Intryck från OAS-mötet

Det var skönt att komma hem igen efter i och för sig ett bra dygn på OAS-mötet i Varberg. Båda mina seminarier var till min glädje fullbelagda. Det betyder ett 40-tal på varje samling. Men jag insåg ganska snart att ämnet inte bara var intressant utan också lite förvirrande. Det verkar som att de kristtrogna inte har tänkt igenom att kyrkan mår bra av motståndsrörelser. Dessutom förväxlas dessa motståndsrörelser med så kallade förnyelserörelser. Många nya tankar väcktes med andra ord och någon undrade varför jag alls talade över ett ämne som detta. Det upprörde mig inte men talade till mig om nödvändigheten av att ett uppvaknande. Så detta kanske var en början för många.

Det var ett av mina misstag när det gällde cellkyrkan inom Svenska kyrkan att jag underskattade motkrafterna. Jag tror man ska räkna med att all förnyelse inom Svenska kyrkan är oönskad. Det är därför det blir så fel att de kristtrogna finner sig i situationen och hoppas på bättre tider. Det kommer inga bättre tider.

För övrigt fick jag glädjen att gå med kollegorna i festhögmässans stora procession. En god högmässa är alltid en god högmässa oavsett, men eftersom de inte längre är självklara är det tacksamt att få vara med i högmässa som denna.

De böcker jag skrivit under det senaste året fanns på konferensens bokbord. Det såldes naturligtvis en del men det är inte lätt att sticka ut när det handlar om hundratals titlar. Dessutom tror jag att de som vill läsa skaffar sig de böcker de vill ha när de vill ha dem och inte vid sådana här särskilda tillfällen. Men visst är det bra att det går att handla kristen litteratur på en konferens. Skam vore annars.

Det var längesedan jag var med OAS-möten. Jag har inte känt något behov av dem, men när jag nu var det uppskattade jag det mycket. Hela arrangemanget är i sig fantastiskt, både logistiskt och andligt. Men ska jag vara helt ärlig har jag svårt att inte se det än större perspektivet med vardagen, den sekulariserade kyrkan och djävulen, världen och vårt eget kött. I det läget räcker det inte att för en stund glädja sig över ett bra arrangemang.

Förhoppningsvis har OAS och andra liknande fester större betydelse än jag förmår se.

Jo, em sak till innan jag slutar; Jag rekommenderar Havanna Hotel i Varberg. Det var en angenäm kulturell upplevelse. Helt Kuba-inspirerat och därför mycket speciellt. Tyvärr hade jag inte möjlighet att använda bassängen i källare, men jag kan tänka mig att ta mig dit vid annat tillfälle. Hotellet drivs av riktiga entusiaster. Du kan läsa mer om det genom att klicka här.

I morgon börjar en ny arbetsvecka. Veckan börjar idag, söndag, men arbetsveckan i morgon måndag ... Då ska jag göra färdigt en artikel till SPT. Ska bli kul.

Djävulen, världen och vårt eget kött

I morgon är det dags att ta sig till Varberg. Mitt seminarium kom till i början på det här året och fick den då aktuella rubriken Motståndsrörelser i kyrkans historia, efter boken med samma namn. Så det är vad jag har koncentrerat mig på på sistone. Under de senaste dagarna har jag emellertid också lyssnat till Magnus Malm som hade bibelstudier på Hönökonferensen. Fruktansvärt bra!

Det har inte tidigare varit tillfälle att lyssna på denne profet. Jag vet att han har elva retreater om året och att han dessutom skriver böcker. Men jag har inte varit på någon av  hans retreater och inte heller läst något av honom. Men av någon anledning letade jag upp de bibelstudier han höll för några veckor sedan på Hönökonferensen. Jag måste säga att han omedelbart fick mitt öra. Han är behaglig att lyssna till. Bra röst. Han är genomtänkt, pregnant och träffsäker. Han är biblisk och up-to-date på en och samma gång. Du hittar hans bibelstudier genom att klicka här.

I dag lyssnade jag till det femte av sex bibelstudier. Det handlade om makterna. Paulus talar relativt ofta om dem men bibelläsaren drar knappast några slutsatser in i sitt eget liv när han läser om dem. Malm påpekar att Jesus kom för att befria oss, men frågar också från vad? Paulus talar om djävulen, världen och köttet. Det Malm gör är att han närmare definierar makterna och vad som menas. Termerna, särskilt termen köttet, är inte alltid helt begripliga hos Paulus. Köttet syftar på vår personlighet, vårt psyke, världen är vår kultur, miljö, ekonomi, religion och så vidare och djävulen står för allt det andliga.

Malm talat om hur vi söker det vi vill söka och hur det vi söker kan bli överordnat, bli vår gud. Klassisk teologi med andra ord. Här anför han särskilt Ps 115, särskilt v 8: "de som har gjort dem blir som dem". Det är ganska enkelt att följa honom och han är en utmärkt bibellärare och själavårdare.
Malm tar särskilt upp vår relation till Internet och där är han inte nådig. Det är inte svårt att låta Facebook, Twitter, Instagram, Messenger och allt vad det heter ta överhanden. Vi vet vilken oerhörd tid vi tillbringar med sociala medier, men tänker knappast på den makt dessa får över oss. Och på ett ställe frågar han; Var befinner sig församlingen i allt det här?

