska och den athanasianska trosbekännelsen samt i den oförändrade augsburgska bekännelsen av år 1593,
är bejakad och erkänd i Uppsala mötes beslut år 1593,
är förklarad och kommenterad i Konkordieboken
sam i andra av Svenska kyrkan bejakade dokument.

Det är en fin bekännelse även om jag undrar hur relevant den egentligen är inom Svenska kyrkan. Redan när det talas om Guds heliga ord blir jag tveksam. Nu är denna bekännelse inte på något sätt ändrad av kyrkomötet men den har väldigt liten betydelse för de flesta inom Svenska kyrkan. Det är svårt att låta politiska beslut som till exempel de om ämbetet eller äktenskapet gälla samtidigt som man håller fast vid bekännelsen. Det blir liksom inte trovärdigt.

Nu är det emellertid uppenbart att statskyrkokramarna, som en kollega kallade dem, hänvisar till den sista raden som talar om att vi håller fast vid "andra av Svenska kyrkan bejakade dokument". Kyrkomötets beslut om prästämbetet eller det om äktenskapet ryms förmodligen bland dessa dokument. Jag vill inte här räkna upp allt annat som kan rymmas i den där gummiparagrafen utan bara konstatera att ekvationen inte går ihop.

Hur ser då Missionsprovinsens portalparagraf ut? Jag har lyckats få tag på den och då visar det sig att den är identisk med Svenska kyrkans på ett undantag. Den sista raden som bejakar "andra av Svenska kyrkan bejakade dokument" är struken. I stället  står där "Det tillkommer Missionsprovinsens organ att förklara och tillämpa denna bekännelse".

Eftersom Svenska kyrkan och Missionsprovinsen i grund har likalydande bekännelser går det att jämföra de två. Är Svenska kyrkan mer eller mindre trovärdig än Missionsprovinsen?

Det hör till saken att Missionsprovinsen bildades just av det skälet att den i högre grad än Svenska kyrkan vill hålla sig till portalparagrafen. det kan jag tycka är hedervärt. Det gör det också lite konstigt att Svenska kyrkan inte vill erkänna Missionsprovinsen som likvärdig. Säger inte det mer om Svenska kyrkan än om Missionsprovinsen.

Jag får fundera vidare.   

Missionsprovinsen medverkar till Svenska kyrkans förnyelse.

Det är flera som har frågat mig hur samtalet med biskop Fredrik gick. Eftersom vi hade ett förtroendefullt samtal där vi kunde klargöra för varandra hur vi ser på saker och ting kan jag inte missbruka det. Det får stanna oss emellan, men jag tror att vi var tämligen införstådda med skeendet. Det betyder inte att vi är överens i allt.

Vi är många som trofast har arbetat för Svenska kyrkans förnyelse under många, många år. Numera har vår kritik vunnit allmänt erkännande. Jag tänker på att det i dagens SvD finns en liten krönika med rubriken Arma Svenska folkkyrka. Bilden av en kyrka som inte vilar tryggt i sitt uppdrag är nästan övertydlig. Det finns ingen anledning för mig i alla fall att sparka på en som redan ligger. Det skriver jag väl medveten om att det finns glödhögar också inom Svenska kyrkan.

Den fråga som många av oss ställer finns fortfarande kvar: Hur i all sin dar kan vi verka för en förnyelse av Svenska kyrkan? Det är klart att mycket av folkkyrkoteologin måste göras om, men inte heller det räcker. Vi talar ju djupast sett om människor och andligt liv. Jag tror Jesus är något på spåret när han säger att man slår inte nytt vin i gamla läglar. Jag vet inte hur många gånger jag hört förnyelsefolk förklara för mig att det visst går bra, men jag tvivlar. Jag tror mer på Jesus när han säger att nytt vin slår man i nya vinläglar. Tänk att det ska vara så svårt att höra och förstå det?

Lokalt sett har vi i Värnamo formaliserat en gemenskap, en koinonia, genom löften. En sådan gemenskap skulle kunna verka förnyande på "församlingen", men knappast om den är oönskad och motarbetad. Om en sådan koinonia ska överleva krävs mycket av dess med-lemmar. Det krävs en ny vinlägel. Det krävs en gemenskap som håller fast vid apostlarnas undervisning, gemenskapen, brödsbrytelsen och bönerna. En fri gemenskap som inte vägleds av anställda som uppfattar den som en verksamhet vid sidan om, utan av människor som delar liv med varandra.

Därför är Missionsprovinsen mer spännande än tidigare. Biskopen Bengt Ådahl säger i Kyrkans Tidning att Missionsprovinsen "inte är en annan kyrka. Vi är en del av Svenska kyrkan som förvaltar arvet av klassisk kristendom". Det är ett synnerligen intressant uttalande. Kan inte det betyda att vi just genom att bilda nya församlingar inom Svenska kyrkan kan medverka till Svenska kyrkans förnyelse? Jag tror det.

Då handlar det inte längre om att kritisera Svenska kyrkan utan om att Missionsprovinsen medverkar till att förnya Svenska kyrkan. Eller som biskopen Bo Giertz uttryckte saken: Vi har fortfarande rätt att bygga upp.

