Missionsprovinsen nästa?

I två tidigare bloggar har jag skrivit om prästämbetet och prästvigningen. Väl medveten om att mina frikyrkliga vänner står i en annan tradition. Väl medveten om att min förståelse av ämbete och vigning är allmänkyrklig och i den meningen skiljer sig från vad Svenska kyrkan ger uttryck för. Kanske är det dags att ta konsekvensen av detta?!

Svenska kyrkan har under 1900-talet allt mer avskärmat sig från den historiska kyrkans förståelse av ämbetet. Bortsett från Socialdemokraternas medvetna handlande har också Svenska kyrkan själv fjärmat sig från tanken. Nu kan man tänka sig att anställa missionspastorer utan att prästviga dem. Ordet ämbete finns inte längre utan i stället talar man om "uppdraget".

Om detta visste professorn Lars Österlin (1923-2006) att berätta. Österlin var docent i kyrkohistoria och adjungerad professor i missionsvetenskap och ekumenik vid Lunds universitet. Han hade nära relationer till Church of England och skrev en bok om dessa. I den boken redogjorde han bland annat om varför frågan om den apostoliska successionen är viktig. Noggrant gick han igenom likheter och skillnader när han jämförde Church of England och Svenska kyrkan. Boken var tillsammans med f Gunnars böcker en ögonöppnare för mig. Svenska kyrkan tog medvetet avstånd från det apostoliska ämbetet som det traditionellt uppfattats.

Svenska kyrkan började i stället betona att den är en episkopal kyrka. Samtidigt som man gjorde sig av med den traditionella förståelsen behöll man med andra ord systemet med biskopar. Man fortsatte att kalla sig för en apostolisk kyrka med biskopar. Jag är osäker på om några av Svenska kyrkans företrädare idag på allvar våga hävda att kyrkan är apostolisk. Möjligen utan allvar. Utan att ta diskussionen om ämbetet. Det finns tre skäl att jag skriver detta.

Det första skälet är att jag vid flera tillfällen förstått att överheten vill ha kvar systemet för att kunna tvinga sina präster till "andlig" lojalitet. Det har varit så osmakligt att se detta att jag inte har velat se det. Men det finns gränser.

Det andra skälet är att Kyrkans Tidning nr 20/2019 låtit publicera en artikel i saken. En av de mer drivande socialdemokraterna som i samband med kyrkans skiljande från staten beslutade att prästerna skulle vara lokalt anställda i stället för att vara anställda av biskopen var Torgny Larsson. Nu skriver han i Kyrkans tidning, 20 år senare, att han ångrar sig. Men skadan har redan skett!!! Systemet har urholkats. Trovärdigheten är borta. Hundratals präster har farit mycket illa och gör än.

Det tredje skälet är att jag inser att Missionsprovinsen vill leva efter Bibeln och Svenska kyrkans bekännelse. Missionsprovinsen bekänner sig till den apostoliska succession när den hänvisar till Bo Giertz och Bertil Gärtner. Dessa biskopar är också mina vigningsbiskopar och om jag vill stå kvar i "deras" tradition behöver jag stå med Missionsprovinsen som på riktigt upprätthåller en apostolisk och episkopal kyrka.

Om eller när jag skriver min ansökan till Missionsprovinsen lämnar jag Svenska kyrkan bakom mig. Då behöver jag inte längre på ett personligt sätt engagera mig i den. Jag ser i Kyrkans Tidning, samma nummer som ovan, att prosten Sverker Ericson skriver under rubriken Blåögda biskopar avskaffade sig själv. Vidare att ledaren i samma nummer handlar om detsamma. Då har det i alla fall äntligen kommit upp till ytan. Nu får vi se om här finns tillgänglig kraft för att ett offentligt samtal ska komma upp. Tillåt mig tvivla.

Sammanfattningsvis kan jag säga att det inte är jag som blir avkragad när jag går vidare. Det är Svenska kyrkan som avkragar sig själv.


