Det är juldagsmorgon. Det blev sent igår efterMidnatssmässan. Kari och jag tittade på påvens mässa från Rom. Det är alltid gott att se påven. Jag uppskattar också hans uttalande om homosexualitet häromdagen. OBS inte om homosexuella, utan om homosexualitet. Även om rapporteringen av hans uttalande såväl i SVT som SvD lämnar ett och annat att önska. Men som vi alla vet; det är som det är med den saken. Men vi måste fortsätta att tro att det går att hitta vägar fram också för oliktänkande.
Prästerna i Växjö stift fick en julhälsning från biskop Sven. Han målade framtiden just så mörk som vi befarat. Riksdagen omdefinierar äktenskapet mot vår vilja. SvK lämnar ifrån sig vigselrätten. Kyrkomötet behanldar det könsneutrala äktenskapet som en bekännelsefråga, inte som en ordningsfråga, antar den och ansöker för sina präster om vigselrätt. Värsta scenariot med andra ord. Om ett år vet vi vart det tar vägen.
Du får förlåta, men det är inte lätt att vara optimistisk när det det gäller Svenska kyrkan. Jag har många gånger frågat mig själv när, var och hur vi ska trädaf fram. Det är en sak att ha en personlig åsikt, att leva med den också som offentlig person, men något annat att tala ut offentligt. Inte för att jag känner mig rädd för att göra det, men hur jag än vrider och vänder mig representerar jag Svenska kyrkan på ett särskilt sätt. Dessutom får vi inte skada Kristi sak. Jag tror att när nu Svenska kyrkan och Kristi kyrka så uppenbart glidit isär, ljusnar det för Kristi kyrka.
Hur underbar är inte julen som talar om hur Han som är Ljuset har stigit ner i vårt mörker. God Jul!