Tänk om en sådan rörelse som OAS också kunde medverka till något sådant? Tänk om den ena organisationen efter den andra kunde samarbeta med ett sådant uppdrag. Då kanske det kunde hända någonting. Då skulle det naturliga motstånd som idag finns till exempel mot Missionsprovinsen eller OAS sakna betydelse. De nya församlingarna skulle stå på egna fötter...

Ja, så får vi gå vidare i Jesu namn!

Kan kvinnor prästvigas?

I dessa dagar sitter jag och skriver på anmodan en självbiografisk bok. I går skrev jag om hösten 1977. Och här får du ett smakprov eftersom det beskriver början på en livslång kamp. Avsnittet passa också bra som en fortsättning på förra bloggen. Biskop Fredrik har med anledning av förra bloggen kallat mig till samtal nästa onsdag. Det ser jag fram emot med vissa förhoppningar. Jag får väl rapportera senare hur framtiden ter sig. Men här kommer utdraget.

Frågan om kvinnor skulle prästvigas var som sagt ett politiskt beslut. Riksdagen hade kört över kyrkan som aldrig fått möjlighet att själv lösa det teologiska problemet. Skadan var skedd och nu tjugo år senare bestämde sig delar av kyrkoledningen att göra sig av med sådana som etiketterades som ”kvinnoprästmotståndare”. Saken hade tidigare uppmärksammats på så sätt att regeringen aldrig utnämnde biskopar som inte ville anpassa sig till den nya reformen. Regeringen styrde med andra ord inte bara utbildningen utan också utnämningarna. Det var därför bara en tidsfråga innan statskyrkans ledning gick till attack mot oliktänkande. Jag var som sagt lyckligt ovetande och mer intresserad av lära känna Jesus bättre. Bibeln var ändå kyrkans grund och norm. Det förekom att vi diskuterade frågan om ämbetet. Vi visste ju att det var ett politiskt beslut och att regeringen styrde kyrkan. Men vi visste också att det fanns stora grupper inom kyrkan som hänvisade till bibeln. Vi visste dessutom att vi skulle prästvigas in i denna kyrka. Så visst var frågan aktuell även om den för närvarande syntes olöslig. Ju närmare vi kom prästvigningen desto mer kunde vi känna av den blivande utgallringen av prästkandidater.

Förutom tjänstgöringen på somrarna skulle vi göra en praktisk-teologisk termin, den så kallade ”prakten”. Det var en bedrövlig höst, hösten 1977. Visserligen ingick den nyttiga kursen ”Röst- och talvård”. Vi fick döpa dockor för att på så sätt lära oss hur vi skulle hålla barnet. Någon gång spelades vårt rörelsemönster framföra altaret in på film som vi sedan gick igenom. Andra gånger gick vi igenom rutinerna för vigsel- och begravningsgudstjänsterna. Allt detta var både nödvändigt och nyttigt, men det mesta av tiden präglades av Svenska kyrkans försök att forma oss efter tidsandan. Varje dag under hela hösten pågick marginaliseringen av oss som inte var socialliberaler.

Den ledare jag minns bäst ifrån ”prakten” var Lennart Koskinen. Jag minns honom bäst därför att han vid ett tillfälle bestämde att vi skulle fira nattvard. Och nattvardsfirandet skulle ledas av en kvinna. ”Gudstjänsten” var obligatorisk. Vi var några stycken som tyckte att han gick över gränsen och därför lämnade vi platsen. Efteråt har jag förstått att sådant noterades och fördes vidare till respektive biskopar. Jag minns Koskinen också därför att han sedan blev biskop. Han talade ofta i sina predikningar om allas lika rättigheter. Han profilerade sig genom att vara emot rasism, våld och ”homofobi”, det senare ett så kallat ny-ord. År 2003 blev han biskop och han var sedan en av de första som vigde samkönade par i kyrkan. Inte heller det en helt okontroversiell fråga.

Registreringen av ”kvinnoprästmotståndare” och utgallringen av kandidater gick till så att vi inte bara skulle anpassas till tidsandan utan också medverka till Svenska kyrkans omdaning. De som inte var med på detta var inte bara motståndare utan också ”splittrare”. I stället för att de olika grupperna skulle försöka förstå varandra, utvidga samvetsklausulen och hitta nya vägar valde ledningen att tala om enhet och splittring. Enheten skulle dessutom manifesteras i den gemensamma gudstjänsten. Det är lätt för makten att tala om enhet och strida vidare om man själv har makten. Under hösten 1977 befann vi oss snarare på ett slagfält än i en kyrka. År 1982 avskaffades samvetsklausulen men när jag gick ”prakten” var det år 1977. Jag förberedde mig inför prästvigningen som skulle äga rum i Strängnäs Domkyrka. Det var i Strängnäs stift jag konfirmerats. Det var på Stjärnholms stiftsgård och på Gryts lägergård jag vuxit upp och det var där jag skulle prästvigas. Trodde jag.

Missionsprovinsen nästa?

I två tidigare bloggar har jag skrivit om prästämbetet och prästvigningen. Väl medveten om att mina frikyrkliga vänner står i en annan tradition. Väl medveten om att min förståelse av ämbete och vigning är allmänkyrklig och i den meningen skiljer sig från vad Svenska kyrkan ger uttryck för. Kanske är det dags att ta konsekvensen av detta?!