När jag googlade Malm på Adlibris för att se vad han skrivit fanns där en bok med titeln Som om Gud inte finns. Jag har inte läst den. Den handlar enligt ingressen om Pia som vuxit upp i en kristen församling. Sedan flyttar hon till annan ort för att studera och hennes gemenskap blir en icke-kristen miljö och hon förlorar sin tro. Om jag förstått saken rätt ställs nu frågan; vems fel är det? Är det den icke-kristna miljöns fel? Eller är det hennes eget val? Eller är det församlingens fel som inte fostrat henne i Jesu Kristi evangelium? Jag vet inte om han svarar på frågan, men skulle jag själv skrivit boken hade nog svaret blivit församlingens.

Under seminariet i morgon kommer jag bland annat att i slutet påstå att kyrkan eller församlingen är fångad i sin egen organisation. Församlingen har blivit ett fängelse (här ett annat ord för paradigm) som är upptagen med sina egna byggnader, sina personalfrågor och kyrkogårdar. De kyrkliga handlingarna och verksamheterna som skämtsamt kan beskrivas med 4 k:n tjänar som det fasthållande kittet, kyrkbänken, kyrkorådet, kaffekokningen och kören. Men var befinner sig församlingen när det gäller att rusta människor för livet? För mötet med djävulen, världen och köttet?

O, vad jag önskar att kyrkan återigen gav företräde åt Herren Jesus Kristus, den ende som kan besegra djävul, värld och kött. Honom tillhör äran!

Meddelande

Victor och jag har tagit ett beslut med anledning av försäljningen av mina böcker. Det visar sig att det inte går att hålla nere priserna som vi vill på grund av fraktkostnaderna. Även om jag säljer till "författarpris" kommer portot till med minst 36;- förmodligen 54;-. De större handlarna har avtalspriser på portokostnader vilket gör att vi inte kan konkurrera.

Det bästa sättet är att köpa från förlaget. Där är portokostnaden satt till 19;-. Den är med andra ord subventionerad.

Du kan beställa via hemsidan www.sunnliden.se

Då beställer du på billigaste sättet. Själv kommer jag tills vidare bara att sälja "över disk" och då blir det inget porto alls! Det är det allra bästa förstås.

hälsningar Håkan

Årets Bibelläger

I helgen avslutades årets Bibelläger i Pogradesh, Albanien, lägret som Koinonian i Värnamo var med om att starta för 10 år sedan. Det arbetet har verkligen burit god frukt och kommer fortsätta att bära god frukt även om det är avslutat för egen del.

Här ser du nästan hela skaran när de får lite praktisk information.
Längst fram till vänster sitter "vår representant" Conny Svensson.
Han har varit med de flesta åren.

Detta år undervisar Mike Boije som kommer från Brödraförsamlingen i Göteborg.

Det händer regelbundet att unga människor döps, så också denna gång.
Dopet förrättas av Lars Ohlsson, präst i
Svenska kyrkan men också medlem i Brödraförsamlingen i Göteborg.

När de kristna samlas får de tillfälle att fira nattvard.
Ungdomarna är inte bortskämda med nattvardsfirande eftersom här behövs en präst.
För en del av dem kanske det är enda gången på året. Så visst finns det att göra.

Det är fantastiskt att se utvecklingen när en kyrka växer fram. Det är inte länge sedan Albanien var helt stängt för evangeliet. Det finns anledning att tacka Gud även om mycket återstår.

Ny bok!

Så har den äntligen kommit - lagom till OAS-mötet! Boken som handlar om hur alternativa rörelser i kyrkans historia. Redan från början bestod kyrkan av en mångfald grupper, små församlingar, olika traditioner och inriktningar. Det var sannerligen inte lätt för någon kejsare att kontrollera alla dessa även om det gjordes många försök. 

Tyvärr kom också själva kyrkan att samarbeta med staten i försöken att få kontroll över de kristna. Det var först sedan kyrkan blivit statskyrka som man fick ordning på ämbeten och bekännelser som kunde definiera den kristna tro men samtidigt kom dessa att exkludera dem som inte var med på noterna. Jag påstår inte att saken utvecklades fel. Absolut inte. Jag tror på den helige Ande, men att det var många, långa och svåra processer står helt klart. Det står också klart att politik och våld varit mycket användbara. Inte bara under antiken under kanske än mer under Medeltiden och Reformationen. För att inte tala om vår tid. Hur som helst är det mycket spännande och nyttigt att skaffa sig en översikt av det hela.

Vänner och inte bara fiender har åsamkat Herren Jesus mycket lidande.
I sitt testamentet låter Jesus oss förstå att alla kristna hör samman.
Men också att vi, hans jordiska kropp, delar hans lidanden. 

Boken har självklart brister, men den har fått goda omdömen av olika personer. Carl-Erik Sahlberg, som själv är disputerad just i kyrkohistoria, tycker att boken visar på stor kunskap. Han tycker att jag varit noggrann och målmedveten. Sådant är roligt att höra. En annan doktor, i dogmatik, och god vän, Hans Sundberg, tycker att min förklaringsmodell är lysande. Jag använder mig av makt-termer. Det har alltid funnits majoritets- och minoritetskyrkor. Och det har alltid varit spänningar dem emellan.

Och ändå menar jag att Kyrkan är en. Den sanna kyrkan uppvisar fortfarande en mångfald av grupper, traditioner och inriktningar. Djupast sett, menar jag, skulle dessa vara till för varandra. Husförsamlingsplanteraren Richard Cruz i Helsingborg skriver om sina egna förebilder:

Tyvärr möttes dessa rörelser alltför ofta av fördömanden och kontroll vilket ibland ledde till isolering och sekterism. Tänk om det finns en bättre och mer Jesuslik väg som välkomnar det nya Gud gör?

Det tror jag, men kanske blir den synlig först på gräsrotsnivå? 

