Nu bär det iväg

Vad gör man när man har 30 minuter kvar till avresa? Sitter och väntar. Eller kanske skriver några rader på bloggen. Det har inte blivit så mycket bloggande på sistone. Kanske blir det bättre framöver.

Vi har packat och allt är klart men det dröjer ytterligare innan tåget går 10.12. Det är om 30 minuter. Vi bor så att vi har järnvägsstationen tvärs över gatan. Det är fantastiskt, inte minst når man ska till Stockholm. Jag kan faktiskt åka fram och tillbaka över dagen och ändå hinna med ett långt sammanträde. Men nu är det Kastrup som väntar. Jag tycker hela världen kan få veta att nu reser vi till Eilat över nyår. O, vad skönt det ska bli!

Den 9-11 januari ska vi i Frimodig kyrka planera vad som återstår av vår mandatperiod. Framför allt handlar det om vad vi tror är viktigt att lyfta fram till kyrkovalet 15 september. Kanske kan du hjälpa mig med det? Och sedan får det väl bli en och annan motion.

Nej, nu får vi snart stänga igen resväskan och traska iväg. Kanske kan det bli en nyårshälsning från Eilat!  Ha det så bra.

God Jul önskar Håkan

Kära vänner,

Så har det då äntligen blivit julafton och vi förbereder oss inför julens ofattbart stora händelse, Guds Sons födelse. Jag gläder mig åt att få möta Honom i ett antal gudstjänster. Nu vill jag bara önska dig detsamma – en god och välsignad jul och ett möte med Honom som kommer till oss.

Vi kan mötas i våra förböner. Den natt som ligger framför oss tänker jag särskilt på våra bröder och systrar i Syrien, Nigeria och andra av ondskan drabbade platser. Må ett ljus skina klart över dem som sitter i dödskuggans dal.

Jag tänker också på arbetet inom Hela Människan. Jag ber för de Glömda barnen och deras jul och ber Gud välsigna alla alternativa julfiranden som strax börjar. I Värnamo har det alternativa julfirandet samlat nästan 200 personer i år.

Självklart önskar jag också att Gud ska födas i vår Svenska kyrka. Och även om jag är mer pessimistisk sedan jag involverades i kyrkopolitiken så vet jag att för Gud är ingenting omöjligt. Det vittnar den här natten om då Gud kom till oss, inte ”som” ett barn, utan som ett verkligt barn.

Han ställde sig på förlorarnas sida, på vår sida, och den kamp som påbörjades den natt Han föddes den fortgår. Och alla vi som deltar i den kampen får hämta ny inspiration och kraft denna natt få vi firar Hans ankomst.

 

Jag fick just några kort från vännerna i Bathore, Albanien och jag bifogar två av dessa.

 

God Jul, önskar Håkan

Den sekulära kyrkan

Våren år 2000 skickades ett nytt förslag på Kyrkohandbok ut på remiss. Det mötte så stark kritik att det drogs tillbaka. Men nu är det dags igen. Sedan den 1 advent har ett ganska stort antal församlingar börjat pröva det nya förslaget. Den som vill kan läsa och studera det nya förslaget genom att klicka här. Jag förstår om du inte kommer att djupstudera det hela. Det är tämligen svårt. I förslaget finns bland annat åtta olika syndabekännelser och 13 olika nattvardsböner. Här gäller det med andra ord att välja och vraka. Det betyder också att du kan ena söndagen fira Högmässa i en kyrka och nästa söndag i en annan för att samtidigt ställa dig själv frågan om det är samma trossamfund du befinner dig i. Det finns så många möjligheter att olikheterna kan bli många. Är det bra att varje församling kan göra sin egen Högmässa? Behöver vi i sådana fall alls någon Kyrkohandbok? Varför, undrar någon?

