Alexander Radler prövas i sin tro

Det har skrivits en hel del om kyrkoherden Alexander Radler eftersom det nu har visat sig att han var Stasi-agent under 25 år. Han har nitiskt fungerat som angivare under längre tid än de andra agenterna. Jag länkar inte till alla möjliga media här. Den som vill kan få ganska mycket material via Anders Brogrens hemsida.

Dag Sandahl har tidigare skrivit tänkvärt om Radler. Det de flesta av er däremot inte vet är att Frimodig Kyrka genom Dag Sandahls försorg redan i maj månad skrivit en motion till Stiftsfullmäktige i Växjö stift där vi anhåller om att stiftet tillsätter en utredning med uppdrag att utreda stiftets förhållande till Östtyskland. Växjö stift har ett vänstift i det forna Östtyskland i Greifswald. I det stiftet utnämndes biskop Svens Lindegård till hedersdoktor och nuvarande biskop Jan-Olof Johansson var hans väskbärare. Nu vill vi veta allt så vårt stift kan gå vidare med hedern i behåll. Men det verkar onekligen som att Svenska kyrkan i stort har tagit intryck av kyrkan i Östtyskland. Vad jag förstår var de flesta i den kyrkan agenter så Radler var ingalunda ensam.

Nu finns det säkert många som frågar sig hur en spion samtidigt kan vara präst. Kanske kan man lika gärna vända på frågan och fråga: "Kan en präst verkligen göra sådant som Radler gjort?" Den senare frågan är i vart fall för  mig enklare att besvara. Det kanske beror på att jag är i branschen. Nu är Radler vad jag förstår, precis som jag själv var, ett tillsynsärende. Det ska bli mycket spännande att se hur Domkapitlet agerar. Blir Radler "avkragad", stannar det vid en skriftlig erinran eller går han helt fri därför att han har gått i pension? Det finns tydligen en hel del medlemmar i hans gamla församling som tycker att vi ska glömma alltihop. Med motiveringen att han är så snäll. Och det är han. Det vet jag som har talat med honom.

Dag Sandahl har ställt andra frågor. Han undrar vilka femte-kolonnerna är? Det torde finnas ett antal medarbetare till Radler vid universitetet i Lund? I Svenska kyrkan? Och på vilka andra platser? Kommer det flera avslöjanden framöver? Eller kommer det att mörkas av hänsyn till att allt är preskriberat? Eller av hänsyn till anhöriga? Den där motionen till Växjö stiftsfullmäktige kanske inte är så dum? Det är väl närmast självklart att Radler inte var ensam utan han var var insatt i ett system med vida förgreningar.

Min egen reflektion i denna vecka då Evangelieboken bär rubriken "Andlig klarsyn" och evangeliet handlar om falska profeter som kan kännas igen på frukten är mer ett konstaterande. Nu prövas Alexander Radler i sin tro. Jag utgår från att han vill vara en ärlig kristen och att han är mer beroende av Herren Jesus än någonsin. Det är inte min sak att döma. Det kan dessutom vara så att Radler är lättad efter avslöjandet. Jag önskar att det är så och att han slipper plågas av förtvivlan. Förtvivlan har aldrig frälst någon. Det är tron på Herren Jesus som frälser. Radler kan naturligtvis inte reparera vad han gjort. Han kan inte heller, lika lite som någon annan människa, frälsa sig själv. Men jag vet en som kan och jag hoppas Alexander Radler nu sätter sitt hopp till honom som har försonat hela världen med sig själv och vars blod renar ifrån all orättfärdighet.

1 Kor

Om några dagar ska jag lämna in det kompendium jag gjort till 1 Korintierbrevet. Jag har just skrivit det inledande förordet som jag publicerar här:

Det har tagit nästan tre år att ta sig igenom 1 Korintierbrevet. Tidigare har vi i tur och ordning i Värnamo kyrka gått igenom Matteusevangeliet, Apostlagärningarna, Galaterbrevet, Jakobsbrevet, 1 och 2 Thessalonikerbrevet och Markusevangeliet, vers för vers. Till min glädje har vi kunnat spela in alltsammans, sammanlagt inte mindre än 257 timmar. Tillsammans med kompendierna finnas allt utlagt på församlingens hemsida, www.varnamopastorat.se. Undantaget kan vara just 1 Korintierbrevet eftersom det i skrivande stund inte hunnits med.

