När jag möter en annan människa

Den moderna människan känner sig ofta ensam. Ensamhet är ett fenomen i det västerländska samhället och ett resultat av dess utformning. Ungefär så börjar kapitlet om ensamhet och gemenskap. Först behandlas ensamheten, sedan gemenskapen och sedan ställs frågan om dessa går att förena och i sådanafall hur.

Det finns olika slag av ensamhet. Det är skillnad mellan att vara isolerad, ensam eller allena, men i grund är varje människa sin egen. Vi föds ensamma och dör ensamma. Varje människa uppfattar omgivningen på sitt sätt och varje människa har i den meningen sin egen värld. Hon får ofta själv möta svårigheter och själv försöka förstå världen eller tolka det hon är med om. Förr kunde kyrkan, skolan eller den svenska kulturen i allmänhet tala om vilka värderingar som gällde. Idag fungerar inte det längre. Men det är inte bara kriser vi måste bearbeta själva. Ur denna ensamhet förändras vi, växer och mognar vi som människor.

Det gemensamma följer en annan indelning. Vi talar om våra närmaste, sedan våra vänner och bekanta, men även andra grupper, föreningar och kollegor. Graden av gemenskap avtar när antalet stiger. Detta är självklarheter, men hur hanterar vi det i den kristna församlingen? Den innersta kretsen präglas ofta av närhet, en gemensam historia och en särskild känsla av förpliktelse, men dessa kännetecken följer inte med hur långt som helst. Hur tänker vi? Hur agerar vi i den nära gemenskapen och i den stora? Hur är det att leva i gemenskap med andra?

Innan Jacobsen ger mer direkta svar redogör han för delar av den existentiella filosofin, främst Buber, men även Kirkegaard och Sartre. Den judiske filosofen Martin Buber (1878-1965) påstod att "allt verkligt liv är möte". Det är när två människor möts, verkligen möts, som det händer något. Det är då livet uppstår. Varje människa (jag) relaterar till någon annan (du) eller något annat (det). Du har två relationer jag-du och jag-det. Tyvärr möter vi ofta våra medmänniskor som vore de ett "det". Vi ser på andra och bedömer dem som vi gör med objekt. Det västerländska samhället kännetecknas av att människor garderar sig, håller sig utanför, förhåller sig taktiskt och strategiskt snarare än spontant och omedelbart.

I ett äkta möte öppnar man sig för varandra, respekterar man varandra och bekräftar man varandra. Buber kunde skriva att det äkta mötet: "inte utgör en strävan att ändra den andre eller proppa honom full med sin egen 'riktighet'. Nej, det innebär att låta det som har urskiljts som riktigt, rätt och sant ... få gro och växa genom mitt inflytande, i en form som är lämplig för den andres tillblivelse." Redan detta är tillräckligt att fundera igenom för varje medlem i en helig gemenskap. Är det det västerländska förhållningssättet eller det äkta mötet som kännetecknar vår gemenskap? Är det möjligt att i de heligas gemenskap få vara med om att utvecklas som människa?

Detta sätt att leva i dialog med varandra har också beskrivits av den brasilianske filosofen Paulo Freire (1921-1997). Han skriver att det äkta mötet, dialogen, är en grundstämning som kännetecknas av reflexion och handling. (Det är också så Bibeln lär fast vi använder orden "ord" och "gärning".) Freire fortsätter genom att säga att om reflexionen saknas blir resultatet "aktivism". Någon som känner igen det? Vidare att om handlingen saknas blir resultatet "verbalism". Det vi kallar tomt prat? Nu blir det allvarligt. Jag tror jag slutar den här bloggen med att återge några av Freires kännetecken på det äkta mötet. Dessa är:

1. kärlek. Den grundläggande kärleken behöver sätta sin prägel på attityden.
2. ödmjukhet. Annars bryter samtalet samman.
3. hoppet. Om det inte finns hopp i samtalet blir det tomt, byråkratiskt och tråkigt.
4. bekräftelse eller uppmuntran. Övertygelsen uttryck i handling.

