Växa, mogna och bära frukt

När vi ska mäta kvalitén på gemenskapen i en församling ska man använda rätt måttstock. I många, många år har jag fått se kyrkvaktare och kyrkvärdar räkna antalet besökare, som vore de gäster, i högmässan. Siffrorna har noggrant noterats i boken för statistik och sedan skickats in till Svenska kyrkans nationella nivå. Det är så vi har kunnat följa nedgången i antalet besökare de senaste decennierna. Det kan ha sitt värde.

Tyvärr har måttstocken också använts på felaktigt sätt. Någon fick för sig att ju fler besökare desto bättre. Som om det vore ett sätt att mäta framgång. Det kan leda helt fel. Det blir än värre när man använder fel måttstock vid planering av församlingens verksamheter. Plötsligt gäller det att "locka" människor till kyrkan. 

Minns ni att jag visade vår fikon planta den 14 december förra året. det är exakt 6 månader sedan och då såg den ut så här.

Då undrade jag om den skulle överleva. jag tänkte också på vår församlingsplantering av St. Filippus på Södermalm i Stockholm. Kommer den att överleva? Om vi hade använt fel måttstock så vi räknat antalet deltagare hade vi säkert lagt ner. men det gjorde vi inte. Vi använde en annan måttstock, den bibliska. Bara en vecka senare såg plantan ut så här:

Plantan lever! Den växer! Så roligt. Det har dessutom skett ganska snabbt. Det finns flera orsaker till skeendet. Det handlar om jorden och dess näring, om ljuset och vatten. Det gäller att säkra att den får vad den behöver. Så är det sannolikt med församlingsplanteringar också. Vi behöver se till att Guds  rena och klara Ord faller i god jord. Vi behöver be den helige Ande ge liv åt plantan om den ska må bra. Nådemedlen Guds ord och sakrament är nödvändiga om det inte bara ska handla om att "samla folk". Hur ser plantan ut i dag, sex månader senare? 

Jag måste säga att jag är förbluffad. Hur har det här gått till? Nu är min bön att också planteringen St. Filippus ska skjuta fart, men jag förstår att tidsperspektivet här är ett annat. Kanske talar vi om många år? Jag vet inte, men jag vet vilken måttstock och vilka nådemedel vi ska använda för att plantan ska växa, mogna och bära frukt.

CREDO och CU

 I går fick jag vara med om något alldeles fantastiskt. För tre år sedan började CREDO på initiativ av nuvarande generalsekreteraren Lasse Axelsson en vill jag påstå unik treårig utbildning. Och i går sattes det punkt på den. Utbildningen är unik så till vida att den innehåller inte endast bibelförklaringar utan ger också tillfälle till gemensamma måltider, mässor, själavårdssamtal, sång, medverkan på skolor med mera. För egen del har jag fått bistå med bibelundervisning. Det har varit en sådan glädje att ha fått vara tillsammans med 12 (sic) bröder och systrar under hela tre år.

För varje nytt år har ytterligare ett antal vänner lagts till undervisningen så gemenskapen har vuxit i antal för varje år. Jag fick höra i går att till augusti senare i år kommer det till ytterligare tio personer. Det betyder sammanlagt 38 ungdomar - så långt. De 12 som nu lämnar, lämnar inte helt. Redan i september blir det en återträff och då kommer vi att samtala om hur en tänkt fortsättning rent allmänt kan se ut.

Tacka Gud!

Frimodig kyrka är ingen rörelse

 I dag har jag upptäckt att jag har ett antal följare eller prenumeranter på den här bloggen. Och jag som inte skriver så ofta nu för tiden ... På senare tid har jag misstänkt att mina läsare tröttnat och att det inte är någon idé att lägga ner jobbet det finns andra skäl också. 

Bloggen har under flera år kritiserat Svenska kyrkan. Det har haft sin tid, men jag gör inte längre det på samma sätt som tidigare. Skälet är inte att det inte finns kritik att framföra utan det att Svenska kyrkan gör ner sig själv och jag tycker inte man ska sparka på den som ligger. Tvärtom borde vi hjälpa henne eller honom upp på benen. Det vill säga om det finns möjlighet.

Här om dagen hade styrelsen för Frimodig kyrka och dess ledamöter i kyrkomötet ett möte. Det var  i och för sig bra. Rörelsen behöver komma samman. Nej, Frimodig kyrka (FK) är ingen rörelse. Nomineringsgruppen FK består av flera olika traditioner och "rörelser". FK är en kyrkopolitisk grupp även om det tar emot att skriva det. FK bildades en gång i tiden som en konservativ utbrytning från POSK. då gällde det främst den så kallade ämbetsfrågan. I dag är läget annorlunda. Flera av dem som deltog i mötet här om dagen verkar ha gett upp ämbetsfrågan med motiveringen att vi kan inte underkänna så många präster. Det är för mig uppenbart att frågan inte diskuterats över huvud taget inom FK och då har jag ändå varit med i kyrkomötet i tio år.

Det talas vidare om den kommande valrörelsen. Det är bra och nödvändigt. Det gäller att synas och höras, men hur? Jag tänker att vi skulle driva bekännelsefrågorna, men hör ämbetsfrågan dit? Hör synen på äktenskapet dit? Eller är det synen på Bibeln vi behöver lyfta? Den typen av frågeställningar borde vara självklara och utgöra grunden för FK. Ändå är det nog så att frågan om att vinna röster, om att samarbeta med andra grupper för att hålla oss kvar är lättare att samtala om.

Det finns en fråga som flera av oss ömmar för, men uttrycker olika. Det är frågan om nystart av församlingar, tillskapandet av nya församlingar, icke-territoriella församlingar och så vidare. Det finns flera grupper som vill se förändringar här, men det verkar nästan omöjligt att få till nyansatser. Det visar sig att nuvarande system förmodligen passar oss bäst trots allt. Jag är böjd att hålla med. Hur kan jag säga så?

Jo, av det enkla skälet att vill man bilda en ny församling, i teologisk mening, är det bara att göra det. Det finns ingenting som hindrar. Vi har religionsfrihet i landet. Vi har yttrandefrihet i landet, Vi har mötesfrihet. Det är bara att göra det. Ingen behöver vara nedstämd för att det inte går.