1 Korintierbrevet är ett synnerligen spännande brev. Det är inte helt lättillgängligt och vi har fått ägna en hel del tid för att lära oss förstå hur Paulus ser på församlingen och det kristna livets praktiska följder. Vi har grundligt bearbetat kapitel 11 som handlar om att kvinnor ska ha något på huvudet när de ber eller profeterar. För att inte tala om den välkända versen om att kvinnan ska tiga i församlingen. Men det har varit värt mödan.

Det som blivit tydligast för mig personligen är nog det eskatologiska perspektiv Paulus konsekvent använder sig av. Det är kanske inte så konstigt. När Jesus predikade, predikade han att Guds rike har kommit. Och det är just så Paulus predikar och undervisar. Det väcker naturligtvis en rad frågor, men Paulus avhandlar dem en efter en och visar hur det nya livet, det saliga livet ska vara vägledande i allt. Samtidigt tänker jag att vår tids förkunnelse kommit långt bort ifrån ursprunget. Hur ofta hör du att Guds rike har kommit till oss? När talade prästen eller pastorn senast om vad det betyder för oss? Jag får gå till mig själv, men frågan behöver nog bearbetas av fler än mig.

De äldre kommentarerna till 1 Korintierbrevet lät sällan det eskatologiska ljuset vara vägledande. De var mer problemcentrerade och som så ofta inom liberalteologin försökte man förklara bort inte bara enstaka svårigheter i texten utan till och med hela brevet. Jag är glad att den senare forskningen kommit längre än så. Eskatologin är nödvändig för att förstå brevet och lite kunskap om antikens retorik underlättar också. Jag hoppas den här kommentaren gör det tydligt.

Jag har haft stor glädje av Raymond F. Collins kommentar som ingår i serien Sacra Pagina. Han förklarar brevets spretighet just med hjälp av retoriken. Han tycker sig urskilja sex tänkta tal med olika innehåll. De handlar om

1.      den gudomliga vishet som går långt utöver den mänskliga
2.      livet i Kristus som befriar oss från makterna
3.      hur vi ska hantera vår frihet
4.      om manligt och kvinnligt
5.      om livet i de heligas gemenskap
6.      om kroppens uppståndelse från de döda

 Med tanke på den kultur som kom till uttryck i Korint är det som om brevet var skrivet till oss västerlänningar på 2000-talet.

Öppet brev till Annika Borg

Den här bloggen var först skriven som en kommentar till förra bloggen och avsedd för kommentarsfältet där, men så växte den plus att jag tycker att ämnet är angeläget. Därför fick den eget uttrymme. Jag tror inte du misstycker. Jag är ju inte elak.

Tack i stället för ditt engagemnag och för din öppenhet. Jag tycker det är fantastiskt när mer än en röst tas på allvar och upplever nu att något sådant börjar hända bakom etablissemanget i Svenska kyrkan. Tänk om det samtalet kunde växa sig riktigt starkt. Jag längtar faktiskt efter att få in det här samtalet i Svenska kyrkan, naturligtvis beroende på att den så kallade ämbetsreformen är ett politiskt beslut, men också för att beslutet är insatt i ett mycket större sammanhang som förvisso har att göra både med genusforskningen i synnerhet och kvinnorörelsen i allmänhet. Eller varför inte dra till med den i allt överordnade, men i mitt tycke, missriktade jämlikhetsdogmen. Det har aldrig funnits något samtal övergränserna. Man har mest skrikit åt varandra ur varsitt dike. Men kära vänner; det finns en väg. Är liksom inte riktigt van vid att någon lyssnar. Etablissemanget gör det definitivt inte.

Självklart var jag inte ute efter dig, inte heller var min avsikt att tillskriva dig sådant du inte sagt. Men jag menar nog fortsatt att din avhandling är ett uttryck för ett genusperspektiv som jag ställer mig mycket tveksam till. Även om du inte har sagt något om den troendes förhållande till Bibeln framstår ändå resultatet av feministteologin som ett hot mot många bibeltroende. Kyrkan i sig skulle väl aldrig komma på tanken att införa till exempel Mänskliga rättigheter som ett kriterium för bibeltolkning!

Jag menar inte att det du gjort är otillåtet men det jag vänder mig emot är att alls blanda in genus i bibeltolkning, sett ur ett kristet perspektiv. Men jag vet väl att "vetenskap" och kristen tro måste hållas isär. Det var också det jag ville framhålla med min blogg.

För att ytterligare förstärka denna min hllning vill jag att alla ska veta att det finns en bloggprotal som heter Dagens kyrka. Du hiottar den i spalten till höger. Plus att det så småningom kommer en nättidning som går under namnet Tidskriften Evangelium. Hoppas att den kan leva upp till sitt namn. 

