Hur säkerställa att samtliga präster har vigselförordnande?

Nu har kyrkokansliet i Uppsala skickat ut ett PM till samtliga stift, Svenska kyrkans överklagandenämnd, KyrkA, Vision och Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation och inbjudit dessa att lämna in synpunkter på detsamma. Det handlar om hur Svenska kyrkan ska straffa dem som är illojala för att de av teologiska skäl inte vill inneha ett statligt vigselförordnande. Här ställs fram fyra olika sätt att bestraffa dem och jag ska kort redogöra för dem i den ordning de anges.

Fyra alternativ

1. Det ska skrivas in i kyrkoordningen (KO) att samtliga präster ska inneha vigselbehörighet.

Problemet är bara att då infinner sig ett antal nya problem. Grundproblemet hittar vi i KO 31 kap 11§ och 12§.  Den förra kallas för "ska"-paragrafen och den senare för "får"-paragrafen. Överklagandenämnden angav i mitt fall att jag har brutit mot Svenska kyrkans ordning. Andra liknande brott behandlas enligt "får-paragrafen", det vill säga Domkapitlet får straffa genom att ge skriftlig erinran, tre år prövotid eller avkragning.  Under "ska"-paragrafen sorterar de fall där prästen

1. har övergett Svenska kyrkans lära
2. genom egen ansökan begär att få lämna sin tjänst
3. har utträtt ur Svenska kyrkan

Här skulle man då lägga till "inte har vigselförordnande" och konsekvensen blir omedelbar avkragning. Detta gäller också dem som slarvar, pensionerade, senildementa och andra ...

2. Den präst som själv avsäger sig sitt förordnande ska förklaras obehörig

Också detta alternativ faller under "ska"-paragrafen, här försöker man begränsa tillämpningen så att den inte drabbar dem som slarvar eller är dementa. Det går att lindra skadan ytterligare genom tillägget "om det inte finns särskild skäl", menar kyrkokansliet.

3. Att inte reglera något i KO utan på annat sätt försöka åstadkomma en förändring

Den förändringen ska ske genom information, samtal och stöd. Det ska framför allt ges till prästkandidater eller i form av kampanjer i samband´med prästmöten o.dy.

4. Påverka lagstiftaren

Jag uppfattade på kyrkomötet att detta är Centerpartiets förslag. Man vill förmå Kammarkollegiet att inte bry sig. Om Kammarkollegiet ger förordnandet kollektivt till prästerna och sedan får Svenska kyrkan sköta det här bäst de vill. Det betyder att Kammarkollegiet inte kan eller får dra in några förordnanden, bara Svenska kyrkan själv.

Vilket röstar du på?

Alternativ 1 och 4 närmar sig katastrofens brant. Problemet finns dock kvar med alt 2 eftersom påbudet hamnar under "ska"-paragrafen. Finns det inte plötsligt väldigt mycket annat som ska hamna under "ska"-paragrafen? Här följderna av alt 1-2 alls vettiga? Alt 4 bävar jag för eftersom Domkapitlen gång efter annan visar att de inte kan teologi. Det går faktiskt också att ifrågasätta den juridiska kompetensen också eftersom rättsosäkerheten är påtaglig på grund av att de inte tar in teologiska argument. Vänner, Svenska kyrkan är inte bara en organisation vilken som helst. Den gör faktiskt anspråk på att vara just kyrka, - om än med dålig teologi. 

Hur kommer det att gå?

Det vet vi förstås inte, men jag har en känsla av att det är nu som det avgörs. Synpunkterna ska tillbaka till kyrkokansliet senast 27 april. Sedan kan kansliet sätta ihop något vad de vill och lämnar detta till AU som putsar ytterligare på det och när det sedan hamnar hos kyrkostyrelsen är allt klart. Dag S och några till kan protestera något, kanske skriva ett särskilt litet betydelselöst yttrande och så hamnar det i kyrkomötet för stadfästande. 

Hur kan vi påverka?

Svårt att säga. Men ni får gärna använda den här bloggen för att ge uttryck för era synpunkter. Dessutom kan ni ringa till eller skicka synpunkter till Fredrik Nilsson Björner på kyrkokansliet, telefon 018-169448 eller e-post fredrik.nilssonbjorner@svenskakyrkan.se

Om 800 präster kunde skriva på en protestlista innan det ödesdigra beslutet kan väl 900 präster skicka in synpunkter direkt till kyrkokansliet. Eller har vi gett upp  ...

För övrigt har jag idag läst veckans episteltext i Mässan där det stod att Jesus i evighet innehar sitt prästämbete. Honom kunde de tydligen inte alls avkraga. God natt. Sov gott.

Dagens kyrka - en ny bloggportal

Tänk att jag till sist lyckades lägga ut en video från You Tube på förra bloggen. Det lyckades inte här hemma, men gick bra på en annan dator. Jag tror att det beror på att jag alltid har använt Explorer, men så uppdaterades bloggen med Google Chrome, så nu har jag båda systemen. Och det verkar som att de båda systemen påverkar varandra på ett olyckligt sätt.

