Gud välsigne Göran Skytte!

Paulus skriver att "det onda som jag inte vill, det gör jag. Det goda som jag vill gör jag inte. Jag arma människa, vem ska frälsa mig från denna dödens kropp?" Han är inte ensam om att uppleva sin livssituation på det sättet. Hans tillkortakommanden är en allmänmänsklig erfarenhet. Åtminstone borde det vara en kristens erfarenhet, även om den kan se väldig olika ut.

Den kanske svåraste frågan är den om den fria viljan. Hur mycket kan jag påverka min helgelse? Jag förstår att det inte kan beror på mig själv och min egen kraft, men samtidigt, - är det möjligt att "bara" lämna allt till Gud? Kommer jag inte att utnyttja den insikten till min egen fördel? Hur ärlig kommer jag då att vara? Här finns många frågor som blir svåra. Den där boken jag berättade om Överlåtelsen åt Guds försyn gav mig nya insikter eller kanske den snarast bekräftade vad jag själv tänkt men inte vågat tro. Du kan läsa vad jag skrev tidigare genom att klicka här. 

Några grundläggande insikter är att allt jag gör är Guds vilja, med det enkla tillägget: - utom det som är synd. Jag vet att det låter som en meningslös klyscha, men det är det inte. En kristen människa har del av Gud, lär känna Gud och vet inom sig vad Gud inte önskar. Jamen, hur ska jag då förstå att jag gör det som vare sig Gud eller jag själv vill? Det var just den frågan Paulus ställde sig. Han låter oss förstå genom sina brev att vi ohjälpligt bär på en köttslig natur, en natur som står under korset, en natur som gör gärningar för vilka vi skäms. Men framför allt uppmanade han oss att "vandra i Anden" eller våga tro att det mesta vi gör faktiskt är Guds vilja. Som till exempel sova, klä oss, äta, gå till jobbet, älska, fostra barn, koppla av med ett TV-program och så vidare. Det är tragiskt att vi reducerat Guds vilja till något extra andligt, när det i själva verket handlar om livet i stort, om Guds ordningar. Patern Jean-Pierre de Cassaude menar vidare att vi behöver lära oss att acceptera sådant som oplanerade händelser, felsteg, sjukdomar och olyckor och så vidare. Vi ska inte meningslöst kämpa emot sådant utan i varje ögonblick överlåta åt oss Gud eftersom Gud alltid är närvarande.

Nu har dessa sanningar sjunkit allt djupare inom mig och därför var det med tacksamhet jag i morse läste Göran Skyttes kolumn i Svenska Dagbladet. Han har varit avsidestagen sedan 25 april, drabbad av tre hjärnblödningar och i sin kolumn berättar han om det på ett enastående sätt, ett riktigt vittnesbörd, även om han inte nämner Gud vid namn. Han berättar om sin längtan efter en radikal förvandling. Han skriver:

Jag vill att något mera radikalt ska ske i mitt liv. Jag menar inte att resa jorden runt, bo bland massajer, uppleva revolution och krig, sådant har jag gjort. Jag längtar efter en radikal förändring av mitt inre liv. Inte att bli kristen, det är jag redan. Men efter något som går ännu mera in på djupet.

Och sedan kommer den förklaring som rör mig så djupt.

Skaffa mig fasta arbetstider och rutiner. Goda vanor för mat, dryck, sömn och vila. Kanske gifta mig. Sådant som kan förefalla självklart - om man redan har det. Ett liv mera styrt av goda dygder och goda vanor.

Göran Skytte var när att dö men har fått livet på nytt. Han tackar Gud för vad han har fått vara med om och han lovar att de kommande kolumnerna kommer att handla om tacksamhet, möjlighet och förvandling. Jag tror Göran Skytte kommer att kunna tillföra svenska folket i allmänhet och svenska kristenhet i synnerhet något mycket viktigt framöver. Gud välsigne Göran Skytte!