I nästa blogg ska jag försöka redogöra för vad Jacobsen skriver om frågan: Kan personlig utveckling förenas med sociala band?

Existensens psykologi

Nu var det ett tag sedan jag skrev något. Sedan sist har jag läst ett par böcker. Först Förnyarna av Dag Sandahl och nu fast jag inte är riktigt klar ännu med den) Existensens psykologi - en introduktion av Bo Jacobsen. Båda böckerna är värda att kommentera. Jag ska skriva något om den senare nedan och sannolikt fortsätta på det temat ytterligare några bloggar. Jag sparar därför Sandahls ett tag.

Bo Jacobsen är psykolog och verksam vid Köpenhamns Universitet. Den här boken är en lärobok om Existensens psykologi. När jag utbildades på 1970-talet undervisades mest i psykoanalys (Sigmund Freud 1856-1939). Inom psykoanalysen hänför man de flesta problem vi människor har till barndomen och vårt förhållande till mor och far. På svenska mark har Johan Cullberg (1934-) dominerat särskilt genom sin bok Kris och utveckling som varit obligatorisk för alla med grundläggande psykologisk utbildning. Den första skakningen drabbade mig så sent som för knappt ett år sedan när jag förstod att psykoanalysen verkligen är på stark tillbakagång. Numer dominerar andra teorier i min bransch, främst katharsisorienterade sorg- och krisuppfattningar. Det är dessa teorier som gett oss alla kris-, stöd- och sorgegrupper. Men också dessa går tillbaka i trovärdighet. Jag tror att det till dels beror på att de härrör från psykoanalysen även om inte det är hela sanningen. Efter 2000-talets inbrott är existentiell psykologi på stark frammarsch. Med mina ord är denna ytterligare ett bevis på det paradigmskifte som präglar hela världen utom kyrkor, samfund och universitet.

Den existentiella psykologin delar i mycket psykoanalysen, men inriktar sig inte så mycket på barndomen som på nu:et. Vad gör du NU med ditt liv? Det är frågan. Till skillnad mot psykoanalys och även mycken kognitiv och beteendeinriktad psykologi fäster den existentiellt inriktade psykologin uppmärksamheten på individens vilja och självbestämmande. Den är i den meningen postmodernistisk. Den utgår till stor del från amerikansk humanism och europeisk existentialism (typ Kirkegaard). Den bok jag läst fem av sju delar i handlar om:

1. Livets mening
2. Kris, autencitet och utveckling
3. Sjukdom och hälsa som ett sätt att leva
4. Att stå inför döden
5. Ensamhet och gemenskap
6. Val, handlingsfrihet och förpliktelse
7. Livsmod, livskraft och autencitet

Boken är inte så lättläst, men enormt informativ. Viss förkunskap är bra, men knappast nödvändig. Med förkunskaper kan jag jämföra, utan förkunskaper är den existentiella psykologin ny - förstås. Men varför inte lära sig något nytt? Hela infallsvinkeln handlar om din och min förmåga att "komma vidare" utan att betunga någon av oss. Det är Livet självt som bär dig. Idag har jag läst kapitel 5 om ensamhet och gemenskap coh där finns en del som jag önskar att alla som vill leva i de heligas gemenskap skulle få del av. Men jag skriver om det i nästa blogg så detta inte blir för långt. Men följ gärna med, ställ frågor och kommentera.

Annars har det blivit mycket fotboll de senaste dagarna. Nyss har Uruguay slagit ut Japan och om en dryg timme spelar Spanien mot Portugal. Jag tror jag sett nästan alla matcher så här långt. Och då är ändå de bästa kvar.

