Mitt förhållande till församlingen

På förekommen anledning vill jag skriva. Bloggen visar hur mina tankar går och kan ni tänka e. Häromdagen ställdes frågorna igen av fem (!) olika personer oberoende av varandra. Först av Sigrid, se kommentaren från förra bloggen. Sedan i samband med ett telfonsaamtal där personen i fråga absolut inte kunde tänksa sig att bidra till den gudstjänstfirande församlingen. Därefter i samband med ett hembesök hos ett par där den ene valt bort den kristna gemenskapen och inte kunde tänka sig att gå tillbaka och bli som dom. Sedan av en annan broder med ungefär samma situation. Därefter fick jag ett mail med ungefär samma innehåll som menade att Paulus gärna hade sett att allt hamnade i synagogan. Tänkvärda inlägg allihop. Låt mig få kasta in följande medveten om att Gud verkar i detta.

1. Guds skeende är anpassat till den lokala situationen. Men hur det än går till måste kristna relatera till varandra. Det kan väl vara OK att "bara" samlas i ett hem, men hur förhåller du dig då till grannen som också är kristen? Hur förhåller du dig till dem som betjänar dig? Hur förhåller du dig till Bibeln? Nattvardsbordet? Frågorna kan mångfaldigas. Om Sigrid undrar hur en tvärekumenisk ska underordna sig ett ledarskap blir väl frågorna desamma, eller ... Det kan säkert se olika ut på olika platser och Gud kan använda olika strategier på olika platser, men bönen om enhet kan väl aldrig lämnas åt sidan? Låt säga att en grupp är sig själv nog. De betraktas som en "församling". Kan någon då förklara för mig eller ge mig sakargument för en sådan hållning?

2. Jag tror man ska tänka överlappning. Tänk dig tre cirklar som går in i varandra. Den första cirkeln är den andliga, osynliga Kyrkan. Alla som är kristna är med i den. Ingen utanför kan vara kristen. Den andra cirkeln är den historiska organisationen, Svenska kyrkan eller någon annan. Den är i hög grad ofullkomlig, men en del av cirkeln går in i, överlappar, den första cirkeln. I den finns "sanna" kristna. De ingår i Kyrkan och i den finns "namnkrisnta" och de ingår inte i Kyrkan. De är bara medlemmar på något sätt, men upptagna i Guds familj. Sedan finns det en tredje cirkel. I den finns alla dem som "samlas i hemmen". Många av dessa borde också vara "sanna" kristna, det vill säga samtidigt finnas med i den andra och första cirkeln. Men det är klart att det alltid kommer att finnas dem som "bara" är med i hemmen, men de är inte sanna och de är inte med någonstans.

3. Måste man alltid underordna sig någon ledare? Ja och nej. Alla kristna har fäder och mödrar på något sätt, ledare av något slag eller människor som betjänar dem, några som de lyssnar till. Varje kristen måste emellertid själv ansvara för sitt liv. Ingen ledare kan ansvara för ditt liv. Du kan ALDRIG skylla på dåliga präster eller pastorer. MEN du kan frivillligt lyssna till OCH lyda dem som gått före dig. Jag tror det ligger i de gener den Helige Ande gett oss i samband med nya födelsen. Du måste förbehålla dig rätten att själv ansvara för ditt liv och (frivilligt) handla utifrån ditt eget hjärta. Var finns rätte lärare? Det är en annan fråga.

Församlingen är insatt i ett sammanhang

Hej Sigrid L. I din kommentar till min förra blogg frågade du hur man skulle definiera begreppet församling, om vi kunde börja från noll. Om vi vore 50 pers och inget annat. Bra fråga som föranleder nya tankar. Tyvärr måste jag börja med att underkänna själva frågan. Saken är ju den att alla vi som är kristna är infogade i ett sammanhang, nämligen i vittnebördet om Herren Jesus och efterföljarnas, det vill säga Kyrkans tradition. Då menar jag att om vi vore 50 personer utan sammanhang så måste vi ändå sortera in oss i denna allmänkyrkliga tradition. De 50 är naturligtvis en församling i biblisk mening (!), men i praktiken betyder det ändå att vi måste söka efter och knyta an till Kyrkan med stort K. Någonstans finns det en annan församling, en bekännelse eller en allmän biskop. Vi fogar in oss själva under dennes tillsyn. Varje församling behöver en tillsyningsman (grekiska episkopos), någon som kan tala in i vår gemenskap. Det är så jag resonerar om varje cell eller zon.

Mitt svar blir alltså att dessa 50 utgör en församling i biblisk mening, men att de ska knyta an till den nivå som är över dem. Jag har med andra ord ett hierarkiskt tänkande. Detta har sina fördelar och sina risker som allt annat. Men jag tror att det var så Jetro gjorde, de första kristna och det var så den första Kyrkan var uppbyggd.

Församlingsbegreppet - igen

Med risk för att verka tjatig skriver jag igen om det omöjliga begreppet församling. Det är omöjligt därför att det går att definiera på så många olika sätt. Jag säger inte att det är helt obrukbart eftersom det är ett bibliskt begrepp. Församlingen, grekiska ekklesia, finns i Skriften även om det inte ens där är entydigt. Men i vår tid finns det säkert ett tiotal olika definitioner. Så vem vet egentligen vad som menas? Jag tror vi behöver använda andra kompletterande ord.