Dags att avskaffa genusflummet

Det är egentligen inte min rubrik utan den är hämtad från tidningen Barometern. Det tar emot varje gång jag ska skriva något emot en företeelse. Jag vill helst skriva något som kan leda vidare, helst bygga upp. Men jag har i tidigare bloggar antytt  att jag blev besviken när jag i samband med kommentaren till 1 Kor 11 och 14 dök ner i feministteologin för att få en bakgrund. Min slutsats är; Blanda inte ihop genusflumm med allmänkyrklig teologi.

Jag läste Annika Borgs avhandling som i sig har många förtjänster, men som gjorde det tydligt att feministteologin syftar till att först avslöja och dekonstruera de hierarkiska strukturerna och sedan för det att fylla begreppen med ett nytt innehåll. Det kan tyckas lovvärt tills man inser att det är Guds ordningar som är måltavlan. Hennes avhandling drar slutsatsen att vi i fortsättningen inte ska ha Bibeln som ledstjärna utan de mänskliga rättigheterna. Jag inser naturligtvis att feministteologerna vill förpassa Guds ordningar till historiens skräphög, som en känd biskop uttryckte det, men det är just på den punkten jag inte följer med. Därför måste jag betraktas som konservativ och reaktionär, något som feministteologerna kan dra nytta av. Men vad gör man?

Genusforskningen har varit oförtjänt framgångsrik och riktigt hur det har gått till kan man fundera över. När jag först läste om kvinnorörelsen och dess framväxt gladdes jag. Den förtjänade framgång som att kvinnor är lika mycket värda, ska ha rösträtt, tillgång till statliga tjänster och så vidare. Utvecklingen var oerhört positiv åtminstone fram till 1960-talet. Då hände något. Allt tycks gå i diket. Genusforskningen kom att gå hand i hand med externalismen, den rörelse som menade att de yttre faktorerna skapar människan. Inom vetenskapen råder en ständig diskussion om den vuxna människan är ett resultat av arv eller miljö, interna eller externa faktorer. Ur externalismen växte postmodernismen fram som placerade de stora berättelserna, ideologierna och institutionerna till historien. Nu skulle något nytt komma.

Historiken Yvonne Hirdman lade, 1988, till dels grunden till svensk genusforskning och var den som först började använda begreppet genussystem. Det är ett ordningssystem som innehåller ett nätverk av processer, fenomen, föreställningar och förväntningar, vilka står i förhållande till varandra, ett ganska komplicerat begrepp med andra ord. I detta system finns två bärande principer, enligt Hirdman. Den första kallar hon för "isärhållandets tabu", vilket innebär att man inte bör blanda manligt och kvinnligt. Den andra principen gäller "hierarkin", vilket betyder att mannen utgör normen för det normala. Den första principen ger legitimitet åt den andra. Därför bör forskningen ägna sig åt att undersöka och om möjligt bryta sönder förhållandet mellan man och kvinna. Könen står nu emot varandra. Hon säger: "Jag ser relationen mellan man och kvinna som en styrande och avgörande faktor i den historiska processen." "Men", kommenterar Tore Frängsmyr i sin Svenska idéhistoria, "därmed har hon gett uttryck inte för en teori, men väl för en historiesyn". Detta är enligt min mening inte vetenskap utan ideologi eller flum för att citera Barmometern. På de norska universiteten har man nu slutat med sådant flum.

Min idé med den här bloggen är inte ens att diskutera saken. Det skulle inte Paulus heller ha gjort. han skulle ha sagt "här är inte man och kvinna", här, det vill säga i Kristus. Den kristna tron placerar oss i Jesu Kristi försoning. Här är platsen för den sanna jämlikheten och den ska vi inte göra oss av med.Min önskan är att vi inte blandar samman genusforskningen och dess grundläggande principer med bibelforskningen och dess grundläggande principer.

Pastorsutbildning i Nepal

Detta är brevet jag skickade ut. Den inledande texten är hämtat från Wikipedia.


Dalit är en gemensam beteckning för en rad olika folkslag som betraktas som ”untouchable”, som de orörbara. Dalit består av blandade folkgrupper och finns överallt i södra Asien. En grupp av dessa är Khas som ursprungligen är ett bergsfolk i södra Himalaya, Nepal. Badifolket är en del av dessa. Badi betyder ”en som spelar musik” på Sanskrit och deras företräde är att dans och musik. De är mellan 40-70 000 personer i Nepal. De kallas ibland för “the untouchable among the untouchables”. De som rör vid dem betraktas som orena. De har därför under decennier tvingats sälja sig som prostituerade för att kunna försörja sig.

