Glad midsommar

Det är skönt att vara hemma igen även om Kari och jag nu reser iväg någon vecka. Den senaste veckan har jag läst Dag Sandahls En annan kyrka och Basileios Om den helige Ande men den vecka som ligger framför mig blir det i stället Ulf Lundells senaste bok Vardagar, Jo Nesbös bok Törst och kanske någon mer. Detta förutom Bibeln naturligtvis.

Vi åker iväg i kväll efter att vi här hemma firat mässan med våra vänner. Vi firar Midsommar i Nyvång. Jakob och Maria har en helt underbar trädgård där vi mer än gärna sitter och njuter av sommaren. Hoppas bara att sommaren kommer tillbaka. Inte tyvärr, men ändå, behöver jag resa ifrån några dagar eftersom jag har lovat medverka i Kyrkliga Förbundets midsommarläger på Hjortsbergagården. Det blir två bibelförklaringar och predikan på högmässan på söndag. Jag ser fram emot att träffa vänner i ett för mig delvis nytt sammanhang.

I dagarna eller åtminstone inom någon eller ett par veckor hoppas jag också att min senaste bok Vänner eller fiender? kommer från tryckeriet. Mitt mål var att få den klar till sommaren OAS-möte och det verkar gå. Om nu inte tryckeriet plötsligt stängt för semester eller något sådant. Juli är som bekant månaden då allt står still. I den nya upplagan berättar jag, om än översiktligt, bland annat om Roparrörelsen. Kari skickade mig en länk på en kommande film om Roparrörelsen. Den är sevärd och om går in på www.barfotarop.se kan du se trailern. Det tar några minuter men är värt det.

För övrigt önskar jag er alla en glad midsommar när den kommer!

Mission completed

Så var man hemma i Svedala igen. Och i Värnamo. Det blev en lång resa dit eftersom de dirigerade om flyget. Vi fick flyga via Ljubljana och Skopje för att komma till Tirana. Vi var framme kl 02.00 men ändå förhållandevis pigga. Lördagen var den stora festdagen då församlingen Tirana firade sitt 25-års jubileum. Dagen firades med gudstjänst och hälsningar från olika håll och kanter. Jag framförde vårt stora tack för för de år vi fått vara delaktiga i arbetet.

Mitt personliga engagemang började egentligen redan 1992 då en flyktingfamilj knackade på dörren till prästgården i Hjälmseryd. Regimen i Albanien hade just fallit, anarki rådde och många lämnade landet. Till min glädje kunde familjen få uppehållstillstånd i Sverige efter att mannen hade hungerstrejkat i Hjälmseryds kyrka i mer än tre veckor. Han var själv inte någon bekännande kristen men ville att jag en dag skulle följa med till Albanien för att "minska muslimerna". Det var hans sätt att uppmuntra kristen mission. Sedan tappade vi kontakten tills jag sju år senare, då jag gick tillbaka till prästtjänst i Värnamo, fick möta dem på nytt. Då hade Värnamo pastorat inlett ett hjälparbete i Albanien efter familjens påstötningar.

År 2007 var vi sex personer som för första gången kunde resa ner till Tirana och sedan dess har vi varit nere varje år. Den största insatsen har inte varit ekonomisk utan undervisningen i Guds ord. Vi fick vara med om att inspirera till bibellägret i Pogradesh. Det hålls i sommar för tionde året i rad och har "satt sig", växt och burit frukt, sådan frukt som Jesus har bestämt. Ytterligare några år senare fick vi tillsammans med Klas Lindberg i Brödrakyrkan, Stockholm vara med om att påbörja ledarseminarier. Jag var nere senast i april detta år som jag berättat tidigare. Men kanske var det sista gången.

