Den smala Vägen

Vilken glädje! Nu förfärdigas kommentaren till Evangelium enligt Matteus. Det är knappt att det går att beskriva glädjen. När man har arbetat länge med någonting är det en fantastisk känsla att komma till slutet. Det är i och för sig sant att man aldrig blir färdig med sin bibelläsning men ändå.

Den kommentar som snart finns i butikerna har jag arbetat med i flera år. Det första tilltalet jag någonsin fått av Gud kom just från Evangelium enligt Matteus. Jesus talar i kapitel 7 om den smala Vägen. Det var det ord som fångade mig, som förändrade mitt liv och vars slutmål jag har framför mig. Men det är underbart att ha fått lära känna Jesus och att få kommentera hans undervisning. Och ge den vidare. Jag är lite osäker på vilken dag boken kommer, men om du vill kan du förhandsbeställa direkt hos mig, 195;- plus porto. Välkommen med din beställning.

Boken kan förhandsbeställas direkt hos mig på
hakan.sunnliden@telia.com

Det har varit mycket arbete den här veckan för att få färdigt boken, men också för att ta fram fler videoclips. Till min glädje ser jag hur den helige Ande bekräftar arbetet. På ganska kort tid har många tittat på clipsen och flera har hört av sig med uppmuntrande ord. Så då är det bara att arbeta vidare så länge hälsan står bi.

Närmast blir det att spela in flera clips. I bästa fall kan jag hinna med fyra, fem eller rent av sex inspelningar i helgen. Men jag ska också ha två gudstjänster i Ljungby pastorat så också de närmaste dagarna blir bråda dagar. Så får vi gå vidare på den smala Vägen.

Apg 9:1-6

Lukas har tidigare nämnt om Saulus för sina läsare, 7:58 och 8:1 och dessa verser utgör därför bakgrunden till hans omvändelse. I Apg 7:58 beskrivs Saulus som en ung man, men han har gjort karriär. 

9 ¹ Saulus, som fortfarande andades hot och mordlust mot Herrens lärjungar, gick till översteprästen ² och bad att få med sig brev till synagogorna i Damaskus. Om han kunde finna några som tillhörde Vägen, män eller kvinnor, skulle han få fängsla dem och föra dem till Jerusalem.

V 1-2a Saulus hade förföljt de kristna i Jerusalem, men nu bett om ett utvidgat mandat. Den överstepräst som ger uppdraget Saulus är Kajafas, samme man som dömde först Jesus och sedan Stefanus. Förföljelserna hade resulterat i att lärjungarna spred sig utöver hela Israel, ja, också långt utanför dess gränser. Evangeliet fördes inte bara från hus till hus, utan de kristna tog med sig det till synagogornas gudstjänster. Saulus åtar sig nu uppgiften att på sina resor besöka och försöka ställa saker och ting tillrätta i dessa synagogor. Han skulle inte bara städa upp efter de kristna, utan också leta reda på nyckelpersoner och föra dem till Stora Rådet i Jerusalem där de skulle höras och dömas. Det var i ett sådant ärende han var på väg till Damaskus

V 2b De första kristna kunde beskrivas med hjälp av metaforen ”vägen”. Jesus är Vägen, Sanningen och Livet och de första kristna identifierade sig med honom. När judarna talade om vägen, talade de om ett sätt att leva, en livshållning. Det märkliga med uttrycket här är att det används inte bara om ett sätt att leva utan som beteckning på en grupp av människor, de som är på ”vägen”, det vill säga som en sociologisk term.

  

9 ³ Men när han på sin resa närmade sig Damaskus, strålade plötsligt ett ljus från himlen omkring honom. ⁴ Han föll till marken och hörde en röst som sade till honom: "Saulus! Saulus! Varför förföljer du mig?" ⁵ Då frågade han: "Vem är du, Herre?" Rösten svarade: "Jag är Jesus, den du förföljer. ⁶ Men res dig och gå in till staden, så ska du få veta vad du måste göra."