Badifolket kom till Nepal på 1300-talet. De fick mark och pengar för att kunna tillhandahålla konkubiner till små herradömen runt om i Nepal. I mitten på 1900-talet förlorade dessa herradömen sina rättigheter och därmed försvann också överlevnadsvillkoren för Badifolket och de tvingades till prostitiuion. År 2005 slog Högsta Domstolen fast att staten skulle bistå Badifolket med bland annat utbildningsprogram, men regeringen uppfattade det som att de ställts vid skampålen och har därför inte gjort något åt situationen. Lite har förändrats med andra ord. Badifolket står lägst bland de kaster som finns i Nepal, de är som sagt dem man inte får ha att göra med. De med högre social rang har enligt lag inte rätt att låta någon från Badhifolket komma nära dem, inte släppa någon från Badifolket innanför sina väggar. De får till exempel inte använda samma vattenpump som Badifolket. Däremot är det tillåtet att använda dem för sexuella tjänster.

Nu är det emellertid så att det sedan några år tillbaka har brutit ut en enastående väckelse i Nepal. I Nepal är enligt regeringen alla hinduer, också buddisterna och de kristna. Men sanningen är den att tusen och åter tusen omvänder sig och vill följa Jesus. Detta är naturligtvis resultatet av missionärernas goda kamp. Många har blivit martyrer, men samtidigt har Gud bekänt sig till sitt verk och väckelsen verkar just nu tillta.

I Nepal finns en pastor vid namn Raju Sundas. Han är huvudpastor i ett nätverk som numera kallas Hosanna Church Ministries, Nepal. Nätverket består av inte mindre än 500 församlingar, de flesta som ingår i nätverket är nykristna och här finns inga utbildade pastorer. Jag har redan hört ett antal vittnesbörd från Nepal, men ska inte ta plats för dem här och nu. Bara återge följande ord från Wikipedia:

En av de prostituerade säger: Under många år trodde jag att det var mitt öde att vara en prostituerad. Men nu förstår jag att Gud inte har inrättat detta system. Det är människors verk.

Nu ska jag komma till saken och skälet till min vädjan. Min gode vän Hans Sundberg har en svärson vars far, Håkan Gabrielsson, verkat som missionär med bland annat ansvar för Nepal. På så sätt har Hans varit några gånger i Nepal och undervisat. Nu har det hänt att pastor Raju bett honom om hjälp. De har inga skolade pastorer i nätverket och efter samtal har Hans inte bara fått en inbjudan utan också lovat att försöka ge honom och några av pastorerna grundläggande teologisk utbildning. Jag bifogar pastor Raju’s inbjudan i en särskild fil. Hans har talat med mig om saken och beslutat att svara pastor Raju med att vi vill ge en tre-årig teologisk utbildning till 30 av hans pastorer med start redan i november detta år. Hans har frågat mig om jag kan vara med och Värnamo församling, Svenska kyrkan har sagt sitt ja. Jag planerar att resa dit i februari för att undervisa i paulinsk teologi.

Jag kan inte se det på något annat sätt en som en Herrens skickelse att jag får vara med om detta. Hans är, efter att ha lämnat Vineyard, anställd av ett företag som kallas för C-företag, se Du kan hitta det på nätet, www.cforetaget.se. Det betyder i grund att han har startat ett eget företag men att det sker genom C-företag till dess han klarar sig själv. Han får alltså lön, men är förpliktad att lämna alla sina inkomster till C-företag. För att kunna genomföra en tre-årig teologisk utbildning i Nepal skulle han behöva dra in 15 000;- per månad under tre år. Då ingår sociala avgifter och skatt. Hur ska det gå till? Det är här du och jag kommer in.

Vi har nu möjlighet att bli direkt involverade i detta tre-årsprojekt genom vårt givande. Jag vet om en broder i Herren som har bestämt sig för att genom automatisk överföring ge en större summa under tre år för att få vara med. Jag har själv i skrivande stund gjort detsamma.  Hur är det med dig? Jag vill att du betraktar detta ”tiggarbrev” som ett erbjudande att vara med, som en del av ditt kristna liv. Med detta erbjuder jag dig också att själv, om än på egen bekostnad, följa med till Nepal och ta del av väckelsen.