Traditionellt sätt ska Kyrkohandboken återspegla Kyrkans tro. Den ska vara en garant för att församlingarna håller sig inom ramarna för kristen tro. Men den garantin är idag svag, nästan obefintlig. Själv är jag ganska övertygad om att nya Kyrkohandboken utgör ytterligare ett led i nedmonteringen av Svenska kyrkan. Och även om det är processer över längre tid kan jag inte låta bli att undra över vem eller vilka som så medvetet styr Svenska kyrkan i diket. Är det nödvändigt att Svenska kyrkan går från att vara folkkyrka till att bli en sekulär kyrka? Kanske det, men låt oss då vara observanta.

Mikael Löwegren och Mikael Isacson har i fyra artiklar i SPT, nr 22, 23, 24 och 25 gått igenom och redovisat förslaget. Det har de gjort mycket bra. Det är nödvändigt och har naturligtvis ett värde i sig. Men vilken praktisk betydelse har det när alla i alla fall gör som de själva vill? I nr 25 kommer de så med några principiella synpunkter. Också dessa är hovsamt återgivna, men här skulle det ha kunnat hetta till lite mer då de redovisar Kyrkostyrelsens direktiv för en ny kyrkohandbok. Från år 2000 finns tre direktiv kvar, skriver de två, nämligen:

1. en anpassning till Bibel 2000
2. en anpassning till kyrkoordningen
3. ett mer inkluderande språk

Var och en av dessa tre punkter skulle behöva genomlysas, men jag avstår tills vidare. Den som inte har avstått är doktoranden Marie Rosenius, Umeå som har analyserat de två dokument som Kyrkohandboksgruppen tog fram år 2006. De heter Teologiska grundprinciper för arbetet i 2006 års kyrkohandboksgrupp och Mässans grundordning. Det har hon gjort i en artikel publicerad i Svensk Teologisk Kvartalskrift 2012. årg 88.

Kyrkohandboksgruppen har bestått av Ninna Edgardh, Martin Modéus, Lena Peterson och Lars Åberg. Och arbetet med att ta fram en ny handbok leds av Sekretariatet för teologi och ekumenik vid kyrkokansliet i Uppsala med projektledningen som består av Boel Hössjer Sundman, och Karin Sarja. Kan tyckas något tunt för ett så majestätiskt uppdrag som att ta fram en ny Kyrkohandbok.

Marie Rosenius visar hur Mässans Ordo (det vill säga de fyra delarna 1. Samlingen 2. Ordets gudstjänst 3. Nattvardens gudstjänst och 4. Sändandet)  påverkas av den nya demokratiska folkkyrkan. I den första delen sker en förskjutning från Gud till folket helt i ordning med utvecklingen för övrigt av Svenska kyrkan. Tidigare kom vi inför Gud. Nu kommer vi bara samman. Samma förskjutning äger rum i den andra delen som tidigare var hierarkiskt betonad där Gud talar till folket. Nu är det snarare en dialog mellan Gud och människor. På vissa platser har man helt slutat med de avslutande orden: "Så lyder Herrens ord." Nu heter det i anvisningarna att textläsaren kan avsluta med de orden. Det är alltså inte förbjudet. Hierarkierna plockas också ner genom att gruppen strävat efter "ett inkluderande språk" och "genom att Bibelns status tonas ned", för att citera från analysen. Helt i linje med med denna nedtoning är det fortsättningsvis bara evangelieläsningen som är obligatorisk i Högmässan. Rosenius visar också att det sker en förändring i läran genom att Gud aldrig tillåts stå över människan och genom att människan alltid är tillräcklig. I den gamla Svenska kyrkan, där jag för övrigt prästvigdes, citerades ofta Luther där han sa att människan är "samtidigt syndare och rättfärdig." Numera heter det emellertid att hon är "både otillräcklig och rättfärdig". Den förra otillräckligheten är aldrig något hinder för rättfärdigheten. Syndaförlåtelsen är inte nödvändig utan snarare en bekräftelse på att människan är rättfärdig. Enligt min mening talar vi om en heresi, men det hindrar inte gruppen från att skriva:

Det är viktigt att inget i gudstjänsten, till exempel en obligatorisk inledande bön om förlåtelse eller förlåtelseord, antyder att människans synd skulle vara ett hinder som först måste undanröjas för att relationen med Gud skall kunna återupprättas.

