Apg 2:22-36

2 ²² Israeliter, hör dessa ord: Jesus från Nasaret var en man som blev erkänd av Gud inför er genom kraftgärningar, under och tecken. Genom honom gjorde Gud detta mitt ibland er, som ni själva vet. ²³ Efter Guds bestämda plan och beslut blev han utlämnad, och med hjälp av de laglösa spikade ni upp honom och dödade honom. ²⁴ Men Gud har uppväckt honom och löst honom ur dödens vånda, eftersom det inte var möjligt för döden att behålla honom. ²⁵ David säger om honom:

Jag har alltid Herren för ögonen. Han är vid min högra sida för att jag inte ska vackla. ²⁶ Därför gläds mitt hjärta och jublar min tunga. Även min kropp får vila i trygghet ²⁷ att du inte lämnar min själ åt dödsriket eller låter din Helige se förgängelsen.

²⁸ Du har visat mig livets vägar, du ska mätta mig med glädje inför ditt ansikte.

²⁹ Bröder, jag kan öppet säga er att vår stamfar David är både död och begraven. Hans grav finns här hos oss än i dag. 30 Men han var profet och visste att Gud med ed hade lovat att sätta en av hans ättlingar på hans tron.³¹ I förväg såg han Messias uppståndelse och sade: Han ska inte lämnas åt dödsriket, och hans kropp ska inte se förgängelsen.³² Denne Jesus har Gud uppväckt, och vi är alla vittnen till det. ³³ Han har blivit upphöjd till Guds högra sida och fått den utlovade helig Ande av Fadern, och han har utgjutit det som ni ser och hör. ³⁴ David har ju inte stigit upp till himlen, men han säger:

Herren sade till min Herre: Sätt dig på min högra sida ³⁵ tills jag lagt dina fiender som en pall under dina fötter.

³⁶ Därför kan hela Israels folk veta säkert att denne Jesus som ni korsfäste, honom har Gud gjort till både Herre och Messias."

V 22-24 Med endast tre versar kunde Lukas sammanfatta hela evangeliet. Vi känner igen det som kerygmat. Det finns särskilt tre iakttagelser vi ska lyfta fram.

Den första är att Jesus kallas för nasaré. Det är oklart vad det betyder. Den vanligaste förståelsen är att han kom från Nasaret, på hebreiska NTSR. Men stadens namn har en dunkel betydelsebakgrund och i kommentaren till Matteus 2:23 konstaterade vi att ordet kunde gå tillbaka till Jes 11:1 där det talas om en telning (hebreiska netsär), en överlevare som kom att bli Israels räddning. Ordet nasaré kan också komma från ett hebreiskt verb som betyder hålla eller bevara som återfinns bland annat i Jes 42:6 och 49:6. Båda dessa ställen handlar om den lidande Tjänaren. Hur som helst var det viktigt för Lukas och andra att tala om Jesus som en nasaré.

Den andra iakttagelsen är att det är Gud som handlar genom Jesus. Det är viktigt för de första kristna att Jesus är Guds Son, andra personen i gudomen. Det förklarar kraften i Jesus ord och handlingar, senare särskilt döden på korset. Det betonas på samma sätt, att Fadern verkar genom Sonen i 3:15, 4:10, 5:30, 10:40, 13:30 och 17:31. Det är Gud som agerar och ingen annan som också framgår av v 23.

Den tredje iakttagelsen är att Petrus nu riktar sig till sina åhörare. Han talar klarspråk med dem när han anklagar dem för Jesu död, även om det var laglösa hedningar som slog i spikarna. Tillsamman gjorde de Jesus till en förbannad, 2 Mos 21:22 f.

Orden i v 24a talar om relationen mellan dödens våndor eller smärtor och Kristi uppståndelse. Den relationen går att förstå som att döden här liknar en kvinna som med smärta föder ett barn. När barnet väl är fött är smärtan besegrad och borta. Så besegrade Gud döden. Döden kan endast leda en kristen in i Guds rike.

V 25-36 innehåller skriftbevisen. Det första är hämtat från Ps 16:8-11. Psalmen är skriven av en profet, David och syftar därför framåt. Lukas skriver att David profeterar om honom, det vill säga Kristus. Ordet jag i Ps 16:8 syftar på Jesus.