Svenska kyrkan har under 1900-talet allt mer avskärmat sig från den historiska kyrkans förståelse av ämbetet. Bortsett från Socialdemokraternas medvetna handlande har också Svenska kyrkan själv fjärmat sig från tanken. Nu kan man tänka sig att anställa missionspastorer utan att prästviga dem. Ordet ämbete finns inte längre utan i stället talar man om "uppdraget".

Om detta visste professorn Lars Österlin (1923-2006) att berätta. Österlin var docent i kyrkohistoria och adjungerad professor i missionsvetenskap och ekumenik vid Lunds universitet. Han hade nära relationer till Church of England och skrev en bok om dessa. I den boken redogjorde han bland annat om varför frågan om den apostoliska successionen är viktig. Noggrant gick han igenom likheter och skillnader när han jämförde Church of England och Svenska kyrkan. Boken var tillsammans med f Gunnars böcker en ögonöppnare för mig. Svenska kyrkan tog medvetet avstånd från det apostoliska ämbetet som det traditionellt uppfattats.

Svenska kyrkan började i stället betona att den är en episkopal kyrka. Samtidigt som man gjorde sig av med den traditionella förståelsen behöll man med andra ord systemet med biskopar. Man fortsatte att kalla sig för en apostolisk kyrka med biskopar. Jag är osäker på om några av Svenska kyrkans företrädare idag på allvar våga hävda att kyrkan är apostolisk. Möjligen utan allvar. Utan att ta diskussionen om ämbetet. Det finns tre skäl att jag skriver detta.

Det första skälet är att jag vid flera tillfällen förstått att överheten vill ha kvar systemet för att kunna tvinga sina präster till "andlig" lojalitet. Det har varit så osmakligt att se detta att jag inte har velat se det. Men det finns gränser.

Det andra skälet är att Kyrkans Tidning nr 20/2019 låtit publicera en artikel i saken. En av de mer drivande socialdemokraterna som i samband med kyrkans skiljande från staten beslutade att prästerna skulle vara lokalt anställda i stället för att vara anställda av biskopen var Torgny Larsson. Nu skriver han i Kyrkans tidning, 20 år senare, att han ångrar sig. Men skadan har redan skett!!! Systemet har urholkats. Trovärdigheten är borta. Hundratals präster har farit mycket illa och gör än.

Det tredje skälet är att jag inser att Missionsprovinsen vill leva efter Bibeln och Svenska kyrkans bekännelse. Missionsprovinsen bekänner sig till den apostoliska succession när den hänvisar till Bo Giertz och Bertil Gärtner. Dessa biskopar är också mina vigningsbiskopar och om jag vill stå kvar i "deras" tradition behöver jag stå med Missionsprovinsen som på riktigt upprätthåller en apostolisk och episkopal kyrka.

Om eller när jag skriver min ansökan till Missionsprovinsen lämnar jag Svenska kyrkan bakom mig. Då behöver jag inte längre på ett personligt sätt engagera mig i den. Jag ser i Kyrkans Tidning, samma nummer som ovan, att prosten Sverker Ericson skriver under rubriken Blåögda biskopar avskaffade sig själv. Vidare att ledaren i samma nummer handlar om detsamma. Då har det i alla fall äntligen kommit upp till ytan. Nu får vi se om här finns tillgänglig kraft för att ett offentligt samtal ska komma upp. Tillåt mig tvivla.

Sammanfattningsvis kan jag säga att det inte är jag som blir avkragad när jag går vidare. Det är Svenska kyrkan som avkragar sig själv.


  

Apg 11:25-30

11 ²⁵ Därefter begav han sig till Tarsus för att söka upp Saulus. ²⁶ Han fann honom och tog med honom till Antiokia. Under ett helt år var de tillsammans med församlingen och undervisade en stor skara. Och det var i Antiokia som lärjungarna först började kallas kristna.

V 25 Det är ganska uppenbart att Barnabas kände Saulus och dennes kallelse, 9:15, 27. När vi lämnade Saulus i 9:30 reste han hem till Tarsus. Därför reser Barnabas nu till Tarsus för att söka upp Saulus och be honom komma med till Antiokia. Nu har hans tid att tjäna hedningarna kommit. Saulus kommer med och tillsammans tjänar de i Antiokia i ett helt år, v 26. Hur lät deras undervisning? De undervisade sannolikt om Jesus liv och leverns, betydelsen av vad han gjorde, hans död, begravning och vad hans uppståndelse från dem betyder för oss. De undervisade om att Jesus sitter på Faderns högra sida och väntar på att få återvända.

V 26 Det var i Antiokia de först kom att kallas kristna, 26. De hade tidigare kallats bröder, 1:16, frälsta 2:47, lärjungar, 6:1, som dem som var på Vägen, 9:2, heliga, 9:13 och troende, 10:45. Nu kallas de för kristna därför att de och deras undervisning kopplades samman med Jesus Kristus. Ordet kristna finns bara ytterligare två gånger i Nya Testamentet, nämligen Apg 26:28 och 1 Petr 4:16.

11 ²⁷ Vid den tiden kom några profeter från Jerusalem ner till Antiokia. ²⁸ En av dem som hette Agabus steg fram och förutsade genom Anden att en svår svält skulle drabba hela världen – den kom också under Claudius regering. ²⁹ Då beslöt lärjungarna att var och en skulle skicka så mycket han kunde för att hjälpa bröderna som bodde i Judeen. ³⁰ De gjorde så och sände hjälpen med Barnabas och Saulus till de äldste.