  

Apg 11:25-30

11 ²⁵ Därefter begav han sig till Tarsus för att söka upp Saulus. ²⁶ Han fann honom och tog med honom till Antiokia. Under ett helt år var de tillsammans med församlingen och undervisade en stor skara. Och det var i Antiokia som lärjungarna först började kallas kristna.

V 25 Det är ganska uppenbart att Barnabas kände Saulus och dennes kallelse, 9:15, 27. När vi lämnade Saulus i 9:30 reste han hem till Tarsus. Därför reser Barnabas nu till Tarsus för att söka upp Saulus och be honom komma med till Antiokia. Nu har hans tid att tjäna hedningarna kommit. Saulus kommer med och tillsammans tjänar de i Antiokia i ett helt år, v 26. Hur lät deras undervisning? De undervisade sannolikt om Jesus liv och leverns, betydelsen av vad han gjorde, hans död, begravning och vad hans uppståndelse från dem betyder för oss. De undervisade om att Jesus sitter på Faderns högra sida och väntar på att få återvända.

V 26 Det var i Antiokia de först kom att kallas kristna, 26. De hade tidigare kallats bröder, 1:16, frälsta 2:47, lärjungar, 6:1, som dem som var på Vägen, 9:2, heliga, 9:13 och troende, 10:45. Nu kallas de för kristna därför att de och deras undervisning kopplades samman med Jesus Kristus. Ordet kristna finns bara ytterligare två gånger i Nya Testamentet, nämligen Apg 26:28 och 1 Petr 4:16.

11 ²⁷ Vid den tiden kom några profeter från Jerusalem ner till Antiokia. ²⁸ En av dem som hette Agabus steg fram och förutsade genom Anden att en svår svält skulle drabba hela världen – den kom också under Claudius regering. ²⁹ Då beslöt lärjungarna att var och en skulle skicka så mycket han kunde för att hjälpa bröderna som bodde i Judeen. ³⁰ De gjorde så och sände hjälpen med Barnabas och Saulus till de äldste.

Profeten Agabus profeterade om en hungersnöd som skulle komma över hela världen, grekiska oikoumene. Forskarna har inte kunnat bekräfta denna, men däremot är de överens om att den drabbade Jerusalem under kejsare Claudius, som regerade mellan år 41-54 e Kr. De kristna i Antiokia beslutade då att de skulle understödja församlingen i Jerusalem under deras nöd och sände Barnabas och Saulus med sina gåvor till Jerusalem, v 30. De skulle då vara det andra besöket Saulus gjorde i Jerusalem enligt honom själv i Gal 2:1–10. Vid en första genomläsning tycks detta bekräftat eftersom det heter att han reste med Barnabas, Gal 2:1 och att han reste efter att ha tagit emot en uppenbarelse, Gal 2:2. Paulus skriver också i Gal 2:10 att apostlarna i Jerusalem ville att de också fortsättningsvis skulle tänka på de nödställda i Jerusalem.

Lukas skriver i 11:30 att Paulus var med Barnabas i Jerusalem med kollekten. Detta är då det andra besöket enligt Lukas. Det första läste vi om i 9:26. Men i Gal 2:1 skriver Paulus att det dröjde 14 år efter hans omvändelse (år 32) innan han kom till Jerusalem för andra gången (år 48).

Men detta rimmar illa med Apostlagärningarnas kronologi i Apg 12:1 och 12:23. Jakobs död dateras nämligen till år 42 e Kr och Herodes död till 44 e Kr. Problemet förvärras av att det är Paulus själv som skriver Galaterbrevet. Hans uppgifter räknas som primärkälla och då skulle texten i Apostlagärningarna behöva förklaras ytterligare.[1] Det är i och för sig ingen omöjlig uppgift. Lukas kanske inte skriver så kronologiskt som vi läser det.[2]

---

[1] Inom forskningen kan det hända att två uppgifter är motstridiga. Då behöver forskare överväga vilken uppgift som väger tyngst och en primärkälla anses mer pålitlig än en sekundärkälla. Galaterbrevet är skrivet av Paulus och han borde veta, bättre än Lukas, vad som hänt. Dessutom skriver Paulus för att förklara vad som hänt och betonar att han inte var i Jerusalem.