Stiftsjurist hotar Jacob

Debatten om de sociala medierna, om deras plats, betydelse och etik har fortsatt under veckan som ligger bakom oss. Det tror jag är viktigt av det enkla skälet att de social medierna har kommit för att stanna och för att de är knutna till individer och individernas kontroll. Däri ligger också, menar jag, styrkan. Svagheten blir då förstås individen själv, individens begränsningar, trovärdighet och förmåga. Den pågående debatten pekar också på institutionens rädsla och behov av att kontrollera individen.

Det är nu några år sedan överheten varnade mig för att blogga, men nu ser jag på Jacobs blogg att att också han drabbats av stiftjuristens nit. Läs gärna vad han skrivit. Juristen utövar tämligen stor makt genom sin självskrivna roll i domkapitlet och genom sin anställning på stiftet. Hen tolkar Kyrkoordningen samtidigt som hen tjänar i ett närmast politiskt sammanhang. Kort sagt; en mycket stark ställning. Och nu hotar denne jurist med "rättsliga åtgärder", vilka de skulle vara?

Hur stort är hotet från individen? Har den i det här aktuella fallet, Svenska kyrkan, skäl att oroa sig för vad Jacob nu försöker visa? Är det så som han menar att Svenska kyrkan behöver ändra sitt tanke- och förhållningssätt? Jacob menar att de sociala medierna snarare kräver en lyssnande attityd än en förmedlande. Svenska kyrkan behöver träna sig i tålamod, i viljan att förstå och att inte kontrollera. Jag ser plötsligt framför mig att de sociala medierna snarast skulle kunna fungera som en Svenska kyrkans klagomur. Låt de sociala medierna fungera på samma sätt som kvällstidningarnas opinionsundersökningar. Varenda dag så inbjuds läsare på nätet att klicka på det svar de anser ligga närmast sanningen. Varför skulle inte människors tyckanden få kunna tjäna som remissinstans?

Nu verkar det som att Kyrkokansliet i Uppsala kvicknat till och faktiskt gjort just det; lyssnat. I en replik i Kyrkans Tidning har de kommunikationsansvariga på Kyrkans hus uttryckt viss glädje över det inträffade. Nu vill de ha ett öppet samtal. Enligt dem är huvudfrågan hur Svenska kyrkan ska kunna vara kyrka på nätet. Jag förmodar att de social medierna ingår i tänket.

Nu blir det möjligt med en fortsatt diskussion omkring social medier på Världens fest i Malmö, 7-9 september. Då hålls nämligen ett fördjupningsseminarium på temat sociala medier. I ingressen får jag veta att ungefär en halv miljard loggar in på Facebook varje dag och att Facebook har två miljoner användare i Sverige. Vidare står att läsa: "Twitter är förmodligen den bästa chansen att få ett direkt svar från en ledande politiker". Om jag då tänker något framåt kan jag inte hålla med Kristen Opinion om att detta skulle vara en pseudodebatt. Än mindre verkar journalisten Martin Larsson på Kyrkans Tidning har förstått saken när han skriver en mediekrönika där han, likt Kristen opinion, till dels reducerar twittrarnas betydelse till grupp som "tämligen distanslöst omfamnar de sociala medierna, gärna med moraliserande övertoner".

Vi får väl se vad som kommer ut av seminariet på Världens fest. Kanske inte särskilt mycket eftersom seminariet endast är en smärre yttring av ett mycket större skeende.  

