Boka in Seminariedagen den 3 mars

Nu har foldern kommit till vinterns för oss stora händelse. Jag klistrar här in framsidan bara för att se om tekniken fungerar och lovar att återkomma med mer information nästa år.

Julfirande både här och där

Kari och jag ber att få önska er alla en riktigt god fortsättning på julen och en god avslutning på året 2011. Det har så här långt varit dagar fyllda med bra innehåll. I år fick jag hastigt skriva en predikan på engelska och skicka ner till vännerna i Tirana. Den skulle användas på julafton i kyrkan. Till min glädje fick jag också veta att de firat jul i Bathore och kortet nedan är taget i samband med det julfirandet. Mannen till höger heter Hadji och är hjälpledare till Elona som vi sponsrar sedan några år tillbaka. För tio år sedan kom cirka 50 000 "flyktningar" till Bathore och slog upp sina bopålar. Idag finns där flera missioner, men i den rapport jag fick var de så glada för vi var de ända som ordnat med julklappar till barnen.



De har också firat jul i Pogradesh, staden i sydöstra Albanien där vi startade det Bibelläger vi nu genomfört tre år i rad. Bilden nedan är från det julfirandet. De flesta av de kvinnor ni ser på bilden är med i det bönenätverk som vi håller på att bilda. Vi ber regelbundet för varandra.

Själva firade vi julen i Värnamo kyrka. Men det började hos yngsta dottern Elisabet och hennes familj. De bjöd på en riktig julbrunch innan de for till Claes´ föräldrar i Hylletofta. Jag ledde julbönen kl 17 och deltog självklart i midnattsmässan kl 23. Efter den, jag repeterar, efter den reste vi till Skåne och till Jacob och hans familj. De sov visserligen när vi kom, men vi fick hela Juldagen tillsammans. Framåt kvällen reste vi tillbaka eftersom jag ledde Högmässan på Annandag Jul. Kari fortsatte till vår äldste son Victor och hans familj på Annandagen och kommer hem om några minuter. Jag fick stanna hem på grund av en begravning. Så kan julfirandet se ut när man är präst. Jag hade önskat mig Leif GW Perssons bok Gustavs grabb i julklapp och den fick jag också. Den har jag redan läst ut. Nu är det några dagar kvar till nästa storhelg, men jag hör nog av mig innan dess. Jag har nämligen också hunnit läsa Biskoparnas Dopbrev och det är värt några kommentarer. 

Att fanatiskt hålla fast vid Svenska kyrkan

Nu är det bara ett dygn kvar på advent. Då måste jag skynda mig att försöka åtminstone tillfälligt avsluta uppgörelsen med biskop och domkapitel. Jag ser återigen att många har läst dessa bloggar och fyra personer har hört av sig till mig personligen. En gav mig mer information, en försåg mig med senaste brevet från prosten Östlund, en undrade hur jag kan vara kvar i Svenska kyrkan och en manade mig till försiktighet. Därför vill jag säga att jag inte känner vare sig besvikelse eller bitterhet. Det som driver mig just nu är nog dels att jag i högre grad än tidigare förstår vad f Dag kallar för lögnsystemet och dels att jag upplever det som en del av min kallelse som präst att göra det känt. Det är inte mer än ett par år sedan jag personkryssades in i Stiftsfullmäktige, stiftstyrelse och kyrkomöte. Jag ser med egna ögon och hör med egna öron vad jag inte sett och hört tidigare om än hört talas om. Tidigare hörde jag mycket gnäll och kritik vänt mot kyrkan och dess ledning, men det mesta tillskrev jag kritikerna själva. Det var vidare också något som jag inte kunde göra något åt. Men nu är det annorlunda. Nu har det blivit en del av min prästkallelse att offentligt tala ut. Jag är övertygad om att Svenska kyrkan tvunget måste byta system för att inte alldeles upphöra att vara en kyrka. Låt mig få ge exempel på några sådana stora förändringar jag vill arbeta för. 

För det första att ändra kyrkomötets sammansättning, kanske gå tillbaka till det som var innan. Hälften präster/teologer och hälften lekmän + biskoparna som har utslags röst, låt säga 25 + 25 + 13 = 63 personer.