I går var jag i Stockholm hela dagen. Det var sammanträde med Hela Människans riksstyrelse. Det är alltid roligt att få träffa vännerna där. De gör ett ett mycket bra jobb och några av dem börjar bli mina goda vänner. På lunchen samtalade vi om utvecklingen inom Svenska kyrkan. Det är fler än jag som vill lägga ner Domkapitlen kan jag berätta. Men detta ska jag återkomma till när nästa nummer av Kyrkans Tidning har kommit. Den ska handla om rättsosäkerheten för oss präster. Den är betydande. Det främsta skälet till det är att de nästan bara agerar i så kallade ordningsfrågor. Lärofrågorna har de praktiskt taget ingen koll på. 

Vid lunchen talade vi också om den nya nomineringsgruppen. Moderaterna vill som parti bekant inte längre ha med Svenska kyrkan att göra och den nya nomineringsgruppen fick under inga omständigheter förknippas med Moderaterna. Namnet Borgerlig Allians blev emellertid underkänt och i stället har det nu blivit Borgerligt Alternativ, ett namn personen i fråga inte verkade alltför förtjust över. En annan broder, socialdemokrat, menade att också Socialdemokraterna, som parti, i praktiken lämnat kyrkopolitiken. De som nu representerar (S) representerar mer sig själva. Han hävdade också att Ärkebiskopen och Levi Bergström, Svenska kyrkans, främsta representanter, inte har några tankar inför framtiden. De driver ingenting och intresserar sig egentligen inte. Jag vet inte hur jag ska förstå detta. Det kan betyda att att Svenska kyrkan faktiskt driver vind för våg. Här finns inget roder, ingen styrman och inget mål. Jag trodde Socialdemokraterna ville göra om Svenska kyrkan, men de har kanske redan lyckats i sina egna ögon.

Idag har jag en mycket god nyhet att meddela. Idag har öppnats en bloggportal som heter Dagens kyrka. Denna portal tycker jag du omedelbart ska ta dig en titt på. Den presenterar sig som så:

Den svenskkyrkliga debatten är bred. Oftast märks det tydligast på bloggarna. Vi har valt ut skribenter med perspektiv som belyser olika sidor av Svenska kyrkan. Här finner du initierade kommentarer skrivna under eget namn. Detta är ingen gemensam plattform, ingen politisk positionering, inget försök att visa allt. Skribenterna står för vitt skilda åsikter, ja ofta talar de emot varandra. På den mångfalden känner vi igen vår kyrka. Varje blogg har sin egen ton. Engagerade samtal om det som är angeläget i Svenska kyrkan idag pågår här sedan flera år. På bloggarna hörs många röster. Välkommen att lära känna dem. Det kostar inte 250 000 kronor - det kostar faktiskt inte en krona. 

Det där sista var nog en släng åt Helle Klein och kompani eftersom de vill ha pengar till Seglora Tankesmedja för att kunna driva den. Apropå Helle Klein. Idag har jag fått den promemoria som Kyrkokansliet skrivit med anledning av Burells motion, men den får jag ta upp i morgondagens blogg. Sov gott!

född av jungfrun Maria

Usch, det börjar bli sent. Vi förlorar dessutom en timme eftersom vi ska stilla fram klockan denna natt. Jag har brottats med predikan i kväll. Brottats är rätta ordet. När jag predikade 4 advent koncentrerade jag mig på Jungfrun Maria eftersom det var hennes söndag och eftersom vi just fått en gudsmodersikon till Värnamo kyrka. Denna renläriga predikan gav upphov till insändare där jag beskylldes för att vara villolärare. Om du vill kan du leta upp, se och lyssna till denna predikan på YouTube. Så nu ska jag tala om Jungfru Maria igen imorgon eftersom det är Jungfru Marie Bebådelsedag. Vi får väl se hur det går. Jag känner mig nog ganska trygg, men Jungfrun är gruvligt försummad, rentav förtalad, i våra sammanhang så det är inte lätt för vännerna att ta till sig den allmänneliga tron.

Några kommenterade förra bloggen och undrade om den nya översättningen av trosbekännelsen. Jag tror att det är den ekumeniska översättningen vi talar om. Den som gjordes 1996. Den som vill kan hitta den hos Sveriges Kristna Råd. Det som sker nu är att Svenska kyrkan ska få en ny Handbok och då ska den nya översättningen föras in där. Den blir då Svenska kyrkans officiella, vilket den inte är nu. Vill man läsa om hur arbetet gick till kan man göra det i boken Låt ossbe och bekänna – trosbekännelserna och Herrens bön med kommentarer av Anders Ekenberg”,

Det blir för övrigt två högmässor imorgon och sedan reser jag till Stockholm på eftermiddagen. Hela Människan har sammanträde på måndag.Det är heldags sammanträde så vi hörs väl igen tidigast tisdag.