Det allmänna ordet församlingen som det används inom Svenska kyrkan i normalfallet borde kanske kyrkokommunen eller samfälligheten. Men det går inte heller eftersom vi inte längre är kommuner. Samfälligheten har en kyrkoherde, men kan bestå av flera församlingar. Så det är inte heller bra. Men något som pekar mot en organisation borde det vara. Kanske ska vi använda ordet pastoratet som visar på pastors tjänstgöringsområde. Pastoratet kan i sin tur bestå av flera församlingar eller distrikt.
Om vi ska fortsätta använda ordet församling borde det snarast syfta på den gudstjänstfirande församlingen. Uttrycket den lokala församlingen går inte, eftersom Svenska kyrkan numera i regel bara är en församling bland flera andra på orten. Man kunde också tänka sig att kalla alla de olika verksamheterna eller gemenskaperna inom till exempel för Svenska kyrkan för församlingar, eftersom de just är människor som är församlade. Det är också grundbetydelsen av ordet ekklesia, men visst inte den kristna särbetydelsen. Nej församlingen får nog vara den gudstjänstfirande församlingen. Fast ordet skulle nog teologiskt också kunna syfta på vad vi i Värnamo kallar för zonen, det vill säga den gemenskap som består av 4-6 celler, cirka 50 personer. Det skulle då motsvara vad andra kallar för husförsamling eller huskyrka, vilket för övrig tockså är ett bra begrepp. Det säger nämligen vad det är fråga om. Tränger vi längre ner i Kyrkans beståndsdelar är cellen en församling, men det blir inte bra trots att cellen är en församling eller kyrka i miniformat.
Jag stannar vid följande förslag. Vi skulle kunna tala om

1. pastoratet med sina eventuella distrikt (styrt av kyrkopolitiker, men i samarbete med kyrkoherdenoch distriktsprästen)
2. församlingen, det vill säga den gudstjänstfirande församlingen som i sin tur består av husförsamlingar.
3. cellerna

Detta är ett samtal som lär pågå länge.

Har ordet församlingen blivit helt meningslöst?

Nu är i det närmaste klart att S:ta Klara vänner "tar över" gudstjänstlivet och det ekonomiska ansvaret för anställningarna i Klara kyrka. Bra. Då får Sören Ekström frågan: Har det nu blivit en församling i församlingen? Nej, inte alls, svarar han. Konstruktionen liknar mer Ansgarsstiftelsen i Uppsala eller Laurentiistiftelsen i Lund. De firar visserligen gudstjänst i egna kyrkolokaler. Här är det mer fråga om "ett lån", men konstruktionen kan bli ett mönster för liknande gemenskaper runt om i landet, fortsätter Ekström.

Jag tycker detta är underbart och hopppas att de troende organiserar sig i celler för att sedan fira gudstjänst inom de olika samfunden. Jag tror detta är en del av framtiden. Men visst talar vi om nya församlingar, - i bibliska mening. Om det fortfarande är känsligt så låt oss använda andra ord då. Men då åfår vi väl på nytt samtala om vad som kännetecknar en församling.

Vad då ekumenik?

Vi har haft en ekumenisk bibelhelg i Värnamo. En otrolig helg. Fredagkväll blev en kväll med gemenskap, 200 närvarande. Lördag förmiddag hade vi seminarier, själv talade jag om Bibelns trovärdighet. På eftermiddagen ledde Daniel Grahn (gammal Värnamo-bo) ett panelsamtal där bland andra kommunalrådet deltog. Förmodligen mer intressant än vi förstår. På kvällen stor musikfest med kanske 800 deltagare och idag Högmässa i Värnamo kyrka med uppskattningsvis 750 deltagare. Vi har kanske varit med om ett ekumeniskt genombrott.

MEN på vilken nivå? Det kristna livet utspelar sig på minst tre olika nivåer. "Längst ner" på cellnivå. Här satsar vi på god gemenskap lekmän emelllan, ekumenisk celledarutbildning och så vidare. Nästa nivå är ekumeniken mellan församlingarna. Här gäller det att relatera också till katolska kyrkan och frifräsare av olika slag. Det kommer nog att gå sakta. MEN kanske kan vi samarbeta!? Vi kan ha en del helger tillsammans, starta behandlingshem eller föra samtal. Den tredje nivå som vi inte berörde är den som handlar om relationen mellan de olika samfunden. Jag tror vi lämnar dessa till samfundsledarna. Det är ganska skönt måste jag säga kunna överlåta svårigheterna som vigsel av samkönade, nattvardsgemenskap et cetera till dem.

Den utveckling som Svenska kyrkan befinner sig i innebär att de lokala församlingarna själva ska bestämma. Det betyder att på riks kan de göra avtal mellan Missionskyrkan och Svenska kyrkan. Hur vi gör lokalt är en annan sak. Rätt eller fel? Jag vet inte, men jag är väldigt glad för den här heögen. Fortsätttning följer.

En ny församling eller inte ...

Det är väl det jag har känt på mig alltmer! Nu bildas en församling inom församlingen som får tilgång till kyrkbyggnaden. Jag läste idag i Dagen om S:ta Klara i Stockholm. S:ta Klaras Vänner är en förening inom EFS som fungerar som ett organiserat stöd för gudstjänstfirarna i Klara kyrka. Carl-Erik Sahlberg har sedan några år tillbaka väckt fråganom de inte kunde få ta över gudstjänstfirandet helt och hållet så sparar Domkyrkoförsamlingen ett par miljoner. Kyrkorådet har nu ställt sig posititvt. Jag är ganska säker på attom de kristna kunde organisera sig i församlingar skulle det få stor betydelse på många sätt. Må det ske på plats efter plats.