Från och med v 29 argumenterar Lukas ytterligare för att profetian verkligen syftar på Jesus. Först avvisas den bokstavliga tolkningen som säger att orden de handlar om David med orden att David faktiskt är död. Sedan hävdar Lukas att David var profet och att han visste att en av hans ättlingar skulle få sitta på tronen, 2 Sam 7:12, Ps 89:4 f och 132:11. Denne Messias är uppenbarligen Jesus från Nasaret. Detta är också vad vi alla, v 32, kan vittna om.

Uppståndelsen från de döda eller upphöjelsen till Guds högra sida (i sak är det samma skeende) är uppfyllelsen av Guds löfte till David. I v 34 påminner Lukas om Ps 110 det vill säga att David talat om sin Herre, Messias.

Nu har Petrus tillämpat orden på den befintliga situationen och adresserat de närvarande och hela Israels folk.[1] Sedan följer maningen till omvändelse.

---

[1] Innan vi ser närmare på denna maning vill jag ännu en gång kommentera tanken om 1000-årsriket genom att citera Edvin Larsson när han i sin kommentar skriver: Han (Jesus, min anmärkning) har introniserats i den himmelska världen, inte i ett jordiskt-nationellt messiasrike. Det är i egenskap av Guds medregent över hela tillvaron som han kallas Herre. I och med denna förståelse har den judiska Messiasföreställningen blivit omvandlad. Den har fått ett innehåll som med nödvändighet lösgör den från det nationellt judiska. Larsson, sid 55f. Det är klart och tydligt formulerat och vad jag förstår riktigt. MEN jag vill själv fortfarande hoppas att när detta skett ska också de bokstavliga löftena till Israel infrias eftersom de enligt mitt tycke är så tydliga. Inte har väl Gud vilselett sitt folk? Även om det inte finns skäl att driva detta som en lärofråga menar jag att saken kan finnas kvar som ett hopp.

Annie Lööfs okunskap

I går publicerades en insändare i Värnamo Nyheter som jag varit med om att underteckna efter Annie Lööfs häpnadsväckande uttalande om samvetsfrihet. Jag återger den här i sin helhet:

Centerledaren Annie Lööf har i en intervju i Världen idag förklarat att, ”I frågan om samvetsfrihet har jag faktiskt ingen förståelse för det”. Efter ett sådant uttalande från en ledande politiker är det förmodligen dags att förklara varför det är av högsta vikt att försvara friheten att följa sitt samvete för enskilda inom alla yrken.

FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna och Europakonventionen med flera internationella konventioner slår fast att friheten för den enskilde att följa sitt samvete är just rätten att handla efter ett välgrundat samvete, utifrån en moral som säger att vi inte ska döda andra människor, inte stjäla, inte ljuga, inte bryta rättvisa avtal, med mera.

Denna rättighet att avstå arbetsuppgifter av samvetsskäl äger redan i dag journalister och andra i Sverige. När det gäller vårdyrken har Europarådets parlamentariska församling slagit fast att ingen anställd ska tvingas utföra aborter, dödshjälp och andra åtgärder som innebär avslutande av mänskligt liv. Detta är vad samvetsfrihet innebär – en kunskap som även Annie Lööf bör ha.

Denna frihet att vara moralisk och följa sitt samvete är grundbulten för all demokrati och alla demokratiska stater. Det är en skillnad jämfört med autokratiska diktaturer, där människor inte får lyda sina samveten utan bara göra som staten anbefaller dem. Ur sådana staters perspektiv är det fullt legitimt att agera samvetslöst och omoraliskt gentemot sin nästa. Men vi vill inte leva i en sådan stat.

Vi har i modern tid sett hur anställda i olika länder blint har följt den politik som varit förhärskande och därmed inte agerat utifrån vad samvetet eller en välformulerad moral kräver. Yrkesgrupper som är beroende av allmänhetens gemensamma intressen – domare, poliser, militärer, lärare, sjukvårdspersonal och andra – har brutit mot samvetets röst och begått övergrepp. När deras gärningar senare har uppdagats svarar de: Vi lydde bara order.