Församlingen i Albanien är självgående samtidigt som den mer eller mindre "ägs" av Herrnhutarna i Danmark. De ger ganska stora ekonomiska bidrag till de olika gruppverksamheterna. Nu finns arbete i Bathore, Tirana, Pogradesh, Elbasan, Burell och Lezche (?). Sammanlagt består den herrnhutiska kyrkan av cirka 200 medlemmar. De senaste fem åren har de döpt ett 50-tal personer! Flera av medlemmarna har rest utomlands, främst för att studera så de olika "församlingarna" är inte så avgränsade eller så för-samlade man skulle önska. Samtidigt är det inte herrnhutarnas kännetecken att vara församling i den meningen vi tänker på församlingen. Det är inte alltid de firar gudstjänst. Ofta samlas de bara till bön, sång, samtal eller bibelstudium i hemmen. I Albanien försöker man emellertid bygga församling genom Ord och Sakrament men än så länge får de nöja sig med tillresande präster.

Det är här jag känner att min och vår insats har nått sitt mål. Det är i alla fall intet min uppgift att bygga en herrnhutisk församling i Albanien. Det får herrnhutarna själva göra. Till en början var det lutherska inslaget tydligare än det är nu. Samtidigt har det kommit "lutheraner" från Finland som är måna om att den "lutherska läran" ska finna en plats i Albanien. Kanske skulle jag då hellre vara med där? Annars är det märkligt hur å ena sidan samfundstänkandet inte spelar någon stor roll och å andra sidan var och en efter ett tag tänker mest på sitt eget sammanhang. I det här skeendet har inte ekumeniken någon framträdande plats kan jag säga.

Nu planerar vi inte fler resor till Albanien, men man ska aldrig säga aldrig. Tills vidare säger vi "missions completed".

Värnamo pastorat, del 5

Rubriken är något missvisande, det vill säga något. Inte helt. Jag har nämligen läst Dag Sandahls bok En annan kyrka. Min tanke är inte att recensera den utan bara att ge den en tillämpning som den inte direkt har. Själva boken kan jag gärna återkomma till därför att den är läsvärd. Mest läsvärd, nästan nödvändig, för alla oss som har lidit under Svenska kyrkans resa. Men säkert också läsvärd för alla dem som inte varit med på resan eller till och med för dem som har varit med men har en annan infallsvinkel än Dag.

Boken handlar om Svenska kyrkans utveckling framför allt under senare delen av 1900-talet. Det är en fantastisk insats Dag har gjort när han nästan maskinmässigt visar hur det gått till. När vi ser tillbaka på utvecklingen kan vi konstatera två bakgrunder.

Den första, äldre och största är att 1900-talet utgör slutet (?) på den så kallade upplysningstiden. Det är den tid då filosoferna satte det mänskliga förnuftet över Guds uppenbarelse. Det är ju vad som fortfarande gäller. Detta har fått fullt genomslag i Svenska kyrkan.

Den andra är Socialdemokraternas kyrkopolitik som genomförts steg för steg under praktiskt taget hela 1900-talet. Det går att följa den i detalj i Dags bok om än utifrån hans infallsvinkel, det vill säga ur ett kristet perspektiv. Socialdemokraterna lät inte Guds uppenbarelse vara vägledande utan gång efter annan körde de över de stackars biskoparna och prästerna. Om du tycker jag är orättvis ska du definitivt läsa Dags bok. För är det något som står klart är det just det.

När jag skriver att Dag redogör för utvecklingen ur sitt perspektiv menar jag just det. Det går att läsa utvecklingen ur ett socialdemokratiskt perspektiv. Då har utvecklingen inte varit dålig. Den har varit mycket framgångsrik. Så framgångsrik att vi idag låter (det oomvända) förnuftet helt regera i ett system  där majoriteten alltid har rätt. Många biskopar och präster, inte alla, har också ansett detta vara det enda möjliga. Hur ska vi annars ledas om inte genom vårt förnuft. Det kristna svaret är genom Guds uppenbarelse. Så ser du att vi här har att göra med två helt olika, inkompatibla system- Där står vi. Dags historieanalys är mycket klargörande.