För det andra att den statliga lagen om Svenska kyrkan helt och hållet tas bort. Befria Svenska kyrkan och jämställ den med andra trossamfund i landet. Skippa samtidigt statens vigselförordnanden.

För det tredje se till att valsystemet ändras från att värdera politisk makt till att värdera teologisk sådan. 

För det fjärde slå ihop stiftsstyrelsen och domkapitlet. Vi behöver inga dubbelkommandon och särskilt inte ett politiserat domkapitel.

Sedan hoppas jag att den ena kan ge det andra varför inga fler exempel behövs här.

Prosten Östlund har den 19 december från sin sjuksäng begärt hos Luleå Domkapitel att få bli befriad från vigningstjänsten. Det gjorde mig ont att läsa brevet, men han har min fulla förståelse och mitt fulla stöd. Han anser sig vara präst också fortsättningsvis, men vill inte vara till besvär för Svenska kyrkan. Det ska bli intressant att se hur domkapitlet behandlar detta. Kan de verkligen neka honom detta? Kan de verkligen bevilja detta? Om jag har läst rätt sammanträder de den 29 februari.

Så fick jag ett brev från en före detta kvinnlig präst. Hon avsa sig ämbetet för några år sedan. Hon förundras över att jag "fanatiskt håller fast vid Svenska kyrkan". Jag tror att jag har förklarat det tidigare. Hennes slutsats blev att lämna, min blev att stanna kvar. Ett skäl till att jag stannar kvar är att 6,5 miljoner svenskar är medlemmar. Var i Sverige hittar jag ett större missionsfält? Jag känner inte att jag kan lämna alla dessa. Jag känner att jag som en oppositionell präst kan tala till dem. Har jag nu dessutom blivit invald både här och där måste jag tro att den Helige Ande har lett det så. Men då måste jag få tala också när det drabbar biskop och domkapitel. Det är möjligt att många skulle bli glada om jag lämnade Svenska kyrkan, men jag skulle inte bli det. 

Nu får det räcka för denna gång. Advent går mot sitt slut och nu vill jag se julen an. Först har vi julbön kl 17 och sedan midnattsmässa 23. Jag ser redan fram emot det. Kanske kan jag skicka en julhälsning till er under morgondagen?!

En politisk rättegång

Först vill jag bara fästa er mening på att jag har tagit bort en mening från min förra blogg. Angreppet på Biskop Johansson var inte bra. Jag måste inte bara skilja ut Domkapitlets ordförande och Biskopen, utan också personen Johansson. Biskopen är inte delad i två utan i tre. Stackaren. Nåja, jag tog bort det, men har inte ändrat någonting i sak, eftersom det nu står klart att den process jag fick gå igenom var politisk, inte teologisk. Så till saken.

Rubriken ovan skulle kunna syfta på den rättegång som de två svenska journalisterna gått igenom i Etiopien. Det sades vara en politisk rättegång. Men det är inte om dem jag tänker skriva utan om Domkapitlets sätt att driva rättegång.

Efter min förra blogg fick jag ett telefonsamtal från en kollega i Luleå stift. Han berättade för mig att Irene Gustafsson (IG) sitter både i Luleås Domkapitel och i kyrkomötet. Det var hon som målade plakat och gick ut på gatorna för att protestera när OAS-rörelsen ville ha sitt sommarmöte där. Hon är också i hög grad delaktig i hanteringen av prosten Östlund. Hon sitter nämligen i Luleå Domkapitel. Hon är socialdemokrat. Efter samtalet läste jag socialdemokraternas kyrkopolitiska program. Där står bland annat att läsa att (S) ska verka för att

Välkomna samkönade par att gifta sig i Svenska kyrkan!

Så långt är jag inte häpen. Naturligtvis får IG med innevarande system precis som vi andra verka för sin och partiets sak. Jag vill bara visa att hon verkar utifrån partiet och att det ena sedan ger det andra. IG var en av dem som drev ärendet mot prosten Östlund. Hon gjorde det utifrån partiprogrammet och så nitiskt att hon förblindades av att prosten Östlund skickat tillbaka stitt vigselförordnande på grund av sjukdom. Hon kunde inte se, inte urskilja eller när tiden kom ödmjuka sig. Viljan att ha rätt och att ge sig på dem som skickat tillbaka förordnandet var överordnat. Och det var politisk motiverat, inte pastoralt eller ens teologisk.