Profeten Agabus profeterade om en hungersnöd som skulle komma över hela världen, grekiska oikoumene. Forskarna har inte kunnat bekräfta denna, men däremot är de överens om att den drabbade Jerusalem under kejsare Claudius, som regerade mellan år 41-54 e Kr. De kristna i Antiokia beslutade då att de skulle understödja församlingen i Jerusalem under deras nöd och sände Barnabas och Saulus med sina gåvor till Jerusalem, v 30. De skulle då vara det andra besöket Saulus gjorde i Jerusalem enligt honom själv i Gal 2:1–10. Vid en första genomläsning tycks detta bekräftat eftersom det heter att han reste med Barnabas, Gal 2:1 och att han reste efter att ha tagit emot en uppenbarelse, Gal 2:2. Paulus skriver också i Gal 2:10 att apostlarna i Jerusalem ville att de också fortsättningsvis skulle tänka på de nödställda i Jerusalem.

Lukas skriver i 11:30 att Paulus var med Barnabas i Jerusalem med kollekten. Detta är då det andra besöket enligt Lukas. Det första läste vi om i 9:26. Men i Gal 2:1 skriver Paulus att det dröjde 14 år efter hans omvändelse (år 32) innan han kom till Jerusalem för andra gången (år 48).

Men detta rimmar illa med Apostlagärningarnas kronologi i Apg 12:1 och 12:23. Jakobs död dateras nämligen till år 42 e Kr och Herodes död till 44 e Kr. Problemet förvärras av att det är Paulus själv som skriver Galaterbrevet. Hans uppgifter räknas som primärkälla och då skulle texten i Apostlagärningarna behöva förklaras ytterligare.[1] Det är i och för sig ingen omöjlig uppgift. Lukas kanske inte skriver så kronologiskt som vi läser det.[2]

---

[1] Inom forskningen kan det hända att två uppgifter är motstridiga. Då behöver forskare överväga vilken uppgift som väger tyngst och en primärkälla anses mer pålitlig än en sekundärkälla. Galaterbrevet är skrivet av Paulus och han borde veta, bättre än Lukas, vad som hänt. Dessutom skriver Paulus för att förklara vad som hänt och betonar att han inte var i Jerusalem.

[2] Det finns tre lösningsförsök. Det första går ut på att Gal 2:1 syftar på kollektresan och inte Jerusalemsmötet, men att Lukas placerat resan fel kronologiskt. 11:27-30 borde ha placerats efter 14:28. Det andra försöket går ut på att Lukas haft tillgång till två traditioner. Den ena handlar om en kollektresa och den andra om ett besök i Jerusalem, beskrivet i Gal 2:1, men Lukas har slagit ihop dessa till 11:27-30. Kronologin kan stämma om Paulus blev omvänd år 31 e Kr i stället för 34 e Kr som vi antagit. Det är ju 14 år efter hans omvändelse. Det tredje lösningsförsöket utgår från att kollektresan är oväsentlig i Galaterbrevet och därför om än inte bortglömd ändå förbigången. Om Paulus tagit med den skulle den ha placerats mellan Gal 1 och Gal 2.

Ny bibelteologisk kommentar

Den 17 maj kommer den andra delen av kommentaren till Evangelium enligt Matteus ut på marknaden.

Så här skriver prästen, vännen och kollegan Hans Lindholm, EFS om Evangelium enligt Matteus, kap 14-28: 

Håkan Sunnliden ger nu ut den andra och avslutande delen av sin bibelteologiska kommentar till Matteusevangeliet.

Under många år som församlingspräst och bibellärare har han vunnit mångas förtroende genom sina bibelutläggningar.

De präglas av stor kärlek till Guds Ord (både Gamla och Nya testamentet), stor kärlek till Jesus Kristus (både som människa och som Gud inkarnerad)

och stor kärlek till Kyrkan (både den världsvida och den lokala).

Matteusevangeliet har kallats Nya testamentets mest judiska bok, skriven till judar som funnit att Jesus är den utlovade Messias.

Den gammaltestamentliga och judiska bakgrunden lyser ofta igenom, till exempel i många så kallade reflektionscitat, där gamla skriftord

sägs ha gått i uppfyllelse, och i bokens struktur kring fem stora tal som för tankarna till de fem Moseböckerna. Genom sin breda beläsenhet

förmedlar Håkan kunskaper och perspektiv som öppnar många textavsnitt.

Han väljer också sida i en pågående debatt om hur det judiska hoppet ska relateras till den kristna övertygelsen att alla löften

fått sin uppfyllelse genom Jesus. Spänningsfältet mellan en eskatologi byggd på gammaltestamentlig respektive nytestamentlig

hermeneutik skulle kräva en omfattande bibelteologisk diskussion, som inte ryms i en evangeliekommentar. Här får vi ett tydligt och

moderat inlägg i ett sådant samtal, som förhoppningsvis kan fortsätta och fördjupas länge än – kanske ända tills alla mänskliga ord tystnar vid Messias ankomst.

Det går nu att förhandsbeställa Evangelium enligt Matteus, kapitel 14-28, – enklast på www.litenupplaga.se. Boken ska levereras 17 maj och priset 195;- plus porto. 