Heder åt Värnamo Nyheter

Det kanske inte var så nödvändigt att utmana Värnamo Nyheter angående biskopsvalet i Växjö stift. Pär Persson kom ju sist. Det som retar mig är att journalister nästan över lag är så okunniga vad gäller kyrkliga frågor. Inte minst har Värnamo Nyheter visat prov på osedvanlig okunnighet vad beträffar teologiska frågor. De har dessutom under lång tid felprioriterat Pär Persson-affären. Jag vet inte varför och vill helst inte spekulera över det heller. Nu var frågan hur de skulle rapportera från biskopsvalet i vilket Pär Persson ställt sig till förfogande. Trodde han verkligen eller rättare sagt trodde Värnamo Nyheter verkligen att han skulle han någon som helst chans? Jag vill inte spekulera i den frågan heller, men konstaterar att Värnamo Nyheter fått till en fyrspaltare med rubriken: Pär Persson blir inte biskop. Någon analys utöver rubriken är det inte visserligen frågan om, men tidningen konstaterar att Pär Persson endast fick 5 röster. Det var helt rätt i sak.

Nu är det inte bara Värnamo Nyheter som stör mig utan svenska massmedias sätt att missköta teologiska och filosofiska spörsmål överhuvud. Visserligen kan man inte begära att journalisterna ska vara insatta i allt, men det går ju att fråga! De flesta journalister tar sig inte det besväret utan skriver i enlighet med de fördomar som florerar mot kristna, särskilt om det är fråga om präster. Jag hör alltoftare att det i våra kristna led talas om en utbredd kristofobi, rädslan för skolavslutningar är ett sådant exempel. Detta skulle jag kunna skriva mycket om, men det får anstå.

För övrigt måste jag meddela att en journalist på Värnamo Nyheter inte bara läst min bok utan också skrivit en vänlig recension över den. Man bugar och tackar!

Oikos - en kommunitet i tiden?

I Kyrkans Tidning, 24/10 finns ett mycket intressant reportage som ytterligare stärker mig i förvissningen om nödvändigheten av att de heliga nu tar sin egen gemenskap på stort allvar. Det handlar enligt min mening om Jesu lärjungars överlevnad. Reportaget handlar om kommuniteten i Hammarkullen, Göteborg. Några intressanta noteringar:

1. Kommuniteten består av mellan 20 och 30 personer. Men de bor inte i ett kollektiv utan på olika ställen.

2. Kommuniteten utgår från den heliga Mässan som celebreras av en prästvigd. Efter Mässan går medlemmarna hem till någon av dem för att äta en enkel måltid tillsammans. Reportaget berättar om ett 20-tal personer som samlas.

3. Medlemmarna har ingått 2- eller 3-åriga avtal med varandra, inte livslånga sådana. De som deltar utan att ha avgett löften kallas kommunitetens vänner.

4. Uppenbarligen har flera av medlemmarna tidigare varit med i kollektiv, men nu mer anpassat gemenskapen till vardagens krävande villkor. Kommuniteten är därför inte sträng.

5. Jag uppfattar de olika hemmen som "celler" och den större gemenskapen som "en zon" eller början på en husförsamling.

När jag läser reportaget förstår jag att detta sätt att tänka och leva kommer att växa sig allt starkare. Det är i sådanafall ett tidstecken värt att ta på allvar.

Ny biskop på väg till Växjö stift

Idag har jag varit i Växjö Domkyrka. Vi skulle ta fram kandidater till biskopsvalet den 30 augusti. Det blev en rätt avslagen historia värd några kommentarer. När de 541röstberättigade tillfrågades om det fanns ytterligare kandidater blev det helt tyst. Det var det jag menade med avslaget. Ingen laddning. Men kanske beror det delvis på att alla faktiskt fått vara med i hela processen den här gången. Det har hållits möten runtom i stiftet och alla har fått tillfälle att föra fram sina kandidater. Så det var liksom redan gjort. Det fanns inget att tillägga, trots det relativt svaga startfältet (om kandidaterna ursäktar. Det finns undantag.) Det fanns nu 12 kandidater. Samtidigt redovisades de 13 som hade tackat nej. Bland dem återfanns Bo Brander. Så 25 var med andra ord tillfrågade. Resultatet? Det blev enligt följande:

238 röster: Jan-Olof Johansson
57 röster: Lisa Tegby
54 röster: Kjell O Lejon
36 röster: Per Eckerdal
35 röster: Dag Sandahl
24 röster: Annika Borg
24 röster: Christopher Meakin
22 röster: Magnus Hedin
18 röster: Torbjörn Edebol
16 röster: Håkan E Wilhelmsson
7 röster: Mats Hagelin
5 röster: Pär AJ Persson

Det betyder att de fem översta som var för sig fick mer än 5 % av rösterna går vidare till biskopsvalet 30 augusti. Nu några kommentarer.

