Vi har idag hundratals kyrkor och samfund i vårt avlånga land. Det är till och med ås att vi inom Svenska kyrkan har vem vet hur många olika traditioner. Det är inte längre självklart vad som menas med "svenskyrklighet" om man inte väldigt noga definierar vad man menar. Här finns förutom olika traditioner också en mängd olika kristna föreningar, sällskap och gemenskaper . Är detta ett problem?
Du får förmodligen olika svar beroende på vem du frågar. Och det kan mycket väl bero på att dem som du frågar i sin tur har olika förståelser av vad som menas med kyrka. Det här gör att ordet kyrka eller församling i princip är oanvändbart. Vem kan längre definiera vad som menas?
I fornkyrkan fanns också en rad olika förståelser eller i vart fall en rad olika tillämpningar av begreppet kyrka eller församling. Ordet går tillbaka till det gamla Israel som efter uttåget ur Egypten reserverade ordet för dem som höll fast vid det förbund Gud ingått med dem. Det var inte svårare än så. I praktiken betydde det att man tillhörde det (Guds) folk som härstammade från Abraham, Isak och Jakob. Tillhörigheten var kollektiv. Det gamla Israel var en verklig folkkyrka. Inom denna fanns 12 stammar, efter den assyriska deportationen uppdelade i två riken. I varje rike fanns ett antal städer och byar Och varje by hade sin äldstekår. Men de sorterade alla under samme Gud (också när de hade gjort sig avgudar).
Det Jesus gör att är att upprättar ett fulländat Israel i sin kropp. Det är det nya fullbordade förbundet i vilket syndernas förlåtelse i hans namn regerar. Dessa människor kan tillhöra olika stammar. De kan vara judar eller greker. Män, kvinnor eller barn är lika inför honom. De kan vara bosatta i olika städer och leva i olika delar av staden. Det nya riket är gränslöst och tron på Jesus som Herren gör dem till medborgare i riket. I Nya testamentet benämns denna gemenskap med ordet ekklesia. Det är i grund inte ett religiöst ord, utan ett socialt, som betyder "de som samlas". Men det blir ett religiöst ord eftersom ordet används när man ska översätta det gamla ord som tidigare endast använts om det gamla Israel. Ekklesia som vi översätter med kyrka eller församling är följaktligen en beteckning på det folk som lever i det nya förbundet, det vill säga på dem som lever av syndernas förlåtelse genom tron på Jesus som Herren.
Kyrkan eller församlingen är i den meningen större än vilken organisation som helst. Tyvärr sker med tiden en förskjutning av ordet så att det enbart kommer att syfta på en bestämd organisation. Det får här vara osagt om den organisationen heter Romerska-katolska kyrkan, Värnamo pastorat eller Missionskyrkan. Problemet är att praktiskt taget varje organisation gör anspråk på att vara den rätta kyrkan eller församlingen. I den mån församlingen är medveten om sin ofullkomlighet talas det sällan eller aldrig om det. Läget blir och är därför därför i stort sett låst. Om eller när de olika organisationerna gör någon gemensam insats kallas det i regel för ekumenik. Detta är inte bara ofullkomligt eller bristfullt. Det är en ekumenisk skandal!
Jag menar att det vi uppfattar som splittring i stort sett bygger på ett missförstånd eller en felsyn. Felsynen består i att utgångspunkten är att den egna gemenskapen. Det blir ett vi och ett dom och kristna emellan. Idag har det betydelse om man är katolik, evangelikal eller frikyrklig. I alla fall för bevararna av de olika organisationerna. Bevararna har bra betalt just för att bevara och stärka det egna sammanhanget, inte för att överskrida de gränser inom vilka man lever.
Nu är det sant att den yngre generationen också om de inte har ord för det struntar i status quo. För många av de yngre handlar det om att tro på Herren Jesus eller inte, inte vilket sammanhang man råkar tillhöra. Min bild är att existerande kyrkor och samfund är ointressant, men att ordnar eller tillfälliga sällskap kan locka.
Det här är en del av orsaken till att jag nu har skrivit boken Vänner eller fiender?
Kyrkohistorien visar att kristna sinsemellan har betraktat andra kristna som motståndare, vänner eller fiender. När ska detta få ett slut?
Du får förmodligen olika svar beroende på vem du frågar. Och det kan mycket väl bero på att dem som du frågar i sin tur har olika förståelser av vad som menas med kyrka. Det här gör att ordet kyrka eller församling i princip är oanvändbart. Vem kan längre definiera vad som menas?