Men vad har det här att göra med Värnamo pastorat? Jo, det finns en sak som Dag inte utvecklar eftersom det heller inte är uppdraget. Men som ändå behöver sägas. Och det är att vattnet alltid, säger alltid, rinner neråt. Det är en tidsfråga innan det som har skett också kommer att ske på det lokala planet. Det demokratiska upplägg vi lever med fungerar som en ränna genom vilket vattnet kan rinna och ingen kan hindra det. Ärligt talat tror jag att det redan har skett i de allra flesta pastorat, kanske i en mening i alla. Därför är det inte att förvåna sig över att det blir som det blir i våra pastorat.

Det som är riktigt problematiskt menar jag är att "vanligt folk" inte tycks förstå, inte vilja och därför inte heller har någon kraft att protestera. Det är det riktigt svåra och aktualiserar begreppet "väckelse" på nytt. Men även om det skulle bli väckelse behöver dammar byggas för att beskydda de kristtrogna och nya, det vill säga gamla källor återtas. Nu kanske du förstår vad jag menar med rubriken.

Om någon timme reser jag till Tirana, Albanien och därför återkommer jag först på tisdag i nästa vecka. Ha en god helg!

Vissa måste röjas ur vägen

Det blir inte lika många bloggar till antalet nu som tidigare. Inte sedan jag drog ner på kritiken av Svenska kyrkan. Jag inser naturligtvis att flertalet vill mena att kritiken är ett utslag av bitterhet. Det är inte bara direkt felaktigt och missvisande utan också grovt skändande. Men om du hör något sådant kan det just vara skälet. Svenska kyrkan är mycket känslig för kritik och vill helst inte höra någon sådan.

Nu har, och det kan vara ett annat skäl, en tystnadens kultur brett ut sig. Men på senare tid har ett och annat mer kraftfullt kommit till ytan. Jag tänker på Helena Edlunds bok som visserligen avfärdas, tystas och inte recenseras i kyrkliga sammanhang, men ändå. Den starkaste kritiken har ändå kommit från sekulär media och det är intressant om än ett kraftigt underbetyg åt Svenska kyrkan. Och kanske det starkaste beviset på just tystnadens kultur inom Svenska kyrkan. Det är troligt att den kritiken en dag kan komma att höras också i lokala sammanhang.

Ett tredje skäl till att jag inte lägger ner alltför mycket tid åt att kritisera Svenska kyrkan är det meningslösa. Det finns få som lyssnar och än färre som är intresserade av något seriöst samtal om för kyrkan viktiga spörsmål. Det är bara att konstatera samtidigt som det är trösterikt att veta att skeendet, eller processen som det så vackert heter nuförtiden, inte kommer att stanna upp, inte ens avta.

Vadan detta? Jo, jag har nu läst ut Johan Sundeens avhandling 68-kyrkan - svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965-1089. År 1965 var året jag konfirmerades och då var jag helt ovetande om sådant jag nu förstår. 1989 var året då Berlinmuren föll och då massakern på Himmelska fridens torg (vilket namn!) ägde rum. Och även jag vill tro att den tiden är över för oss i kyrkan så skördar vi uppenbarligen fortfarande frukterna därav. När ja läser boken ser jag att praktiskt taget alla mina lärare från mina teologiska studier fanns med under min utbildningstid. Bo Nylund var min lärare redan under gymnasietiden på Fjellstedtska. Nu förstår jag bättre varför min lärobok i kyrkohistoria bar rubriken Från Jesus till Mao. Det låg inte bara i tiden utan var säkert ett medvetet val också av andra skäl. Carl-Henrik Grenholm var en annan av mina lärare. Min motståndskraft var emellertid stark redan vid den här tiden eftersom jag  föddes på nytt i brinnande väckelse och var rotad i Bibeln och bekännelsen. Tack och lov, men flera av mina vänner förlorade tron. Det var inte bara lärare utan också studentpräster, för att inte tala om alla dessa blivande biskopar. Ja, kära nå´n vilken tid. Det kanske inte är så underligt att det blev som det blev. Det blir svårt att rätta till det hela eftersom det hela tiden skett och sker ett samspel med tidsandan och folkopinionen. Fler seriösa kristna skulle behöva se vad som hänt, förstå varför det ände och vad som behöver göras nu.