Om du vill ha båda volymerna, kap 1-13 och 14-28, beställer du direkt från mig eftersom jag har restupplagan av kap 1-13 här hemma hos mig. Mejla mig på den här adressen hakan.sunnliden@telia.com.  

Apg 11:19-24

Vi har tidigare sett att missionen påbörjades av dem som fick fly från Jerusalem efter att Stefanus blivit martyr, 8:1. Nu knyter Lukas an till detta och berättar att de bland annat flytt till Fenikien (nuvarande Libanon), Cypern och Antiokia. Nu är det de kristna som befinner sig i diasporan. Vi läser:

11 ¹⁹ De som hade skingrats genom förföljelsen som började med Stefanus kom ända till Fenicien, Cypern och Antiokia, och de förkunnade ordet endast för judar. ²⁰ Men bland dem fanns några från Cypern och Kyrene, och när de kom till Antiokia började de tala även till grekerna och förkunna evangeliet om Herren Jesus. ²¹ Och Herrens hand var med dem, och ett stort antal kom till tro och omvände sig till Herren.

V 19-20 säger att de först förkunnade ordet endast för judar, men i v 20 vidgas horisonten. De som kom från Cypern och Kyrene predikade Jesus som Herren, inte som Messias. De predikade tydligen också för hedningar. När det i v 20 översätts med ordet icke-judar heter det i den grekiska texten hellenistas och det är inte självklart på vilka det syftar. Ordet finns bara i 6:1 och 9:29 och där översätts det med de grekisk talande judarna. Men ordet kan också syfta direkt på greker, det vill säga hedningarna. De flesta exegeter menar att Lukas måste syfta på dem, eftersom det knappast varit särskilt uppseendeväckande att de predikade för judar, om än grekisk talande.

V 21 beskriver missionen och evangelisationen med orden att de kom till tro och att de omvände sig. Det var framför allt i Antiokia dessa hedningar kom till tro. Herrens hand var med dem.

Antiokia i Syrien

Herren hade inte kunnat välja en bättre plats, eftersom Antiokia vid denna tid i högsta grad är en internationell stad och kunde tjänas som en språngbräda för den fortsatta missionen.

Antiokia grundlades 300 f Kr av Seleucus Nicator, en av Alexander den Stores generaler. Han gav staden namn efter sin far Antiochus. Staden hade vid den här tiden uppskattningsvis 500 000 invånare och var kosmopolitisk i dess rätta mening med folk från Grekland, Rom, Persien, Indien och till och med Kina. År 64 f Kr togs staden in i det romerska imperiet och blev Romarrikets tredje stad efter Rom och Alexandria, enligt den judiske historieskrivaren Josephus.

Den här gången sänds inte någon av apostlarna till Antiokia utan Barnabas. Han kunde omedelbart konstatera att folk kom till tro i skaror på Herren och han uppmanade dem att helhjärtat hålla fast vid Herren.

11 ²² Ryktet om detta nådde församlingen i Jerusalem, och man sände då Barnabas till Antiokia. ²³ När han kom dit och såg vad Guds nåd hade gjort, blev han glad och uppmanade dem alla att hålla sig till Herren av hela sitt hjärta. ²⁴ Barnabas var en god man, fylld av den helige Ande och tro. Och en stor skara fördes till Herren.

V 24 säger att en stor skara fördes till Herren, det grekiska ordet prostithemi har närmast blivit en teknisk term. Samma ord användes i 2:41 och 47.

Prästvigningen

Det tog lång tid innan någon reagerade på att ett par missionspastorer i Värmland kunde få prästtjänst utan prästvigning. Det verkar inte ha varit någon som har invändningar mot att betrakta prästämbetet som ett yrke bland andra. Finns det ingen ansvarig inom Svenska kyrkan som kan stå upp och försvara prästämbetet? Det verkar inte så. Den ende som i vanlig ordning var snabb på att reagera var Dag Sandahl som skrivit om detta i sin blogg på Kyrklig Samlings hemsida. Du hittar hans mycket välskrivna artikel genom att klicka här. Men jag behöver inte upprepa vad han redan har skrivit även om det skulle behövas,

Men idag kunde jag först göra ett konstaterande, sedan läsa en artikel i Kyrkans Tidning, nr 18/2019 och till sist fundera över en tänkbar slutsats..

1. ett konstaterande
På första sidan av senaste numret läser jag rubriken: "Nydöpt präst lämnar yrket". Jag skriver det en gång till ... lämnar yrket! Vilket yrke kanske du tänker? Prästyrket. Det är Kristina Hjern som först fick sitt dop i Swedenborgskyrkan godkänt och därför prästvigdes. Hon har predikat och förvaltat sakramenten i 14 år innan biskopen Eva Brunne fick för sig att underkänna hennes dop samtidigt som hon erkänner prästvigningen. Samtliga biskopar i svenska kyrkan godkände detta beslut.Kristina Hjern betraktar sitt dop som ett "omdop". Idag säger Kristina Hjern: Jag behöver fundera på det jag har varit med om och markera ett allvar i det jag har utsatts för ... hela händelsen vittnar om en kyrka som är osäker, där det som ska vara nåd och kärlek har blivit makt och strukturer". Vi är numera ganska många som tröttnat på Svenska kyrkans tafatthet. Måtte bara ärliga kristna också förstå vad de är delaktiga i, tänka om och fatta nya beslut.