Mor begravdes i fredags

Bilden är tagen i Skogskapellet, Katrineholm. Till höger om mig står mors själasörjare f Göran Hallberg. Det blev en fin eftermiddag och just som vi sjöng slutpsalmens "härligt sången där ska brusa, stark som dånet av en vattuflod ... " öppnas sig himlen och under resten av psalmen slog regnet mot altarfönstret. Ibland undra man ...

Till mors begravning

Det blir ingen blogg på temat vad som händer i Värnamo pastorat. Det har blivit dags för begravning. I morgon fredag begravs mor i Skogskapellet i Katrineholm. Så Kari och jag ger oss iväg om några timmar. Kommer hem å lördag eller möjligen söndag.

Bilden nedan är en av de sista vi på mor. Här syns hon utanför äldreboendet tillsammans med vår Elisabet.

Morgondagen blir en tacksägelsens dag då vi får minnas mors livslånga tjänst och hennes trofasthet. Jag kommer att leda gudstjänsten. F Göran Hallberg, mors själasörjare, kommer att griftetala. Vi ska sjunga psalmerna 313;-, 258:1-5 och 300;-. 

Må Gud resa upp nya förebedjare!

Värnamo pastorat, del 7

Det är mer än 20 år sedan jag första gången stötte på begreppet paradigm och paradigmskifte. Det var i samband med upptäckten av Cellkyrkan. Neighbour menar att statskyrkans tid är över, den så kallade konstantinska modellen fungerar inte längre. Det finns många skäl som jag hoppar över här.

När jag sedan gjorde min licentiatavhandling vid Linköpings Universitet var begreppet ifrågasatt. Det var svårt att argumentera för ett paradigmskifte samtidigt som alla tycktes vara väl medvetna om att det pågår. Märklig situation. I stället för postmodernism föreslog man att vi skulle säga senmodernism eller tala om paradigmatiska förändringar. Det blev aldrig riktigt bra, riktigt radikalt, med den där avhandlingen. Kanske skulle den skrivits idag i stället.

I boken Kunskapssynen och pedagogiken är själva utgångspunkten att det går att betrakta skolväsendet som ett paradigm. Kanske ska jag förklara för några läsare: Ett paradigm består av en uppsättning av tänkesätt som stödjer varandra. Det handlar om antaganden, teorier, modeller och självklara påståenden som tillsammans definierar vad det handlar om. Problemet? Problemet är att om något är försvagat, visar sig otillräckligt eller till och med felaktigt, försöker man lösa det inom ramarna för paradigmet. Det går så länge det går, men så småningom blir paradigmet sannolikt oanvändbart. Det måste bytas ut mot ett annat paradigm. Och det är här det stora motståndet sätter in.

Skälet till att jag rubricerar detta med Värnamo pastorat är för att göra skeendet mer närgånget och angeläget. Vattnet rinner neråt. Det som sker på nationelle nivå når också lilla Värnamo. Det är detta jag nu kan sätta ord på. Det innevarande paradigmet är fyllt med problem som försämrad arbetsmiljö, avsaknad av målsättningar och så vidare.

Boken jag refererar till handlar visserligen om skolans värld men är också i mycket tillämpbar på kyrkans värld. Sannolikt också på andra institutioner som sjukvården eller polisen. Det innevarande paradigmet påverkar oss alla - också Värnamo pastorat. När det gäller skolan börjar författarna med att ställa frågan om kunskap. Vad är kunskap? Hur får man kunskap? De menar att postmodernistiska idéer smugit sig in och tagit över synen på kunskap och pedagogik. Och att detta är grundfelet som leder oss alla fel, fel och fel. Tyvärr hjälper det då inte med mer pengar, fler anställda etc. Tvärtom så består och förvärras felet. Så är det också med Värnamo pastorat.

Jag hoppar över kapitlet om skolans problem, om fallande kunskaper och flykten från läraryrket. Det är ju sådant vi nästan dagligen får veta genom media. Men något måste sägas om postmodernism. Det började med att filosoferna tolkade tidsandan och anpassade sitt tänkande till tiden, det vill säga individen, individens "rättigheter", hennes miljö och hela världens miljö och så vidare.

På 1600-talet eller än mer på 1700-talet fick den så kallade upplysningen sitt genombrott. Kanske kan jag som teolog få uttrycka som att då gick vi från att ha Bibelns som auktoritet till att ha det egna förnuftet som auktoritet. Det betyder också att här finns en uttalad kritik av Bibeln, religiösa dogmer och faktiskt av institutioner över huvud. Denna "process" håller just på att kulminera! Hand i hand med vad som skedde på 17- och 1800-talet växte sig tron på "vetenskapen" allt starkare. Efter 2:a världskriget tog det sig uttryck i tron på att allt utvecklas till det bättre. Det är denna utveckling som nu kulminerar och sannolikt också kommer att visa sig ohållbar av skäl jag får återkomma till.

Postmodernismen beskrivs som ett ifrågasättande av "gammal" kunskap och av kulturella värden som religion. Postmodernismen hävdar att upplysningen eller den moderna tiden (fram till 1965) nu har spelat ut sin roll, som till exempel äktenskapet. Den mer kritiska formen av postmodernt tänkande går så långt att den beskyller det moderna projektet att stå för lögn och bedrägeri, att det nuvarande upprätthålls med hjälp av makt och politik. Maktstrukturer måste därför brytas sönder, som till exempel familjen ... men också skolan!

När det gäller skolan har man gett sig på själva begreppet kunskap och hur vi får kunskap. Kunskap är något som ska ifrågasättas. Individen ska söka sig sin egen sanning. Och det kan inte ske genom att lärare skriver en på näsan vad vi ska veta. Lärarens roll måste bli mer handledarens och lärarna måste lära sig att "inte lära ut". Eleven ska vara i centrum.