V 3 När Saulus är på väg till Damaskus händer något plötsligt, något oväntat. När Gud handlar är det alltid oväntat. Lukas betonar att ljuset är den gudomliga härligheten genom att förklara att det kommer från himlen, se även 2 Mos 13:21 ff, Luk 2:9 och Apg 12:7. Det står inte i vårt avsnitt att Saulus såg Jesus, men det verkar vara underförstått.

V 4 Saulus hörde, auditivt, en röst som talade till honom. I v 7 står det att följeslagarna hörde ljudet, men de såg ingen. I 22:19 står det tvärtom och det har naturligtvis förbryllat exegeterna. Några menar att vår text säger att de hörde rösten, men inte kunde urskilja vad som sades, jämför Joh 12:28b f. Andra menar att det var Saulus röst de hörde, men att de inte såg vem han talade med. Så kan det vara rent formellt, men sammanhanget vill lyfta fram att det är Herren som talar varför motsättningen tills vidare får stå kvar.

V 5-6 Rösten presenterar sig som den Saulus förföljer. Detta kan förstås på två sätt. Det betyder antingen att Jesus identifierar sig med sina lärjungar så starkt och att Jesus förklarar detta för Saulus eller betyder det att Saulus faktiskt förföljde Jesus. Han skulle då vara så förblindad och övermodig. Den första tolkningen är den mest troliga. När Saulus tilltalar Jesus med det grekiska ordet kyrie använder han det närmast som ett hövligt tilltal, inte som en bekännelse.

Saulus får veta att han ska resa sig upp och gå in i staden för att där få veta vad som ska ske. Det är typiskt för Lukas att betona att Anden leder och hur Anden leder, först lyda sena få veta, minns 8:26 och 29. I v 8 står det att reskamraterna fick hjälpa honom. Det var knappast fråga om några vänner till Saulus, utan förmodligen en karavan av något slag. Man reste ogärna ensam på grund av stråtrövare, utan följde med karavanerna. Det är viktigt för Lukas att skriva att de också registrerade allt med häpnad. Den fasta Saulus levde i under de närmaste dagarna ska uppfattas som en botfasta.

Cellkyrkan - igen

Det har nu hänt mig att jag fått frågor om Cellkyrkan, om hur vi gjorde och gör i Värnamo från inte mindre än fyra, fem av varandra oberoende håll. Det får mig att tänka att den perioden kanske inte är över. Var det bara så att jag skulle lära mig det här ordentligt för att kunna dela med mig av lärdom och erfarenheter. Cellkyrkan har ändå varit central i mitt liv under mer än 20 år. Det började med att jag 1994 läste Where do we go from here? När jag samma år slutade min tjänst i Hjälmseryd började jag tillsammans med andra ge oss i kast med bokens konsekvenser.

Vi bildade vår första cell, översatte material och några kom till tro. När materialet var översatt och färdigt att användas kunde vi fortsätta utvecklingen i Värnamo år 2000. När vi inte kunde få den naturliga evangelisationen att fungera kom Alpha och blev vårt bästa redskap. Människor kom till tro, antalet celler blev efter 6-7 år 16 stycken.

Jag fick en fråga om vi fick discipleship att fungera. Ja, det tycker jag man kan säga. Av de cirka 150 personerna som var med i cellerna gick praktiskt taget alla igenom det material vi färdigställt tillsammans med en handledare. Jag vågar påstå att det fungerade bra. Men fullt så enkelt är det inte eftersom cellsystemet sammantaget är ett koncept. Vi hade mer än tio Alpha-kurser utifrån cellerna, ett antal starthelger och vi gjorde ett antal celledarutbildningar. Vi bildade två zoner med åtta celler i varje. Men allt var insatt i ett konkurrerande system och när pastoratsledningen inte kunde bejaka vad som hände saknades något avgörande.

Nu vill jag inte skylla ifrån mig men orsaken till att vi släppte cellsystemet var att, enligt min mening, "det blev för bra". När cellerna växte i antal upplevde många både anställda och andra en ovälkommen konkurrens. Egentlige borde jag inte vara förvånad. Detta är vad Neighbour sagt ifrån början. Det nya paradigmet är inte kompatibelt med det gamla.