Som en följd av denna nya syn blir syndabekännelsen något vi kan välja bort från Högmässan. En annan idé är att Credo, det vill säga Trosbekännelsen inte heller är obligatorisk i den demokratiska folkkyrkan. Tidigare förenades mångfalden i trosbekännelsens ord. Nu förenas mångfalden i den demokratiska strukturen snarare än i trosbekännelsen. Som ärkebiskopen brukar säga: Vi är ingen åsiktsgemenskap.

Den här bloggen blir lite för lång men jag vill avsluta den med att berätta att Marie Rosenius'  analys slutar med ett sammanfattande stycke som bär rubriken: Den sekulära kyrkan. Därav min rubrik. Hon menar att gruppen genom att överbetona skapelseteologin suddat ut gränsen mellan kyrkan och världen. Det betyder också att gränsen mellan döpta och odöpta suddas ut. Dopet töms på sitt innehåll och odöpta kommer att få tillträde till nattvarden. Gruppen kan skriva: "Det finns inte längre något som skiljer människan från Gud. Inte heller synden sätter en gräns." Vidare suddas gränsen mellan präst och församling. Vi har i decennier sett hur ämbetet suddats ut. Idag har vi bara en vigningstjänst som få förstår sig på. I förlängningen suddas gränsen ut på ett sådant sätt att det knappast behövs någon prästvigd för att leda Högmässan.

Avslutningsvis förstår läsaren att den djupare sakramentala förståelsen av Svenska kyrkan som Kristi kropp helt har gått förlorad. Vi har fått den sekulära kyrkan. Förhoppningsvis blir det en del kommentarer på denna redovisning och någon mer blogg.

Socialdemokraternas valstrategi

Nu har det så kallade "kyrkomötet" ebbat ut och det kan vara dags att utvärdera något. Ju mer jag förstår hur det fungerar eller inte fungerar desto mer kritisk blir jag. Det finns anledning till det. Ledaren i SPT som du kan läsa i sin helhet här talar öppet om en simulerad demokrati. Det var tydligen Kyrkans Tidning (sic) som myntade uttrycket. SPT ifrågasätter beslutet om den nya organisationen när församlingar mestadels av ekonomiska skäl slås samman till stor-församlingar, om de än kallas pastorat. Men beslutet är ju fattat i demokratisk ordning? 86 % röstade ja! Jo, förvisso men ledamöterna representerar en styrande apparat som röstats fram av endast 11 % av Svenska kyrkans medlemmar. I den apparaten har de politiska partierna en betryggande majoritet och de kan i praktiken göra som de vill. Det som stör mig mest är den totala ohörsamhet partierna visar gentemot de kristna i andra kyrkor och i vår egen. Men bilden klarnar något ytterligare när jag läser Dalarnas Tidningar (DT) om hur (S) mobiliserar inför nästa års kyrkoval.

Socialdemokraternas valmanifest är klart. Du kan läsa manifestet här. Det består av tolv punkter som sorterar under fyra avdelningar. Här sägs att Svenska kyrkan ska sätta människors behov i centrum, stå upp för allas lika rätt och värde, bekämpa de växande klassklyftorna och bidra till gemenskap och och utveckling. Finns det någon som inte önskar detta? Men det gäller också att läsa det finstilta. Där står att kvinnoprästmotstånd och homofobi inte hör hemma i kyrkan, att vi ska vara drivande i religionsdialog, skapa fler sommarjobb åt ungdomar och annat. Och sedan gäller det att läsa det som inte står, till exempel står det inte ett ord, så långt ögat kan nå, om sådant som kännetecknar kristen tro. Som Jesus till exempel.