[2] Det finns tre lösningsförsök. Det första går ut på att Gal 2:1 syftar på kollektresan och inte Jerusalemsmötet, men att Lukas placerat resan fel kronologiskt. 11:27-30 borde ha placerats efter 14:28. Det andra försöket går ut på att Lukas haft tillgång till två traditioner. Den ena handlar om en kollektresa och den andra om ett besök i Jerusalem, beskrivet i Gal 2:1, men Lukas har slagit ihop dessa till 11:27-30. Kronologin kan stämma om Paulus blev omvänd år 31 e Kr i stället för 34 e Kr som vi antagit. Det är ju 14 år efter hans omvändelse. Det tredje lösningsförsöket utgår från att kollektresan är oväsentlig i Galaterbrevet och därför om än inte bortglömd ändå förbigången. Om Paulus tagit med den skulle den ha placerats mellan Gal 1 och Gal 2.

Ny bibelteologisk kommentar

Den 17 maj kommer den andra delen av kommentaren till Evangelium enligt Matteus ut på marknaden.

Så här skriver prästen, vännen och kollegan Hans Lindholm, EFS om Evangelium enligt Matteus, kap 14-28: 

Håkan Sunnliden ger nu ut den andra och avslutande delen av sin bibelteologiska kommentar till Matteusevangeliet.

Under många år som församlingspräst och bibellärare har han vunnit mångas förtroende genom sina bibelutläggningar.

De präglas av stor kärlek till Guds Ord (både Gamla och Nya testamentet), stor kärlek till Jesus Kristus (både som människa och som Gud inkarnerad)

och stor kärlek till Kyrkan (både den världsvida och den lokala).

Matteusevangeliet har kallats Nya testamentets mest judiska bok, skriven till judar som funnit att Jesus är den utlovade Messias.

Den gammaltestamentliga och judiska bakgrunden lyser ofta igenom, till exempel i många så kallade reflektionscitat, där gamla skriftord

sägs ha gått i uppfyllelse, och i bokens struktur kring fem stora tal som för tankarna till de fem Moseböckerna. Genom sin breda beläsenhet

förmedlar Håkan kunskaper och perspektiv som öppnar många textavsnitt.

Han väljer också sida i en pågående debatt om hur det judiska hoppet ska relateras till den kristna övertygelsen att alla löften

fått sin uppfyllelse genom Jesus. Spänningsfältet mellan en eskatologi byggd på gammaltestamentlig respektive nytestamentlig

hermeneutik skulle kräva en omfattande bibelteologisk diskussion, som inte ryms i en evangeliekommentar. Här får vi ett tydligt och

moderat inlägg i ett sådant samtal, som förhoppningsvis kan fortsätta och fördjupas länge än – kanske ända tills alla mänskliga ord tystnar vid Messias ankomst.

Det går nu att förhandsbeställa Evangelium enligt Matteus, kapitel 14-28, – enklast på www.litenupplaga.se. Boken ska levereras 17 maj och priset 195;- plus porto. 

Om du vill ha båda volymerna, kap 1-13 och 14-28, beställer du direkt från mig eftersom jag har restupplagan av kap 1-13 här hemma hos mig. Mejla mig på den här adressen hakan.sunnliden@telia.com.  

Apg 11:19-24

Vi har tidigare sett att missionen påbörjades av dem som fick fly från Jerusalem efter att Stefanus blivit martyr, 8:1. Nu knyter Lukas an till detta och berättar att de bland annat flytt till Fenikien (nuvarande Libanon), Cypern och Antiokia. Nu är det de kristna som befinner sig i diasporan. Vi läser:

11 ¹⁹ De som hade skingrats genom förföljelsen som började med Stefanus kom ända till Fenicien, Cypern och Antiokia, och de förkunnade ordet endast för judar. ²⁰ Men bland dem fanns några från Cypern och Kyrene, och när de kom till Antiokia började de tala även till grekerna och förkunna evangeliet om Herren Jesus. ²¹ Och Herrens hand var med dem, och ett stort antal kom till tro och omvände sig till Herren.