Sedan några år tillbaka arbetar vi på ett annat sätt. De människor som var med i celler finns kvar även om systemet inte finns kvar. Ett antal av dem har släppt sitt kyrkliga engagemang, några har flyttat till annan ort, några gick tillbaka till det gamla, några har konverterat, men det finns också ett knappt 30-tal som fortfarande möts regelbundet. När vår gemenskap, koinonian, formaliserades och jag slutade min anställning blev allt mycket lättare. Men inte för dem som tyckte sig hamna mitt emellan två storheter.

Det finns anledning för mig att återkomma till orsak och verkan. Men en slutsats jag drar är att cellkyrkan behöver vara en autonom gemenskap. Den ska helst växa med nykristna. Konceptet Cellkyrkan fungerar inte som en verksamhet bland andra verksamheter. I det gamla paradigmet reduceras Cellkyrkan snabbt till en verksamhet.

Jag har skrivit om det här i tre sammanhang. Först i min licentiatavhandling som för övrigt finns tillgänglig här på bloggen (se högerspalten). Sedan i boken De heligas gemenskap som finns att köpa på Adlibris. Och slutligen i boken Motståndsrörelser i kyrkans historia (det finns åtta ex kvar här hemma hos mig). Men med tanke på att folk nu börjar höra av sig från olika delar av landet kan jag dels säga att materialet finns kvar och att jag gärna bistår med erfarenheter och dels att jag mer än gärna bloggar om dessa erfarenheter, Kanske är den tiden över då folk anser att de måste vara för eller emot. Tack och lov att verkligheten är mer komplicerat än så.

Identitetskris

I senaste numret av Kyrkas tidning, nr 4/2019, finns en artikel om Svenska kyrkans identitetskris. Den är skriven av en TD Jan Grimell, präst i Örnsköldsvik. Den är en alldeles utmärkt analys av läget även om jag tänker att den kan vara väl optimistisk i slutändan. Men förhoppningsvis har jag fel. Du kan läsa artikeln i sin helhet genom att klicka här.

Inledningsvis konstaterar Grimell att Svenska kyrkan nu har varit skild ifrån staten i 19 år utan att det skett någon teologisk analys av hur Svenska kyrkans identitet har förändrats. Nej, det är sannerligen märkligt och det hjälper föga att Frimodig kyrka motionerat i saken i praktiskt taget varje kyrkomöte. I Kyrkoordningen används begrepp som kyrka och församling huller om buller och knappast någon kan veta vad som menas. Problemet som Grimell lyfter är att när ingen analys sker accelererar förvirringen. Men det har sin förklaring och nu blir det riktigt intressant.

I stället för teologi har Svenska kyrkan bäddat in en sekulär berättelse och nu citerar jag:

New Public Management (NPM). Denna teori kring verksamhetsledning och organisation bygger på idéer om rationalisering och bättre utnyttjande av ekonomiska medel och resurser genom centralisering, koncentrerad makt, hierarki, explicita standarder, mål, framgångsindikatorer, mätbara målsättningar för att nämna några av de identitetsmarkörer som återfinns i NPM.

Det är så mitt i prick det kan bli. Problemet är emellertid att forskningen nu visar sig att sammanslagningar utan teologisk analys leder till sämre arbetsmiljö. Tror jag det. Det har jag sett och upplevt lokalt. Svenska kyrkan blir "en tjänsteproducerande religiös och kulturell serviceinrättning städslad av New Public Management med dess identitetsmarkörer."

Grimell ger ännu ett exempel på krisen när han pekar på hur Svenska kyrkan samordnad utbildningen för präster, diakoner, musiker och pedagoger. Det är denna centralisering som gjorde att kyrkomötet röstade ner prästutbildningen på Johannelund. Alla ska nu formas efter samma sekulära modell. Det är ärligt talat ingenting annat än en fullständig katastrof. Det sorgliga är att jag misstänker att ledningen gör detta mycket medvetet. Och lika sorgligt att lekmännen inte tycks se eller förstå.