Det är dessa idéer som blir alltmer förhärskande också  i Värnamo pastorat.

Värnamo pastorat, del 6

Bokförlaget Dialogos har gett ut en oerhört spännande och intressant bok. Den innehåller det stora avslöjandet, det pågående paradigmskiftet. Jag blir både skrämd, glad och upprörd när jag läser om hur det postmoderna paradigmet har slagit igenom i skolvärlden. Men jag känner så väl igen det ifrån Svenska kyrkan och den vetenskapliga presentationen förklarar samtidigt vad som skett och sker i Svenska kyrkan. Den här bloggen syftar inte till att ondgöra mig över Värnamo pastorat som somliga gärna vill tro. Men saken är den att vattnet alltid rinner neråt. Tiderna förändras och när förvirringen tilltar tiger svensken. Men här finns boken som lägger ut texten baserad "på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet". Vad är det för bok? Boken heter

Kunskapssynen och pedagogiken - varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas.

Den har fyra författare Inger Enkvist, professor, Magnus Henreksson, professor, Martin Ingvar professor och Ingrid Wållgren doktorand. Det är en bok jag varmt rekommenderar varje präst och intresserad att läsa. Boken utgår från det enkla faktumet att den svenska skolan befinner sig i en svår kris och gör anspråk på att göra en korrekt analys och att peka på nya vägar. Eftersom många har försökt göra detsamma (utan att lyckas) menar de fyra att Ockhams rakkniv kan användas. Det betyder att man ska söka de enklaste lösningarna och undvika komplicerade eller oprövade teser och metoder. Var börjar de då?

Det är två hypoteser som styr boken. Den första säger att skolans kris kan förklaras av det kunskapsbegrepp och den kunskapssyn som genomsyrar verksamheten. Och den andra hypotesen att skolan använder sig av pedagogiska metoder som inte håller måttet vilket leder till att skolan organiseras på ett ineffektivt sätt. Detta betyder i praktiken att skolans problemlösning inte är att finna i fler anställda, mer pengar, färre elever per klass eller något liknande. Nej, problemet finns i den syn på kunskap och pedagogik som utvecklats sedan 1960-talet och som kulminerar i 1994 års läroplaner (Lpo94 och Lpf94). Om författarna har rätt är politikerna på fel spår. Det krävs inget mindre än en radikal omläggning av själva grunden! Ett paradigmskifte!

Vad har detta med Värnamo pastorat att göra? I allra högsta grad eftersom anställda, inte bara i skolan, utan också i kyrkan är utbildade under den aktuella tiden. Jag minns hur jag i slutet av 1990-talet, jag hade precis börjat i Värnamo, la märke till en helt annan syn på kunskap och pedagogik än jag tidigare varit van vid. Den var slående och jag var frågande när jag mötte konfirmanderna. Där fanns inga förkunskaper annat än undantagsvis. Konfirmanderna visade en helt annan attityd än jag tidigare mött. De var stökiga och hade svårt att koncentrera sig. Jag berättade för flera av kollegorna om min häpnad. När jag nu läst och läser boken ovan når mig ett förklarande ljus.

Det som har hänt sedan 2000-talets början är att praktiskt taget alla yngre än mig anställda uppvisade något liknande. Det gäller självklart inte alla. Under senare år, och det här är säkert ett av flera skäl till mitt avhopp, har jag mött inte bara en avsaknad av "visioner" utan ett rent ointresse av att sätta upp kunskapsmål för verksamheten. Eftersom jag själv undervisar från Bibeln har ointresset varit plågsamt.

Ett annat tecken från slutet av 1990-talet hämtar jag från Alpha-kurserna. Till en början mötte vi ett för mig obegripligt motstånd från stiftet, ett motstånd som sedan tog ut sin rätt i Värnamo pastorat. När Martin Lind var biskop i Linköping förklarade han varför kyrkans skulle vara mot Alpha. Skälet är att kursens metod är "förmedlingsteologi", det vill säga någon försöker förklara för en annan vem Gud är. Detta är fel eftersom tiden säger att var och en själv ska upptäcka vem Gud är. I boken jag läser fann jag ordet "förmedlingspedagogik" och plötsligt ser jag sambandet. Lpo94 är emot vad man föraktfullt kallat "katederundervisning". Visst har jag hört det, men aldrig riktigt förstått varför. Men nu förstår jag. Skolan och kyrkan är verkligen emot "att förmedla kunskap". I stället ska läraren "handleda" eleven i dennes iver att lära. Finns här en motsättning? Ja, säger författarna. Det har ägt rum en förskjutning så att elevens sökande blivit överordnat elevens baskunskaper.

Eftersom denna syn på kunskapen och pedagogiken blev förhärskande var Svenska kyrkan tvungen att göra sig av med konfirmandmaterial, typ Giertz bok Grunden och ersätta den med något betydligt mer ytligt. Konfirmanderna skulle i stället få sitta i ring, tända ljus i kyrkan eller uppleva något outtalat. På mitten av 2010-talet var vi många som inte använde något material alls för det som fanns häll inte måttet.

Detta var endast en inledning. Fler bloggar kommer.

Filioque?

I dag firades högmässan i Gamla Hjelmseryds kyrka. Det var en mycket god stund. F Folke (T Olofsson) celebrerade och F Mikael (Löwegren) assisterade. Vi fick sjunga de mest underbarast och för dagen mest träffsäkra psalmerna. Där var ganska många för-samlade och alla mycket väl förtrogna med mässans ordning. Därför blev psalmsången ett riktigt lyft i synnerhet eftersom där sjungs a capella. I Gamla Hjelmseryd finns ingen kantor, än mindre någon organist, varför F Jonas (Nilsson) endast ger oss ton ifrån orgeln innan det sjungs ut. Också förstås alla verserna på alla psalmerna. Inga kortvarianter här inte.