Inkompetenta kyrkopolitiker

I maj månad skrev jag, under rubriken "jag skäms för det regelsystem som ska hålla prästerna på plats", om hur kyrkorådet i Gnosjö vill köpa ut min kollega Mattias Fjellander. Och det utan att ange några verkliga skäl. Nu har affären rullat vidare och Domkapitlet behandlade ärendet i torsdags. Det står nämligen i Kyrkoordningen (KO) kapitel 31 § 14 att uppsägning av präst får endast ske efter att Domkapitlet prövat ärendet. Det har kyrkorådet, med sin ordförande Anne-Marie Johansson (S), i Gnosjö struntat i. De har bara bestämt att de ska avskeda Mattias. Vad jag förstår har Mattias på ett ganska tidigt stadium varit i kontakt med stiftet för att få hjälp i hanteringen av denna för honom obegripliga situation. I vilken utsträckning det har pågått underhands kontakter mellan stiftet och församlingen vet jag inte. Jag vet bara att Mattias under resans gång stängts av från högmässorna därför att kyrkorådet i Gnosjö riktat kritik mot hans förkunnelse. Se, redan här är det dubbelfel. För det första är det inte kyrkorådets sak att ha åsikter om förkunnelsen och för det andra får de inte varsla om uppsägning med mindre än att domkapitlet informerats. Men det stannar inte där.

För det tredje kritiserar de Mattias för att han har "skvallrat" om kyrkoherdens dubbla löner. Han tjänstgjorde som konsult samtidigt som han vikarierade som kyrkoherde till en början. Men saken är den att sådana uppgifter är offentliga enligt KO kapitel 54 § 4. Däremot tycker jag man ska rikta kritik mot kyrkorådet som försöker mörka tidigare gjorda utköp och dubbla löner. Än mer ska man kritisera kyrkorådet för att de nu försöker hämnas genom att avskeda Mattias.

För det fjärde har man som det verkar på mig i ren desperation börjat lägga ord i Mattias mun som han inte sagt. Det enda skälet för att uppsägning är ju "samarbetssvårigheter", men eftersom de inte är tillräckliga så fabricerar man utsagor. I rubriken på Värnamo Nyheter i lördags säger Mattias: "Det handlar om mobbning".

Det som hände i Domkapitlet var mycket intressant. Det verkar som att ledamöterna inser att Mattias är utsatt för en kyrkopolitisk kampanj, MEN de kan ingenting göra! Alltså står det i beslutet att Domkapitlet inte har något att invända mot avskedet. Det bryter inte mot KO. Samtidigt beslutar Domkapitlet att inleda ett tillsynsärende mot kyrkorådet i Gnosjö eftersom de gått så långt utan att först ha konsulterat Domkapitlet. Enligt stiftsjuristen har något liknande aldrig tidigare skett i Växjö stift.

Varför vill kyrkorådet i Gnosjö avskeda Mattias? Kanske vill man hämnas Mattias på grund av att han avslöjade den dubbla lönen? Kanske är det kyrkopolitiskt korrekt att försöka utmönstra sådana som Mattias? Kanske har de mer att dölja? Förkunnelsen har de ju inte att göra med.

Då ska läsarna av denna blogg också veta att Mattias har tjänstgjort i våra bygder i mer än 25 år. Han är väl känd av lokalbefolkningen. Han har vigt dem. Han har döpt och konfirmerat deras barn  och begravt deras föräldrar. Det är skönt att märka att opinionen nu svänger till hans fördel. Han är nu avstängd, kommer att avskedas, men har stöd av lokalbefolkningen, biskopen och domkapitlet som inte har någon makt och av facket (inte Kyrkfack) som vill att han driver detta vidare till Arbetsdomstolen. Be gärna att han orkar stå emot erbjudandet om pengar och orkar hålla ut i denna arbetstvist. Den kan ju ta några år.

Slutsats: Vi måste få bort inkompetenta kyrkopolitiker som arbetsgivare. De i Gnosjö lär väl knappast bli omvalda. Och vad vi ska med domkapitlen till blir allt svårare att förstå.

Den falske Anders Wejryd

För några timmar sedan kom Kyrkans Tidning och den innehöll en del intressanta och kanske viktiga artiklar. I detta nummer kan vi få få veta att Kyrkokansliet satsar på HBTQ-utbildingar, lära oss hur man läser Bibeln med queer-glasögon, vem som som är den falske Anders Wejryd, vad Lunds universitet visste om Alexander Radler och hur kyrkomötet stoppade vidare forskning i den saken. Material för några bloggar med andra ord.