Att bara lyda order är inte basen för en demokrati. Det är början på en totalitär stat. Varje tänkande människa måste i sådana fall reagera och i möjligaste mån se till att de styrande inte kan få bestämma att lagar och förordningar i ett demokratiskt land urholkas i den viktigaste demokratiska rättigheten att få säga: Nej, jag kan inte delta i detta ni beslutar, eftersom mitt samvete inte tillåter det.

Detta sista är kärnan av vad samvetsfrihet handlar om. Våra politiker borde slåss om att försvara denna demokratiska grundläggande frihet för alla sina medborgare och inte välja ut vissa medborgare och yrkesgrupper som inte får omfattas av den samvetsfrihet som är självklar i andra demokratiska stater.

Det är därför till Annie Lööf och andra politiker som inte har förståelse för samvetsfrihet som denna artikel skrivs, så att de förhoppningsvis tar till sig kunskapen och inser vilken grundbult samvetsfriheten utgör i ett öppet samhälle. Kan Annie Lööf ge ett vallöfte att fullt ut respektera de mänskliga rättigheterna och specifikt samvetsfriheten?

Jovanna Dahlgren, professor i barendrokrinologi

Tomas Seidahl, docent och överläkare

Per Eriksson, professor vid Lunds universitet

Anna Emdenborg, etiker

Håkan Sunnliden, präst i Värnamo

Du kan klicka här för att se den i Världen idag.

Apg 2:14-21

2 ¹⁴ Då steg Petrus fram tillsammans med de elva, höjde sin röst och talade till dem: "Judiska män och Jerusalems alla invånare! Detta ska ni veta, lyssna till mina ord: ¹⁵ Det är inte som ni tror att de är berusade. Det är ju bara tredje timmen på morgonen! ¹⁶ Nej, det är detta som är sagt genom profeten Joel:

¹⁷ Och det ska ske i de sista dagarna, säger Gud, att jag utgjuter av min Ande över allt kött. Era söner och era döttrar ska profetera, era unga ska se syner och era gamla ska ha drömmar. ¹⁸ Ja, över mina tjänare och tjänarinnor ska jag i de dagarna utgjuta av min Ande, och de ska profetera. ¹⁹ Och jag ska göra under uppe på himlen och tecken nere på jorden, blod, eld och moln av rök. ²⁰ Solen ska vändas i mörker och månen i blod innan Herrens dag kommer, den stora och strålande. ²¹ Och det ska ske att var och en som åkallar Herrens namn ska bli frälst.

V 14-15 Petrus riktar sig till judarna och alla dem som bor i Jerusalem. Kanske finns här ytterligare en antydan om att budskapet också gäller hedningarna. Klockan är nio på morgonen och det är inte alls så att tungomålstalarna är berusade. Nej, det finns andra skäl.

V 16-21 Vad ska detta betyda? Ordet detta i v 16 syftar sannolikt på tungomålstalandet och frågan i v 12. Petrus svarar med att hänvisa till Joelsprofetian och Lukas har förtydligat profetian genom att lägga till att den syftar på Herrens tjänare och tjänarinnor, det vill säga först alla judar, men sedan underförstått alla kristna. Det är ju Herrens (Jesus) tjänare han talar om.

Profeten Joel verkade i Juda land, förmodligen på 700-talet f Kr. Boken är en enda profetia om den kommande Herrens dag. 2:28–32 innehåller den profetia som Petrus hänvisar till. Profetian är ursprungligen en profetia om den yttersta tiden. Då ska det synas tecken på himlen, se även 2:2, 10 och 3:15, jämför med Jes 13:9 ff, 50:3, Hes 32:7, Hos 13:13, Amos 5:8, 18, Sef 1:15, 2:2 f och även med Nya Testamentet som Matt 24:29, Mark 13:24, Luk 21:25.

Pingstdagen handlar därför inte bara om Andens utgjutande om att ändens tid skjuter fart. Det blir en svår tid, men profeterar Joel ”var och en som åkallar Herrens namn ska bli frälst”. Enligt Nya Testamentet är det Jesus som är Herren, grekiska kyrios. Det är Han som åkallas och det är hans gärningar vi får del av.