Häromdagen var Socialdemokraternas gruppledare i Hedemora och avslöjade strategin inför kyrkovalet 15 september 2013. Olle Burell låter meddela, att

1. Det är viktigt för Stefan Lövén att få en valframgång
2. Vi tänker inte gömma oss bakom någon annan beteckning än (S)
3. Vi kommer att uppmana alla socialdemokrater att gå och rösta
4. Kyrkovalet är ett perfekt tillfälle att öva inför EU-valet

Det går också att utläsa att (S) inte behöver konfrontera andra än socialdemokraterna. Det räcker om socialdemokraterna mobiliserar sina egna. Om det står något om kristen tro? Om Jesus? Glöm Jesus eller Kyrkan. De finns inte på agendan. Om någon tror på Jesus eller regelbundet går till Mässan är det inget hinder för (S). De får också rösta på (S) om de vill.

I dagarna kom kyrkomötets protokoll. Där kan du som jag gjorde nyss se på video, på debatterna i plenum (jag missade detta med domkapitlen och ursäktade mig för det men nu har jag sett det svaga försvaret. Klicka i högerspalten på det ärende du vill se diskuteras) och du kan läsa vad som beslutades. Men våra reservationen finns inte med i snabbprotokollet. Jag förmodar att de flesta som läser det här inte bryr sig om att följa vad som sagts i plenum även om mycket som sades var utmärkt i till exempel debatten om den nya strukturen eller om Kairosdokumentet. I synnerhet inte när ni vet att allt bara är simulerad demokrati.

Nej, jag är inte bitter. Tvärtom är jag glad för att ha fått se det jag har sett. Och för att jag kan skriva så kritiskt jag gör. Jag tror till och med att det är viktigt att FK och andra

• skriver många motioner särskilt pastorala sådana
• talar mycket i plenum och skickar in materialet till universitetsbiblioteken eftersom en dag kommer verkligheten i kapp det så kallade kyrkomötet
• jag tror vidare att Herren använder det så kallade kyrkomötet för att riva ner Svenska kyrkan för att låta det nya uppstå

Det ska bli spännande att följa fortsättningen. Käre läsare, fastna inte i allt som inte fungerar utan se igenom det som syns. "Domaren står för dörren", för att citera veckans episteltext.

Det apostoliska livet

Nu har det gått alltför lång tid sedan jag senast bloggade. Och nu får det bli lite av varje och förhoppningsvis mer genomtänkt senare. Jag har ett par tunga bloggar med kritik av först kyrkomötet, sedan Kyrkohandboken och en om gammalkyrkligheten på gång. Det är sådant som finns inom mig och som tar stor plats i mitt inre, ibland tycker jag för stor. Men Gud vill kanske att det ska vara så och att jag i olika sammanhang ska säga vad jag ser. Jag återkommer till det.

Senast var det en dag för de anställda på gång om Växjö stifts koncept Till Tro. Konceptet är fantastiskt men inte enkelt att ta till sig och frågan är om det alls är möjligt att få se det förverkligat inom Svenska kyrkan. Jag kommer nog att ha den något kritiska inställningen tills jag ser något annat. Efter så många år där det talats om förnyelse och förändring vill man gärna se orden bli handling. Konceptet förutsätter, något som är lätt att förbise, att det finns människor som vill följa Jesus och arbeta för det apostoliska livet.

Vad är en apostolisk kyrka? Ordet är så rikt att det knappast går att göra det rättvisa i en blogg, men jag associerar naturligtvis till apostlarna. Det LIV de tolv fick ta emot av Jesus och den LÄRA som ingick i kärnan kallar jag apostolisk. Själva budskapet, kerygmat, är relativt enkelt att förstå. Försoningen innehåller precis ALLT och evangelium riktar sig till ALLA. Här finns inga gränser, men sedan växer det fram preciseringar, förtydliganden och gränser. Det kristna dopet rätt förvaltat hör till grundläggningen, likaså Herrens måltid. De två sakramenten är Kristi gåvor till de sina, men jag tror mer för varje dag att de faktiskt är sju, fullkomlighetens tal. Det är, enligt mitt sätt att se det, de kristtrognas rätt och skydlighet att sträva efter att leva det apostoliska livet. Det ligger så att säga i kallelsen och det är därför Kyrkohandboken är viktigare än vi först tänker oss.

