Vigseln är en sakramental handling

 Det diskuteras som bekant mycket om vigslar utan att skilja mellan en kristen och en sekulär sådan. Tyvärr, eftersom den kristna vigseln är unik. Jag sitter just nu och arbetar på en bibelteologisk kommentar till pastoralbreven och med anledning av det har jag skrivit en särskild kommentar om man och kvinna. Här publiceras den nu för första gången som ett prov så håll till godo: 

Särskild kommentar: Gud skapade människan till man och kvinna

Instruktionerna i 1 Tim 3:1–7 visar med all tydlighet att de tidiga församlingsfunktionerna hade mognat till fasta tjänster. Tjänsterna skulle innehas av troende med herdehjärtan. Paulus påminner om att ledarskap inte handlar om makt, utan om karaktär och andlig mognad. Det är en kallelse att förkroppsliga eviga värden mitt i en föränderlig värld.

Av pastoralbreven framgår att män och kvinnor rör sig i och berikar olika områden av församlingens liv. Det speglar inte tidens sociologiska strömningar, utan en djupare, biblisk verklighet. Redan i skapelseberättelsen vävs detta mysterium samman. Gud skapade människan till man och kvinna. Det är en helig struktur som inte utplånas av försoningen och upprättelsen i Kristus, utan snarare lyfts till sin sanna potential. I Galaterbrevet konstaterar Paulus att efter dopet är ingen ”jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.” Citatet bär på en skönhet som ofta går förlorad i moderna tolkningar. Paulus förkunnar en radikal och fullkomlig likvärdighet, men upphäver inte komplementariteten eller den skapade särarten. Varje människa har en oändlig och okränkbar värdighet sprungen ur att vara skapad till Guds avbild.

Människan är inte en könlös eller neutral varelse. Skillnaden mellan könen är inte ett kosmiskt olycksfall eller en social konstruktion, utan en avsiktlig, god och skön del av Guds ursprungliga tanke. Det är just i den dynamiska relationen och mötet mellan de två som Guds eget väsen och utgivande kärlek blir synlig i skapelsen. Detta mysterium fördjupades i Efesierbrevet 5, där det jordiska äktenskapet uppenbarades som en levande ikon av den himmelska föreningen mellan Kristus och kyrkan.

När Jesus i Matteus 22:30 påpekar att man ”vid uppståndelsen inte gifter sig ... utan är som änglarna i himmelen”, betyder det inte att vår skapade identitet utplånas i evigheten. Snarare fullkomnas den. Den särart och de skillnader som på jorden har präglats av brustenhet och konflikt, förvandlas i härligheten till en harmonisk, musikalisk samklang i den nya skapelsen. Denna helande och upprättande process är inte något som enbart hör framtiden till – den bryter in i våra liv här och nu, i samma stund som vi döps till Kristus Jesus.

Paulus förmedlar en vision där det himmelska perspektivet befriar oss från jordiska låsningar, stereotypa könsroller och den existentiella rotlöshet som uppstår när människan försöker navigera tillvaron utan sin Skapare. Livet i Kristus erbjuder en annan art av frihet. Det ger oss en fast, ontologisk verklighet, som vilar i Guds eget väsen och förankras i heliga, levande relationer. För Paulus var denna ordning en självklarhet – en levande försmak av Guds rike mitt i historien. Denna himmelska horisont blir kött och blod i församlingens tillbedjan och i en vardag som bärs upp av försoningens mysterium, ömsesidig vördnad och helighet.