Det som fascinerar mig är utan tvekan det enkla faktumet att 68-kyrkans män och kvinnor verkligen trodde på det de förkunnade och levde. Det är inte mindre än häpnadsväckande att till exempel biskopen Jonas Jonsson uppenbarligen trodde att Mao Zedong skulle upprätta tusenårsriket. Det är svårt att tro att det är sant, men vid närmare eftertanke är läran om post-millenium inte ny. Läran som menar att vi bygger tusenårsriket och efter tusen år kommer Jesus tillbaka. (Den vanligaste läran är annars pre-millenium, det vill säga att Jesus kommer först och sedan regerar i tusen år.) Men eftersom biskopen Jonas Jonsson, ja, han var inte ensam, trodde att Mao Zedong var mannen som skulle upprätta freden så kunde han stå ut med att det upprättade fångläger, brukades tortyr och att kristna förföljdes. De som stod emot Guds vilja måste tas bort.

Jag kan se det. Jag kan förstå det. Är det vantron som gör att somliga människor ska frysas ut, trakasseras och utestängas? Är det vantron som gör att vissa människor måste röjas ur vägen?

Anmälan om mobbning

Det var skönt att komma hem igår efter en rejäl bilutflykt. Kära mor fyllde 95 år häromdagen och jag ville gärna komma till henne med en blomma. Eftersom hon inte ser så bra längre fick det bli ett par liljor som kom att fylla rummet med doft. Vi fick en god stund tillsammans även om hon inte orkar mer än 30 minuter. Sedan fortsatte resan till Skövde där jag tillbringade ett dygn tillsammans med äldste sonen. Han lät mig vara med i hans vardag vilket bland annat innebär att jag fick träffa några av hans vänner. Vi fick ett riktigt bra dygn tillsammans och jag förstår alltmer hur viktigt det är med mina närmaste. Om detta finns mycket att säga.

Men så har jag idag tagit igen förlorad mark i mejlboxen (hemskt vad mycket reklam och erbjudanden det kommer) och på några sajter jag följer. Bland annat brukar jag med viss regelbundenhet läsa DAGEN och där läser jag om mobbning i Svenska kyrkan. Du kan läsa artikeln genom att klicka här. Jag blir både ledsen och glad. Jag behöver knappast ge skäl som förklarar hur jag kan bli ledsen. Det blir väl de flesta som är engagerade inom Svenska kyrkan, eller ... 

Däremot kanske man ska ge skäl till glädjen. Det är inte särskilt svårt. Arbetsmiljön inom många av Svenska kyrkans pastorat är urusel. Personligen tror jag det till dels beror på att ledningen försöker minska kostymen. Vi har för många kyrkbyggnader, för mycket personal, för liten ekonomi (?) och alldeles för små visioner. Men också till dels därför att många kyrkoherdar fullständigt saknar visioner inför framtiden och de menar dessutom att visionslöshet är det rätta "för då blir ingen besviken" över misslyckanden. Man tar sig för pannan. Eller som f Dag brukar påstå; "Firman vet inte längre vad den tillverkar." Det här visar också vad som händer och måste händer när två världar krockar med varandra, Mamons och Guds. Och Skriften lär oss att där visionerna saknas blir folket tygellöst.

Skälet till glädjen är att detta kommer till ytan, tystnaden bryts och de som vill fortsätta vara kristna måste nu omorientera sig. Det är tämligen självklart att kyrkoherden i det här fallet i Skarpnäck och ansvarige kyrkopolitiker inte förstår någonting. De vill inte höra. De vill inte förstå. I den meningen bär de psykopatiska drag. De ska genomföra förändringar och något annat är inte aktuellt. De vill självklart tysta kritiker eller se att de avslutar sin tjänst inom Svenska kyrkan om de nu är anställda. Kan man verkligen tro att fem präster av sju har avslutat sin anställning sedan 2016? Är det verkligen så att kyrkoherden har tagit arbetsuppgifter ifrån prästerna? Är det verkligen så att prästerna upplever att de blir utfrysta? Att de mobbas?