I Jesus/Håkan

PS Jag vore tacksam för om du meddelade mig om du vill vara med att ge. Detta av det skälet att jag då kan se till att C-företag inte får vare sig för lite eller för mycket pengar. DS

Vill du vara med?

Nu har jag äntligen tagit mig igenom 1 Koriniterbrevet vers för vers. Det är ett långt brev och även om jag ännu inte har hållit de senaste bibelförklaringarna så är förberedelserna för dem klara. I höst ska jag göra färdigt kapitel 15 om de dödas uppståndelse och kapitel 16 som är det sista i 1 Kor. När det är färdigt har jag sannolikt förklarat 1 Kor i 65 timmar! Men vad nyttigt det är att gå igenom Skriften vers för vers. Ta tid till det och fördjupa sig i sådant man inte förstår. Det blir många aha-upplevelser på vägen. Den kanske viktigaste insikten jag gjort är att Paulus sällan diskuterar problemen med otukt, matföreskrifter eller äktenskap. I varje fall inte på samma villkor som vi andra dödliga. Paulus har ett eskatologiskt perspektiv. Det betyder att han förmedlar det himmelska idealet, precis som Jesus gjord när han förkunnade att Guds rike har kommit. I stället för att brottas till exempel med var gränserna för synd går uppmanar han oss till ett heligt liv. Jag tror att många präster och pastorer skulle ha nytta av att tillgodogöra sig det perspektivet. Vi har ju övergått från döden till livet och som tjänare och förvaltare av Guds hemligheter skulle vi ge liv åt de döda. 

Jag kommer säkert att utmanas på den punkten på ett särskilt sätt när jag tillsammans med Hans Sundberg reser till Nepal för att sätta igång en pastorsutbildning tillsammans med pastor Radju. Pastor Radju är nyckelpersonen i ett nätverk som består av 500 församlingar där alla saknar teologiska skolning. Projektet är uppskjutet något i tiden. Utbildningen skulle ha börjat i slutet av augusti, men det blir först i november och februari som vi kommer att kunna göra de sista förberedelserna. Projektet ska dessutom finansieras av dem som har pengarna, det vill säga av oss. Inte så att vi har pengarna just nu men vi ska be fram dem från den himmelska skattkammaren. Hur mycket? Tja, ungefär 30 000 svenska kronor per månad i tre års tid. Vill du vara med är du välkommen att höra av dig. Det fattas fortfarande mycket pengar.

Men den största utmaningen blir nog själva förkunnelsen. I Nepal duger inga fina utläggningar. De nepalesiska pastorerna behöver förutom en solid teologisk grund få lära sig vad de ska tänka på när deras församlingsmedlemmar behöver befrielse från avgudarna, hur de sjuka ska kunna bli friska genom förbön och   hur de ska göra när de döper och firar nattvarden. Ja, det blir sannerligen en utmaning. Paulus säger att Guds rike inte består av ord, utan i kraft.

Nu är jag inte ensam bibellärare. Det kommer doktorerade personer från andra länder, personer som ingår i Hans Sundbergs vänkrets. Det är bara nåd att jag får vara med. Mitt ämne blir paulinsk teologi och jag har att förbereda ungefär 50 lektioner. Mycket eller lite? Förmodligen lite eftersom vi också ska ägna en hel del tid själavård och förbön. Jag vet redan att jag kommer att möta problem jag aldrig trodde var möjligt. Men Jesus Kristus är inte bara densamme igår, idag och i evighet. Han är också närvarande överallt där hans ord förkunnas. Han får vara min tillflykt och hans Ande min hjälpare.

För övrigt har jag som sagt avslutat 1 Kor. Det blev ett särtryck på ämnet 1 Kor i ett genusperspektiv. Jag måste säga att den lilla feministteologi jag tillägnat mig var en besvikelse. Det jag har lärt mig håller inte måttet på långa vägar, men det får bli nästa blogg. 

Nu ska jag förbereda morgondagen; Kristi förklarings dag! Vi möts i liturgin!

Gästblogg 2: Biskop Roald N. Flemestad

Här kommer så gästblogg 2, skriven av biskopen Roald N. Flemestad. Håll till godo:

Ønsket om menneskelig fellesskap stikker dypt i oss. I det nære kan det gis oss som familie, vennekrets eller ulike former for kameratskap. I det fjerne blir det straks vanskeligere. Den sosiale enhet kan da være gitt i kraft av maktbruk eller på basis av ideologiske fremtidsvisjoner. Romerriket ville samle folkeslagene rundt keiseren og hans armé. Opplysningsfilosofene ville opprette et fornuftens verdensherredømme. Islam søker å forene alle i profetens teokratiske visjoner. I den vestlige kultur skal menneskerettighetene legge det moralske grunnlag for en felles humanitet. Det kristne alternativ er å gjøre gjeldende menneskehetens enhet som en Guds gave i Kristi kors.   Korsdøden forsoner ikke bare Gud og det falne mennesket, men den binder også menneskeheten sammen i et nådens fellesskap.