Nu kan man kanske säga att den här typen av fadäser regelbundet sker i den historiska kyrkan. Inte mycket att göra åt. Vi får lämna misstagen bakom oss och se framåt brukar det heta. Det kunde man göra om det var ett misstag men här handlar det om en del i en medveten strategi. Händelsen med Kristina Hjern är toppen av ett isberg.

2. en artikel
Det är knappt jag tror det är sant. Min gamle lärare från utbildningstiden, sedermera biskopen i Visby stift Lennart Koskinen skriver artikeln under rubriken: "Vart tog vigningen vägen?" Att han över huvud taget ställer frågan är alarmerande. Tänk att en biskop i Svenska kyrkan frågar efter den? Är det någon som ska kunna svara på den frågan är det väl han! Han konstaterar att det i biskopsbrevet 2014 genomgående talas om "uppdraget som präst". Men han måste väl ha vetat att ordet ämbete helt är borttaget? Det finns inte kvar. Du hittar det inte i Kyrkoordningen. Det är borta. I vanlig ordning har det skett med de små stegens strategi. Så att ingen ska märka något.

Socialdemokraterna ville att kristen tro skulle betraktas som en privat åskådning. När de sedan skulle urholka Svenska kyrkan började man (naturligtvis) med att knäcka kyrkans ryggrad, det vill säga ämbetet. Plötsligt skulle varje arbetssökanden ha rätt till prästyrket. Sedan har det gått steg för steg från avskaffandet av samvetsklausulen till rent yrkesförbud. Yrkesförbudet verkställdes dels genom att sökanden till kyrkoherdetjänster tvingades skriva på ett papper och dels genom att helt enkelt vägra unga män prästvigning.

Det underliga med Koskinens artikel är att han trots allt vill försvara prästvigningen. Han skriver "En synlig konsekvens av att den livslånga vigningen håller på att ersättas av att 'ha ett uppdrag i Svenska kyrkan' är, att alla vigda som av någon anledning inte innehar har en avlönad tjänst i kyrkan i praktiken marginaliseras allt mer." Vet inte Koskinen att biskop Wadensjö i Karlstad stift redan i början på 1980-talet ville driva tjänsten just dit?! Nyvaken skriver Koskinen vidare: "Det finns i vårt land många vigda, lojala, osynliggjorda i sin egen kyrka. De var och är inte anställda och uppbär lön, så de 'bär inte uppdraget som präster'. Så vart tog vigningen vägen?"

3. en tänkbar slutsats
Slutsatsen kommer till mig i tre delar.

För det första finns inte det allmänkyrkliga prästämbetet kvar i Svenska kyrkan. Det har gjorts om till ett yrke bland andra som i princip vem som helst kan ta sig. Det gör både förkunnelsen och sakramentsförvaltningen osäkra.

För det andra kommer Svenska kyrkan fortsätta hävda att den är episkopal. Det är egentligen den enda möjligheten för kyrkan att kräva lojalitet. Du måste underordna dig biskopen och domkapitlet även fortsättningsvis. Det allmänkyrkliga innehållet har emellertid ersatts av världsliga värderingar och ordningar. Bokstaven, det vill säga jämlikhet, lojalitet, HBTQ och så vidare, är överordnad. Men genom att tro sig behålla hierarkin kan den användas som en tvångströja. Den binder människor i en falsk lojalitet eller alternativet; lämna, som man sagt till mig upprepade gånger.

För det tredje blir frågan om jag inte ska förvalta mitt ämbete genom att ställa mig till Missionsprovinsens förfogande. Det är med stor olust jag är kvar i den kyrka som marginaliserar, förtalar och trakasserar dem som håller fast vid kyrkans allmänneliga förståelse av ämbete. Och det är svårt att erkänna dem som prästvigs i en kyrka som uppenbarligen gjorts om i grund.

Ämbetsfrågan måste komma upp på nytt. Och den här gången räcker det inte med beslut av kyrkomötet. Beslutet måste fattas i gemenskap med hela Kyrkan. Amen!

Prästämbetet

Kära vänner. Tack för uppmuntrande hälsningar och tillrop. I bloggen skrev jag att jag drar ner på bloggandet, att man inte ska sparka på en som redan ligger och därför inte så mycket kritisera Svenska kyrkan. Sedan går det bara ett par dagar och jag bara måste göra det jag inte vill.

I senaste numret av Kyrkans Tidning, nr 15/2019, tar den ekumeniske handläggaren på kyrkokansliet avstånd från prästämbetet! Det jag nu kommer att skriva är snarast en reaktion från min sida även om det har gått ett par dagar. Jag skriver med andra ord innan jag har sett andra reaktioner eller innan jag reflekterat färdigt, men med en inre känsla av att detta måste få konsekvenser.

De utav oss som tror på prästämbetet som den allmänkyrkliga kyrkan tro och lär har vetat att synen på ämbetet varit hotad under hela 1900-talet. Vi som gick prakten i slutet på 1970-talet stod i en mycket påtaglig strid där de ansvariga bokstavligen försökte tvinga oss att överge kyrkans ämbetssyn. Men då fanns fortfarande en förståelse. Kampen om prästämbetet som kyrkan känner det började efter Luthers betoning på ämbetet som ett predikoämbete. Självklart hade han inte fel men betoningen gjorde att många ville göra om ämbetet till ett rent predikoämbete, särskilt de reformerta såg här sin chans. Men det svenska reformerade kyrkan tog sig igenom och bevarade det apostoliska ämbetet. Sedan kom liberalteologerna som framför allt tillsammans med socialdemokraterna och den växande opinionen för kvinnors rätt till alla yrken såg möjligheten att en gång för alla göra ett slut på prästernas makt. Den som vill läsa detaljerna kan införskaffa Dag Sandahls bok En annan kyrka.

