Hej Sigrid L. I din kommentar till min förra blogg frågade du hur man skulle definiera begreppet församling, om vi kunde börja från noll. Om vi vore 50 pers och inget annat. Bra fråga som föranleder nya tankar. Tyvärr måste jag börja med att underkänna själva frågan. Saken är ju den att alla vi som är kristna är infogade i ett sammanhang, nämligen i vittnebördet om Herren Jesus och efterföljarnas, det vill säga Kyrkans tradition. Då menar jag att om vi vore 50 personer utan sammanhang så måste vi ändå sortera in oss i denna allmänkyrkliga tradition. De 50 är naturligtvis en församling i biblisk mening (!), men i praktiken betyder det ändå att vi måste söka efter och knyta an till Kyrkan med stort K. Någonstans finns det en annan församling, en bekännelse eller en allmän biskop. Vi fogar in oss själva under dennes tillsyn. Varje församling behöver en tillsyningsman (grekiska episkopos), någon som kan tala in i vår gemenskap. Det är så jag resonerar om varje cell eller zon.
Mitt svar blir alltså att dessa 50 utgör en församling i biblisk mening, men att de ska knyta an till den nivå som är över dem. Jag har med andra ord ett hierarkiskt tänkande. Detta har sina fördelar och sina risker som allt annat. Men jag tror att det var så Jetro gjorde, de första kristna och det var så den första Kyrkan var uppbyggd.
2 kommentarer:
Trodde att svaret skulle bli ungefär så. Det är antagligen helt rätt, tror att jag själv tycker så också. Men det känns ändå inte riktigt praktiskt, i alla fall inte i vår situation. Om man har en tvärekumenisk gemenskap – vilken är då nivån över? Jag filosoferar i en något framtida tillvaro, verkar det som. Kan man hamna där, där nivån över inte kan vara en auktoritet? Ska man alltid underordna sig?
Fortfarande teoretiskt diskuterar jag. / Sigrid äv. känd som Sigge
Du skrev: "De 50 är naturligtvis en församling i biblisk mening (!), men i praktiken betyder det ändå att vi måste söka efter och knyta an till Kyrkan med stort K." Varför behöver vi söka upp "Kyrkan med stort K"? Fokuset på oss är ju helt ointressant. Vi har vår tillhörighet i Kristus, vinstocken eller vad man än vill kalla det. "Grenarna" sitter ju inte ihop med varandra, de sitter fast i vinstocken. Vi kan ju bara låta det ske som Gud vill. Vi behöver inte söka upp något på egen hand. Allt sker genom Guds agerande. Att bli ensam, helt ensam, kan hända i en människas liv, men sen längtar man ju efter andra. Vi kristna vill vara med Gud och församlingen finns för att vi vill vara med Gud tillsammans. Det blir bara så, helt aktivt genom att Gud skapar möjligheten genom att vi börjar längta.
Skicka en kommentar