Jesus er selv opphavsmannen til dette tenkesett, da han under inntoget i Jerusalem omtalte den forestående korsfestelse med å si: «Når jeg blir løftet opp fra jorden, skal jeg dra alle til meg.» (Joh 12:32). Utsagnet markerer korstreets tvetydighet som galge og tronstol, idet den lidende Messias her fullbyrder sin kongsgjerning (Joh 19:19ff).

Samtidig hører vi gjenklangen fra Det gamle testamente. Danielsprofetien omtaler «et tre som stod midt på jorden... Treet var stort og kraftig. Det var så høyt at toppen nådde helt til himmelen og det var synlig til jordens ende.» (Dan 4:11). Likeledes oppfylles  Esaias-profetiens løfte om Jerusalems herlige fremtid: «Løft dine øyne og se deg omkring. De samler seg alle og kommer til deg. Dine sønner kommer langt borte fra. Dine døtre blir båret på armen.» (Es 60:4).

Hvem er så alle disse som her dras inn i frelsesverket? I den johannéiske teksten nevnes i det foregående ikke bare Jerusalems innbyggere, men også at Jesus for tilreisende grekere forkynner frelsen i korsdøden (Joh 12:20ff). I det følgende leser vi så at Jesus som sin siste handling før han utåndet på korset, stiftet et nytt fellesskap bestående av hans egen familie og apostelkretsen (19:25f, jfr Ap gj 1:13f).

Paulus omtaler dette fellesskap som den «Guds menighet som han vant seg ved sitt eget blod» (Ap gj 20:28), idet han forklarer at Gud på korset skapte «et nytt menneske» av jøder og grekere (Ef 2:15ff). Som konsekvens av dette inndeler Paulus nå menneskeheten i tre hoved grupper – jøder, grekere og Guds kirke (1 Kor 10:32).

Den kristne kirke utgjør altså «tertium humanum», for å bruke Augustins terminologi. I boken «Om Guds stad» fremholder han det kristne fellesskap som motstykket til det romerske imperium og dets voldsbruk, samtidig som han avviser drømmen om at en tilstand av varig fred vil kunne realiseres i denne verdens samfunnsdannelser. I syndefallets verden fremstår korstreet som menneskehetens enhetspunkt og nåden som vårt enhetsbånd. Frem til dommens dag, skriver Augustin, er Guds rike til stede i den falne verden kun som «en skygge», men ikke desto mindre kan «det himmelske Jerusalem» foregripes i Guds kirke som allerede idag er «samlet fra alle folk» og «spredt over hele verden».

Gästblogg 1: Biskop Roald N. Flemestad

Jag har tidigare berättat om Nordisk katolska kyrkan. Biskopen heter Roald N. Flemestad och han har skrivt två artiklar i den norska tidningen Dagen. Jag tycker båda var mycket läsvärda och vill gärna låta er få del av dem. Här kommer den första:

Hva binder menneskeheten sammen? Skulle man ironisere, kunne man si at limet er fenomener somIKEA og Facebook. IKEA er ikke bare en verdensomspennendevirksomhet, men også Oslos største turistattraksjonifølge antall årlig besøkende. Likeledes er Facebook et globalt medium for personlige betroelser til utallige adressater. Slik kan man se for seg en situasjon hvor digitale media og standardisert kommers uniformerer menneskeheten i kraft av antall brukere på tvers av landegrensene. Ovenstående analyseav globaliseringen er muligens et fantasifullt fremtidsscenario, men konturene er der.