1. När för-mötena hölls framkom att stiftet önskade få en biskop som är andlig ledare, visionär och inspiratör. Men varför väljer man då gentlemannen och diplomaten Jan-Olof Johansson? Förklara det, den som kan. (Jag har ingenting emot Jan-Olof. Han kanske rent av är den bäste även om det innebär att vi måste välja en ny biskop igen om några år. Jan-Olof är född -48. Som sagt han kanske är bäst, men kom inte och säg att han stämmer in på sökprofilen.)

2. Hur kan Jan-Olof vinna med en sådan förkrossande överlägsenhet? Det sägs att på stiftskansliet diskuterar man om Jan-Olof ska vinna i första omgången eller andra. Jag vet att han är omtyckt, men SÅ omtyckt? Han har ju fem gånger mer röster än tvåan! Jag misstänker att han är lekmännens man och att prästkåren är splittrad.

3. Dagen innan valet publicerade Smålandsposten ett inlägg skrivet av fem av stiftets kvinnliga präster. De fick gott om utrymme - förstås - och ville att vi alla skulle rösta på Lisa Tegby. De delade också ut material i pausen just innan röstningen. Men det räckte ändå inte till mer än 57 röster av 541. Men visst hon kom tvåa.

4. Dag Sandahl gick vidare trots att många (?) valde att inte rösta på honom av det skälet att "han blir ju ändå inte behörighetsförklarad. Det är en borkastad röst". Jo,jo så såg det ut rent mänskligt. Jag är glad och stolt över att jag la min röst på Dag. Och mest glad över att han nu faktiskt är på banan! Kanske kan det få många fler att rösta på honom när det drar ihop sig den 30 augusti. Då är ju rösten INTE bortkastad. Tvärtom. Den behövs! Om inte annat som en markering.

5. Vår förre kyrkoherde Pär A.J. Persson är också värd en kommentar. Inte hans person, hans vilja att bli biskop eller det låga antalet röster han fick. MEN vad ska Värnamo Nyheter skriva? Denna lokalblaska som ensidigt hyllat vår lokale martyr, inte sällan på bekostnad av oss andra som är så elaka. Vad ska de skriva nu? Hur ska de förklara debaclet? Kommer Thomas Lundh som förhoppningsvis läser detta att kommentera något? Vi får vänta och se. Jag lovar att återkomma.

Jag hoppas Israel lär sig av detta

Det här får nog bli min sista blogg om Ship to Gaza eftersom jag tycker mig ha fått svaret på min fråga. Jag har aldrig försökt försvara Israels agerande utan frågat efter konvojens egentliga syfte. Alla bloggarna har handlat om syftet eftersom jag från början misstänkte att västerländsk media i vanlig ordning skulle intressera sig för våld, våld och åter våld. Vidare skulle de sätta all fokus på Israel och underlåta att ställa de större frågorna. Därför ville jag fråga efter ett annat perspektiv som till och med kunde vara viktigare än vad jag kallade incidenten.I all sin förskräcklighet har vi nämligen bevittnat en incident jämfört med vad det djupast sett handlar om.

Hela Mellanöstern är en krutdurk. Till stor del handlar det om att flera arabstater bestämt sig för att "kasta judarna i havet" som det brukar utryckas. Detta anser jag vara djupt förkastligt, inte minst med tanke på att FN bestämde om statens tillblivelse. Under decennier har israelerna tvingats att försvara sig som om de skulle behöva be arabvärlden om ursäkt för att de finns till. Vilket annat land behandlas på det sättet? Inget i hela världen! Det är djupt orättfärdigt.