Jag tror jag kort börjar med den falske Anders Wejryd. Häromdagen var användandet av Facebook första nyhet i många medier. Det visade sig att vem som helst kan öppna en sida i vilket namn som helst. Och vidare att Facebook själv förfogade över alla miljarder bilder som svävar ute i rymden. Facebook har också ett system som automatiskt registrerar alla pedofiler. Om de registrerar några andra kategorier vet jag inte. 

Twitter är också ett sådant osäkert medel som ska hanteras varsamt. Det finns tydligen någon som ogenerat twittrar i president Obamas namn och det går tydligen inte att göra något åt. Hur många kapade eller falska användare det finns som levererar både det ena och det andra i alla möjliga sammanhang är det ingen som vet. Vilket värde ska vi tillmäta Facebook och Twitter? 

Det visade sig att den falske Anders Wejryd råkade vara en viss Jacob Sunnliden. Han har inte bara lagt beslag på ärkebiskopens twitter utan också på nio andra biskopars. Det är bra Jacob! På så sätt kan inte dessa adresser inte hamna i orätta händer! Eller kan de det? Det skulle ju kunna vara förödande.

Det är också gott att veta att Jacob inte har missbrukat sin ställning utan tvärtom öppet redovisat sin intention och han kommer personligen att överlämna dessa konton till respektive rättmätige innehavare. Kristen Opinion har just innan jag skriver det här kritiserat Jacob för hans sätt att väcka denna debatt. De menar att det är respektlöst. Jag håller inte med dem av det enkla skälet att debatten är nödvändig. Det inger respekt att Jacob öppet och frimodigt redovisar orsakerna till handlandet med avsikt att väcka debatt. Vad jag förstår menar han att användandet av sociala medier är viktigt. Det är däremot inte jag säker på.

Kristen Opinion beklagar att det finns biskopar som använder sig av Facebook och Twitter. Själv tänker jag att dessa sociala medier måste knytas till personer och min slutsats är för närvarande den att Svenska kyrkan inte ska ge sig på att försöka belysa hur till exempel anställda ska använda dessa medier. Måste inte social medier reserveras för individer. Är det inte användarna själva som måste ansvara för Facebook, Twitter eller bloggar? Inte ska väl institutionen eller arbetsgivaren Svenska kyrkan styra över detta? Jag har själv blivit varnad av kyrklig överhet för min blogg. "Det går inte att skilja mellan dig som präst och privatperson", säger man. Jag menar att dessa sociala medier måste ligga under vad som kallas yttrandefrihet. Låt därför Svenska kyrkan slå fast med hjälp av en etisk policy att var och en får skriva vad de vill!

Twittrar ärkebiskopen?

Det har kommit till min kännedom att någon har öppnat ett twitterkonto i ärkebiskopens namn. Jacob bloggade om det för ett par veckor sedan. Nu har det blivit rubriker i Kyrkans Tidning. Om jag har förstått saken rätt var det någon som med anledning av de sociala mediernas framfart tyckte att det var viktigt för Kyrkans Hus att ha koll på systemen, att lära sig att använda dem och att hantera dem på ett säkert sätt. För här kan ju nästan vad som helst sägas. Och det kan sägas i andras namn. Så denne någon tyckte det fanns anledning att sätt ljus på detta. Och så öppnade hen ett twitterkonto och en epostadress i ärkebiskopens namn. Och det gick ju bra.

Det gick till och med så bra att hen lär ha gjort det i några andra biskopars namn också. Bara för att saken ska bli tydlig och bara för att Kyrkans Hus kanske ska reagera och bara för att i förlängningen skydda våra biskopar.