Røttene til denne utvikling finner vi hos opplysningsfilosofene. Forsnart tre hundre år siden ville Rousseau skape en ny rasjonell samfunnsordning som skulle legge grunnlaget for fremskritt og lykke. Hvis fornuften får styre, mente han, vil den vise oss hvordan virkeligheten skal kunne ordnes i pakt med våre ønskemål. Men for at dette skal kunne skje, må fornuften være fri til å ordne virkeligheten på sine egne premisser. Som følge av dette forkastes familiensog kirkesamfunnenes innflytelse på samfunnslivet. Familien fordi den bygger densosiale ordning på biologiske bånd, og kirkesamfunnene fordi gudstroen forplikter mennesket på en guddommelig autoritet hinsides fornuftens analytiske mulighet. Den lykke som tidligere var lovet fra himmelen, kan imidlertid mennesket gi seg selv ved å inngå i etfellesskap av fornuftsvesener. Kant tydeliggjørdette «Prinzip der Menschheit» med forestillingen om «verdensborgeren», kosmopolittensom frigjør seg fra sin egen kulturelle identitet for så fordomsfrittå bidra til en rasjonell verdensordningsom omfatter hele menneskeheten. Politisk virksomhet fremstår da som et moralsk prosjekt for å samordne det fornuftige og det naturlige i en høyere etisk harmoni. Derved skapes et livsrom som kan bringe lykke og frihet til enkeltmennesket såvel som til menneskeheten.

Idag er det vanskelig å se at tilliten til fornuftens samfunnsformende evne har vist seg berettiget. Det moderne samfunn bygger hverken på naturlige ordninger eller fornuftsbaserte fellesskap, men består av kombinatoriske interessesammenslutninger, hvor individer ut fra nyttehensyn søker sammen i ulike relasjonsnettverk. Til tross for retorikken finnes det intet fellesskapsbånd som harmonisk holder «det hele» sammen.

Individets møte med denne «tilværelsens uutholdelige letthet» får nødvendigvis også religiøse konsekvenser. Etter frivillig å ha oppgitt sin kulturelle identitet har «verdensborgeren» også tapt fornuften som rettesnor. Rotløs står kosmopolitten uten holdepunkter for å bedømme ulike religiøse utrykk. Alt er like gyldig og derfor likegyldig. De historiske religioners «sannhet» måles på konsumentsamfunnets premisser, dvs. det er antallet «brukere» som angir den respekt som tilkommer den enkelte religion. Dette lover ikke godt for kristendommen i et sekularisert Europa. I globaliseringens tidsalder blir utfordringen for oss som kristne ernergisk å håndheve kristentroens egenart i møtet med samtidskulturens ensrettingsmekanismer.

Vilka spelregler gäller?

Nästa vecka är det dags att färdigställa motionerna till kyrkomötet. Synpunkter levereras och bearbetningar görs varje dag av Frimodig kyrkas ledamöter. De som röstat på Frimodig kyrka får sannerligen "valuta för pengarna". Det är knappast troligt att vi får igenom våra motioner eftersom dem som är flest bestämmer. Det är inte alltid goda förslag väger tyngst. Det är dem som är flest som utövar makten. Och de kräver politisk lojalitet av sina representanter.

Innan jag själv blev dömd för att lojalitetsbrott visste jag inte ens att detta brott existerade. Jag trodde det räckte med prästvigningslöftena. Och inte trodde jag att de kunde tolkas lite hur som helst. Jag vet förresten  fortfarande inte om det finns något brott som heter illojalitet. Finns det i Svea rikes lag? Står det om det i Kyrkoordningen? Ni som vet? Om inte hur ska vi då kunna veta vem som är illojal, vilka gärningar som räknas som illojalitet och vem avgör det? Domkapitlet! Det är kanske inte så konstigt att anmälningarna till Domkapitlet ökat med mer än 400 %. Och det finns ingenting som tyder på att de kommer att minska. Tvärtom tycks det vara ett bra sätt att komma åt folk. Den som vill kan alltid göra en motanmälan.

Jag läste i dagens SvD om en liknande problematik. Här handlar det om yttrandefriheten. Det visar sig inte minst i Frankrike att aktivismen använder sig av just domstolarna och att metoden fungerar. Som exempel anges hur en person som uppmanat till bojkott av israeliska varor anmäldes för att ha "uppmanat till diskriminering på grund av nationalitet, ras eller religion". Personen i fråga fälldes. I slutet av maj i år slog Frankrikes högsta domstol fast att en kvinna hade gjort sig skyldig just ovan nämnda brott. Hon hade klistrat etiketter på en juiceförpackning med med uppmaning att bojkotta israeliska varor. Det får man inte göra.

Just Frankrike är det land som på grund av sin lagstiftning (?), sin inskränkning av yttrandefriheten, plågas mest av så kallade hatbrott. Det är förbjudet att förneka förintelsen, folkmordet på armenier, diskriminering på grund av funktionshinder och så vidare. Kolumnisten Paulina Neuding syns mig förespå en liknande utveckling i Sverige. Hon skriver under rubriken Vi vill kanske ha det som i USA? Där finns inte tillstymmelsen av liknande lagstiftning. Där råder en annan, en frihetens politik. Det finns naturligtvis fördelar och nackdelar vilken väg lagstiftarna än slår in på, men vilken väg slår vi in på?