Jag tror att arabstaterna har inlett krig mot Israel i försök att utplåna landet sex eller sju gånger. Alla gånger har Israel lyckats försvara sig och till och med intagit delar av fiendeland (de s.k. ockuperade områdena). Sedan den första intifadan har krigföringen bedrivits på andra sätt än de konventionella. Man har använt sig av barn och självmordsbombare, vilket gjort det svårare för Israel att försvara sig, därav den förskräckliga muren som ändå har visat sig vara effektiv. Spjutspetsen i detta krig utgörs nu av Hamas som missköter skötseln av det palenstinska folket å det grövsta bara för att ge Israel skulden. Hamas skjuter regelbundet hundra och åter hundra raketer mot den israeliska befolkningen. Raketer och annat krigsmaterial smugglas in från främst Iran och Syrien. Så fort det är vapenstillestånd använder Hamas tiden för att ladda för nästa krig. Ryktet säger att nästa krig blir i slutet av detta året.

Den blockad som Israel OCH Egypten (om det senare sägs inte ett ord) har visat sig vara ineffektiv. Israel släpper regelbundet in humanitär hjälp till det palestinska folket, om än i mindre skala. Men de gör vad de kan för att förhindra införsel av krigsmaterial. Smugglingen av vapen sker genom tunnlar, men också utifrån havet. Båtar fullastade med vapen har regelbundet beslagtagits. Mot den bakgrunden ställde jag frågan; Vad är syftet med Ship to Gaza? Jag tror att världen förstår det, men är inte säker. Även om stödet utmålats som och till dels är en hjälpsändning, var propagandan, viljan att sätta ytterligare press på Israel en viktig faktor, kanske den viktigaste.

Israel har förlorat enormt på den här incidenten även om den kommer att vara i det närmaste bortglömd om ett par veckor. Det kommer nya godbitar för västerländsk massmedia. Men varför kan inte massmedia försöka bredda perspektivet? Israel utgör bara en liten, liten del av det som kallas Mellanöstern. Det är till och med tveksamt om kriget mellan Israel och Hamas ens är den viktigaste. Irans vilja att införskaffa kärnvapen för att utplåna Israel torde vara ett större problem. Iran, Syrien, ja till och med Egypten dras med enorma problem som det aldrig skrivs om. Visste du att i Kairo finns 6 miljoner människor som saknar avlopp och rent vatten? Varför, säger varför, denna enorma bevakning av Israels förehavanden? Vad är det som gör judarna så intressanta att man missar sex miljoner i Kairo för att inte tala om de kristna som förföljs och avrättas regelbundet i Saudiarbaien, Egypten eller Libanon? Eli Gönder gav en utmärkt intervju i tidningen Dagen idag (2/6) och betraktade bevakningen av Israel som en "sjuklig fixering". Jag visste det sedan tidigare att Israel betraktas som förövare och Hamas/palestinierna som offer. Det var bilden innan incidenten, den bekräftas och förstärks ytterligare nu genom medias försorg. Jag håller med Eli Gönder som säger att vi måste lyfta blicken och försöka förstå vad som egentligen sker.

För övrigt ber jag om fred för Israel och Palestina, önskar det israeliska och det palestinska folket allt gott och anser att det var en misslyckad aktion israelerna genomförde. Misslyckad för Israel och lyckad för Hamas (och kanske för västerländsk media). Kanske var israelerna inte införstådda med vilka som var på det sjätte fartyget. Jag hoppas att de lär sig av detta och hanterar nästa fartygsavvisning bättre, och nästa och nästa ...

Det nya paradigmets krigföring

Cordelia Edvardsson har idag (1/6) en kommentar till det inträffade i SvD. Hon skriver att "Israel har lidit ett svidande nederlag, moraliskt, politiskt och diplomatiskt. Israels fiender firar, var än i världen de befinner sig." Så är det nog. Men då tänker jag att någon måste ha tillfogat dem detta nederlag. Och så inser jag återigen att dagens krig är det nya paradigmets krig. Inte så att militär makt är oväsentlig, men det består av så mycket mer än av bomber och granater. Det nya kriget utkämpas med hjälp av ekonomi, blockader, kontroller, husbyggen, moral, propaganda och politisk filosofi. Då kvarstår frågan om syftet med Ship to Gaza var att använda freden som ett vapen. Jag börjar luta åt det av tre omedelbara skäl

1. Om det handlade enbart om en hjälpsändning varför då sända 600 människor med båtarna? Talar inte det för att det handlar om välplanerad propaganda?