Det ska bli lite spännande att följa utvecklingen. Hur säkra är de sociala medierna? Det verkar inte finnas några regler som förbjuder sådana här kapningar? Och om det går att skydda våra biskopar varför har det i sådana fall inte gjorts? Twitter är ju inte precis något nytt fenomen.

Nu hoppas jag detta får ett gott slut, att Kyrkans Hus löser det här. Annars får det väl bli en motion i ämnet till nästa års kyrkomöte.

Men vi fortsätter att blunda

Det är söndagskväll och Hammarby lyckades rädda en poäng borta mot Assyriska i sista sekunden. Bättre sent än aldrig, men särskilt målfarliga verkar inte Bajens forwards vara. Jag hoppas innerligt att det lossnar snart.

Sedan har jag surfat runt lite grann - på de gamla vanliga bloggarna. Ni fåpr gärna tipsa mig på några nya. Den mest intressant för närvarande tycker jag Dag Sandahls blogg är eftersom där pågår en diskussion om ämbetet, Jag visste redan för 35 år sedan att diskussionen om kvinnliga präster aldrig kommer att ta slut. Hela frågan har misskötts så till den grad att det är helt omöjligt att komma till ett avsluta. Nu kommer den upp till ytan igen och förhoppningsvis kan vi få goda samtal framöver. Svenska kyrkan behöver goda samtal i ämbetsfrågan, men också i en rad andra frågor som den om synd, etik och moral, om Kristi blodiga offer och uppståndelsen från de döda. Vi behöver omdefiniera synen på Kyrkan och församlingen inte minst efter det kommande kyrkomötets beslut om storpastoraten. För att inte tala om vår doppraxis, synen på nattvarden eller varför inte äktenskapet. Det går helt enkelt inte varse sig att tiga ihjäl dessa frågor eller driva dem som politiska. Det leder bara till elände. Tänk om kyrkopolitikerna kunde fatta det? Eller om biskoparna kunde börja säga ifrån".

När det gäller frågan om kvinnliga präster eller rättare sagt om synen på ämbetet så har tydligen Mats Rimborg i POSK:s styrelse uttalat att vi inte kan göra något åt saken eftersom det får orimliga konsekvenser. Kanske är det så man resonerar när man driver igenom vissa frågor med politisk kraft. Men det tror jag inte ett dugg på. Det olyckliga med beslutet 1958 var att

1. det aldrig reddes ut teologiskt särskilt inte ekumeniskt. Men teologiskt är det viktigt vad den allmänneliga kyrkan som vi inom Svenska kyrkan säger oss vilja tillhöra säger. Och om vi tycker att de ortodoxa och romarna har fel och vill upphöja den lutherska gemenskapen till att vara vägvisare så är det viktigt att vi får lära oss vad den lutherska kyrkan tänker om ämbetet. Det är viktigt för dem som sitter i bänkarna att tänka rätt när de hör prästen säga: "Dina synder är dig förlåtna" eller "Detta är min kropp". Jag kan än idag inte begripa varför sådant ska tigas ihjäl.

2. det var ett politiskt beslut som har följts upp med politiska maktmedel. Jag kan naturligtvis inte glömma hur vi som var tveksamma till reformen behandlades under åren 1975-1978 i Uppsala. Jag vill inte här namnge de herrar och för all del också kvinnor som trakasserade som systematiskt trakasserade oss, som vägrade oss prästvigning och karriär. Jag tror inte någon vill rota i det, men att åren präglats av politisk korrekthet behöver ingen vara okunnig om.

3. Och nu undrar prästen Annika Borg på sin blogg om kyrkan har förändrats till sitt väsen sedan vi fick kvinnliga präster. Hon hänvisar först till prästen Ulla Carin Holm som skrivit en avhandling i vilken hon menar att det inte bara är ämbetet som skiljer de båda lägren åt utan också synen på bibeln, liturgin, människosynen , ja, på hela organisationen. Vidare påminner hon om forskaren Kati Niemelä som faktiskt visar att den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland har förändrats till sitt väsen.