Det är fredag och snart dags att gå till vespern

Det är fredag. Det är snart dags att gå till vespern, men jag hinner skriva några rader innan dess. Först vill jag säga att jag blev kraftigt uppmuntrad av kommentarerna jag fick. Det känns väldigt roligt att ha läsare. Statistiken pekar på cirka 150 per dag och det tycker inte jag är dåligt. Men det reser en del krav på att det ska vara meningsfullt att läsa bloggarna. Jag försöker vara uppdaterad på det som händer i Svenska kyrkan och genom mitt engagemnag i kyrkomötet och på stiftet har jag ganska bra koll. Nu skrivs det remisser i våra stift på förslaget till ny översättning av trosbekännelsen. Det ser bättre ut än jag trodde. Men att ersätta "en allmännelig kyrka" med "en univesell kyrka" gillar jag inte. Grundordet är "en katolsk kyrka" och det hade varit det bästa eftersom "katolsk" står för ett teologiskt fullödigt innehåll. Men vad menas med universell?

Vidare är jag starkt engagerad i Hela Människan både på riks- och lokalplanet. När det gäller det senare är det främst arbetet med De Glömda barnen som är ovanligt viktigt. Ann-Sofi Björhag som svarar för arbetet i Värnamo kommun gör ett enastående jobb och har nu direkt kontakt med över 60 "glömda barn" och deras mer eller mindre dysfunktionella familjer. Men jag undrar hur våra trossamfund och lokala församlingar har det med diakonin bland "dessa mina minsta". Trossamfunden är huvudmän för Hela Människan men det är ett långt avstånd mellan dem och organisationen. Det känns ibland som att huvudmännen köper sig fria från detta svåra arbete. Men saken är den att alla goda krafter behövs. Hela Människan i Värnamo har ett Sverigeledande arbete när det når ungefär 30% av de glömda barnen i kommunen. Men här finns mycket mer att göra.

Jag läste en välgörande artikel om begreppet hen. Det är en forskarassistent på Chalmers som skrivt under rubriken Ingen vetenskap bakom tanken om det postmoderna könet. Jag rekommenderar den för läsning. Synnerligen, nästan omskakande, artikel. Under några decennier har genusteoretikerna fått stå oemotsagda. Det har varit politiskt inkorrekt att över huvud taget säga något i saken, men, säger men, det finns en verklighet. Och kanske kommer den så småningom ifatt dårskapen. Om den kommer ifatt Svenska kyrkan återstår att se.

Bloggandets styrka

Det blir ett kort inlägg, men ett kort inlägg är också ett inlägg. Jag hörde igår, tror jag det var, att en bloggare borde vara ute och skriva minst en gång per dag för att kunna behålla sina läsare. Tyvärr tror jag det ligger något i det. Det kan i och för sig diskuteras vad en blogg ska tjäna för syfte och vilket som är bloggandets styrka. Det vanligaste verkar vara att förvekliga sitt ego, men det är inte så jag tänker.

Jag tycker om Dag Sandahls blogg därför att han hela tiden om än ur ett kritiskt perspektiv lyfter sådant som andra förtiger. Han vågar ta tag i sådant som andra döljer. Senast handlar det om domprosten Hermansson i Visby eller kanske lika mycket om Domkapitlets sätt att hantera ärendet. Nu är Hermansson anmäld igen och det bara för att Domkapitlet inte vill ta tag i ärendet. Denna gång får Dag hjälp av kollegan förre prosten Anders Brogren. På hans hemsida återfinns själva anmälan.

Kyrkans Tidning har undersökt antalet anmälningar till Domkapitlen. De har ökat med 400 % sedan år 2000. Och ändå är jag inte förvånad. Däremot är jag något förvånad över att Svenska kyrkans rättschef Maria Lundqvist-Norling säger: "Det hade jag ingen aning om"! Är det verkligen så illa? Har de fullständigt tappat kontrollen? Begriper de inte vilket klimat kyrkopolitikerna har åstadkommit genom sina strävanden att göra Svenska kyrkan till något annat än hon är till sitt väsen? Tyvärr tror jag det är för sent att rätta till det hela. Möjligen kan vi på lite längre sikt få se växande församlingar lokalt. Det finns ju folk som vet vad som gäller. Det är bara det att de aldrig släpps fram. Går det att ändra? Fast nu verkar trakasserierna åtminstone för stunden ha falnat något.


Istället har Seglora smedja lyckats åstadkomma någon inomkyrklig strid som inte alls har att göra med tron eller bekännelsen. Det påminner mig om de gammaltestamentliga berättelserna där Israels motståndare gör ner sig själva. Det finns ganska mycket att skriva om. Helst skulle jag vilja skriva om hur vi bygger församlingar, med trons sköld i den ena handen och Andens svärd i den andra. Sedan skulle jag vilja läsa mer av vad andra teologer skriver. Jag gläder mig över att det nu arbetas på att ställa samman en portal som kommer att kunna vägleda oss till många av de bloggare inom Svenska kyrkan som vill bygga församling. Det är det underbara med de konservativa vännerna. De har något att bidra med till skillnad mot liberalerna. Som sagt det finns mycket att skriva om, men det kräver en hel del arbete. Därför tycker jag att vi som läser kristna bloggar ska visa tålamod mot varandra. Allt som skrivs är inte färdigtänkt. Men också det är bloggandets styrka. Inlägget blev visst inte så kort som jag trodde det skulle bli.