Hur ser vi på förvaltarskapet? Hur ser vi på makten? Makten går att beskriva på olika sätt, men för oss utgår all makt från Gud. Den makt som utgår från folket är en annan. "Mig är given all makt i himmelen och på jorden", sa Jesus och så tror vi. De är särskilt viktigt i själavården. Den makt, det förvaltarskap och den tjänst Gud ger var och en av oss är delegerad och vi ska svara för den på den Yttersta dagen. Den makten är makten att förlåta och makten att tjäna våra medmänniskor.

Men det finns en annan makt, en politisk sådan, som utgår från människor och som präglar Svenska kyrkan. Själva tanken kan vara biblisk eftersom all överhet är från Gud, men sättet att förvalta den på bör granskas noga. När ett så kallat kykomöte kör över minoriteter, ställer den i skamvrån och bortser från vad som sägs finns det skäl att vara skeptisk. Vi känner inte igen Gud i ett sådant maktfullkomligt handlingssätt. Nu kan ingen jordisk instans vara fullkomlig, men det gäller att urskilja källan till det som sker.

Ur källan och ur det hjärta som dricker av källan strömmar såväl liturgi som diakoni, 24 timmar om dygnet. Eftersom jag ska iväg på nya äventyr får jag stanna där. Vill bara säga att jag är tacksam för de kreativa synpunkter som kommer i kommentarsfälten. Ni berikar mig.

Det där med gammalkyrkligheten vill jag också gärna återkomma till. Jag visste inte att jag var gammalkyrkligt förrän jag läste prästen och rektorn för LM Engströms gymnasium Fredrik Sidenvalls fantastiska artiklar om gammalkyrkligheten. De har publicerats i tidningen Kyrka och Folk. Jag länkar här till en av artiklarna och hoppas att det han skrivit kommer att få större spridning, kanske i form av en bok?

Om morgondagens konferenser

Det blev inte så mycket tid över idag och därmed inte heller tid att tänka igenom vad jag ska skriva eller inte skriva i denna blogg där jag ville säga något om den andliga utvecklingen i vårt land. Jag vet vet ju vad jag tror och skrev det i förra bloggen, men om jag ytterligare ska försöka precisera. Så kom jag på att jag faktiskt har skrivit en hel bok om det. Den som inte har läst De heligas gemenskap, utgiven på Artos rekommenderas härmed att skaffa den. Ur inledningsordet klipper jag följande för sammanhanget passande:

Under alla de år jag har tjänat i Svenska kyrkan har det pågått en mycket medveten och engagerande kyrkokamp. Min egen kyrkokritik som vuxit sig starkare genom åren har säkerligen till stor del formats av de ovan nämnda personerna. Jag tänker på F.Gunnars bok Den ockuperade kyrkoprovinsen, från 1982. Han satte ord på det jag själv upplevde när han talade om att Svenska kyrkan ockuperats av främmande makter som sekularisering, utvecklingstron och jämlikhetsprincipen. Och jag tänker med förfäran på Biskop Giertz ord i boken En ny bok om Kyrkan från 1989. Han skriver bland annat:

"Idag lär väl ingen på allvar våga påstå att Svenska kyrkan, sådan hon faktiskt är, kan kallas en apostolisk kyrka. Men han fortsätter också med att skriva: Men vad är nu Kyrkans plats, dess uppgift och dess rätta yttre gestalt i en sådan situation? I en kyrka, där rätten att riva ner och förneka, omtolka och förvanska till oigenkännlighet tycks självklar? Vi har dock alltjämt kvar rätten att bygga upp … rätten att leva och lära på apostoliskt vis, i tro på Kristus och i lydnad för honom."