Sedan avslutar Grimell positivt när han föreslår att biskoparna nu ska visa mod och ta sig an uppgiften. De behöver åtminstone initiera uppdraget "när vi nu vandrar vidare på 'den nya vägen'".
Detta är positivt tänkande men jag vill gärna vara med på det med tanke på att Grimell ändå utgår från den bistra verkligheten. Men det återstår att se om det går att vända utvecklingen.  Min vän och kollega Carl-Erik Sahlberg vill gärna tro det när han arbetar vidare med nätverket "Vägen", så Grimell är inte ensam. Dessutom kan Kyrkans tidning nu berätta att liknande tankar finns i Stor-Stockholm. "Vi måste lyssna bättre på församlingarna", sägs det. För övrigt har jag själv tankar på hur det skulle kunna gå till. Har ni läst att jag skrivit om husförsamlingar?

Apg 8:36-40

8 ³⁶ När de nu färdades vägen fram kom de till ett vattendrag, och hovmannen sade: "Här finns vatten. Vad hindrar att jag blir döpt?" ³⁸ Han befallde att vagnen skulle stanna. Både Filippus och hovmannen gick ner i vattnet, och Filippus döpte honom. ³⁹ När de kom upp ur vattnet ryckte Herrens Ande bort Filippus, och hovmannen såg honom inte mer. Han fortsatte sin resa, full av glädje. ⁴⁰ Filippus kom till Ashdod, och han vandrade omkring och förkunnade evangeliet i alla städerna tills han nådde Caesarea.

V 36-40 Hovmannen kom till tro och bad att få bli döpt. Det skedde också med omedelbar verkan. Det påstås att de första kristna var måna om att de som ville bli döpta verkligen omvände sig och kunde bekänna Jesus som Herren. De ville inte att det som visat sig hos Simon Magern skulle upprepas. I den tidiga kyrkan kom därför frågan om dophinder att ställas.

Vi lägger märke till att det fattas en vers i våra bibelöversättningar, v 37. Det beror på att i en något senare handskrift finns ett tillägg som lyder: ”Om du tror av hela ditt hjärta kan det ske” Hovmannen svarade: ”Jag tror att Jesus Kristus är Guds Son.” Denna vers kan knappast ha funnit tidigare för att sedan ha plockats bort. Den har i stället lagts till. Det är sannolikt att den versen är ett utdrag ur den allra första dopbekännelsen, ett ord som funnits med vid den kristna dopgudstjänsten.

Irenaeus, en av de tre antignostiska fäderna, skriver att hovmannen efter hemkomsten verkade som missionär i Etiopien. Filippos själv fortsatte att ”gå omkring och predika evangelium”. Jag lägger märke till uttrycket därför att det står på samma sätt i 8:4 där berättelsen om Filippos börjar. Uttrycket får mig att associera till den judiska trosbekännelsen, hebreiska shema i 5 Mos 6:4-9 där det heter:

Och du skall älska Herren din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ och av all din kraft. Dessa ord som jag idag ger dig befallning om, skall du lägga på hjärtat. Du skall inskärpa dem hos dina barn och tala om dem när du sitter i ditt hus och när du går på vägen, när du lägger dig …

Det hjärtat är fullt av talar munnen, lärde Jesus oss. Att evangelisera är inte att driva en kampanj eller höja rösten, utan något vi gör när vi går omkring …

Nu har vi gått från Jerusalem till Samarien. Strax ska vi fortsätta vår vandring genom Apostlagärningarna, men då vidare till hedningarna. Vi kan så här långt dra fem slutsatser om evangelisation.

1. För det första handlar Evangeliet, det goda budskapet, om att och hur Guds rike har kommit till oss. Det kommit genom Jesus Kristus, se 8:12, 35. Detta är det enda evangelium som finns.