Kyrkoherden gästbloggar, del 4 av 4.

Här kommer så den sista delen i kyrkoherdens kommentar till Växjö stifts erbjudande om ett koncept. Detta  är menar jag ett historiskt beslut och en unik möjlighet för varje församling som vill leva nära Jesus och hämta  inspiration och kraft från Honom. Därför stämmer jag gärna in in kyrkoherden önskan att fler församlingar ska få upp ögonen för de principer som är nerlagda i Kristi kyrka. Jag återkommer med några personliga kommentarer senare i veckan. Här kommer nu den avslutande delen.

Exempel 3: Gudstjänster
Ofta säger vi att all vår verksamhet skall sträva mot gudstjänsten/högmässan. Som om gudstjänsten/högmässan var ett sista mål i det vi gör. Någonting som man kan komma till när man gått igenom alla de andra sakerna man måste gå igenom: studiegrupper, hantverksgrupper, samtalsgrupper, sorgegrupper, församlingsutflykter och oändliga timmar av halvreligiös underhållning med kaffe och ”hembakt” bröd. Jag tror ofta att alla våra godhjärtade försök att samla människor under våra byggnaders tak är djupt förfelande. Dels skapar man ofta en fiktiv gemenskap som egentligen inte är en gemenskap (i alla fall inte mer än den gemenskap man har med dem som man sitter tillsammans med i vänthallen och väntar på tåget), – dels målar vi upp en bild av att det heliga och det som vi egentligen längtar efter är så svåråtkomligt att det inte är något för vanliga människor. I välvilja har vi lärt oss att vi skall skydda människor från det heliga eftersom de säkert inte ”förstår det” och säkert kan bli skrämda av det om de inte möter det i lagom portioner (som vi bestämmer). Det kan ju finnas ett ord i liturgin de inte förstår, eller så kan de uppleva det som underligt om vi ber högt tillsammans, eller så kanske de inte vill komma tillbaka till kaffestunden om vi säger att det är viktigt att fira högmässa. Allt tänkt i allra största välvilja. Men tiderna är annorlunda i dag – det sättet att tänka håller inte längre. I dag tror jag att mycket av våra godhjärtade ansträngningar snarare hindrar människor från mötet med det Heliga än uppmuntrar och möjliggör det. Jag tror faktiskt att gudstjänsten – när vi låter den vara gudstjänst – är det enda som kan legitimera oss som kyrka i framtiden.

Men en viktig sak i detta sammanhang är att vi måste låta bli att ”Göra” gudstjänster. Missförstå mig nu rätt: gudstjänsten är inget vi gör för någon annan utan något vi träder in i – en evighet som öppnar sig där vi går in i Guds ord och tar emot ur Källan själv tillsammans med alla kristna genom alla tider och på alla platser. Gudstjänsten är det mest globala sammanhang man kan komma in i. Våra liturgiska gudstjänster har en enorm sprängkraft – MEN det förutsätter att vi låter dem vara just gudstjänster och inte happenings eller ”möten”.

Vi har ju en rikedom i Svenska kyrkans liturgiska gudstjänster som direkt berör människors längtan efter det heliga – vi får inte taffligt dribbla bort denna rikedom, som tillhör de heliga i alla tider, med att göra om gudstjänsten utifrån inomkyrkliga hugskott och debatter – vi måste vårda det heliga!

Det heliga i centrum
Om det heliga nu skall stå i centrum skall väl inte församlingens liv sträva mot gudstjänsten utan istället utgå från livet nära det heliga. Den andliga pulsen måste stå i centrum för allt som skall flöda ur församlingen.
Jag tror att vi firar alldeles för få gudstjänster i våra församlingar – om man jämför med det antal timmar vi lägger ner på olika verksamheter kan man få för sig att gudstjänsten bara är en perifer sak i våra andliga liv. Vi behöver ständigt erbjuda öppenheten till källan, till den gemensamma bönen, mässans utgivande, bikten, Guds ords delande. Det är ju ofta där människors verkliga längtan står. Vi ser ju det i alla samtidsundersökningar kring människors andliga längtan – man är inte intresserad av något annat än ”det heliga” i pilgrimsvandringar och klostervistelser. Det som berör alla de tusentals ungdomar som åker till Taizé är ju just närheten till det andliga. Fler timmar varje dag ber man och lever i gudstjänst. Därför blir det ofta en besvikelse för ungdomarna när det kommer hem till vår andligt torftiga miljö där vi inte orkar sjunga en Taizéssång mer än i två minuter av rädsla för att folk skall tycka att vi är långtråkiga. I Värnamo församling firar vi nu mist två gudstjänster varje dag. Vi försöker fira ett överflöd av gudstjänster – och snart kommer säkert de kritiska rösterna som frågar om det är nödvändigt: – Nej det är inte nödvändigt om man vill bedriva religiös verksamhet – men ja, det är nödvändigt som vi skall hjälpa människor att fritt ösa ur källan.