Giertz menar vidare att vi nu måste söka svaret genom att tränga djupare in i den verklighet som möter oss i Nya Testamentets kyrka. Där finns säkert möjligheter och rikedomar som vi förbisåg i min generation, skriver han. Det är om dessa möjligheter och rikedomar denna bok handlar.

En av flera grundläggande teser i boken är att församlingen uppträder på olika nivåer. Om jag börjar uppifrån har vi den allmänneliga Kyrkan, sedan fortsätter vi ner via stiftet till den lokala församlingen (orten) och slutligen den minsta gemenskapen, hushållet. Det är den senare som är grundligt förbisedd. Här har vi menar jag mycket att upptäcka. De små grupperna som tillsammans bildar husförsamlingen och ingår i den lokala församlingen. Jag menar lika bestämt idag som för några år sedan när boken skrevs att detta är vad 1980-1990 talets konferenser kunde ha syftat till. Nu är det hög tid och en rörelse som OAS borde kunna visa vägen. Längre ner i inledningen skrev jag:

De flesta konferenser syftar än idag till personlig uppbyggelse, något som jag ibland ställer mig frågande till eftersom den personliga uppbyggelsen aldrig kan vara ett självändamål. Det kristna livet levs i gemenskap med andra. Därför är det fantastiskt att se hur svensk kristenhet i takt med avkristningen rör sig i stark ekumenisk riktning. Det måste väl förstås som den Helige Andes verk?

Ungefär här befinner vi oss nu, i ett förändringsarbete som å ena sidan frigörs från samfundväsendet och å andra sidan sluter sig till den allmänneliga Kyrkan. Detta kan ske och bör ske via den stora församlingen och dess söndagsgudstjänst - förhoppningsvis.

I morgon har vi en heldag när vi ska tala med alla anställda om den här saken. Jag har blivit ombedd att hålla i inledningen. Jag tänker utgå från att alla vi som är anställda är döpta och att vårt "vara" betyder mer än vårt "göra". Konceptet Till Tro går ut på att "vårda det heliga", på engelska Sustaining the Sacred Center. Det borde snarare översättas med att hålla det heliga vid liv, underförstått det (Herren Jesus) finns mitt ibland oss.  Vidare skulle jag ge några samtalsfrågor. Just nu täner jag

1. Vad i inledning fick dig att tänka till?
2. Vad utmärker en gemenskap som har Jesus i centrum?
3. Vilka råd skulle du ge dem som vill stärka en sådan gemenskap?
4. Vilka steg behöver vi själva ta?

Fundera på det så hörs vi senare.

Om vår tids andliga uppvaknande

Det finns många goda kristna inom Svenska kyrkan även om det inte alltid märks. Men jag tror verkligen att det kommer att märkas mer och mer. Inte så att reformationen kommer att äga rum genom den officiella kyrkans försorg. Knappast heller på grund av någon motion till kyrkomötet eller för att vi har så bra biskopar. Nej, men låt mig som en fortsättning på förra bloggen få nämna några tendenser och/eller faktorer jag tror har stor betydelse för det andliga uppvaknande som nu sker inom Svenska kyrkan. Jag skriver Svenska kyrkan i ordets vidare mening, därför att 6,5 miljoner svenskar är medlemmar där.

1. I förlängningen kommer till exempel beslutet om förändrade strukturer att göra avståndet mellan Svenska kyrkans makthavare och gudstjänstfirare allt längre. Detta avstånd kommer bli än längre i takt med att makthavarna gör bort sig och gudstjänstfirarna blir beroende av Herren Jesus. Om fallet skulle vara det omvända lär det knappast märkas alls. Avståndet påverkas också av att förtroendet för auktoriteter och institutioner i vårt samhälle snart är obefintligt.