När Joel först talade om ”alla” människor tänkte han sannolikt enbart på Israels folk, se Joel 2:27. Det är ”era barn” i v 28 och ”var och en” i v 32 syftar sannolikt också på Israels barn. Moses hade dessutom uttryckt en önskan att ”alla” skulle få profetera, det vill säga tala Herrens ord, 4 Mos 11:26 f. MEN Petrus (Lukas) har upptäckt något mer. I Joel 2:29 talas om ”tjänare och tjänarinnor” och när Petrus citerar Joel på Pingstdagen förtydligar han den upptäckten. I Apg 2:18 gör han tillägget ”mina tjänare och tjänarinnor” och inkluderar här även hedningarna, menar jag, också de kom att upptas i ”det sanna Israel”. Se till exempel Apg 8:17, 10:44, 11:15 och 19:1 ff.

Lukas använder Joelsprofetian för att belysa vad som händer. Det är inte så att allt måste vara bokstavligt eller att profetian är uppfylld en gång för alla. Ändens tid, den eskatologiska frälsningstiden, har emellertid börjat här, det vill säga den tid då Herren ska utgjuta sin Ande över alla människor. Vi har talat ingående om tungomålstal, men Joelsprofetian handlar inte alls om det utan om profetiskt tal. Det är knappast troligt att judarna gör någon större skillnad mellan dessa två yttringar. De är för dem båda yttringar av ett andeinspirerat tal, som Paulus också skriver i 1 Kor 12:1.

Försoningens ämbete

Under en tid har jag ägnat mig åt att gå igenom, strukturera och anteckna kring ämbetet. Det finns tre tolkningstraditioner. Den som inte erkänner något särskilt ämbete, den som förordar en äldstekår och så biskopsämbetet. Vad jag förstår har de vuxit fram i den ordningen.

Lördagen den 22 september är det dags att koinonian får del av den andra delen av detta studium. Det handlar om ämbetet i Apostlagärningarna, hos Paulus och om den apostoliska successionen. Jag tror det är viktiga studier med tanke på den tid vi lever i. När förvirringen tilltar, som om den befintliga inte vore tillräcklig, är det bra för lekmännen att förstå vad som gäller.

Under sommaren har jag också läst Arne Olssons avhandling om Förnyelse, förbistring och försoning. Den är särskilt intressant för mig eftersom han gör en ingående analys av Hjälmserydsväckelsen. Materialet redovisar han i en ingående bilaga och till och med jag ser ett och annat i nytt ljus trots att jag var i händelsernas centrum. Mina reflektioner har annars varit; kunde vi gjort något annorlunda innan vi lämnade Hjälmseryd? Vad skulle det ha varit i sådana fall?

Olsson har ett intressant avsnitt, sid 325-332, som handlar om just biskopen. Biskopen, och Svenska kyrkan är en episkopal kyrka, har försoningens ämbete. Olsson ställer frågan vad biskopen kan göra i en situation då förnyelsen, eller vitaliserings rörelsen som han kallar den, "splittrat" församlingen, för övrigt ett fenomen som tycks oundvikligt. I fornkyrkan fanns det en biskop i varje stad och han hade då möjlighet att vara i situationen på ett annat sätt än biskopen har idag. Men biskopen i fornkyrkan var inte ensam. Han hade sina diakoner och sina präster, precis som idag.

Olsson nämner samfundsledarnas begränsningar, de lokala ekumeniska rådens icke-hierarkier och brist på bekräftelse av lokalt erkända fredsmäklare. Men han tänker vidare och utmanar biskopen att undersöka om det inte vore möjligt att få en biskopens representant lokal. Vad jag förstår handlar det inte om att biskopen skickar någon till platsen utan att han upptäcker och bekräftar någon fredsmäklare på platsen. Onekligen en intressant tanke. Den borde dessutom kunna vara genomförbar.

Det första steget kunde vara att de lokala prästerna och pastorerna finner och kommer överens om vem denna person kan vara. Går det att finna en lokal episkope-funktion som de lokala församlingarna kan erkänna?

Jag funderar på hur det kunde ha blivit om det funnits en sådan episkope-funktion i Hjälmseryd när väckelse gick genom församlingen under åren 1983-1994. Sven Lindegård till 1991 och efterträddes av Jan-Arvid Hellström som var biskop till 1994. Sent på året 1994 omkom de båda tragiskt i en bilolycka. Båda biskoparna var intresserade av och bejakade vad som skedde i Hjälmseryd. Biskop Lindegård celebrerade till och med Högmässan när Sommarbibelskolan ägde rum och kyrkan var fullsatt med upp till 800 personer. Jag glömmer det aldrig.