Till sist…
Ett koncept är alltså mer än ett projekt eller en metod – ett koncept är de övergripande tankar som styr våra prioriteringar, sätter våra gränser, hjälper oss att fokusera. Konceptet hjälper oss dessutom att mäta resultaten av våra prioriteringar – och styrkan i vår gemenskap.

Jag är mycket tacksam att Växjö stift valt att anamma konceptet Till tro och vill implantera det sättet att tänka i hela stiftet. Hoppas att fler stift vill gå samma väg…

Pär-Magnus Möller
Kyrkoherde i Värnamo pastorat

Kyrkoherden gästbloggar, del 3 av 4

Här fortsätter Värnamo församlings programförklaring. Den utgår från att vi har bejakat stiftets koncept Tilltro. Kyrkoherden Pär-Magnus Möller fortsätter förklaringen genom att ge två exempel på hur konceptet påverkar församlingen.
Exempel 1: Kyrkoråd
Jag har som kyrkoherde suttit i kyrkoråd i ca 15 år. En fråga som ofta slagit mig är: Vad är egentligen kyrkorådets uppgift? Kyrkoordningen säger att kyrkorådet är församlingens styrelse - men styrelse över vad? Församlingens verksamhet? Det är i alla fall ofta så det tolkas! Men är då församlingen ”verksamhet”? Djupt i vårt sätt att se på kyrkan har vi kvar ett kommunalpolitiskt tänkande – en syn på församlingen som en religiös serviceinstitution till samhället. Det är bara det att en sådan institution inte längre äger någon trovärdighet i vårt samhälle – det är ingen som går till en institution med sin längtan efter Gud. Till det heliga söker man sig bara om man ser att det omges av ett äkta liv – människor som lever ut sin tro. I samband med att ”föreningssverige” sakta med säkert dött ut har också Svenska kyrkan, som verksamhetsorganisation med överdimensionerat styrelsearbete, mist sin relevans. Det är i dag få som ifrågasätter den iakttagelsen.

Jag skulle därför vilja vidga synsättet på kyrkorådet – faktiskt enligt kyrkoordningens skrivelse:
Kyrkorådet ska ha omsorg om församlingslivet och har gemensamt med kyrkoherden ansvar för att församlingens grundläggande uppgift blir utförd, KO Kap 4 § 5. Ser ni vad det står – kyrkorådet skall inte vara ansvarig för verksamheten utan skall ha omsorg om församlingsLIVET! Vad betyder det då att man som kyrkoråd är ansvarig för församlingens liv? Livet i församlingen, menar jag, utgår från relationen med Jesus och relationen med varandra. Det är ju i relationerna som församlingen gestaltas i sin egentliga betydelse. Relationerna är ju ett utflöde av det Heliga. Det betyder att kyrkorådet måste leva nära det Heliga också som grupp. Kyrkorådet är ju de som med andlig vishet skall se till att församlingens liv och gemenskap fungerar och får sin näring. För att gynna detta träffas kyrkorådet i Värnamo inte längre i församlingens styrelserum – styrelserum förvandlar människor till demagoger och styrelseproffs. Ack vad det är ointressant med demagoger och styrelseproffs när det gäller att förvalta församlingens liv. Vi inleder varje kyrkorådsmöte med ett bibelsamtal i ca 30 – 40 minuter. Vi ber tillsammans och övar oss att samtala om församlingen utifrån ett relationistiskt perspektiv – alltså ett perspektiv där relationerna och livet står i centrum. Naturligtvis behöver vissa beslut om kollekter och annat protokollföras men sådana ärenden är förvånansvärt få när det handlar om det som gäller församlingens LIV i dess egentliga betydelse.

Exempel 2: Anställda
Vad är de anställdas uppgift? Att vara Görare eller Möjliggörare? Också detta beror på vilket fokus du har på församlingens uppdrag. Menar du att syftet med de anställda är att skapa verksamhet, även relevant verksamhet, saker folk kan göra (i väntan på döden), då stöder du den församlingssyn som definierar församlingen utifrån vad den gör. De anställda skapar verksamheter som fylls med folk – i verksamheten söker man förhoppningsvis Jesus. Det låter bra men bottnar i en syn där de anställda och själva verksamheten ställs i centrum av församlingens liv – inte Källan. Är syftet istället att ha fokus på det Heliga och genom mötet med det Heliga möjliggöra och bereda plats för de gåvor Gud skänker församlingen genom kärlek, vilja och drivkraft bland bröderna och systrarna – då får du istället ett fokus på församlingen som något man är. Ibland kan resultatet av de olika församlingssynerna faktiskt se likadant ut – men ändå menar jag att det är en enorm skillnad. Skillnaden finns i själva livet, meningen, relationen och andligheten.
Exempel: Gudstjänster

Kyrkoherden gästbloggar, del 2 av 4

Inga löftenVi är vana vid att möta och läsa om olika typer av ”metodkristendom”; gör så här så blir det bra! Så gör man som de säger och det händer alls inte så mycket som det gjorde hos de som förespråkar metoden.