Innan jag reste till kära mor och äldste sonen skrev jag en blogg i ämnet, den förra, så var och en kan förstå att jag kan tro vad DAGEN skriver. Det är min glädje att att det kommit in 17 anmälningar mot Skarpnäcks församling även om jag vet att "biskopen kan inte göra någonting". Jag förmodar att facket kan tillsätta en liten utredning, men det lär inte förändra något.

Men det är gott att de blir reaktioner. Det skulle behövas på flera ställen. Fortsättning lär följa ...

Vuxenmobbning

Tänkte skriva några rader om vuxenmobbning. Inte därför att jag varit utsatt för det eller sett andra utsättas för det utan därför att SvD haft några artiklar i ämnet, Och då fick jag lära mig två nya ord.

Det första ordet är passiv aggressivitet. Kolumnen var skriven av Torbjörn Elensky den 14 mars så det är ett tag sedan. Han menar att i ett samhälle som det svensk där man helst undviker konflikter frodas den passiva aggressiviteten. Han nämner inte Svenska kyrkan i sammanhanget men exemplifierar med att någon skriver en anonyma budskap på tvättstugans anslagstavla. Men den passiva aggressiviteten eller den passivt auktoritäre finns också på arbetsplatser och i fikarummet. De är mästare på att manipulera sin omgivning. Utan att egentligen säga någonting undviker personen i fråga alla känsliga diskussioner. Taktiken är helt enkelt att tiga, att inte bemöta kritik, ha synpunkter som kan uppfattas som kan verka besvärande och inte besvara några frågor. Det går så länge det går. Om det behövs kan den passivt aggressive däremot ifrågasätta eller misstänkliggöra den frågande. Det är också vanligt att skambelägga andra oftast kritiska personer och så försöka vinna över personer på sin sida. Handlar det om en chef som ärt passivt aggressiv ska alla veta att det gäller att ställa in sig i ledet.

"I den svenska kulturen är den internaliserade disciplinen helt central, vilket jag antar är en del av vårt protestantiska arv. Du ska tro, tänka och tycka det rätta. Du ska dela vår värdegrund. Men det räcker inte att lyda, att inordna sig och hålla med om det rätta är det goda muntligen, utan du måste faktiskt själv lära dig att vilja tycka det rätta.", skriver Elensky och fortsätter:

"Avvikelser straffas med tystnad, utfrysning, ogillande  - och i bästa fall skall även detta internaliseras, till s det bränner bort allt tvivel och all kritik och du inser att det rätta och det goda är det enda, och att du faktiskt vill vara del av det, utan diskussion." Jo, jag känner igen det.

Det andra nya ordet kom så i en artikel i söndags. Det är ordet aktiv exkludering. I söndags följdes en tidigare artikel om utfrysning upp  genom en artikel om önskan att tillhöra och om mekanismerna bakom utfrysning. I en faktasammanställning angavs fem viktiga faktorer. Varje människa behöver

1.  inkludering. Det hör till det mest grundläggande för en människa att hon får känna att hon tillhör ett sammanhang. Får jag vara med?

2. acceptans från gruppen. Människan har ett behov att bli lyssnad på, få bekräftelse på att andra litar på mig och att jag kan lita på dem och deras välvilja. Finns jag?

3. att få bidra till gruppen. Det finns ett behov av att få bidra till gruppen, att vara duktig och att få vara till nytta. Det gör vardagen meningsfull. Vad kan jag göra?

4. trygghet. Det handlar om behovet av att få känna mig långsiktigt säker på min plats i gruppen. Får jag vara kvar?

