Nu går jag på semester och kommer tillbaka 13 sep

Det är troligt att ni inte får er något nytt till livs förrän efter semestern. Den slutar 12 september. De första två veckorna kommer jag inte ens att ha tillgång till någon dator, men därefter. Då kommer jag väl inte kunna låta bli att ta mig en titt. Kanske hörs vi redan då.

Sammnfattningavis av de senaste bloggar:

1. "Klassiskt" kristna behöver i regel fördjupa sin självförståelse.
2. "Klassiskt" kristna behöver öva sig i att relatera till sin omgivning.
3. "Klassiskt" kristna behöver sinsemellan samtala om vad som ingår i "Traditionen".
4. "Klassiskt" kristna behöver förstå att de har en världsbild skild från de flestas.
5. "Klassiskt" kristna lever med en kunskapsteoretisk realism.
6. Gud Är

Med denna enkla blogg önkar jag er alla allt gott!

Håkan

Det är tron på Honom det handlar om

Det samtal vi för på denna blogg tror jag är ytterst väsentligt för att vi ska förstå oss själva och andra. Låt mig få fördjupa några saker.

För det första har "klassiskt" kristna svårigheter med sin samtid, men varför? Först vill jag gärna tro att "vi har rätt" och "dom har fel". Så tänker nog de flesta av "oss", men det håller inte längre att stanna där. Jag tror det är riktigt att konstatera att det handlar om två olika världsbilder som inte utan vidare går att kombinera. Det är just därför anpassningslinjen blir ohållbar. Men eftersom verkligheten bara är en så hör de bägge världsbilderna ändå ihop på något sätt. Kan man inte tänka som så att vi i stort bejakar och är överens om "den moderna världbilden" även om det förmodligen fattas en hel del också i den. Men att det som gör "den bibliska världsbilden" så annorlunda är just tron på Gud, en tro som går utöver den moderna världsbilden. Inte som ett tillägg, utan som en grundval. Det finns alltså till en viss grad en samsyn, men olikheten ligger i utgångspunkten och därför förstår vi inte varandra. Gregorius Rex (GR) ställer också frågan om det är en oförmåga hos "klassiskt" kristna att relatera till sin samsyn. Jag tror det och det är på den punkten vi måste förkovra oss. Men det kan bara ske om vi är trygga i vår tro, som han också skriver i den senaste kommentaren, inte om vi hela tiden har behov av att försvara vår världsbild. Därför är det här samtalet viktigt. Vi behöver vara mycket trygga i vår tro och lära oss att tala med vår samtid.

För det andra behöver vi med andra ord fördjupa vår självförståelse som kristna. GR menar att Skriftens tillförlitlighet förutsätter en (absurd) tro på Guds existens och att denne Guden har uppenbarat sig i Skriften. Helt rätt. Här finns ett förled som vi behöver vara medvetna om. Hur vet man att det är sant, frågar GR? Svaret torde vara att det vet vi inte, åtminstone inte i ordets vardagliga bemärkelse. Det är på denna punkt jag lyfter frågan om kunskapsteorier. Vad jag förstår finns det de teorier som säger att något objektivt faktiskt existerar. Detta är realism. Kunskap uppstår när min hjärna registrerar detta och jag upptäcker min omgivning. I samma stund inträffar "sanningen". Jag menar att Gud och Skriften faktiskt existerar och att jag tycker mig ha förstått det.

Men denna kunskapsteoretiska realism är paradoxalt nog inte längre den förhärskande, utan sedan upplysningstiden dominerar den idealistiska kunskapssynen. Den lär oss att vi inte kan veta något utanför vår hjärna. Det är hjärnan som är utgångspunkten och det vi tror oss veta måste därför bygga på förnuftets grund. Men förnuftet kan inte tro på sådant som är oförnuftigt, som till exempel humanisterna ofta påminner oss om.