F Folke hävdade bland annat att det kan vara oriktigt att tala om Kristi Förklarings dag som en söndag i den festlösa delen av Kyrkans år. Dagen är en av de vackraste festdagar Kyrkan har. Det är gott att höra en predikan som handlar oavkortat om Jesus Kristus.

Efter Högmässan höll F Folke en föreläsning om den helige Ande. Att han kan sin dogmatik behöver jag inte berätta för er som känner honom.

När jag lyssnade till föredraget blev det allt klarare (apropå förklarings dag) att orden ... och Sonen ... kan vara direkt missvisande. Trosbekännelsens ord (nicaenum) lyder: "Vi tror ock på den helige Ande, som utgår av Fadern och Sonen ... (på latin filioque)". För de läsare som inte hänger med i denna utläggning kan jag säga att de två orden avvisades av den östliga delen av kyrkan men togs senare, trots detta, in av den västliga delen, det vill säga avvisades av de ortodoxa men togs in av den Romersk-katolska kyrkan. Är detta viktigt? Det var så pass viktigt att kyrkan i öst och kyrkan i väst gick åt var sitt håll år 1054. 

F Folke delade med sig av sina undersökningar. Jag hade inte riktigt klart för mig att det gått cirka 150 år innan väst fogade in de två orden. Däremot visste jag att ett skäl troligen är att orden påverkar vår förståelse av Gud och att den västliga förståelsen är kopplad till det västerländska sättet att tänka hierarkiskt. I öst tänker man sig Gud som en gemenskap medan Han i väst mer blivit Fadern - Sonen - Anden - kyrkan - påven -... Här förlorade vi vår förståelse av gemenskapens betydelse. I stället fick vi mer över- och underordnande, befallning och lydnad.

Kyrkan hävdade förvisso att Sonen är född men inte Anden! F Folke menade att Anden utgår från Fadern i evighet men i tiden är Anden sänd av Sonen. Han skilde mellan de två perspektiven, evigheten och tiden. Vad jag förstår betyder det att Anden inte kan underordnas Sonen utan i sig är fri. Det hindrar inte att Sonen förmedlar Anden eller som vi säger döper i den helige Ande. Ja, ungefär så gick samtalet.

När samtalet var slut pratade jag med en broder som också sitter i kyrkomötet om än för KD. Jag frågade honom på fullt allvar om vi inte tillsammans skulle lägga en motion att Svenska kyrkan tar bort orden "och Sonen" så vi i ekumenisk anda närmar oss den mer ursprungliga förståelsen. Jodå, han var inte oäven. Nu är det för kort tid att förankra detta i våra respektive grupper men kanske till nästa år. Det vore intressant, men samtidigt riskfyllt att väcka frågan. Det skulle ju innebära en förskjutning i vår bekännelse och vem vet - då kanske andra vill göra andra förändringar i vår gemensamma tro. Vi får se vart detta tar vägen.

Plötsligt blev VM-finalen lite avslagen. Vilket ståhej, som vore den viktig. Det ska bli skönt att redan i morgon få ägna sig åt något oviktigt; Bajens match mot Elfsborg! I morgon kl 19.

Vardagar

Det har varit en lugn vecka. Även om mors död kunde uppfattas som ett bönesvar finns det mycket att reflektera över. Mor blev 95 år och längtade hem till Herren sedan åtminstone ett halvår tillbaka. Jag vet att hon också längtade efter att återigen få se far. Bara en sådan sak ställer frågor som inte går att besvara utan vidare. När döden, om än omskriven i goda termer som "vår himmelska födelse", "porten till himlen" eller "sådden", kommer nära skojar vi inte bort den. Vi har respekt för döden om vi än inte tror på den.

Begravningen blir nästa fredag.

Idag har jag varit ute hos Claes och Elisabeth. De bor bara några kilometer utanför Värnamo, men befinner sig med barnen på Öland för närvarande. Jag mediterade och läste färdigt Ulf Lundells bok Vardagar. Att läsa den boken skänker gott om material för vidare tankar. Lite underligt kan tyckas eftersom hans bok närmast är en dagbok. Sida upp och sida ner berättar han om vardagliga händelser som att städa huset, få bilen till reparatören eller om hur flyttfåglarna anländer eller ger sig av. Men han återger också dagsaktuella politiska händelser där läsaren kan känna igen sig.

Boken präglas emellertid av hans sökande efter mening. Lundell reflekterar, oftast något uppgivet, men ändå. Han har ingenting till övers för religionen som mest talar till honom om krig och översitteri. Jag kan förstå honom och än av de filosofer han återger heter Francis Picabia. Jag hade aldrig hört talas om denne, men Lundell citerar honom med orden:

Gud finns överallt - utom i kyrkorna

Det kan inte hjälpas, men just de orden dröjer sig kvar hos mig. Har själv många gånger tänkt att just kyrkorna med sina verksamheter kan vara de största hindren för många sökande människor. Det är en obehaglig tanke, kanske just därför att den är sann. Har själv sagt många gånger att "vore det inte för de kristna skulle vi haft väckelse för längesedan". Jag kanske har sagt det något skämtsamt, men också dem orden ekar alltfort i mitt inre.

Det är gott att veta att allt vilar i Guds händer - för det tror jag verkligen, både död och liv. Jag ställer nu in Ulf Lundell i bokhyllan, men det är inte omöjligt att jag tar fram den emellanåt igen. Jag minns att citatet ovan är från sidan 309.