Biskop Jan-Arvid var också intresserad och besökte mig vid ett par tillfällen. När jag sa upp mig vill han "ta vara" på mig och erbjuda mig en tjänst som evangelist. Det visade sig att det inte var möjligt eftersom hans mandat stannade inom Växjö stift medan jag reste över hela landet och även i Finland. Det skulle då bli ett kyrkomötesärende och det vet ni hur det fungerar. Därför blev det ingenting av det. Och kanske var jag inte heller tillräckligt lyhörd.

Ingen av dessa biskopar hade de frikyrkligas öra, men om Olssons förslag varit verklighet kunde utvecklingen blivit en annan. Kanske.

Avhandlingen innehåller undersökningar av fem olika orter varav Hjälmseryd är en. Här finns mer att hämta men detta var det intressant för dagen. Jag tänker till och med att detta kunde bli en motion både till kyrkomötet och andra samfundsledningar.

Apg 2:5-13

2 ⁵ I Jerusalem bodde fromma judiska män från alla folk under himlen. ⁶ När dånet hördes samlades folkskaran, och alla var skakade eftersom var och en hörde sitt eget språk talas. ⁷ Häpna och förundrade frågade de: "Är de inte galileer, alla de som talar? ⁸ Hur kan då var och en av oss höra sitt eget modersmål? ⁹ Vi är parter, meder och elamiter, vi bor i Mesopotamien, Judeen och Kappadokien, i Pontus och Asien, ¹⁰ i Frygien och Pamfylien, i Egypten och i trakterna kring Kyrene i Libyen, vi är inflyttade från Rom, ¹¹ vi är judar och proselyter, kretensare och araber – ändå hör vi dem tala på våra egna språk om Guds väldiga gärningar!" ¹² De var alla häpna och förvirrade och frågade varandra: "Vad kan det här betyda?" ¹³ Men andra sade hånfullt: "De har druckit sig fulla på sött vin."

V 5-13 I det här delavsnittet läser vi om hur människor reagerade på Andens utgjutande. Vi får först veta att judar (och gudfruktiga) från hela världen var närvarande. De hade flyttat till Jerusalem. De var så många att det fanns flera synagogor i Jerusalem enligt Apg 6:9. Det är dessa och diaspora-judarna som sedan bär ut evangeliet till hedningarna. Det sker i etapper och under motstånd, Apg 8:4–40 och 10:1-11:26.

Judarna lockades till platsen av dånet från himlen och tungomålstalandet som för dem blev ett tecken på att de inte förstod. Men uppräkningen av deras hemländers språk kan också förstås som ett föregripande av missionen. Det visar sig vid ett närmare studium att det fanns två diametralt olika reaktioner. Den ena gruppen, de fromma judarna frågar sig vad denna andeutgjutelse kan innebära. Den andra gruppen presenteras inte närmare men menar att det de ser är förvirrat och de söker en naturlig förklaring.

2:14–41 Petrus pingstpredikan

Apostlagärningarna innehåller 24 tal av varierande längd, det är en tredjedel av hela boken. Det längsta är Stefanus-talet som upptar 5 % av Apostlagärningarna och det minsta är Paulus tal i 28:17-20. Utöver de 24 talen finns några avsnitt som nästan är som tal, se 19:2-4, 23:1-6 och 26:25-27. Varför har Lukas lagt upp Apostlagärningarna på det här sättet? På samma sätt som evangelisterna väljer ut vad de ska berätta och på så sätt förmedlar ett budskap gör Lukas i Apostlagärningar. Talen innehåller sådant som Lukas vill berätta. Talen ska därför ses ur ett förkunnelseperspektiv. När vi går igenom dessa tal upptäcker vi att huvudtemat är att Jesus har uppstått från de döda och att han fortsätter att verka genom sin kropp, det vill säga den kristna församlingen.

Petrus håller fem tal i Apostlagärningarna. De övriga fyra återfinns i 3:12–26, 4:8–12, 5:29–32, 10:34-43. Om man vill kanske man även kan ta med 1:15–22 och 3:4-5.  

