Skammen kan inte förlåtas, del 2

Det kan tyckas märkligt att skammen så helt har hållits undan i vår kultur när det samtidigt är så att alla har "skam i kroppen". I sin bok Från skam till självrespekt beskriver Marta Cullberg Weston olika slag av skam. Den röda, vita, svarta och rosa. Den röda består till största del av sådant jag själv orsakat. Den vita är den värsta formen eftersom den är mer eller mindre medfödd, sitter i generna så att säga. Den svarta innebär att jag har brutit med tidens normer. Jag har inte betett mig som alla andra och skäms för det. Den rosa är snarlik, men rör mer min person. Jag är inte som alla andra.

Psykoanalytikern Francis Broucek ställer upp en lista på skammens olika källor. Han menar att vi kan komma att skämmas över praktiskt taget vad som helst kring vår person - vårt utseende, våra kläder, vår kropp eller våra personlighetsdrag. Vi kan skämmas över allt som vi identifierar oss med som vår bakgrund, var familj, vår religion eller vårt hemland. Vi kan känna skam över att inte bli accepterade i vissa sammanhang, över bristande kompetens eller andra svagheter. Vi kan känna skam när vi blottställs, när vår heder smutsats eller våra gränser inte respekteras. Vi kan känna skam när vi inte lyckas leva upp till våra egna eller andras förväntningar. Vi kan känna skam över våra hemliga tankar och impulser. Allt detta kan kännas i hela kroppen och inget av det kan förlåtas eftersom det inte hör hemma i syndabekännelsen.

Det är hög tid att vi börjar lära oss att känna igen skammen och att hantera den på bästa sätt. För den går att hantera och det är vad Marta Cullberg Westons bok handlar om, en bok som jag rekommenderar till dig som känner igen dig i beskrivningen ovan.

Det stora problemet och förmodligen förklaringen till att vi inte talar om skammen, vare sig som enskilda eller som kristen gemenskap, är naturligtvis att vi skäms för den. Det sista vi önskar är att det ska avslöjas hurudana vi egentligen är. Därför utbreder sig en tystnadens kultur. Det gäller det lilla sammanhanget men också i det stora som till exempel inom Svenska kyrkan. Det finns saker vi vet aldrig kommer att uppskattas. Det är lönlöst att ta upp det därför att i slutänden bestraffas vi med skam och vår självrespekt skadas. Den kamp vi har att kämpa är därför inte bara av organisatorisk eller dogmatisk art utan det är en kamp mot andevärldens alla furstar och väldigheter. Det är gott att veta att när Jesus motades ut ur staden för att korsfästas, det mest skamfyllda av alla straff, så besegrade han också skammen genom sin uppståndelse från de döda. Prisad vare han i evighet!