V 19-20 säger att de först förkunnade ordet endast för judar, men i v 20 vidgas horisonten. De som kom från Cypern och Kyrene predikade Jesus som Herren, inte som Messias. De predikade tydligen också för hedningar. När det i v 20 översätts med ordet icke-judar heter det i den grekiska texten hellenistas och det är inte självklart på vilka det syftar. Ordet finns bara i 6:1 och 9:29 och där översätts det med de grekisk talande judarna. Men ordet kan också syfta direkt på greker, det vill säga hedningarna. De flesta exegeter menar att Lukas måste syfta på dem, eftersom det knappast varit särskilt uppseendeväckande att de predikade för judar, om än grekisk talande.

V 21 beskriver missionen och evangelisationen med orden att de kom till tro och att de omvände sig. Det var framför allt i Antiokia dessa hedningar kom till tro. Herrens hand var med dem.

Antiokia i Syrien

Herren hade inte kunnat välja en bättre plats, eftersom Antiokia vid denna tid i högsta grad är en internationell stad och kunde tjänas som en språngbräda för den fortsatta missionen.

Antiokia grundlades 300 f Kr av Seleucus Nicator, en av Alexander den Stores generaler. Han gav staden namn efter sin far Antiochus. Staden hade vid den här tiden uppskattningsvis 500 000 invånare och var kosmopolitisk i dess rätta mening med folk från Grekland, Rom, Persien, Indien och till och med Kina. År 64 f Kr togs staden in i det romerska imperiet och blev Romarrikets tredje stad efter Rom och Alexandria, enligt den judiske historieskrivaren Josephus.

Den här gången sänds inte någon av apostlarna till Antiokia utan Barnabas. Han kunde omedelbart konstatera att folk kom till tro i skaror på Herren och han uppmanade dem att helhjärtat hålla fast vid Herren.

11 ²² Ryktet om detta nådde församlingen i Jerusalem, och man sände då Barnabas till Antiokia. ²³ När han kom dit och såg vad Guds nåd hade gjort, blev han glad och uppmanade dem alla att hålla sig till Herren av hela sitt hjärta. ²⁴ Barnabas var en god man, fylld av den helige Ande och tro. Och en stor skara fördes till Herren.

V 24 säger att en stor skara fördes till Herren, det grekiska ordet prostithemi har närmast blivit en teknisk term. Samma ord användes i 2:41 och 47.

Prästvigningen

Det tog lång tid innan någon reagerade på att ett par missionspastorer i Värmland kunde få prästtjänst utan prästvigning. Det verkar inte ha varit någon som har invändningar mot att betrakta prästämbetet som ett yrke bland andra. Finns det ingen ansvarig inom Svenska kyrkan som kan stå upp och försvara prästämbetet? Det verkar inte så. Den ende som i vanlig ordning var snabb på att reagera var Dag Sandahl som skrivit om detta i sin blogg på Kyrklig Samlings hemsida. Du hittar hans mycket välskrivna artikel genom att klicka här. Men jag behöver inte upprepa vad han redan har skrivit även om det skulle behövas,

Men idag kunde jag först göra ett konstaterande, sedan läsa en artikel i Kyrkans Tidning, nr 18/2019 och till sist fundera över en tänkbar slutsats..

1. ett konstaterande
På första sidan av senaste numret läser jag rubriken: "Nydöpt präst lämnar yrket". Jag skriver det en gång till ... lämnar yrket! Vilket yrke kanske du tänker? Prästyrket. Det är Kristina Hjern som först fick sitt dop i Swedenborgskyrkan godkänt och därför prästvigdes. Hon har predikat och förvaltat sakramenten i 14 år innan biskopen Eva Brunne fick för sig att underkänna hennes dop samtidigt som hon erkänner prästvigningen. Samtliga biskopar i svenska kyrkan godkände detta beslut.Kristina Hjern betraktar sitt dop som ett "omdop". Idag säger Kristina Hjern: Jag behöver fundera på det jag har varit med om och markera ett allvar i det jag har utsatts för ... hela händelsen vittnar om en kyrka som är osäker, där det som ska vara nåd och kärlek har blivit makt och strukturer". Vi är numera ganska många som tröttnat på Svenska kyrkans tafatthet. Måtte bara ärliga kristna också förstå vad de är delaktiga i, tänka om och fatta nya beslut.