Hans tal på Pingstdagen kan karaktäriseras som missionsförkunnelse. Det finns flera sådana tal, men det här är det första och det längsta. Det är uppbyggt på följande sätt:

1. adressering, v14
2. anknytning, v15
3. texten (skriftcitat), v 16-21
4. tillämpningen (missionspredikan), v 22-40

-          kerygmat, 22-24

-          skriftbevis, v 25-36

-          maning till omvändelse, v 37-40

5. Redovisning av resultatet, 41

Vi delar upp kommentaren i tre delar. I den första delen, v 14-21, får vi en förklaring till vad som har skett. Judar från hela världen har samlats och fått del av Anden. Detta ska förstås som en uppfyllelse av Skriften. I v 22-36 återges själva predikan och i v 37-41 får vi veta resultatet av förkunnelsen. I nästa avsnitt kommenteras Petrus pingstpredikan.

En omvändelse under galgen

Oj, då. Det börjar redan bli lite sent. Jag har nyss kommit hem från ett möte med Frimodig kyrka, lokalt. Vi har bland annat gått igenom lite om den Församlingsinstruktion (FIN) som ska skrivas. Stiftet går nu ut med instruktioner om hur denna ska göras, detaljerade instruktioner. I sammanhanget tror jag det är bra eftersom FIN tidigare varit ett ganska uddlöst vapen.

Men det som talat starkast till mig idag, förutom Guds Ord, är nog en artikel i SvD. Den handlar om Socialdemokraternas skolpolitik och är skriven av Anna Ekström (S) och Karl-Petter Thorwaldsson (LO). Tala om ko-vändning! Du som läser min blogg har lagt märke till att jag redogjort för vissa synpunkter i boken Kunskapssynen och pedagogiken i vilken det står klart att svensk skolpolitik, i samarbetet med postmodernistiskt tänkande, djupast motverkar lärare och elever. Det har som det i artikeln pågått en debatt under våren om skolan. Och nu citerar jag:

I det sammanhanget har Socialdemokraterna anledning att vara självkritiska över delar av den förda skolpolitiken bakåt i tiden. Vi har inte tillräckligt betonat betydelsen av ämneskunskaper i skolan, lärares viktiga roll som instruerande ledare i klassrummet samt elevers plikt att anstränga sig i skolarbetet.
Självklart spelar faktakunskaper roll. Självklart ska lärare vara ledare och inte reduceras till passiva handledare som ska "guida" eleverna i undervisningen. Självklart ska det råda studiero på lektionerna och lärare ska respekteras för de professionella kunskapsförmedlare de är.

Tänk att de upprepar ordet "självklart" när det verkligen inte alls har varit självklart. Det har inte varit självklart på låt säga 50 år! Men nu har man tydligen överbevisats om den felaktiga linje man drivit i decennier. Den linje som karaktäriserats som "flumskolan". Och tänk att de är positiva till att lärarna är professionella kunskapsförmedlare.  Förhoppningsvis tar biskop Martin Lind till sig detta, och alla övriga "professionella" biskopar och präster så man slutar kritisera Alpha för att vara "förmedlingsteologi". Det är klart att vi ska förmedla evangelium. Hoppas de hörde detta i Värnamo pastorat också även om jag tvivlar att några förändringar sker inom överskådlig tid. Jag läser med stigande förvåning vidare:

Socialdemokraterna har under mandatperioden prioriterat skolan och lagt om skolpolitiken. Vi vet att en skola som lämnar eleverna åt sig själva i sökandet efter kunskap och ser mellan fingrarna på stök, skolk och sena ankomster sviker alla elever - men allra mest de elever som kommer från hem utan starka studietraditioner. Att lärare ser till att det är ordning och reda och har ett tydligt ledarskap i klassrummet är på sätt och vis en viktig jämlikhetsfråga.