Varje tänkande människa måste därför bestämma sig för hur hon förstår verkligheten. Det är just här vi fattar olika beslut. "Klassiskt" kristna utgår från den Gud som är utanför oss själva och "liberala" kristna utgår från vad som kan tänkas vara förnuftigt eller tänker mer kritiskt. Jag menar inte att jag behöver vara okritisk när det gäller tolkningen av Skriften eller andra kristna spörsmål, men min grund är att Gud har uppenbarat sig och sin vilja i Skriften. Det är ett val som jag gjort, som jag står för och visserligen kan samtala med andra om, men knappast överge. Min inställning präglas mer av tro än av kritiskt tänkande när det gäller det valet. Jag tror att alla kristna behöver tänka igenom det här och att det bör stämma till ödmjukhet inför andra. Kanske är det just bristen på val som leder till högmod.

För det tredje anar jag att GR förstår och är med på resonemanget, respekterar mitt val och själv brottas med samma frågor. GR skriver helt riktigt i en kommentar att "kristendomen" är ett helt system. Det systemet som jag kallar Traditionen kan synas och diskuteras om än inte utgångpunkten för det.

Till sist; detta att vi ska gå ut till alla folk, som också är min käpphäst, kan knappast betyda att vi ska anpassa oss till alla folk. Men självklart att vi måste kunna vara bland alla folk, visa förtroende, tillit och respekt. I "klassiskt" kristnas trospaket ingår emellertid också begreppet "omvändelse", ett begrepp som relaterar till Kristus. Det är tron Honom, som Han uppenbaras i Skriften, det handlar om. Hur den uppenbarelsen bör beskrivas är en annan sak.

Svårare än så är det inte, eller ...

Nu har jag inte skrivit på ett tag, men jag har tänkt mycket. Läser för tillfället ett flertal intressanta böcker och en av dem inspirerar mig att skriva denna blogg. Den heter Kunskapsteori och metafysik i teologin och är skriven av professorn Bengt Hägglund. Den inspirerar mig därför att jag tidigare här på bloggen hade ett spännande samtal med Gregorius Rex som bland annat handlade om utgångspunkterna för våra olika uppfattningar. Det är ju så att det alltid finns orsaker till att vi tänker och handlar som vi gör.

Vi som vill leva och verka som "klassiska" kristna har stora svårigheter därför att vi inte är i harmoni med samtiden. Och frågan är då hur mycket och till vilket pris vi ska och kan anpassa oss, - för evangeliet måste ju landa i och tas emot i vår tid. Bengt Hägglunds bok är en exposé över hur vi har tänkt genom historien. Kapitel 2 handlar om Loci-metoden och jag vill försöka förklara detta enkelt för en vanlig lekman. Metoden har sin utgångspunkt i den bibliska historien. Skriften är utgångspunkten. Från och med upplysningstiden (1700-talet) har utgångspunkten varit en annan, nämligen den så kallade vetenskapliga. Hägglund skriver emellertid: "Det är en stor skillnad mellan de vetenskapliga kunskaperna och den kristna läran, eftersom den senare bygger på förutsättningar, som är okända för vetenskapen (filosofin)."

Kyrkans utgångspunkt eller teologins förutsättningar är med andra ord hämtade från Skriften. I Skriften finns en kronologisk framställning av Guds handlande i historien, omvittnad av profeter, Jesus och hans apostlar. I Skriften får vi en förståelse av till exempel människan, den fria viljan, synden, nåden och tron. Dessa insikter, som i och för sig kan diskuteras, utgör utgångspunkten och metoden för teologiskt tänkande. Jag inser att det är just så jag tänker också, men samtiden förstår inte detta eller vill inte förstå det. Lite underligt eftersom det hela ändå bygger på en realistisk kunskapsteori, det vill säga på objektiva fakta. Skriften existerar och alla kan ta del av den.