Nu kan man kanske säga att den här typen av fadäser regelbundet sker i den historiska kyrkan. Inte mycket att göra åt. Vi får lämna misstagen bakom oss och se framåt brukar det heta. Det kunde man göra om det var ett misstag men här handlar det om en del i en medveten strategi. Händelsen med Kristina Hjern är toppen av ett isberg.

2. en artikel
Det är knappt jag tror det är sant. Min gamle lärare från utbildningstiden, sedermera biskopen i Visby stift Lennart Koskinen skriver artikeln under rubriken: "Vart tog vigningen vägen?" Att han över huvud taget ställer frågan är alarmerande. Tänk att en biskop i Svenska kyrkan frågar efter den? Är det någon som ska kunna svara på den frågan är det väl han! Han konstaterar att det i biskopsbrevet 2014 genomgående talas om "uppdraget som präst". Men han måste väl ha vetat att ordet ämbete helt är borttaget? Det finns inte kvar. Du hittar det inte i Kyrkoordningen. Det är borta. I vanlig ordning har det skett med de små stegens strategi. Så att ingen ska märka något.

Socialdemokraterna ville att kristen tro skulle betraktas som en privat åskådning. När de sedan skulle urholka Svenska kyrkan började man (naturligtvis) med att knäcka kyrkans ryggrad, det vill säga ämbetet. Plötsligt skulle varje arbetssökanden ha rätt till prästyrket. Sedan har det gått steg för steg från avskaffandet av samvetsklausulen till rent yrkesförbud. Yrkesförbudet verkställdes dels genom att sökanden till kyrkoherdetjänster tvingades skriva på ett papper och dels genom att helt enkelt vägra unga män prästvigning.

Det underliga med Koskinens artikel är att han trots allt vill försvara prästvigningen. Han skriver "En synlig konsekvens av att den livslånga vigningen håller på att ersättas av att 'ha ett uppdrag i Svenska kyrkan' är, att alla vigda som av någon anledning inte innehar har en avlönad tjänst i kyrkan i praktiken marginaliseras allt mer." Vet inte Koskinen att biskop Wadensjö i Karlstad stift redan i början på 1980-talet ville driva tjänsten just dit?! Nyvaken skriver Koskinen vidare: "Det finns i vårt land många vigda, lojala, osynliggjorda i sin egen kyrka. De var och är inte anställda och uppbär lön, så de 'bär inte uppdraget som präster'. Så vart tog vigningen vägen?"

3. en tänkbar slutsats
Slutsatsen kommer till mig i tre delar.

För det första finns inte det allmänkyrkliga prästämbetet kvar i Svenska kyrkan. Det har gjorts om till ett yrke bland andra som i princip vem som helst kan ta sig. Det gör både förkunnelsen och sakramentsförvaltningen osäkra.

För det andra kommer Svenska kyrkan fortsätta hävda att den är episkopal. Det är egentligen den enda möjligheten för kyrkan att kräva lojalitet. Du måste underordna dig biskopen och domkapitlet även fortsättningsvis. Det allmänkyrkliga innehållet har emellertid ersatts av världsliga värderingar och ordningar. Bokstaven, det vill säga jämlikhet, lojalitet, HBTQ och så vidare, är överordnad. Men genom att tro sig behålla hierarkin kan den användas som en tvångströja. Den binder människor i en falsk lojalitet eller alternativet; lämna, som man sagt till mig upprepade gånger.

För det tredje blir frågan om jag inte ska förvalta mitt ämbete genom att ställa mig till Missionsprovinsens förfogande. Det är med stor olust jag är kvar i den kyrka som marginaliserar, förtalar och trakasserar dem som håller fast vid kyrkans allmänneliga förståelse av ämbete. Och det är svårt att erkänna dem som prästvigs i en kyrka som uppenbarligen gjorts om i grund.