I fornkyrkan fanns också en rad olika förståelser eller i vart fall en rad olika tillämpningar av begreppet kyrka eller församling. Ordet går tillbaka till det gamla Israel som efter uttåget ur Egypten reserverade ordet för dem som höll fast vid det förbund Gud ingått med dem. Det var inte svårare än så. I praktiken betydde det att man tillhörde det (Guds) folk som härstammade från Abraham, Isak och Jakob. Tillhörigheten var kollektiv. Det gamla Israel var en verklig folkkyrka. Inom denna fanns 12 stammar, efter den assyriska deportationen uppdelade i två riken. I varje rike fanns ett antal städer och byar Och varje by hade sin äldstekår. Men de sorterade alla under samme Gud (också när de hade gjort sig avgudar).
Det Jesus gör att är att upprättar ett fulländat Israel i sin kropp. Det är det nya fullbordade förbundet i vilket syndernas förlåtelse i hans namn regerar. Dessa människor kan tillhöra olika stammar. De kan vara judar eller greker. Män, kvinnor eller barn är lika inför honom. De kan vara bosatta i olika städer och leva i olika delar av staden. Det nya riket är gränslöst och tron på Jesus som Herren gör dem till medborgare i riket. I Nya testamentet benämns denna gemenskap med ordet ekklesia. Det är i grund inte ett religiöst ord, utan ett socialt, som betyder "de som samlas". Men det blir ett religiöst ord eftersom ordet används när man ska översätta det gamla ord som tidigare endast använts om det gamla Israel. Ekklesia som vi översätter med kyrka eller församling är följaktligen en beteckning på det folk som lever i det nya förbundet, det vill säga på dem som lever av syndernas förlåtelse genom tron på Jesus som Herren.
Kyrkan eller församlingen är i den meningen större än vilken organisation som helst. Tyvärr sker med tiden en förskjutning av ordet så att det enbart kommer att syfta på en bestämd organisation. Det får här vara osagt om den organisationen heter Romerska-katolska kyrkan, Värnamo pastorat eller Missionskyrkan. Problemet är att praktiskt taget varje organisation gör anspråk på att vara den rätta kyrkan eller församlingen. I den mån församlingen är medveten om sin ofullkomlighet talas det sällan eller aldrig om det. Läget blir och är därför därför i stort sett låst. Om eller när de olika organisationerna gör någon gemensam insats kallas det i regel för ekumenik. Detta är inte bara ofullkomligt eller bristfullt. Det är en ekumenisk skandal!
Jag menar att det vi uppfattar som splittring i stort sett bygger på ett missförstånd eller en felsyn. Felsynen består i att utgångspunkten är att den egna gemenskapen. Det blir ett vi och ett dom och kristna emellan. Idag har det betydelse om man är katolik, evangelikal eller frikyrklig. I alla fall för bevararna av de olika organisationerna. Bevararna har bra betalt just för att bevara och stärka det egna sammanhanget, inte för att överskrida de gränser inom vilka man lever.
Nu är det sant att den yngre generationen också om de inte har ord för det struntar i status quo. För många av de yngre handlar det om att tro på Herren Jesus eller inte, inte vilket sammanhang man råkar tillhöra. Min bild är att existerande kyrkor och samfund är ointressant, men att ordnar eller tillfälliga sällskap kan locka.
Det här är en del av orsaken till att jag nu har skrivit boken Vänner eller fiender?
Kyrkohistorien visar att kristna sinsemellan har betraktat andra kristna som motståndare, vänner eller fiender. När ska detta få ett slut?
1 kommentar:
Intressanta reflektioner du gör! Jag tänker dock att det inte är alla samfund som säger sig ha hela sanningen, särskilt inte Svenska kyrkan (bortsett från att kvinnor kan vara präster utan riktig motivering), Equmenia och liknande samfund. Däremot frågar man Maranata eller LBK är det en annan sak. Katolska och Ortodoxa kyrkan säger naturligtvis sig ha den fulla sanningen. Det finns dock bra exempel på ekumenik genom kommuniteter, som Taize eller Berget i Rättvik. Att observera är dock att denna ekumenik inte är genom att dela eukaristin, vilket är helt i enlighet med hur det var i fornkyrkan (jämför katakumenernas mässa).
Jonas M
Skicka en kommentar