Under de snart 40 år jag tjänat i Svenska kyrkan har den i praktiken ändrat sig på många punkter. Jag är beredd att tro att vi idag har något annat än en kyrka. I det läget är det väl ändå rimligt att börja tala om saken. Eller är det kanske just det vi inte ska göra? Under dessa år har i stort sett all kraft lagts på manipulerandet mellan stat och kyrka, en ny bibelöversättning, en ny psalmbok, regleringar av pastoraten, ordningen för gudstjänsten, nya könsneutrala kollektböner i evangelieboken och så vidare. Och hela tiden har det sagts att "när detta är klart ska vi fördjupa oss i det andliga, i församlingens pastoral." Det blev aldrig någon förnyelse. Det blev tvärtom. Men vi fortsätter att blunda eller är det slut med det nu?

Att ta vara på allt som sker

Det kan låta befängt att blogga om synden. Men är det inte i själva verket ett fantastiskt ämne att blogga om och särskilt om den kristnes frihet från synden. Det kan också vara nyttigt med tanke på den förvirring som råder kring ämnet. Och sist men inte minst så är det väl någonting som angår varje kristen på ett högst personligt sätt i den utsträckning vi tror att Gud försöker förvandlar oss till sin Avbild. Och i den utsträckning vi har erfarenhet av synden. Jag tror att det varit tyst kring detta alldeles för länge. Vad är synd? Hur verkar den i, på eller genom oss? Kan vi övervinna synden? Hur går det till i sådana fall? Och så vidare.

I den förra bloggen återgav jag pater Caussade's inledande tankar. Han menar att Gud verkar i varje ögonblick, inte minst i de som vi uppfattar som dåliga. I varje stund är vi kallade att bejaka Guds verk och att överlämna oss till Hans vilja. "Ske din vilja". I det andra kapitlet blir paterns tes tydligare. Han skriver:

Gud verkar alltid och överallt, men det förmår endast trons öga se. 

Det betyder i grund att Gud också använder sig av våra synder. Våra misslyckanden, överträdelser och undfallenhet blir till redskap i Guds händer när han försöker förvandla oss till sin Avbild. Jag tror det måste nötas in hos oss av flera skäl. Ett skäl är att vi inte kan eller vågar tro det. Kan Gud använda mina synder? Då kan också mina synder tjäna det goda. Och inte bara det; de måste med nödvändighet tjäna Guds goda syfte med mig när jag överlämnar mig till honom. Ett annat skäl till att denna sanning behöver upprepas är den invändning Paulus själv refererar till i Romarbrevet; "Ska vi då synda för att nåden ska bli så mycket större? Bort det!" Poängen har hela tiden varit; "Ske din vilja". Det är så att säga grundvalen för våra liv och det inkluderar såväl våra förtjänster som våra synder. Jag ska följa honom med hela mitt hjärta, med allt mitt goda och med allt mitt onda. Det är då Gud verkar i våra liv. Här finns inte utrymme för att välja synden.

Många frågar efter efterföljelsens hemlighet. Hemligheten, säger patern, är att ta vara på allt det som sker oavsett vad det är. Att låta allt leda till förening med Gud. Så tänker jag återigen vilken oerhörd tillgång den allmänkyrkliga bekännelsen är, den som låter oss bekänna vår synd och bekänna vår tro. Det sker i varje högmässa. Tänk om jag bättre kunde ta tillvara alla dessa tillfällen. Men det är väl det som det handlar om. Att Gud får vara min livsinriktning. I varje stund. Och när jag syndar tar jag med också detta till Gud som i samma stund har tagit bort min skuld, renat mitt samvete och undervisat mig om sin väg.

Detta ungefär är vad de 21 första breven handlar om. I den andra delen finns det ytterligare 32 brev som mer utförligt handlar om vad ett liv i överlåtelse innebär till sitt väsen och vilka följder det får. Här tar han också upp vad som "krävs" av oss och hur vi hanterar våra prövningar.