5. Respekt och status. Behovet av att känna mig uppskattad som medarbetare. Har jag et värde?

Artikeln handlar sedan om en kvinna som varit utsatt för direkt vuxenmobbning. Genom att chefen och arbetsledarna använde sig av punkterna ovan lyckades de bryta ner henne på några månader. Kvinnan säger i rubriken: Utan vännerna hade det kanske slutat illa"

Det är inte roligt att veta att sådant här är vanligt i Svenska kyrkan, Sveriges farligaste arbetsplats. Det behöver vi hjälpas åt med att ställa tillrätta.

Värnamo pastorat, del 4

I morgon bitti reser jag till Stockholm då Frimodig kyrka ska planera inför höstens kyrkomöte. Det ska ventileras, diskuteras och skriva motioner. Det är alltid spännande att träffa vännerna. Själv funderar jag på ett antal motioner på temat församlingen, inte minst med tanke på situationen i Värnamo.

När jag läser Kyrkoordningen tycker jag mig se att det blir fel redan från början. Efter inledningen kommer § 2, den om församlingen. § 2 börjar med orden "Församlingen är det lokala pastorala området. Församlingens grundläggande uppgift är ..." Det är förvisso sant att riksdagen har bestämt att Svenska kyrkan ska vara territoriell, demokratisk och öppen och kanske är det det som spökar. Men är det inte märkligt att kyrkoordningen utgår från att församlingen är ett område. Är det sedan inte än märkligare att detta territorium ska fira gudstjänst ... Borde inte inledningen förtydligas något?

Kyrkoordningen slår vidare fast att församlingen är den primära enheten inom kyrkan. Men återigen vad är då församlingen? Ett territorium? En organisatorisk enhet? Församlingen ingår i regel i ett pastorat och beslutandemakten ligger i pastoratet snarare än i församlingen. Församlingen - vad det nu är för något - är knappast självbestämmande.

Jag undrar om inte begreppet församlingen måste benas upp i flera. Som det nu är går det inte att definiera. Borde det inte dels heta att pastoratet är den primära enheten och dels att församlingen är en gudstjänstgemenskap?

När jag tänker på Värnamo församlings prekära situation skulle jag gärna se att pastoratet kom till uttryck i minst tre församlingar. Förutom Värnamo församling skulle vi ha Maria församling och Johannes församling, var och en med sitt församlingsråd. Tidigare var dessa distrikt och om de kunde vara distrikt förr kan de med nuvarande kyrkoordning vara egna församlingar, det vill säga gudstjänstgemenskaper! De är gudstjänstgemenskaper idag och borde behandlas som sådana. Med det menar jag att en sådan församling behöver ha en präst och kanske också en diakon eller barn- och ungdomsledare. Det skulle räcka. En gudstjänstgemenskap med betoning på gemenskap kan hantera verksamheten med hjälp av lekmän. Om man nu måste ha någon verksamhet alls. Det är jag inte så säker på. Det som behövs är utrustade lekmän där var och en vet vad det innebär att vara en kristen. De skulle inte bara veta vad de är att vara en kristen, utan också utrustas i enlighet med vars och ens tjänst. Det betyder också att var och en får möjligheter i form av bestämmande, resurser och ansvar. Kort sagt vi skulle kunna få se en församling växa, mogna och bära frukt.

När pastoratet planerar för att allting ska minska blir det en självuppfyllande profetia. I stället för att planera att kyrkolokalen en dag ska stå tom och säljas borde man planera för att fylla den med folk! Oj, det finns så mycket som behöver förändras. Framför allt behöver man veta vad en församling är för något utöver att det är ett territorium. Församlingen är inte heller primärt en juridisk enhet. Församlingen är en gudstjänstgemenskap.

Tyvärr så stämmer inte "mina" visioner särskilt bra överens med kyrkoordningen. Inte ens inledningen eller § 2 om församlingen. Men det borde gå att få tillstånd en förändring. Vi får se hur det låter i morgon och på måndag. Om det blir någon motion och om det finns andra människor i andra nomineringsgrupper som kan tänka åt samma håll.

Under tiden är jag glad för att kunna betrakta vår koinonia som en gudstjänstgemenskap, för att inte säga församling.