2. För det andra ryktas det nu om att ytterligare skepp fyllt med kvinnor ska sändas, ja är redan på väg. Varför det? Självklart därför att de vill ta kriget ytterligare ett steg. Denna aktion är så uttänkt därför att vad som än sker vinner de det massmediala kriget. Om de når Gazas strand är det en osannolik triumf som kommer att firas tillsammans med de redan befintliga terroristerna. Om de inte når fram skriver all världens massmedia om hur hemska isrealiterna är för att de stoppar en hjälpsändning. Om aktivisterna får sätta livet till blir de naturligtvis martyrer och delsegern är total. Det är vad som händer nu.

3. Under nattens förhandlingar i FN var det inte oväntat Turkiet som drev på. Turkarna krävde att FN uttalade ett fördömande av Israel för att de brutit mot internationell lag, att FN tillsatte en internationell undersökning, att Israel straffade de skyldiga soldaterna, att Israel betalade ut ersättningar till offrens anhöriga och att blockaden mot Gaza hävs. De är inga dåliga krav i sammanhanget. Nu fick de visserligen inte igenom dessa, men här talas i alla fall klarspråk. Det första steget i detta krig är att få Israel att häva blockaden mot Gaza. Här har vi sannolikt syftet med Ship to Gaza.

Jag bävar för den dagen när Carl Bildt lyckats få in det muslimska Turkiet i EU. Nästa blogg kommer ikväll.

Israels aktion politiskt oacceptabel

Den här morgonen började jag med att läsa Jerusalem Post och sedan New York Times. Jag försöker förstå varför Ship to Gaza försöker ta sig in i Gaza trots att de vet att israelerna har förbjudit detta. Trodde de verkligen att Israel skulle släppa igenom dem?

New York Times kan berätta att Israel under två veckors intensiva vädjanden försökt förmå Turkiet att stoppa konvojen, dock utan gehör. Jerusalem Post skriver att Israel försökt att föra en dialog med konvojen under flera timmar där de bett aktivisterna att återvända. Som alla vet talade de för döva öron. När israelerna sedan bestämmer sig för att borda fartyget möttes de av en lynchmobb. Jag har idag sett bilderna på You Tube och det är ett under att inte fler än sju soldater skadades varav en svårt. Aktivisterna som var många, många fler till antalet lyckades slänga en soldat över bord, knivhugga en och ta vapnet från en annan. Dessa människor var inga fredsaktivister, säger vice premiärministern Avigdor Liebermann. De hade förberett detta anfall.

Det verkar uppenbarligen som att de förberett sig för soldaternas ankomst. Om inte soldaterna försvarat sig hade de blivit ihjälslagna. Men nu fick de skjuta vilt för att försvara sig. Det förvånar mig emellertid att soldaterna inte var införstådda med ingripandet. Trodde de att konvojen var fredlig? Eller att aktivisterna skulle hålla sig lugna av rädsla?

EU uttalade sig redan igår och menar att Israels handlande var "politiskt oacceptabelt". Så rätt, så rätt. Och ändå verkar det vara militärt nödvändigt. Jag tror inte att Israels soldater var där för att döda civila, snarare tvingades de till det. Men det är naturligt "politiskt oacceptabelt". I FN har det ena landet efter det andra fördömt dödandet av civila. Hur skulle de kunna göra annat? Det är klart att det är oacceptabelt. Men undersökningen behöver nog tränga djupare än så.

Nu ska jag gå och ta del av svensk massmedia. Tror jag att de tar upp eller analyserar mina kritiska frågor om Ship to Gaza?