Jag lovar inte att blogga mer om detta. Inte heller rekommenderar jag boken förbehållslöst eftersom det inte är en bok för sträckläsning eller för nya teoretiska kunskaper. Snarare skulle jag vilja se boken som bönesvar på läsarens böner.

Vill du bli fullkomlig?

Denna sommar har jag bland annat läst Överlåtelsen åt Guds försyn utgiven på Artos förlag. Boken är inte helt lätttillgänglig. Det har tagit mig några månader att inte bara läsa utan också bearbeta dess innehåll. För det första är den skriven på 1700-talet och för det andra handlar den om hur enkelt det är att bli fullkomlig.

Boken består av ett antal själavårdande brev skrivna av Patern Jean-Pierre de Caussade Sj (1675-1751). När han var 2o år gammal anslöt han sig till Jesuit-orden i Toulouse, Frankrike. 1705 prästvigdes han och verkade sedan som präst, exercitierledare och biktfader på skilda platser i Frankrike. Från och med 1741 förestod han ordenskollegierna i Pergignan och Albi för att sedan återvända till teologistuderanden i Toulouse. Men samtidigt levde han under alla år med en stark längtan efter fullkomlighet, en andlig längtan som ledde till inre brottningar och renande offer. De brev han skrev hittades på 1860-talet i ett kloster i Paris och en del av dem är samlade i denna bok.

Den första delen handlar om hur vi når fullkomlighet genom stundlig överlåtelse. Den andra delen beskriver närmare vad ett liv i överlåtelse innebär. Det här är en bok som ska läsas av dem som bär samma längtan efter fullkomlighet som patern själv. I all korthet handlar det om att Gud är närvarande i varje ögonblick. Att Gud var hos dig när du började läsa denna blogg är en sak och likaså att Gud är hos dig när du stänger av datorn. Men framför allt är Gud hos dig NU. Och det naturligtvis i hela sin fullkomlighet. När du får del av Honom får du del av Guds fullkomlighet. Jamen, säger någon det betyder väl inte att jag är fullkomlig? Naturligtvis inte i dig själv, men hur är det när du får del av Honom? Är "i honom"?

Om jag förstår patern rätt menar han att jag är i Kristus, att Gud är hos mig och att jag kan säga ja till Guds vilja och är kallad att göra det i varje ögonblick. Vid ett tillfälle visade sig ärkeängeln Gabriel för Maria. Han hälsade henne med att Guds nåd var med henne innan han kom med sin önskan. Maria svarade: "Må det ske med mig som du har sagt" ... och i det ögonblicket förverkligades Guds vilja. Gud vill att vi ska säga ja till hans vilja. Och det alltid. Detta var också Jesu bön i Getsemane: "Inte som jag vill, men som du vill ..." I den stunden får också vi del av Guds vilja, Guds fullkomlighet.

Jag läste sakta och med stigande spänning. Jag fick alltfler frågor. Vad händer med min köttsliga natur, med allt det dåliga, alla överträdelser och underlåtelser. Patern skriver också om sådant. Han menar att vi inte ska ta våra synder på så stort allvar eftersom vi då ger för mycket uppmärksamhet åt åklagaren. Om synden fortsätter att plåga oss ska vi tillåta att den korsfäster oss, det vill säga erkänna och låta oss förödmjukas som om också det är Guds vilja. Och där i bottenläget ska vi sätta vår tillit till Herren Jesus och i samma ögonblick återigen få del av Guds fullkomlighet. Detta är vår andliga övning.

Som ni förstår går det inte att göra rättvisa åt denna bok. Den är inte en studiebok i vanlig mening. Det är en hjärtebok och värdet av den står i paritet med mitt hjärtas längtan och tro. Men håll med om att ämnet som sådant är viktigt för vår tid.

Apropå DDR

Idag kom Kyrkans Tidning och den gav anledning till några reflektioner.