IG sitter också i kyrkomötet. Hon sitter i Tillsyns- och uppdragsutskottet, det utskott som behandlade min motion. Hon drev självklart saken utifrån partiprogrammet.

I Växjö Domkapitel sitter Margareta Andersson. Hon är Centerpartist, men också ordförande i Kyrkorättsutskottet, det utskott som jag sitter som ersättare i och som skulle uttala sig om min motion. I Centerpartiets program står att läsa:

att äktenskapslagstiftningen ska vara könsneutral och omfatta både homosexuella och heterosexuella par.
att borgerliga vigselförrättare inte ska kunna neka förrättning med hänvisning till personernas kön.

Eftersom jag själv varit tillsynsärende kan jag lova er att Margareta Andersson verkade utifrån sitt partiprogram. Det gjorde hon också i kyrkomötets utskott.

Slutsatsen kan bara bli den att Domkapitlet dömer utifrån politiska program. Det går inte att teologiskt motivera att Östlund eller Sunnliden ska ha skriftliga varningar för att de skickat tillbaka sina vigselförordnanden. Det går bara att motivera politiskt. Och polititken var bestämd innan rättegången började. Med andra ord en politisk rättegång. Detta ställer Biskoparna Stiglund och Johansson i mycket dålig dager och i än sämre dager när man betänker att de upphör att vara biskopar när de sitter som ordföranden i Domkapitlet. Detta är inte hedervärt. Jag tycker att vi ska avskaffa Domkapitlen. De behövs helt enkelt inte längre.

Nu går skam på torra land, del 4

Nu har jag fått Domkapitlets inkompetens bekräftad. Jag dömdes som ni vet till en skriftlig erinran därför att jag är "illojal" mot Svenska kyrkan. Det var som jag påpekade i min överklagan ett missförstånd som låg bakom Domkapitlets beslut. Biskop Johansson och stiftsjuristen la ordet "illojal" i min mun. Jag dömdes sedan mot mitt nekande. Jag anser fortfarande inte att jag har brutit mot mina prästlöften. Men jag kunde inte då veta att det fanns en dold agenda bakom Domkapitlets sätt att behandla mig. Jag bara visste att att vad jag än sa så vändes det emot mig. De ville inte lyssna och jag förvånades. Det var någonting som inte stämde med denna rättsprocess. Det var en skenprocess från början till slut. Jag kunde inte veta att det skulle betraktas som "illojalt" att skicka tillbaka ett förordnande jag ändå inte tänkte använda. Än mindre att jag skulle med detta ha brutit mina prästlöften. Känner inte Biskop Johansson mig så väl? Eller varför svek han mig? Jag visste inte att han var så bakbunden och att han upphörde att vara Biskop i samma stund han tog på sig hatten på vilken det står "Domkapitlets ordförande". Men nu har den dolda agendan uppenbarats.

Helt utan anledning har den sjuklige och 81-årige prosten André Östlund fått samma skriftliga varning som jag. Östlund har haft fyra vigslar efter att han blev sjukpensionär 1987, dock ingen vigsel efter år 2000. Han skickade tillbaka förordnandet därför att han är för sjuk för att kunna viga. Östlund fick samma erinran som jag med samma motivering den 28 mars, det vill säga två månader före mig. Jag hade inte en chans i processen därför att den var redan uppgjord. Detta är inte rättssäkert. Jag visste det. Jag kände på mig detta.

Sonen David Östlund gick i taket över att hans far har behandlats så ondskefullt. Sonen har dokumenterat hela ärendet från och med 24 mars 2010 till och med 29 oktober 2011 och skrev ett öppet julbrev till Biskop Stiglund. Det ärendet har med andra ord pågått i mer än 1 1/2 år. Det har avslutats ensidigt från Domkapitlets sida, men ser ut att fortsätta från sonens sida. Förhoppningsvis leder det till allmänt åtal. Nu har Biskop Stiglund och Domkapititlet i Luleå haft långt tid på sig att rätta till det övergrepp som uppenbarligen har begåtts, men de vill inte av ännu ej redovisade skäl. Det Biskop Stiglund har gjort är att han har försökt gjuta olja på vågorna genom att i ett personligt brev skriva till den åldrige Östlund att domen egentligen bygger på en annan grund än den redovisade. Plus att Biskopen skriver att det bara är en mild kritik, men någon ursäkt framförs inte. Domkapitlet har offentligt hängt ut prosten Östlund som illojal, som en svikare. Det är så vi ska minnas honom.