Vari ligger felet?
I metoden söker man hitta ett ultimat arbetssätt – en metod som löser aktuella problem. En metod kan därför inte omfatta livet eftersom livet är så komplext. I metodkristendomen glömmer man ofta att omvärlden ser olika ut på olika ställen. En amerikansk metod fungerar sällan i Sverige och vice versa.

Man glömmer också att en framgångsrik församling ofta befinner sig i ett särskilt skede och att människornas sammansättning också påverkar resultatet av den metod man prövar. Konceptets styrka ligger i att konceptet mer rör sig på visionens och målinriktningens område. Man vet faktiskt inte vart man är på väg – man vet inte hur nästa steg ser ut - och samtidigt är man inte utan riktning. Så är det ju när man följer någon man litar på och vi litar ju på Jesus, han som är Vägen. Om vi följer Vägen vet vi att vi är rätt – även om vi inte fullt ut ser vad som döljer sig bakom nästa kurva. Att följa ett koncept gör att man slipper tveka vid en del avvägar – men man vet inte vart vandringen leder en – man går på ett löfte – i tro.

Det finns helt enkelt inga av konceptet utlovade resultat. Målet är istället att se till centrum och hämta kraft ur rätt källa – och inse att Gud låter frukten mogna i den takt han vill.

Källan
Att vårda det heliga innebär alltså att vi utgår från det heliga. Detta är oerhört viktigt i vårt tänkande. Det är Källan som är kallelsen, vägen och målet. Utifrån livet vid källan får man se vad som denna källas kraft genererar ut i gemenskapen, hur det sedan organiseras, och vad som prioriteras och prioriteras bort.

Traditionellt har vi ofta gjort precis tvärt om; vi har tänkt att det är Jesus som är målet med vår verksamhet. Det låter ju fint och riktigt, men bär med sig ett riktigt "feltänk". Om vi utgår från att Jesus är målet, var är han då innan vi nått målet – och vad kan vi hämta från ett sammanhang där vi inte räknar att han är med? Att detta sätt trots det har slagit igenom kan vi tydligt se i Svenska kyrkans alla likriktade församlingsverksamheter. Oavsett hur livet kring församlingen utformas eller hur omgivningen ser ut så organiserar vi verksamheten ungefär på samma sätt – med en fantasilöshet som inte kan komma från Gud. Verksamheten har i vårt tänkande blivit ett medel för våra goda syften. Men en församling kan ju inte vara verksamhet som visar på Jesus – en församling måste vara en skara människor som dricker ur källan och lever lärjungaliv. Det måste vara källan som är utgångspunkten för livet, inte verksamheten eller metoden.

Att ha det heliga i centrum är att bygga med kraften från källan, leva vid källan och ge ut ur källan. Det kan låta som en massa fina ord – men det gör en enorm skillnad i sättet att se på oss själva och på vilket sätt vi lägger upp vårt församlingsliv.

Genom att anamma konceptet Till Tro har vi i församlingen en annan utgångspunkt i hur vi bygger vårt liv kring Jesus. Vi gör plötsligt det vi säger; lever av hans kraft i tjänandet, lydnaden och kärleken. Så självklart egentligen.

Kyrkoherden gästbloggar, del 1 av 4

Här följer den första delen av kyrkoherdens anförande på vår seminariedag. Det är mycket bra skrivet. Klart och tydligt, radikalt och med många goda följder om vi klarar att tillämpa det. Finns det trots allt hopp för enskilda församlingar också inom Svenska kyrkan? Här följer nu det nya paradigmet i sin prydo:

Vad är då ett koncept?
Wikipedia – vår tids största auktoritet skriver:

Ett koncept är en övergripande och bärande idé. Ordet "koncept" används inom förvaltningsrätt för att beskriva ett utkast. Ett koncept kan även avse en tänkt lösning på ett givet problem.
Enligt SAOL:
Ide – utkast - begrepp

Men så formulerades det också på ett sätt som jag tyckte var intressant och givande – SAOL påminde om att ”Koncept” är en form som ordet konception kommer ifrån – och konception, som ju betyder befruktning, kan också tolkas som ”Skapelseidé”. Ett koncept kan alltså vara någon slags skapelseidé – en idé om hur något kommer att vara.


Till Tro som koncept
Till Tro tolkar vi inte som ett projekt, det måste sägas. Ett projekt är en avgränsad verksamhet i tid och rum. Till Tro-konceptet är inget man gör utan snarare ett sätt att definiera sig själv – ett sätt att förstå sitt uppdrag – ett sätt att pröva vad man gör utifrån en grundläggande idé – utifrån en grundläggande skapelseidé.