Det sägs att Alexander Radler har avsagt sig ämbetet. Då undrar jag; Kan man verkligen det? Med den allmänkyrkliga förståelsen och faktiskt också enligt Kyrkoordningen har han snarast på egen begäran "förklarats obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst". Men präst är han fortfarande.

Jag gladde mig över den diskussion som fördes mellan främst Gunvor Vennberg och Andreas Holmberg i samband med förra bloggen. Det var en mycket spännande diskussion om hur vi ska tolka tvåregementsläran, den som säger att vi ska lyda staten och att vi ska lyda Gud (mer än staten). Den typen av seriösa och viktiga samtal kopplade till aktuella händelser vill jag se mer av. När Kyrkans Tidning skriver att Radler avsagt sig ämbetet kan det vara på sin plats att tala om ämbetet. Vad då ämbete? Var kom det ifrån? Vem instiftade det? Vem kallade vem? Vad innebär det? Vilka kan inneha ett sådant? Är prästämbetet ett särskilt ämbete? Kan man avsäga sig det? Viktiga frågor inte minst med tanke på den ekumeniska situationen inom Svenska kyrkan. Men det är kanske för mycket begärt att vi ska få ett sådant samtal? Enligt min förståelse av allmänkyrklig tro är man döpt även om man avsäger sig dopet. På samma sätt med prästämbetet.

En annan reflektion jag gjorde när jag tog mig igenom Kyrkans Tidning handlar om kriterier för bibeltolkning. Jag var kritisk till att betrakta Annika Borgs externa kriterium för bibeltolkning när hennes avhandling landade i att mänskliga rättigheter kunde vara ett sådant. Annika själv "erkände" att hon inte sagt något om de troendes kriterier för bibeltolkning. Det var bra, men nu läser jag att Svenska "kyrkan på Pride anordnar queera bibelstudier". Jaha, och vad är det? Handlar det om att läsa Bibeln med hbtq-glasögon? Hur går det till? Och kan det verkligen vara ett relevant kriterium för bibeltolkning? Eller gäller samma sak här; att man därmed ingenting sagt om de troendes sätt att läsa Bibeln? Man kanske kunde läsa Bibeln genom ett partipolitiskt program, till exempel ett centerpartistiskt sådant? Var hamnar vi egentligen när vi lämnar allmänkyrklig tro? Bibeln är skriven av de kristna för de kristna. Den kan bara tolkas inom de ramarna och jag kan fortfarande inte förstå varför externa kriterier ska föras in i ett internt dokument.

I ljuset av ovanstående funderingar blir chefredaktörens ledare begriplig, men också avskräckande. Han talar om att evangeliet överskrider gränser och vill att det ska fortsätta göra det. Det låter bra, men ledaren blir bara ännu ett exempel på vad som händer när man lämnar den allmänkyrkliga tron. Ska det vara så svårt att förstå att Bibeln med sin kärna och stjärna ligger fast? Anders Ahlberg definierar kärnan som "det allomfattande kärleksbudet", ett helt missvisande uttryck om det inte definieras. Men det är gångbart i den stat/kyrka vi lever och verkar i. I linje med detta förstår jag också prästen Camilla Lif´s Eftertanke, reflektioner kring kommande söndag, när hon skriver att vi "behöver tänka fritt, gränslöst, vidlyftigt ..." Hur var det det stod ovan dörren till universitetsaulan i Uppsala? "Att tänka fritt är stort. Att tänka rätt är större."

Slutligen kunde jag läsa att Centerpartisten Sven Kragh vill att Svenska kyrkan registrerar de präster som som avsagt sig vigselrätten. Den som vill läsa denna olustiga motion kan klicka här. Han önskar att kyrkostyrelsen rapporterar vilka präster som avsagt sig uppdraget och redovisar från vilka stift dessa kommer. Detta apropå DDR. Kan det ha varit där vissa kyrkopolitiker lärde sig hur de ska göra för att skrämma och trakassera sina präster?