I morse dog mor

I dag har Kari och jag firat högmässan i Gamla Hjelmseryds kyrka. Sedan reste vi en omväg genom det småländska landskapet hem till Värnamo. Och det var under den turen som vi fick beskedet om gamla mors död.

Beskedet att mor dött i morse kom i och för sig inte alldeles oväntat, men ändå ... Nu några timmar senare börjar det sjunka in. Det kom inte oväntat därför att hon var gammal och trött och längtade hem till sin Frälsare och Herre Jesus Kristus. Hon fyllde 95 år den 7 juni och det var då jag såg henne för sista gången. I morse fick hon bönesvar då Han hämtade henne. Skulle då inte jag vara tacksam?

Det är inte lämpligt att jag skriver om henne här och nu, kanske senare i veckan. Det lär väl bli begravning om inte den här månaden så i början av augusti.

Hon vaknade i morse, sa personalen på äldreboendet. De växlade några ord, men sedan somnade hon om. Hon var trött, trött till döds. Nu ska jag tänka på henne , be och meditera över allt bad hon har fått betyda.

En ekumenisk skandal

Vi har idag hundratals kyrkor och samfund i vårt avlånga land. Det är till och med ås att vi inom Svenska kyrkan har vem vet hur många olika traditioner. Det är inte längre självklart vad som menas med "svenskyrklighet" om man inte väldigt noga definierar vad man menar. Här finns förutom olika traditioner också en mängd olika kristna föreningar, sällskap och gemenskaper . Är detta ett problem?
Du får förmodligen olika svar beroende på vem du frågar. Och det kan mycket väl bero på att dem som du frågar i sin tur har olika förståelser av vad som menas med kyrka. Det här gör att  ordet kyrka eller församling i princip är oanvändbart. Vem kan längre definiera vad som menas?

I fornkyrkan fanns också en rad olika förståelser eller i vart fall en rad olika tillämpningar av begreppet kyrka eller församling. Ordet går tillbaka till det gamla Israel som efter uttåget ur Egypten reserverade ordet för dem som höll fast vid det förbund Gud ingått med dem. Det var inte svårare än så. I praktiken betydde det att man tillhörde det (Guds) folk som härstammade från Abraham, Isak och Jakob. Tillhörigheten var kollektiv. Det gamla Israel var en verklig folkkyrka. Inom denna fanns 12 stammar, efter den assyriska deportationen uppdelade i två riken. I varje rike fanns ett antal städer och byar Och varje by hade sin äldstekår. Men de sorterade alla under samme Gud (också när de hade gjort sig avgudar).

Det Jesus gör att är att upprättar ett fulländat Israel i sin kropp. Det är det nya fullbordade förbundet i vilket syndernas förlåtelse i hans namn regerar. Dessa människor kan tillhöra olika stammar. De kan vara judar eller greker. Män, kvinnor eller barn är lika inför honom. De kan vara bosatta i olika städer och leva i olika delar av staden. Det nya riket är gränslöst och tron på Jesus som Herren gör dem till medborgare i riket. I Nya testamentet benämns denna gemenskap med ordet ekklesia. Det är i grund inte ett religiöst ord, utan ett socialt, som betyder "de som samlas". Men det blir ett religiöst ord eftersom ordet används när man ska översätta det gamla ord som tidigare endast använts om det gamla Israel. Ekklesia som vi översätter med kyrka eller församling är följaktligen en beteckning på det folk som lever i det nya förbundet, det vill säga på dem som lever av syndernas förlåtelse genom tron på Jesus som Herren.

Kyrkan eller församlingen är i den meningen större än vilken organisation som helst. Tyvärr sker med tiden en förskjutning av ordet så att det enbart kommer att syfta på en bestämd organisation. Det får här vara osagt om den organisationen heter Romerska-katolska kyrkan, Värnamo pastorat eller Missionskyrkan. Problemet är att praktiskt taget varje organisation gör anspråk på att vara den rätta kyrkan eller församlingen. I den mån församlingen är medveten om sin ofullkomlighet talas det sällan eller aldrig om det. Läget blir och är därför därför i stort sett låst. Om eller när de olika organisationerna gör någon gemensam insats kallas det i regel för ekumenik. Detta är inte bara ofullkomligt eller bristfullt. Det är en ekumenisk skandal!

Jag menar att det vi uppfattar som splittring i stort sett bygger på ett missförstånd eller en felsyn. Felsynen består i att utgångspunkten är att den egna gemenskapen. Det blir ett vi och ett dom och kristna emellan. Idag har det betydelse om man är katolik, evangelikal eller frikyrklig. I alla fall för bevararna av de olika organisationerna. Bevararna har bra betalt just för att bevara och stärka det egna sammanhanget, inte för att överskrida de gränser inom vilka man lever.

Nu är det sant att den yngre generationen också om de inte har ord för det struntar i status quo. För många av de yngre handlar det om att tro på Herren Jesus eller inte, inte vilket sammanhang man råkar tillhöra. Min bild är att existerande kyrkor och samfund är ointressant, men att ordnar eller tillfälliga sällskap kan locka.

Det här är en del av orsaken till att jag nu har skrivit boken Vänner eller fiender?

Kyrkohistorien visar att kristna sinsemellan har betraktat andra kristna som motståndare, vänner eller fiender. När ska detta få ett slut?

www.sunnliden.se

Härmed vill jag offentliggöra hemsidan www.sunnliden.se.