Konceptet Till Tro tolkar vi heller inte som en metod i betydelsen några handlingsmönster man utför för att nå resultat. Konceptet är istället en övergripande ide som påverkar allt som görs. Ett synsätt.
Konceptet Till Tro tolkar vi som ett ”tvingade fokus” – en hörnsten som alla delar i församlingslivet skall utgå ifrån.

Konceptet Till Tro är för oss ett sätt att tänka, en tankeström som sats igång och som påverkar allt vi planerar och ger ut från församlingen.

Till Tro är alltså i sig inget vi ”gör” – inget som börjar eller slutar – det är ett koncept som skall hjälpa oss att förstå fokus i vårt uppdrag och vad vi är. Till Tro sätter inga gränser, men hjälper ändå oss att välja bort det som vi inte skall göra. Och det är kanske det allra viktigaste för oss i vår tid – att känna frihet i att välja bort allt det som tar kraft från det vi skall göra.

Till Tro och församlingssynen
Vi har blivit vana vid att tänka församling som ”verksamhet” – församling är något man gör; en samling projekt och aktiviteter som på något sätt hänger ihop. Ofta är det ganska oklart hur de olika delarna hänger ihop och ofta är det bara våra byggnader som binder ihop det vi definierar som församling. Detta har också lett till att vi lärt oss definierar församlingen som en verksamhetsform – varav gudstjänsten blir en slags verksamhetsform bland alla andra.

Kyrkorådet har därför blivit till en styrelse som bevakar och förvaltar verksamheten. Det är så man förstår sig själv och ur detta tänkande kommer också tanken att det är därför viktigt att ha verksamheter för alla med många deltagare. Mantrat: ”Många är bra”, är det som definierar framgång i en verksamhetskyrka. Svenska kyrkan och många andra kyrkor har därför skapat en väldig bred verksamhet och är på ett organisatoriskt plan väldigt stolta över detta. Man luras i denna iver lätt in i fällan att utifrån mantrat tänka: ”Eftersom det kommer många måste det betyda att det vi gör är rätt och mycket, mycket bra.” Förutom att detta tänkande skapar en lätt panikartad känsla hos de anställda, som ser hur en del av verksamheterna inte längre är självbärande, så skapar det en falsk bild av vad en församling egentligen är tänkt att vara.2

Trots att många upplever att ”Verksamhetskyrkan” inte längre är bärande som idé för församlingsutveckling har vi väldigt svårt att bryta upp från invanda mönster. Istället omformulerar vi syftet med alla de verksamheter vi inte förmår avveckla – vi invaggar oss i olika lögner varav den vanligaste låter: ”Det vi gör kan ju, kanske, om några år, eventuellt, hjälpa någon att se att kyrkan inte är farlig och att personalen är snäll – och därför kan denne någon kanske ta sig hit och be om hjälp om denne någon behöver vår hjälp någon gång – och då kanske denne någon finner en tro på Jesus – därför är det bäst att vi låter saker och ting rulla på som de alltid gjort!”.

Det är ju med de allra godaste ambitioner som vi driver allt det vi driver – och det är ju med de allra godaste ambitioner vi inte lägger ner någonting av allt det vi startat. Men trots all goda vilja kan ofta man uppleva församlingens prioriteringar som ganska fluffiga.

Konceptet Till Tro hjälper till att sätta rätt fokus när vi prioriterar.


Vårda det heliga i centrum
Församlingens fokus skall vara att ”vårda det heliga”, vilket vi tolkar som att ha Kristus i centrum. Att ha Kristus i centrum innebär också att sätta de mötesplatser och växtplatser han gett oss i centrum. Detta har man enligt konceptet Till Tro genom att bygga levande gemenskaper, göra lärjungar, utöva ett förtroendefullt ledarskap och göra skillnad i världen.

Vi definierar alltså konceptets tankar som så: Vi vårdar det heliga GENOM att bygga levande gemenskaper, göra lärjungar, utöva ett förtroendefullt ledarskap samt göra skillnad i världen.

Vi arbetar på att förverkliga gemenskapen

Helgen i Värnamo församling kan komma visa ha varit historisk. Det koncept som Växjö stift nu inspirerar församlingarna att använda kommer från vad jag brukar kalla det "nya paradigmet". Det är hämtat från Oxfords stift i England och innebär i korthet att biskop, stift, kyrkoråd och kyrkoherde vill vårda det heliga, vill sätta gemenskapen med Jesus Kristus i centrum. Det ska ske genom att vi "satsar på " lärjungaskap idag, förtroendefullt ledarskap, att vi bygger levande gemenskaper och på så sätt gör skillnad i världen. Låt mig bara få visa på en aspekt; bygga levande gemenskaper.