2. När gudstjänstfirarna inser att de själva behöver ta ansvar för sina liv och väcks till "iver och omvändelse", för att citera från Uppenbarelseboken, kommer de att behöva använda sina hem på ett nytt sätt och i en helt annan utsträckning. Mitt hem kan i vissa fall också vara andras hem. Där kommer gudstjänstfirarna själva att bestämma. Konventikelplakatet är visserligen upphävt men det vore en stor vinst om gudstjänsterna i hemmet kunde stå i samklang med den allmänneliga kyrkan. Kanske ska jag lägga till en vädjan: Tänk särskilt på präster, diakoner och andra anställda när ni samlas i hemmen.

3. Den upprättelse som äger rum bland de kristtrogna går genom alla kyrkor och samfund. Ekumeniken i betydelsen samfundsekumenik har passerat bäst-före datum, men det har inte gemenskapen mellan de troende. Tvärtom kommer Jesu lärjungar att finna varandra i hem, i skolor och på arbetsplatser. Kom ihåg att ingenting hindrar dessa människor, grupper och gemenskaper att fortsätta "gå till kyrkan" på söndagarna där så är möjligt. Tvärtom är det att rekommendera.

4. Korset kommer att öka i betydelse. Under lång tid har syndernas förlåtelse och Jesu blod stått i förgrunden i förkunnelsen. Men korsets betydelse som talar om hur allt samverkar till det bästa, som förändrar människors liv och gör oss villiga att betala efterföljelsens pris kommer på nytt att bli vårt segertecken. De människor som dagligen tar sitt kors kommer att finna varandra.

5. Den sanna gudstjänsten firas i ande och sanning. Den Helige Ande kommer att skynda till längtande människor. Anden smörjer våra ögon och får oss att upptäcka livets bästa sidor, ett liv i balans och gemenskap med Gud och andra människor. Anden kommer att ge oss en iver att ge vidare vad vi har fått.

6. De nya gemenskaper som växer fram kommer inte bara att bryta samfundsgränser utan också att förena människor från olika grupper. Lågkyrkliga kommer att ha gemenskap med högkyrkliga. Gammalkyrkliga och karismatiker kommer att finna varandra. Osannolika kombinationer som "kvinnoprästmotståndare", homosexuella och kvinnliga präster kommer att lovsjunga tillsammans. Biskopar kommer plötsligt tillsammans med författare, konstnärer och nyateister att, utan förvarning, bli sanningssägare.

Jag tror inte detta bara är önskedrömmar utan tycker mig ana den ringa begynnelsen. Livets ord blir ekumeniska, celler och husförsamlingar bildas om än omärkligt inom Svenska kyrkan och EFK och EFS bildar nya församlingar. Andra sammanhang bidrar omedvetet till skeendet när hela trossamfund slås samman eller när Svenska kyrkan så uppenbart väljer fel väg. Det skyndar på skeendet. Invandrarkyrkorna växer med en för oss ovan självklarhet. Det enda jag ännu inte ser men hoppas på är att OAS-rörelsen ska stanna upp och istället för att marschera på i gamla hjulspår i stället börjar stödja bildandet av nya gemenskaper, förser dem med startpaket, präster och på annat sätt ger understöd. Ungefär som Missionsprovinsen.

Det är en självklarhet att rörelsen kommer att möta motstånd när den växer sig starkare, men detta motstånd kommer tjäna Guds syften. När skolverket eller nyateisterna bjuder motstånd kommer människorna att finna varandra på ett sätt de aldrig kunnat annars. Jo, en sak till - till sist:

Denna rörelse som till största delen kommer att äga rum bland de 6,5 miljonerna medlemmarna har som sin kallelse att på nytt göra Svenska ekumeniska kyrkan till en apostolisk kyrka. Härtill give Gud sin nåd och välsignelse.