Sonen Östlund fick ett möte med Biskop Stiglund den 9 september. Han ville att de skulle göra upp i godo och att Domkapitlet skulle be om ursäkt. Sedan skulle saken vara utagerad. De samtalade i två timmar. Vad Biskopen inte sa var att Domkapitlet fyra dagar tidigare hade samtalat om debaclet, men beslutat att den skriftliga erinran ska stå fast. Biskopen hade också skrivit ett oförskämt brev till modern några dagar tidigare som inte heller omnämndes. Sonen tyckte att samtalet var hållet i en god ton och att Biskopen visade sig försående. Det var först efteråt sonen insåg att han var förd bakom ljuset. Lurad. Och än en gång gick han i taket.

Allt det här har alltså skett innan kyrkomötet 2011. Men ingen av oss visste om det därför att Domkapitlet har mörkat sitt agerande. Det är i och med detta klarlagt, svart på vitt, att (S) och (C) driver frågan på ett okristligt, rättsosäkert och våldsamt sätt. Och de som är Biskopar idag upphör att vara Biskopar när de hamnar i Domkapitlet. De vågar inte säga emot och de tar inget personligt ansvar.

Den som vill läsa kan läsa Dag Sandahls kommentar här. Ärendet är så illa skött att jag hoppas sonen drivet ärendet till allmän domstol. Jag ska gärna hjälpa till i vittnesbåset med min dokumentation.

Det finns faktiskt mer som behöver uppenbaras av eländet med vigselförordnandet. Men jag sparar det tills vidare. Nu beslutade kyrkomötet att kyrkostyrelsen ska undersöka hur man kan säkerställa att alla präster innehar ett förordnande från Kammarkollegiet. Det är bra att Dag Sandahl och Bertil Ohlsson som skrev motionen tillsammans med mig båda sitter med i kyrkostyrelsen och kan följa ärendet på nära håll. Men jag är osäker på Dags tilltänkta taktik att driva frågan att Burells motion måste fullföljas. Han menar att bara genom att göra så kan det bli uppenbart att det inte går. Jag hoppas han har rätt, för nu går skam på torra land.

Negativa tankar är farliga för självkänslan, del 3

Med hjälp av vissa statistiska uppgifter kan jag se hur många som har besökt min blogg. Det visade sig att många läst vad jag skrivit om skuld, skam och att det inte finns någon förlåtelse för skammen. Det finns ingen förlåtelse därför att skam inte är någon synd, utan snarare en trasig självbild eller självkänsla. Mycken skam, särskilt den vita, innebär att min inre röst kritiserar mig. "Jag kan inte", "jag är inget värd" eller "det blir aldrig någon ordning på mig". En sådan självbild behöver repareras. Min plågoande, den kritiska rösten, behöver visas bort. I sin bok Självkänsla på djupet, som skrevs innan boken om skuld och skam, ger Marta Cullberg Weston sju övningar som hjälper mig att kasta ut plågoanden. Jag redovisar dem här kort, men på mitt eget sätt.

1. Avslöja den negativa röstens existens.Hur är det du tänker egentligen? Hur brukar det låta? Om du blir medveten om det kommer du att känna igen anfäktelserna. Tyvärr tycker inte hjärnan om tomrummet och därför måste de negativa tankarna på sikt ersättas med andra tankar.

2. Tala positivt till dig själv.Gör en lista på dina personliga styrkor. Det är alltid svårare att vara positiv än negativ. Här krävs kraft. Som kristen kan jag tänka på hur mycket Gud älskar mig och vad det betyder att leva i Kristus. Om Gud älskar mig som jag är, måste jag acceptera det. Ersätt orden "oss" och "vi" i Ef 1:3-10 med orden "mig" och "jag". Det är en övning jag själv använt mig av.