Ämbetsfrågan måste komma upp på nytt. Och den här gången räcker det inte med beslut av kyrkomötet. Beslutet måste fattas i gemenskap med hela Kyrkan. Amen!

Prästämbetet

Kära vänner. Tack för uppmuntrande hälsningar och tillrop. I bloggen skrev jag att jag drar ner på bloggandet, att man inte ska sparka på en som redan ligger och därför inte så mycket kritisera Svenska kyrkan. Sedan går det bara ett par dagar och jag bara måste göra det jag inte vill.

I senaste numret av Kyrkans Tidning, nr 15/2019, tar den ekumeniske handläggaren på kyrkokansliet avstånd från prästämbetet! Det jag nu kommer att skriva är snarast en reaktion från min sida även om det har gått ett par dagar. Jag skriver med andra ord innan jag har sett andra reaktioner eller innan jag reflekterat färdigt, men med en inre känsla av att detta måste få konsekvenser.

De utav oss som tror på prästämbetet som den allmänkyrkliga kyrkan tro och lär har vetat att synen på ämbetet varit hotad under hela 1900-talet. Vi som gick prakten i slutet på 1970-talet stod i en mycket påtaglig strid där de ansvariga bokstavligen försökte tvinga oss att överge kyrkans ämbetssyn. Men då fanns fortfarande en förståelse. Kampen om prästämbetet som kyrkan känner det började efter Luthers betoning på ämbetet som ett predikoämbete. Självklart hade han inte fel men betoningen gjorde att många ville göra om ämbetet till ett rent predikoämbete, särskilt de reformerta såg här sin chans. Men det svenska reformerade kyrkan tog sig igenom och bevarade det apostoliska ämbetet. Sedan kom liberalteologerna som framför allt tillsammans med socialdemokraterna och den växande opinionen för kvinnors rätt till alla yrken såg möjligheten att en gång för alla göra ett slut på prästernas makt. Den som vill läsa detaljerna kan införskaffa Dag Sandahls bok En annan kyrka.

Jag är verkligen inte okunnig om hur det apostoliska prästämbetet uppstått, räddat kyrkan genom historien och sedan alltmer avvecklats inom Svenska kyrkan, - men ändå överlevt fram till ... ja, när då? Här finns säkert olika uppfattningar, men de flesta "av oss" ifrågasätter riktigheten med dagens präster i relation till det apostoliska prästämbetet. Det är inte bara Romersk-katolska kyrkan som underkänner svenska präster. De flesta frikyrkliga gör det också om än av andra skäl. 

Den syn som tagit över den klassiska är den funktionella. Jag minns när biskopen i Karlstad gjorde sig till tolk för denna syn. Han menade att när prästens anställning upphörde, upphörde också personen i fråga också att vara präst. Själv tror jag att det blir konsekvensen av innevarande utveckling eller ska vi skriva avveckling. Detta är motsatsen till den allmänneliga kyrkans tro och bekännelse.

Och så kommer det - kyrkokansliet i Uppsala hävdar precis det!!!

Jag tycker artikeln är så tydlig att jag inte ens vill återge vad som står i den. Den som vill får själv leta upp den. Så till två slutsatser.

För det första måste detta leda till reaktioner från ganska många läsare. I bästa fall kommer ämbetsfrågan upp till ytan igen. Det gick med andra ord inte att bortse från det apostoliska prästämbetet. Frågan blev infekterad och måste upp till samtal igen. Svenska kyrkan kan inte gömma sig bakom Bekännelseskrifterna eller fortsätta med mantrat "vi är en episkopal kyrka". Det apostoliska prästämbetet måste förnyas och tas emot på nytt.

För det andra måste detta få mig att, för vilken gång i ordningen, på nytt tänka igenom min tillhörighet. Det har i mer än 40 år varit min tröst att jag via biskoparna Giertz och Gärtner varit och är insatt i den apostoliska successionen. Jag har verkligen inte lust att sluta mina dagar i en kyrka som förnekar mig den glädjen. Jag lägger ut den här bloggen också på hemsidan och inser att jag lär återkomma i frågan på mer än ett sätt. Frågan ska upp på hemsidan, ut i undervisning om det apostoliska ämbetet och ut på vår Bibelskola-on-line. Det är förvisso sant att jag inte längre är anställd i Svenska kyrkan, men jag står kvar i ämbetet tills jag lämnar jordelivet!