Sedan jag slutat min anställning i Värnamo pastorat har jag kunnat åtnjuta inte bara den vuxnes privilegier utan också utveckla kallelsen att vara Verbi Divini Minister, det vill säga Guds Ords tjänare. Faktum är att jag i större utsträckning nu och i större frihet kan ägna mig åt prästens kall. Jag tror aldrig jag har haft det så bra som nu. Varje fas i livet har sin tid och sin charm. Så också den äldres det vill säga den vuxnes. Varje morgon kan jag i lugn och ro läsa Skriften, be och meditera. Sedan ägnar jag ett antal timmar åt att arbeta vidare med bibelförklaringar.

Denna nyvunna frihet innebär också att jag kan resa på kallelser, senast Midsommarlägret i Hjortsberga som jag nämnde om häromdagen.

Undervisningsdag ute på Lidnäs.
Denna gång en något mindre skara.
Men det gagnar samtalet!

Eftersom jag numera inte bara skriver och låter trycka en och annan bok har äldste sonen sett till att det bildats ett Handelsbolag. Och inte bara det. Han hjälper mig att sköta det också. Man ska vara två för att äga ett handelsbolag och eftersom bolaget inte är något annat än ett instrument fick det ett enkelt namn Handelsbolaget HåVi, där bokstäverna står för Håkan och Victor. Till bolaget är numera kopplat ett SWISH-nummer. Det numret är 123 116 9762 så om du betala med hjälp av det kommer det att stå att betalningen gått till HåVi. Om du undrar vad det är för någonting så vet du det nu.

Till detta har sonen också hjälpt mig med en hemsida. Du kommer till den genom att skiva www.sunnliden.se så adressen är lätt att komma ihåg. Den andre sonen, Jakob, har skänkt mig adressen. Han tog den för ganska många år sedan men tyckte jag behövde den bättre. Det är fantastiskt med sådana söner. 

På hemsidan kan du se mina åtaganden i KALENDERN och där kan du beställa BÖCKER. Beställningarna skickas till mig. Häromdagen var jag inne på en onämnd bokhandel och passade på att se om de hade någon av mina böcker. Jo.då där hittade jag kommentaren till Jakobs brev. Den kostade 219;-. Upplysningsvis vill jag säga att det kan vara bekvämt att beställa via Adlibris eller Bokus direkt hem i brevlådan. Fraktfritt! Nåja, frakten är nog inräknad i priset. Men att bokhandeln tar så mycket? Det betyder att genom att beställa från hemsidan får du så kallat författarpris. Jakobs brev kostar då 140;-. Men jag har inga anställda och inga lokalkostnader så bokhandeln må vara ursäktad. Dock kommer frakten till, 36;- eller 54;-. Jag funderar på att räkna in en del av frakten i priset så att man alltid kan säga: frakten kostar 20;- till exempel. Jaha, så har man blivit affärsman också. Det är väl att affärerna inte är mitt främsta syfte utan detta att sprida Guds ord. Och kanske lite egna tankar också är bäst att tillägga.

Hemsidan får inte vara statisk. Den behöver justeras, kanske ändras med jämna mellanrum. Nya böcker och nya åtaganden om inte annat. Bloggen som finns på hemsidan kommer jag inte att använda lika frekvent som den här. Där får det nog snarare bli typ artiklar eller rapporter ...

Besök gärna hemsidan och hjälp mig gärna att förbättra den.

Valrörelse

Tove Lifvendahl börjar sin ledare i SvD med en rolig historia. Jag har inte hört den förut men tycker den var både roligt och träffande. Därför återger jag den här. Håll till godo:

En rolig historia som har valsat runt i många år handlar om en tidigare politiker som hastigt gick 

hädan och hamnade i paradiset där Sankte Per tog emot. Sankte Per berättade att det förelåg viss konkurrens om hans själ, varför politikern anmodades tillbringa ett dygn i helvetet och ett i himlen, för att därefter själv välja var evigheten skulle tillbringas.

Politikern tog därför hissen ner till helvetet där Satan öppnade sin svarta port och bjöd honom på golf, drinkar och mat i överdåd. Ett dygn senare tog han hissen upp, där Sankte Per försåg honom med änglavingar och en harpa, lät honom strosa bland molnen, lyssna på fågelsång och inta en lätt och näringsriktig måltid. När dygnet var till ända meddelade han sitt beslut; det fick bli helvetet. 

Men när han ånyo klev in och porten stängdes bakom honom, kände han inte igen sig. Istället för golfbanor brann skärselden. Politikern frågade bestört vad som hade hänt. Satan svarade: "När du var här sist var det valrörelse".

Anders Wejryd försvarar 68-kyrkan

Boken som TD och forskaren Johan Sundeen skrev heter 68-kyrkan. I den visar han bland annat hur enskilda vänsterpersoner påverkat Svenska kyrkan. En av dem som nämns vid namn är Anders Wejryd även om han där framstår som en bifigur.

I mitten av 1960-talet bildades organisationen KRISS, Kristna Studentrörelsen i Sverige. Eftersom föreningen präglades av social aktivism med vänsterpolitiska förtecken fick SESG, Sveriges Evangeliska Student- och Gymnasiströrelse en ny betydelse. SESG ville vara trogen Bibeln och bekännelsen. Det var för övrigt i denna förening jag var skolpräst under ett antal år. Jag minns spänningarna mellan de båda föreningarna och jag har inget minne av att vi inom SESG betraktade KRISS som särskilt trovärdiga - ur ett biblisk perspektiv. I KRISS levde och verkade bland andra

Anders Wejryd (senare biskop i SvK)
Martin Lind (senare biskop i SvK)
Sven Thidevall (senare biskop i SvK)
Eva Brunne (senare biskop i SvK)

vidare

Carl-Henrik Grenholm
Per Frostin
Erik Amnå
Henry Cöster
Kajsa Ahlstrand
Bengt Kristensson Uggloa

för att ge några exempel. Det finns fler.