Friedrich Schleiermacher (1768-1834) som alla moderna teologer får läsa, anges som den som bryter med detta "klassiska" sätt att tänka och handla. Han överger realismen och övergår till idealismen, som de flesta andra vid denna tid. Tänk bara på alla -ismer som nu föds. Schleiermacher tog sin utgångspunkt i "det fromma självmedvetandet" eller "den mänskliga erfarenheten". Denna idealistiska utgångspunkt gjorde att Skriftens realistiska ansågs föråldrad och naiv. Den idealistiska kom senare att betraktas som "vetenskaplig" eftersom den handlar om vad människor tycker och tänker, inte om Gud eller vad Han har gjort. Ur detta senare sätt att tänka föds också liberalteologin, den jag aldrig kunnat med.

Skälet till att sådana som jag är konservativa är helt enkelt det att vi aldrig har köpt den moderna utgångspunkten, det egna jagets utgångspunkt och metod. Det är egentligen rätt underligt eftersom det är den utgångspunkt och den metod jag och alla med mig har fostrats i. Kanske är det ändå så då, tänker jag, att Gud vill att vi ska hålla oss till Skriften och Kyrkans vittnesbörd. Svårare än så är det inte, ...

Det är lättare att vara gay

I dag börjar Pride-festivalen i Stockholm, om någon har missat det. SvD ägnar idag sju hela sidor åt ämnet och ett antal frågor inställer sig onekligen. Här tänkte jag bara fundera kring det att skribenterna sätter focus på kyrkan lika mycket som på själva ämnet, som om kyrkan ägde ett problem. Denna historiskt begripliga vinkling gör att huvudrubriken imponerar. Den säger ganska mycket. Där citeras Maria Drakenby, själv kristen och medlem i Missionskyrkan. Hon säger i rubriken:

"Det är lättare att vara gay än kristen"

Intressant och förmodligen i många fall sant. Det betyder att här har skett en förskjutning värd att lägga märke till. I avslutningen av intervjun säger hon: "Jag har funderat mycket på varför det är så." Så mycket mer framgår inte av hennes tankar, men jag predikade igår om "efterföljelsen". I veckans evangelium framgår tydligt varför det är svårt att vara lärjunge till Jesus. Hans krav är helt enkelt orimliga. Då kan vi kanske försöka göra om honom eller hans undervisning, anpassa honom till vår tid och kultur, men det är just detta jag tycker är oriktigt. Den sanna efterföljelsen måste ge Jesus rätt, erkänna Jesus och i stället bli beroende av Honom. Men det är klart att det krockar med vår tid och kultur att ge upp sig själv, när mantrat är att vi ska förverkliga oss själv, inte minst sexuelllt.

En annan helsida handlar om att hälften av trossamfunden får statliga bidrag trots att de diskriminerar homosexuella. Ordföranden i RFSL Ulrika Westerlund tycker naturligtvis att det är förskräckligt. Hon säger att "lagen förbjuder diskriminering på grund av sexuell läggning eller könstillhörighet." Därför ska de inte ha några statliga bidrag. Kyrkoministern Stefan Attefall (KD) menar att vi måste skilja mellan att vilja delta i samhällslivet kontra att ha samma åsikt som staten har. "Skulle vi ha ett system som bara ger bidrag till de som tycker som vi själva skapar vi ett totalitärt samhälle."

Med texten vill jag göra tydligt hur olyckligt det är att blanda samman stat och kyrka i vår tid och i vår kultur. Nu har det kommit till ytan och vi lär se många konfrontationer på temat framöver, inte bara i frågor om sexualitet eller vigselförordnanden.

Men jag undrar om inte många av dessa konfrontationer är onödiga. Varför inte lämna trossamfunden i fred? Varför attackera dem eller tvinga dem att göra om sina läror? Hade det inte varit bättre att visa tolerans, arbeta för verklig pluralism eller visa lite ömsesidig öppenhet?

Svenska kyrkans problem är att den vill vara en kristen kyrka, men inte förmår det. Den är både ett politiskt-religiöst organ (som vissa partier ville och arbetade för) och en kristen gemenskap. Därför är problemet inbyggt i systemet och undersökande journalister som anstränger sig lite kan visa på än det ena problemet efter det andra, allteftersom det passar. Det är svårt att vara kristen i Svenska kyrkan. Detär lättare att vara gay, sa Maria.