Svenska kyrkan är ingen apostolisk kyrka

För några timmar sedan kom jag hem från Himmelsby Gårdshotell utanför Mantorp. Den som, gärna tillsammans med några vänner, vill koppla av ett dygn kan med fördel åka dit.

Sedan har jag suttit en stund med predikan till i morgon - 1 advent. Tänk vilken nåd det är att få försjunka i Guds Ord, be och meditera för att sedan få dela med sig till andra. Jag predikar praktiskt taget alltid över evangelietexten, men  kommer att göra ett undantag i morgon. Det får bli episteln, sändebrevet till Laodikea i stället.

Och snart blir det fotboll på TV. Tänkte jag skulle ta en stund med Zlatan innan jag helt går över till morgondagen. Men så är det här med det andliga skeendet i vårt land. Jag tycker faktiskt också att det sker just förskjutningar och i all korthet men med möjlighet att återkomma vill jag skriva något.

Det stämmer att jag accepterar kvinnliga präster - i den officiella Svenska kyrkan. Det var visserligen ett politiskt beslut, inte förankrat i Bibeln och än mindre i Traditionen, men den officiella Svenska kyrkan har verkligen gjort allt för att bistå beslutet. Det var faktiskt så när jag prästvigdes 1978 att jag nekades prästvigning för mitt stift, Strängnäs stift Och det med ganska kort varsel, någon månad bara. Jag ställdes inför ultimatum. Jag tror det hade skett någon eller några gånger tidigare men är inte säker. Då var striden het. Det förekom trakasserier åt båda hållen under mitt praktar år, inte minst från våra lärare. Den striden fördes ytterligare några decennier även om den mattades av och sedan ersattes av strikta regler. Jag menar att den striden är över. Men, och detta är det viktiga i sammanhanget:

Svenska kyrkan har här övergivit den allmänneliga Kyrka vi faktiskt bekänner oss till. Den som  vi är/var delaktiga av tillsammans med de ortodoxa, katolska, anglikanska m fl. Envist tror jag med andra ord att den officiella Svenska kyrkan har slagit in på en avvikande väg, snarare än jag. Denna uppfattning har förstärkts genom åren. Särskilt avgörande blev det för mig när biskop Giertz skrev ett brev i vilket han sa: "Ingen lär väl längre på allvar mena att Svenska kyrkan är en apostolisk kyrka." Jag tror det var i mitten på 90-talet. 

Som många vet föddes jag i den karismatiska väckelsen i början på 1970-talet, men min teologi blev den högkyrkliga. Jag har alltid haft en kritisk syn på institutionen Svenska kyrkan. Jag kunde säga att vi "inte ska döpa hedningarnas barn", eller säga: "Gör som Luther: lägg ner konfirmationen", för att inte tala om hur synen på äktenskapet utvecklats. I det senare fallet har jag alltmer kommit att betona det sakramentala inslaget i äktenskapet. Jag menar därmed att det faktiskt finns två hedervärda sätt att se på äktenskapet, det civila och det sakramentala. Men också här ser vi hur den Svenska kyrkan kör i diket. Snart finns bara en syn.

Jag hinner ett exempel till innan matchen börjar. Det nu tagna beslutet om strukturutredningen. Jag tror att den officiella Svenska kyrkans syn på stordrift kommer att ytterligare öka klyftan mellan makthavare och de troende. (Därmed inte sagt att makthavare inte skulle kunna vara troende). Vi ser ett andligt skeende i vårt land. Låt oss återkomma till det. Och om/när väckelsen bryter ut lokalt kommer de knappast att intressera sig för vad kyrkorådet tycker och tänker. Konventikelplakates tid är med andra ord över.

Eftersom den officiella Svenska kyrkan upphört att vara kyrka i mer strikt mening går det att finna sig i kvinnliga präster och biskopar, dop av hedningar, ny syn på äktenskapet etc. Allt detta bekräftar endast tesen: den officiella Svenska kyrkan är inte en apostolisk kyrka. Den är ett missionsfält.