Jag blir så förvånad att jag först anar en frestelse till skadeglädje men den övergår snart till sorg och sedan till tacksamhet. (S) tillsammans med (V) hade fel hela tiden och postmodern filosofi har visat i handling att den inte leder till önskat resultat. Det var fel kunskapssyn och det var fel pedagogik. De två hänger samman. Sedan sorg därför att så många, inte minst de som går i skolan nu men även vi som gått tidigare, har fått betala ett oerhört högt pris. Många har helt enkelt drabbats av ett förakt för kunskap. Det har gått så långt att de menar att det inte finns någon objektiv kunskap, allt är subjektivt. Men det är ju fel! Det finns visst sanningar och som kristna menar vi oss ha sökt och funnit Sanningen. Tänk nu om också Svenska kyrkan kunde återerövra detta. Om (S) kan omvända sig borde väl SvK kunna göra det också, eller inte ...

Hur som helst en mycket spännande artikel som jag bara redogjort för till hälften. Den andra halvan handlar om det misslyckande det innebär att eleverna har blivit kunder på en marknad. Ja, det finns alltid två diken, men nu var det uppseendeväckande att (S) försöker kravla sig upp ur det ena. Plötsligt känner jag tacksamhet till Gud. Vi får se om det går att vända på utvecklingen. En omvändelse under galgen är också en omvändelse.

Apg 2:1-4

2 ¹ När pingstdagen kom var de alla samlade. ² Då hördes plötsligt från himlen ett dån som när en våldsam storm drar fram, och det fyllde hela huset där de satt. ³ Tungor som av eld visade sig för dem och fördelade sig och satte sig på var och en av dem. ⁴ Alla uppfylldes av den helig Ande och började tala främmande språk, allteftersom Anden ingav dem att tala.

V 1 Händelsen utspelar sig på Pingstdagen. Pingsten, grekiska pentecoste, betyder den femtionde dagen (efter påsk) och var från början en skördefest, 3 Mos 23:15 ff. Med tiden förlorade den sin karaktär och kom i stället att förknippas som den dag Gud gav Torahn så som den återberättas i 2 Mos 20:18 eller 5 Mos 5:22–26.

De var alla samlade när det plötsligt hördes ett dån och de alla blev fyllda med den helig Ande. Det har diskuterats om ”alla” syftar på apostlarna eller på de 120. För de förra talar det faktum att avsnittet innan handlar om att apostlaskaran blivit fulltalig och att den fortsatta berättelsen i Apostlagärningarna handlar främst om apostlarna. Jag tvekar, eftersom jag menar att de 120 är ”en kropp” som har fogats samman och i vilken Herren nu inblåser sin livsande.

V 2-3 Gud själv kommer till dem plötsligt, från himlen, alldeles utan människors medverkan. Lukas beskrivning liknar berättelsen om hur det var när Gud uppenbarade sin vilja vid berget Sinai, se 2 Mos 19:18f, och gav folket de tio orden. I 20:18 heter det att ”allt folket var vittne till dundret och eldslågorna …” De såg med andra ord dundret och eldstungorna. På hebreiska heter det att de såg rösterna och eldslågorna. Hur kan man ”se” röster, frågar Göran Larsson i sin kommentar till 2 Mosebok. ”Den funderingen gav upphov till en tolkning av texten, som innebar att Herrens röst gick ut som eldslågor, vilka alltså kunde ses av folket, skriver Larsson. [1]

Larsson fortsätter:

Enligt en liknande rabbinsk tradition förklaras dessa eldslågor inte bara som Guds tal i allmänhet; de innebär att Guds Ord fördelade sig på olika tungomål, begripliga för alla folk. Därigenom förklarar man också pluralformen ”flammorna” (eldstungorna, min anmärkning) i 20:18.[2]

V 4 När Anden utgjuts vad Skriften talat om och lovat. Herren har samlat judarna från diasporan till Israel, gett dem ett nytt hjärta och låtit sin Ande komma in i dem. Det var vad som skedde på Pingstdagen. Lukas föregriper, inbegriper även de kommande hednakristna folken eftersom Anden utgjuts över allt ”kött”, se kommentaren nedan till 2:14ff.

Så uppfylldes de alla av den helig Ande. Berättelsen om vad som hände på Pingstdagen stannar inte vid att de ”fick” eller ”tog emot” Andens ”gåva” utan de ”uppfylldes” också av Anden. Detta faktum utgör en del av förklaringen till svårigheten att skilja mellan att få Anden och att uppfyllas av Anden. På Pingstdagen fick de Anden och uppfylldes de av Anden på en och samma gång.

---

[1] Larsson, sid 167.

[2] Larsson, sid 168.