Kommer det en dag när någon predikant fälls av domkapitlet för diskriminering? Eller kanske ska jag i stället fråga: Kommer det en dag när någon anmäler en predikant till domkapitlet för diskriminering? Hur kommer en sådan dom att falla ut? Hör den för övrigt inte hemma i världslig domstol? Kommer det en dag när någon anmäler en präst eller diakon för brott mot jämställdhetslagen? Har det kanske redan hänt, men tystats ner? Är det en tidsfråga innan antalet anmälningar till domkapitlet gått upp med 700 %?

I morgon inleds en vecka i kyrkoåret under rubriken Efterföljelse. Kanske den kan ge oss några anvisningar? Kan sådana anvisningar vara gångbara i kyrkomötet eller i domkapitlen? Tror inte det om jag ska vara ärlig. Där är det andra spelregler som gäller. Fråga mig inte vilka.

Den apostoliska erfarenheten

Jaha då har man arbetat en vecka efter semester. Ibland förstår jag inte vart tiden tar vägen. Men jag förmodar att det är mångas erfarenhet att några dagar efter en välbehövlig semester så är allt som vanligt igen. Veckans höjdpunkt har nog varit att få komma tillbaka till altaret. Det är på något sätt där vi präster hör hemma.

Idag är det Apostladagen och även om Evangeliebokens texter följer med hela vecka framöver så är det bara idag som det är Apostladagen. I Värnamo kyrka har vi sedan några år tillbaka lagt vikt vid apostladagarna. De är ju några stycken under året. Helt enkelt för att påminna om att även om Svenska kyrkan viker av från vägen så finns vägen kvar, den apostoliska kyrka. Hade det inte varit lämpligt att sätta just Den apostoliska kyrkan som rubrik för veckan i stället för "Sänd mig"? Det kan vara smärtsamt att se hur de två glider isär, men det är ett oerhört viktigt konstaterande. Det är bara så, tror jag, som de apostoliska kristna kan härda ut och fortsätta att vara vid gott mod.

Vi talar ganska om den apostoliska successionen. Det brukar vålla lite diskussioner, men eftersom okunnigheten är stor blir det sällan mer än så. Och än oftare är det helt enkelt bara tyst när saken kommer på tal. Men det finns några tillhörande begrepp som också ska finnas med när vi talar om att föra det apostoliska uppdraget vidare. Jag tänker självklart på den apostoliska läran, men allt oftare på det apostoliska livet eftersom lära och liv hör samman. Vi kan ha åsikter om och i bästa fall insikter i den apostoliska läran, men borde vi inte också påminna varandra om det apostoliska livet? Paulus skriver om det och räknar upp kännetecknen på sann apostolicitet. Vi andra tystnar alltför ofta eftersom vi inte tycker oss kunna leva upp till uppdraget och lite ursäktande säger vi att vi inte kan jämföra oss med apostlarna. Och det är förstås riktigt. Men vi ska inte jämföra oss med någon annan heller för den delen. Det som i grund för övrigt kännetecknade apostlarna var att det fått del av Jesu Kristi liv och levt vidare på den grund som är Herren själv. "De lämnade allt och följde honom", skriver Lukas. Men det har ju vi också?! Herren är densamme för oss som för dem.

Dagens evangelium rubricerade jag med orden den apostoliska erfarenheten, ett för mig nytt begrepp, men bra! När vi hör om hur Jesus först besöker Simon, botar hans svärmor, undervisar folket och får yrkesfiskarna att ro ut på djupet och där kasta i näten och när vi hör om hur Simon Petrus plötsligt förstår, om så bara för en sekund, att Jesus är Gud, kan han inte annat än falla ner på inför honom. Detta är den apostoliska erfarenheten! Mötet med Jesus, insikten som förändrar vår världsbild och gör oss till lärjungar. Den erfarenheten har vi alla gjort så sant vi är hans lärjungar.

Jag går inte här in på några psykologiska detaljer kring omvändelsen utan nöjer mig bara med att konstatera att Jesus än idag förvandlar. Jag är glad över att få vara hans och apostlarna efterföljare oavsett om det är semester eller inte.

PS Predikan på Apostladagen hittar du i videofältet här intill, kanske först i morgon men ändå. DS