Det finns fler. Sundeen visar hur den vänstervåg som gick fram påverkade SvK. Nu vill förre ärkebiskopen relativisera detta enkla faktum. Du kan läsa artikeln genom att klicka här. Jag kan förstå att han vill försvara 68-kyrkan.

Wejryd försöker relativisera Sundeens forskning genom att fixera Sundeen just vid årtalet -68. Så kan man inte göra menar Wejryd och menar att Sundeen glömt förhistorien eller tidens allmänna strömningar. Wejryd visar hur det skulle bli om man i stället fixerade sig vid årtalet 1918. Men det är ett par yttersta viktiga fakta jag saknar i hans artikel.

För det första är det nödvändigt för forskare att avgränsa sitt ämne. Det går inte att få med allt om alla. Sundeen har avgränsat vad som hände inom SvK mellan åren 1965-1989 (alltså inte från 1968!). Det är självklart att Sundeen är medveten om vad han gjort.

För det andra bortser Wejryd i artikeln från samarbetet med Socialdemokraterna. Det finns vaga erkännanden hos Wejryd när han skriver att SvK naturligtvis levde i sin tid också i politiskt hänseende. Men faktum är att Socialdemokraterna i mer än hundra är drivet en medveten kyrkopolitik och att de har premierat till exempel de personer jag ovan nämnt vid namn. Socialdemokraternas önskan har vägt tungt vid utnämningarna av biskopar och professorer vid de teologiska utbildningarna.

För det tredje får man inte bortse från att SvK gör anspråk på att vara en Guds kyrka. Det, menar jag, förpliktar. Trofastheten mot Bibeln och bekännelsen är som bortblåst i utbildningen, i utnämningen av biskopar och i förkunnelsen.

Det senare tar Maria Ludvigsson fasta på i en kort ledare i dagens SvD. Du kan läsa den genom att klicka här. Hon är klart störd av att SvK är statens ideologiapparat. Förhoppningsvis kan hon återkomma till ämnet eftersom det numera finns fler doktorsavhandlingar som visar på utveckling av den så kallade 68-kyrkan. Därför blir det lite patetiskt när Anders Wejryd försvarar 68-kyrkan.

Gammalkyrkligheten lever

Det var väldigt vad tiden går. Det känns redan som att Midsommar var för länge sedan. Hur som helst går vi nu mot mörkare tider. Bokstavligt talat.

Det var roligt att få vara med på Kyrkliga Förbundets Midsommarläger på Hjortberga gården. Där mötte jag flera goda vänner. Några har jag träffat tidigare, men flera av dem kände jag bara till namnet. Jag fick tillfälle att undervisa två pass och båda passen var välbesökta. Det var 180 personer anmälda, men i vanlig ordning var det stundtals färre och stundtals flera. Det som var riktigt roligt att se var att så många barnfamiljer var tillstädes. I de sammanhang jag vanligtvis lever med eller besöker är det sällsynt med folk under 50 år skulle jag vilja säga. Det gläder mig oerhört att se unga kristna familjer.

Mitt ämne var att tala om trons gemenskap med betoning på gemenskapen. Det är ett ämne jag känner ganska väl vid det här laget samtidigt som man aldrig blir färdig med det.

På söndagen var det Högmässa i Hjortsberga kyrka. Fredrik Sidenvall celebrerade och jag predikade. Kyrkan var väl fylld, kanske 200 personer? Det var längesedan jag var i en så kallad Tegnérlada och firade en klassisk högmässa med mycket folk. Det går inte att låta bli att tänka tanken att dessa kyrkor en gång i tiden ofta var välfyllda.

Fredrik Sidenvall är som många av er känner till inte bara ledamot i kyrkomötet där han sitter för Frimodig kyrka utan också redaktör och ansvarig utgivare för tidningen Kyrka & Folk. I den får man del av profetiska och insiktsfulla artiklar.

I det senaste numret recenserades Dag Sandahls bok En annan kyrka. Jodå, jag har också läst den. Kommenterade jag inte det i någon tidigare blogg? Här recenseras den av kollegan Gustaf Björck under rubriken Vårt gemensamma minne.Han är i huvudsak positiv men låter också påskina att det emellanåt lyser igenom att forskaren och författaren har en förkärlek till det högkyrkliga. Ingenting nytt i och för sig, men Björck skriver och jag citerar:

Sandahl menar att den radikala skillnaden i dag mot 1963 då Kyrklig samling bildades är att det inte längre finns något troget kyrkfolk och därmed ingen levande gammalkyrklighet. Om jag förstår Sandahl rätt levs numera kyrkoliv på några få högkyrkliga öar i landskapet, allt annat är dött. Där tror jag man med rätta kan skylla den gode docenten för en viss ensidighet. Gammalkyrkligheten är visserligen kraftigt försvagad, men död är den inte. Det är inte så att alla levande församlingar är just högkyrkliga församlingar. Svenska kyrkan är alltid mer än en av sina riktningar, en förståelse som var grunden för Kyrklig samling.

Eftersom jag nyss deltagit i ett gammalkyrkligt Midsommarläger och konstaterat att där fanns en hel del unga kristna familjer är jag böjd att ge Björck rätt. Till saken hör också att till exempel laestadianfamiljerna inte bara är stora utan också många. Brukar de inte samlas i 10 000-tals? Till hösten är det tänkt att jag ska få komma också till ett sådant sammanhang. Det ser jag redan fram emot.

Jag är tacksam för att få komma utanför den egna hagen och se att det finns levande församlingar lite varstans.