2. För det andra kom människor till tro och fick del av evangeliet. Det betyder att de döptes och fick den Helig Ande, 8:12, 36 ff.

3. För det tredje resulterade det i stor glädje, 8:8 och 39.

4. För det fjärde riktar sig evangeliet till alla människor utan undantag. Här finns samaritanerna, halv-judiska och halv-hedniska asiater och här finns en eunuck, en svart afrikan. De var av olika ras, kom från olika kulturer och dyrkade Gud på olika sätt. Men de fick del av ett och samma evangelium, för det finns bara ett.

5. För det femte varierar metoderna därför att i Samarien hade det hållits större möten med den etiopiske hovmannen kom till tro genom ett personligt samtal. Filippos har, ledd av den Helig Ande, öppnat dörren för vidare mission.

Och därmed ska vi lära känna Saulus något närmare, se hur han började vittna om sin nyfunna tro och studera hur Petrus fick vara med om hednamissionens slutliga genombrott, kapitel 9-12.

f Gunnar

Så är jag då hemma efter att ha varit i Glimåkra där jag talat med rektor Joakim om en digital Bibelskola. Men innan jag berättar något om det samtalet vill jag berätta att jag anlände i god tid för att hinna med ett besök i Osby. Varför då? Jo, därför att f Gunnar var kyrkoherde i Osby under många år. Och högkyrklig som han var hedrades han med att stå staty vid järnvägsstationen i Osby. Eftersom f Gunnar blev min vägledare i teologins förvirrade värld ville jag först stanna i Osby.

Jag körde E 4an söderut till Markaryd och svängde sedan v 15 mot Osby. Väl i Osby sökte jag upp kyrkan och gick in i den. Med bävande hjärta undrade jag om den ens skulle vara öppen. De många kyrkorna i Sverige är som bekant ofta stängda på grund av rädsla. Jag tänkte i mitt stilla sinne att f Gunnar hade aldrig någonsin accepterat något sådant. Inte heller jag när jag var kyrkoherde i Hjälmseryd.

När jag närmade mig kyrkporten slogs den till min förvåning upp automatiskt. Jag tänkte typiskt f Gunnar. Här fanns uppenbarligen någonting som gjorde att porten slogs upp när jag närmade mig. Och den andra likaså. Som i de flesta kyrkor finns också en innerdörr. Jag fylldes av Anden redan innan jag kommit in i själva kyrkorummet. Osby kyrka är en underbar kyrka. Det är troligt att den förändrats något sedan f Gunnars tid, men ändå.

f Gunnar celebrerar Mässan i Osby kyrka

Efter det besöket sökte jag upp järnvägsstationen där han står staty. Hur många kyrkoherdar står staty, undrar jag? Finns det alls någon mer? Jag tro inte det. Men han var ett unikum, min käre lärofader. Hur jag kom i kontakt med honom? Jo, första gången reagerade jag nog mest på hans klädsel och uppförande. Han kom på besök till skolan jag gick på, Fjellstedtska skolan i Uppsala. Han höll ett kort föredrag. Jag minns inte om vad. Men hav var klädd i sin kaftan och han hade sin lila näsduk fullt synlig och han uppträdde med mycket gott självförtroende.

När jag sedan lämnade skolan och mina vänner "döpte om sig", ett resultat av väckelsen och den avsaknad av pastoral som redan då rådde inom Svenska kyrkan, frågade jag mig om det över huvud fanns någon kristen kyrka med värdighet. Det fanns i alla fall inte någon i min närhet som kunde backa upp det som skedde på Fjellstedtska. Då fick jag tag på f Gunnars böcker. Jag tror att den första boken jag läste av honom var Vårt katolska arv och jag tror att det var min broder Christer Melin som tipsade mig.