Jag är verkligen inte okunnig om hur det apostoliska prästämbetet uppstått, räddat kyrkan genom historien och sedan alltmer avvecklats inom Svenska kyrkan, - men ändå överlevt fram till ... ja, när då? Här finns säkert olika uppfattningar, men de flesta "av oss" ifrågasätter riktigheten med dagens präster i relation till det apostoliska prästämbetet. Det är inte bara Romersk-katolska kyrkan som underkänner svenska präster. De flesta frikyrkliga gör det också om än av andra skäl. 

Den syn som tagit över den klassiska är den funktionella. Jag minns när biskopen i Karlstad gjorde sig till tolk för denna syn. Han menade att när prästens anställning upphörde, upphörde också personen i fråga också att vara präst. Själv tror jag att det blir konsekvensen av innevarande utveckling eller ska vi skriva avveckling. Detta är motsatsen till den allmänneliga kyrkans tro och bekännelse.

Och så kommer det - kyrkokansliet i Uppsala hävdar precis det!!!

Jag tycker artikeln är så tydlig att jag inte ens vill återge vad som står i den. Den som vill får själv leta upp den. Så till två slutsatser.

För det första måste detta leda till reaktioner från ganska många läsare. I bästa fall kommer ämbetsfrågan upp till ytan igen. Det gick med andra ord inte att bortse från det apostoliska prästämbetet. Frågan blev infekterad och måste upp till samtal igen. Svenska kyrkan kan inte gömma sig bakom Bekännelseskrifterna eller fortsätta med mantrat "vi är en episkopal kyrka". Det apostoliska prästämbetet måste förnyas och tas emot på nytt.

För det andra måste detta få mig att, för vilken gång i ordningen, på nytt tänka igenom min tillhörighet. Det har i mer än 40 år varit min tröst att jag via biskoparna Giertz och Gärtner varit och är insatt i den apostoliska successionen. Jag har verkligen inte lust att sluta mina dagar i en kyrka som förnekar mig den glädjen. Jag lägger ut den här bloggen också på hemsidan och inser att jag lär återkomma i frågan på mer än ett sätt. Frågan ska upp på hemsidan, ut i undervisning om det apostoliska ämbetet och ut på vår Bibelskola-on-line. Det är förvisso sant att jag inte längre är anställd i Svenska kyrkan, men jag står kvar i ämbetet tills jag lämnar jordelivet!

Apg 11:1-18

11 ¹ Apostlarna och bröderna i Judeen fick höra att även hedningarna hade tagit emot Guds ord. ² När Petrus kom upp till Jerusalem började de omskurna angripa honom ³ och sade: "Du har varit inne hos oomskurna män och ätit med dem!"

V 1 visar att Petrus tvingades hålla ett försvarstal efter händelsen i Caesarea. Samtidigt får Lukas tillfälle att upprepa det väsentliga. Hela situationen påminner om den som uppstod när Filippos kom till Samarien, se 8:14 ff. Då sänds Petrus dit för att inspektera vad som skett. Nu är han själv i samma situation.

V 2-3 säger bokstavligen att ”de omskurna” kritiserade Petrus. Orden är betonade på ett sådant sätt att läsaren får intryck att det närmast rör sig om en grupp, kanske den som Paulus kallar för judaister. Anklagelsen riktar sig inte utan vidare mot hednamissionen som sådan, utan mer mot följderna, det vill säga att Petrus har bordsgemenskap med hedningarna, v 3. En verksamhet som leder till sådant kan inte vara Guds vilja. De menade att Petrus borde förstå det.

Stott har markerat detta när han hävdar att Lukas delat in berättelsen i fyra delar för att riktigt understryka hur Gud övertygar Petrus.

4-10               en himmelsk syn

11-12             ett gudomligt påbud

13-14             ett gudomligt möte

15-17             den Helig Andes gåva blir utgjuten

11 ⁴ Petrus förklarade då steg för steg vad som hade hänt: ⁵ "Jag var i staden Joppe, och medan jag bad kom jag i hänryckning och fick se en syn. Det kom ner något som liknade en stor linneduk. Fäst i sina fyra hörn sänktes den ner från himlen och kom till mig. ⁶ När jag såg efter och studerade den närmare, fick jag se jordens fyrfotadjur, både vilda och tama, och kräldjur och himlens fåglar. ⁷ Jag hörde också en röst som sade till mig: Res dig, Petrus, slakta och ät! ⁸ Jag svarade: Nej, nej, Herre! Det har aldrig kommit något oheligt eller orent i min mun. ⁹ För andra gången talade en röst från himlen: Vad Gud har förklarat rent ska inte du kalla orent. ¹⁰ Detta hände tre gånger, och sedan drogs alltsammans upp till himlen.

I v 4-10 återberättas vad som hänt. Exegeten R.B. Rackham (1863-1912) talar om den stora linneduk som sänks ner som Kyrkan. Stott citerar hans kommentar till Apostlagärningarna där Rackham så träffande skriver:

The sheet is the Church, which will contain all races and classes without any distinction at all.