Måste man vara med i en cell för att vara en Jesu Kristi lärjunge? Det var min utgångspunkt när jag inledde helgen på fredagskvällen. Frågan var ställd utifrån det "gamla paradigmet" som omedelbart skulle ha svarat: Nej, det måste man inte. Min poäng är att vi nu behöver lära oss att urskilja vad som sker. Alla, säger alla, människor är med i en "cell" vare sig de vet om det eller inte. Varje människa föds in i, växer upp i och lever i en liten, nära gemenskap. Det är ingenting man går med i. Man föds in i det. För det andra gäller det också när man blir en kristen. Ja, då gäller det i ännu högre grad. Det kan vara mycket smärtsamt när någon tvingas lämna sin nära gemenskap på grund av att hon eller han blivit en Jesu Kristi lärjunge, men i gengäld får hon eller han "en ny familj", Guds egen familj. Detta måste upptäckas, bejakas och få komma till reellt uttryck?

Jag försökte visa på problemet i Korint som ofta har feltolkats. Många historisk-kritiska forskare menar att problemet i Korint var  splittringen. Några håller sig till Apollos, några till Cefas och andra till Paulus. Men jag menar att det inte var det djupare problemet. Det djupare problemet var att de inte förstod hur de hörde samman. Det finns bara en Jesus Kristus och en kristen lever i och rör sig tillsammans med andra i honom. Jesus Kristus är inte delad och därför måste "det nya paradigmet" präglas av att "vårda det heliga", av att Han är i centrum. Alla verksamheter i varje kristen församling behöver präglas av att Jesus är i centrum. Jesus är själva utgångspunkten för våra liv och verksamheter, inte målet. Det behövs ingen strategi för att ta sig dit, men vi behöver räkna med Hans närvaro. Detta är nu vad Växjö stift inspirerar till, Värnamo församling önskar se och som alla vi gudstjänstfirare har att arbeta på. Det är en naturligtvis en enastående utmaning vi har framför oss. Vänner, celler ligger inte bakom oss. Vi lever i dem och vi arbetar på att förverkliga gemenskapen i och mellan dem.

Kyrkopolitikerna synes tappa kontrollen

Då har vi lagt ännu en vecka bakom oss och en ny har börjat. Det har hänt mycket i veckan som är värt en blogg. Jag ska ge några exempel som kan få utgöra bakgrund till min nästa blogg om vad som sades när Värnamo församling anordnade en helg kring konceptet Tilltro.

Det första exemplet kommer från . Helle Klein gjorde tydligen bort sig rejält eftersom hon fick sparken från Kyrkans Tidnings ledarredaktion. Får man sparken därifrån har man verkligen trampat i klaveret, tänker jag. Jag orkar inte dra historien utan hänvisar främst till Dag Sandahls blogg från 29 februari som har rubriken Det milda vanvettet. Vill man lyssna till försvaret kan man läsa Seglora smedja.

Det andra exemplet från veckan är det kommande beslutet att inseminera ensamstående kvinnor det vill säga lagstifta bort barnets rätt till en pappa. Idag hade Thomas Idergard, Svenska Dagbladet en mycket bra opinionsartikel i ämnet. Är det en tidsfråga innan Ärkebiskopen ändrar uppfattning i frågan?

Ett tredje, mer närliggande exempel, är den varning som bland andra Världen Idag informerar om. Det handlar om hur Domkapitlet i Göteborgs stift försöker hindra oss präster från att leda gudstjänster och att predika i till exempel Missionsprovinsen. Tidningen Kyrka och folk som jag för övrigt varmt rekommenderar ägnar i veckan ett temanummer åt saken. Nu har, på kort tid, domkapitlen i Växjö, Luleå, Göteborg och Visby i mitt tycke handlat synnerligt märkligt. De ger intryck av att ha blivit redskap i kyrkopolitikernas, läs (S) och (C), hand. Domkapitlen tappar inte bara i förtroende utan deras existens hotas också. Vi präster behöver inga sådana domkapitel. Som domkapitlen fungerar idag räcker det med världslig domstol och Stiftstyrelsen.  

Ännu ett exempel, det fjärde, är utfrågningen av de sju biskopskandidaterna till Skara stift. Den som är intresserad av utfrågningen kan klicka här. De fick bland annat den oförskämda frågan om de kunde tänka sig att prästviga sådana som höll fast vid den klassiskt kristna synen på äktenskapet. Kyrkomötet har beslutat att det finns två hedervärda ståndpunkter i äktenskapsfrågan och att den inte ska ha betydelse i samband med anställning. Ord som nu visar sig fullständigt tomma, helt sakna betydelse. En, säger en, kunde tänka sig att viga kandidater med klassisk äktenskapssyn. Staffan Grenstedt är dessutom en av huvudkandidaterna, men kan vara körd i och med detta.

Ja, det var ingen vidare exempellista. Det verkar som att förvirringen bland de ledande (vilka de nu är?) är närmast total. Vänsterideologerna sliter sönder Svenska kyrkan, Ärkebiskopen ändrar åsikt, Domkapitlen agerar teologiskt undermåligt och rättsosäkert och jakten på traditionellt kristna  är i full gång. Svenska kyrkan hotas av öppet inbördeskrig. Det enda positiva jag kan ana i sammanhanget är att kyrkopolitikerna trots allt synes tappa kontrollen. De har världslig makt, men ingen andlig.