Apg 11:1-18

11 ¹ Apostlarna och bröderna i Judeen fick höra att även hedningarna hade tagit emot Guds ord. ² När Petrus kom upp till Jerusalem började de omskurna angripa honom ³ och sade: "Du har varit inne hos oomskurna män och ätit med dem!"

V 1 visar att Petrus tvingades hålla ett försvarstal efter händelsen i Caesarea. Samtidigt får Lukas tillfälle att upprepa det väsentliga. Hela situationen påminner om den som uppstod när Filippos kom till Samarien, se 8:14 ff. Då sänds Petrus dit för att inspektera vad som skett. Nu är han själv i samma situation.

V 2-3 säger bokstavligen att ”de omskurna” kritiserade Petrus. Orden är betonade på ett sådant sätt att läsaren får intryck att det närmast rör sig om en grupp, kanske den som Paulus kallar för judaister. Anklagelsen riktar sig inte utan vidare mot hednamissionen som sådan, utan mer mot följderna, det vill säga att Petrus har bordsgemenskap med hedningarna, v 3. En verksamhet som leder till sådant kan inte vara Guds vilja. De menade att Petrus borde förstå det.

Stott har markerat detta när han hävdar att Lukas delat in berättelsen i fyra delar för att riktigt understryka hur Gud övertygar Petrus.

4-10               en himmelsk syn

11-12             ett gudomligt påbud

13-14             ett gudomligt möte

15-17             den Helig Andes gåva blir utgjuten

11 ⁴ Petrus förklarade då steg för steg vad som hade hänt: ⁵ "Jag var i staden Joppe, och medan jag bad kom jag i hänryckning och fick se en syn. Det kom ner något som liknade en stor linneduk. Fäst i sina fyra hörn sänktes den ner från himlen och kom till mig. ⁶ När jag såg efter och studerade den närmare, fick jag se jordens fyrfotadjur, både vilda och tama, och kräldjur och himlens fåglar. ⁷ Jag hörde också en röst som sade till mig: Res dig, Petrus, slakta och ät! ⁸ Jag svarade: Nej, nej, Herre! Det har aldrig kommit något oheligt eller orent i min mun. ⁹ För andra gången talade en röst från himlen: Vad Gud har förklarat rent ska inte du kalla orent. ¹⁰ Detta hände tre gånger, och sedan drogs alltsammans upp till himlen.

I v 4-10 återberättas vad som hänt. Exegeten R.B. Rackham (1863-1912) talar om den stora linneduk som sänks ner som Kyrkan. Stott citerar hans kommentar till Apostlagärningarna där Rackham så träffande skriver:

The sheet is the Church, which will contain all races and classes without any distinction at all.

 11 ¹¹ Samtidigt stod tre män utanför huset där vi var. De hade skickats till mig från Caesarea, ¹² och Anden sade till mig att jag skulle gå med dem utan att tveka. De sex bröderna här följde också med mig, och vi kom in i mannens hus. 

I v 11-12 talar Anden till Petrus och säger att han inte behöver tveka att följa männen som strax kommer fram till huset. Här får vi veta att sex män följde med Petrus. Några exegeter menar att det finns en poäng med antalet eftersom det enligt egyptisk lag behövdes just sju vittnen för att vittnesmålet ska övertyga. Inom den romerska rätten ansågs sju insegel vara minimiantalet för ett viktigt dokument.

11 ¹³ Han berättade för oss hur han hade sett ängeln stå i hans hus och säga: Skicka bud till Joppe och hämta hit Simon som kallas Petrus. ¹⁴ Han ska tala till dig, och genom de orden ska du bli frälst, du och hela din familj.

I v 13-14 infogas hur Cornelius tidigare haft en ängel på besök och hur mötet mellan honom och Petrus planerats. Det är tveklöst fråga om ett gudomligt arrangemang.