 11 ¹¹ Samtidigt stod tre män utanför huset där vi var. De hade skickats till mig från Caesarea, ¹² och Anden sade till mig att jag skulle gå med dem utan att tveka. De sex bröderna här följde också med mig, och vi kom in i mannens hus. 

I v 11-12 talar Anden till Petrus och säger att han inte behöver tveka att följa männen som strax kommer fram till huset. Här får vi veta att sex män följde med Petrus. Några exegeter menar att det finns en poäng med antalet eftersom det enligt egyptisk lag behövdes just sju vittnen för att vittnesmålet ska övertyga. Inom den romerska rätten ansågs sju insegel vara minimiantalet för ett viktigt dokument.

11 ¹³ Han berättade för oss hur han hade sett ängeln stå i hans hus och säga: Skicka bud till Joppe och hämta hit Simon som kallas Petrus. ¹⁴ Han ska tala till dig, och genom de orden ska du bli frälst, du och hela din familj.

I v 13-14 infogas hur Cornelius tidigare haft en ängel på besök och hur mötet mellan honom och Petrus planerats. Det är tveklöst fråga om ett gudomligt arrangemang.

11 ¹⁵ Och när jag började tala föll den helige Ande över dem, så som han föll över oss under den första tiden. ¹⁶ Då kom jag ihåg vad Herren hade sagt: Johannes döpte med vatten, men ni ska bli döpta i den helige Ande. ¹⁷ Om nu Gud gav dem samma gåva som han gav oss när vi kom till tro på Herren Jesus Kristus, vem var då jag att kunna hindra Gud?" ¹⁸ När de hörde detta lugnade de sig, och de prisade Gud och sade: "Till och med åt hedningarna har Gud alltså skänkt omvändelsen som ger liv."

V 15-17 får betraktas som en förkortning. Det var inte när han började tala, utan sedan han förkunnat som Anden föll. När detta skett är Petrus mer än övertygad. Han visar det med hjälpa av två retoriska frågor. I 10:47: Vem kan hindra att de blir döpta med vatten? Och i 11:17 frågar han: Hur skulle jag kunna hindra Gud?

V 18 säger att apostlarna nu lugnade ner sig, men förstår av Galaterbrevet att dessa frågor fortsatte att skapa stora problem inom kyrkan. Det är särskilt tre problem som är förhanden. Det första är att hela Israel borde ha blivit frälst först innan hednamissionen sker, enligt samtiden. Det andra är just bordsgemenskapen med hedningar. Det tredje är mer generellt de hednakristnas förhållande till Lagen, till exempel sabbaten och omskärelsen. V 18 får ändå betraktas som den vers som betyder hednamissionens genombrott.

Stott menar att vi kan dra fyra viktiga lärdomar av denna berättelse. Den första säger oss att Kyrkan är en och att inom denna kyrka ryms alla människor oavsett ras, kön, nationalitet eller kultur. Det är det är oanständigt mot människor och en hädelse mot Gud att fortsättningsvis ta sådana hänsyn. Den andra lärdomen talar om den helige Ande. Det är ett brott mot texterna att underskatta Andens röst och vägledning. I vers efter vers har Lukas visat hur Anden väglett de inblandade. Den tredje lärdomen visar på vårt förhållande till dem som ännu inte kommit till tro på Herren eller kanske rentav bekänner sig till andra religioner. Cornelius ingår inte i skaran av lärjungar, men det sägs att han är from och gudfruktig, 10:2, väl ansedd av judarna, 10:22, och gör vad som är rättfärdigt, 10:35. I 10:4 och 31 står det att Herren lyssnade till hans böner. Betyder detta att han har det rätt ställt med Gud? Vad menas med Petrusorden i 10:34-35?  I v 35 används det grekiska ordet dektos som översätts med att Gud tar emot. (?) Några menar att Gud tar emot dem som fruktar honom och gör rätt oavsett om de tror på Jesus eller inte. Men andra menar att Petrus syftar just på dem som tror på Jesus och sedan fruktar Gud och gör rätt. Lukas vill lyfta fram att ras, kön eller nationalitet inte spelar någon roll. Han menar inte att tron på Jesus är onödig. Men han menar att de som fruktar Gud och gör rätt har Guds öra så att de kan ta emot evangelium.

Cornelius var inte frälst utan behövde få höra evangelium, 11:14 f, omvända sig, 11:18, tro på Jesus, 15:7. Då kan Gud i sin nåd, 15:11, frälsa Cornelius, 11:14, 15:11, ge få syndernas förlåtelse, 10:43, få Andens gåva, 10:45, 15:8 och få liv 11:18 och ett renat hjärta genom tron, 15:9. Detta var också detta som gjorde att han kunde bli döpt och tas upp i skaran av frälsta.

Sammanfattningsvis var Cornelius en ”rättfärdig” man. Trots att han var hedning gjorde Gud inte skillnad mellan judar och honom. Gud gör inte alls skillnad mellan människor, 10:20, 29, 11:12 och 15:9. Gud ger Andens gåva, inte oavsett tro, men oavsett ras, kön eller nationalitet.

Den fjärde lärdomen kan därför sammanfattas med att allt är Guds verk.