Sedan dess läste jag ett trettiotal böcker av f Gunnar. Underbara böcker och en fantastisk klar teologi. Logisk, stringent och uppbygglig. Hans sätt att förstå kyrkan har lagt grunden för min teologi därför har det alltid förvånat mig att många högkyrkliga bröder kallat mig "frikyrklig". Sannolikt beror det på att väckelsens eld tänt i mitt hjärta. Men min teologi är i grund högkyrklig eller katolsk. Att det sedan finns folk som betonar det högkyrkliga på ett sådant sätt att den kommer i förgrunden har föga med f Gunnar att göra. f Gunnar var en Andens man och lika mån om hjärtat som av det yttre.

Hur gick det då med samtalet i Glimåkra? Jag tror jag får ta det imorgon.

Digital Bibelskola!

Oj. Förra veckan gjorde Victor och jag ett par provinspelningar som lades ut  på Youtube. Inte bara där utan i flera olika mediekanaler. Fråga mig inte hur. Så här ligger det till.

För ett par månader sedan fick jag på mitt hjärta att medverka till starten av en Bibelskola. Jag har varit med om det förut eftersom vi hade en sådan i Hjälmseryd på 1980-talet. Men utmaningen att ta sig an ett sådant projekt kändes tveksam. När jag berättade det för Victor säger han: "Men Pappa, om du ska göra det måste det göras digitalt. Allt annat är dödfött."

Så då blev det så att bönerna, tankarna och arbetet inriktades på en digital Bibelskola. När idén växte fram kom den i tre delar. Den första delen är den undervisning som ska ligga tillgänglig på nätet för allmänheten. Den ska vara gratis. Den ska bestå av kortare föredrag, typ 10 minuter.

Jag ville att den skulle vara bibel-teologisk, det vill säga röra sig inom bibelns ramar men också ta hänsyn till kyrkans historia, teologi och tradition. Det betyder att jag kommer att röra mig inom fem olika discipliner:

1. Gamla testamentet
2. Nya testamentet
3. Kyrkohistoria
4. Dogmatik
5. Homiletik

Nästa steg blev att bestämma hur mycket och till vem? Jag stannade vid att göra tre olika nivåer där den första nivån består av fem föredrag, 1-5, som vänder sig till dem som ingenting vet, det vill säga till allmänheten. Kalla det gärna för introduktion. Den andra nivån ska också innehålla fem föredrag, 6-10, och vänder sig till bekännarna. De som är kristna i ordets rätta mening. Därefter ska jag göra en tredje nivå, 11-15, som talar mer ur ett "vetenskapligt" perspektiv, lite svårare som vänder sig till teologie studeranden eller dem som vill fördjupa sig. Sammanlagt blir det 15 föredrag om Gamla testamentet.

Om du sedan räknar på att det är fem olika discipliner eller områden blir det sammanlagt 75 föredrag. Jag tror det kommer att ta mig mellan 6 och 12 månader att färdigställa detta.

Nu gjorde vi två provinspelningar förra veckan och har redan fått en sådan respons att jag behöver skriva det här. Jag behöver också till helgen spela in en introduktion liknande den du just nu läser så att folk får en uppfattning om vad det går ut på.

På onsdag ska jag resa till Glimåkra folkhögskola för att presentera, informera och utmana dem att följa upp denna digitala, bibelteologiska, bibelskola. Jag kommer att föreslå att de som gör "min" bibelskola ska få möjlighet att tillgodoräkna sig detta i en folkhögskolekurs. Också den kursen ska drivas digitalt. I praktiken betyder det att den som vill får en litteraturlista med lite uppgifter och får möta sina kurskamrater och lärare på nätet. Det finns särskilda program för sådana möten.

I en tredje del tänker jag mig att ordna öppna seminarier. Var och en som är intresserad av ämnet är välkommen. Den som gjort alla tre delarna ska sedan valideras av Glimåkra folkhögskola.

Tycker du detta låter som en god idé? Ta då med detta i dina förböner. Be att Guds Ord får framgång hos alla människor.

Om du vill se provinspelningen (som lär bli permanent) så hittar du den på

www.sunnliden.se

eller sök Sunnliden på Youtube.com.

Ännu en tanke och finnes är att du ska kunna se dessa föredrag på din dator, på din TV-apparat, You Tube eller Facebook ... Finns det något mer?