11 ¹⁵ Och när jag började tala föll den helige Ande över dem, så som han föll över oss under den första tiden. ¹⁶ Då kom jag ihåg vad Herren hade sagt: Johannes döpte med vatten, men ni ska bli döpta i den helige Ande. ¹⁷ Om nu Gud gav dem samma gåva som han gav oss när vi kom till tro på Herren Jesus Kristus, vem var då jag att kunna hindra Gud?" ¹⁸ När de hörde detta lugnade de sig, och de prisade Gud och sade: "Till och med åt hedningarna har Gud alltså skänkt omvändelsen som ger liv."

V 15-17 får betraktas som en förkortning. Det var inte när han började tala, utan sedan han förkunnat som Anden föll. När detta skett är Petrus mer än övertygad. Han visar det med hjälpa av två retoriska frågor. I 10:47: Vem kan hindra att de blir döpta med vatten? Och i 11:17 frågar han: Hur skulle jag kunna hindra Gud?

V 18 säger att apostlarna nu lugnade ner sig, men förstår av Galaterbrevet att dessa frågor fortsatte att skapa stora problem inom kyrkan. Det är särskilt tre problem som är förhanden. Det första är att hela Israel borde ha blivit frälst först innan hednamissionen sker, enligt samtiden. Det andra är just bordsgemenskapen med hedningar. Det tredje är mer generellt de hednakristnas förhållande till Lagen, till exempel sabbaten och omskärelsen. V 18 får ändå betraktas som den vers som betyder hednamissionens genombrott.

Stott menar att vi kan dra fyra viktiga lärdomar av denna berättelse. Den första säger oss att Kyrkan är en och att inom denna kyrka ryms alla människor oavsett ras, kön, nationalitet eller kultur. Det är det är oanständigt mot människor och en hädelse mot Gud att fortsättningsvis ta sådana hänsyn. Den andra lärdomen talar om den helige Ande. Det är ett brott mot texterna att underskatta Andens röst och vägledning. I vers efter vers har Lukas visat hur Anden väglett de inblandade. Den tredje lärdomen visar på vårt förhållande till dem som ännu inte kommit till tro på Herren eller kanske rentav bekänner sig till andra religioner. Cornelius ingår inte i skaran av lärjungar, men det sägs att han är from och gudfruktig, 10:2, väl ansedd av judarna, 10:22, och gör vad som är rättfärdigt, 10:35. I 10:4 och 31 står det att Herren lyssnade till hans böner. Betyder detta att han har det rätt ställt med Gud? Vad menas med Petrusorden i 10:34-35?  I v 35 används det grekiska ordet dektos som översätts med att Gud tar emot. (?) Några menar att Gud tar emot dem som fruktar honom och gör rätt oavsett om de tror på Jesus eller inte. Men andra menar att Petrus syftar just på dem som tror på Jesus och sedan fruktar Gud och gör rätt. Lukas vill lyfta fram att ras, kön eller nationalitet inte spelar någon roll. Han menar inte att tron på Jesus är onödig. Men han menar att de som fruktar Gud och gör rätt har Guds öra så att de kan ta emot evangelium.

Cornelius var inte frälst utan behövde få höra evangelium, 11:14 f, omvända sig, 11:18, tro på Jesus, 15:7. Då kan Gud i sin nåd, 15:11, frälsa Cornelius, 11:14, 15:11, ge få syndernas förlåtelse, 10:43, få Andens gåva, 10:45, 15:8 och få liv 11:18 och ett renat hjärta genom tron, 15:9. Detta var också detta som gjorde att han kunde bli döpt och tas upp i skaran av frälsta.

Sammanfattningsvis var Cornelius en ”rättfärdig” man. Trots att han var hedning gjorde Gud inte skillnad mellan judar och honom. Gud gör inte alls skillnad mellan människor, 10:20, 29, 11:12 och 15:9. Gud ger Andens gåva, inte oavsett tro, men oavsett ras, kön eller nationalitet.

Den fjärde lärdomen kan därför sammanfattas med att allt är Guds verk.