3. Hitta en stödperson. Ta vara på din "bästis". Lyssna till dem som försöker stärka dig. Här betyder den heliga gemenskapen så mycket. I vartfall om vi godtar varandra och lär oss vad uppbyggelse är.

4. Avslöja det budskap den inre kritikern kommer med.Försök att lägga märke till när och hur anfäktelserna sätter in. Du kan så vara bättre beredd. Som kristna talar vi gärna om Guds vapenrustning, men vet vi när och hur vi ska använda den? Det går att frigöra sig från plågoandens kritik. Det kan man göra genom att dra en gräns för kritiken, genom att erkänna och tro att allt samverkar till det bästa, genom att inte jämföra sig med andra eller genom att sluta använda ordet "borde". Säg inte "Jag borde städa ..." utan säg i stället som det är: "Jag vill inte städa ..."

5. Avbryt plågoandens tjat. Du behöver lära dig att använda stoppknappen. Du måste säga: "Sluta!" Sätt i stället in de rätta och sanna orden och förbered dig på att kasta ut plågoanden.

6. Avslöja den inre kritikern.Det är nästan omöjligt att styra sina tankar, men plågoanden, eller den inre kritikern som Cullberg Weston kallar rösten är sannolikt inte din. Den rösten kommer från någon annan, från pappa, läraren, prästen eller vem det kan vara. Vem är din kritiker? Om du kan ge kritikern ett namn, "perfektionisten", "papparösten", "domaren" eller liknande fokuserar du mer konkret. Du ska inte förväxla rösten med någon annan person bara för att den kom därifrån, utan identifiera själva rösten. Cullberg Weston föreslår att man till exempel föreställer sig en fågel, en korp som sitter på axeln och pratar i örat. Var hör rösten rätteligen hemma? Om jag kunde jaga iväg den vart skulle den då ta vägen?

7. Kasta ut den inre kritikern!Säg: "Nu räcker det! Lämna mig. Jag vill vara herre i mitt eget hus." Cullberg Weston menar att man ibland får ta i lite extra och kanske ta hjälp av någon, en terapeut till exempel.

Det är märkligt att läsa sådant här eftersom det påminner så mycket om vad Jesus lär oss om befrielse. Det gäller att återknyta kontakten med det friska inom sig, att acceptera sig själv som Gud har accepterat mig i Jesus Kristus. Negativa tankar är farliga för självkänslan. Jesus talar ofta om att älska sin nästa som sig själv. De två hänger ihop. Vi kan älska trots att den andre eller jag själv inte är fullkomlig. Kärleken utspelar sig på ett annat plan.

Det finns mycket mer att säga om befrielsen och tillämpningen är alltid personlig. Men jag ville ha med det här eftersom så många läst vad jag skrivit tidigare.

Ny inriktning för KD?

Jag har jut slagit av TV:n efter att ha sett intervjun med Mats Odell, kandidat till ny partiledare för KD. Jag blev lite upplivad av det hela även om jag inte såg hela inslaget.

Det är nu kanske 15 år sedan Kari och jag blev tillfrågade om att engagera oss lite mer politiskt. Kari blev efter valet ordförande i Socialnämnden i Sävsjö och vad jag erfarit gjorde hon riktigt bra ifrån sig under två mandatperioder. När jag kom upp på vallistan kom TV 4 Jönköping farande och ställde frågor om homosexualitet. Ärlig som jag är försökte jag svara efter bästa förstånd, men några dagar senare ringde nuvarande äldreministern Maria Larsson och skällde på mig. Hon bad mig att fortsättningsvis vara tyst. Jag är inte helt säker på att det bara berodde på mitt uttalande. Det var ju faktiskt också så, vill jag minnas, att jag fick nästan lika många personkryss som hon. Om jag hade stått högre upp på listan hade jag kanske varit äldreminister. Kanske lika bra att det inte blev så. Skämt åsido var det första gången jag förstod vad partipiskan innebär. Den passar inte mig. Så mycket kan jag säga.

Sedan dess har KD ändrat inriktning alltmer bort från den kristna tron. Och nu tydligen så mycket att alla siffror pekar rakt ner. Det finns egentligen bara en sak att göra om KD ska kunna få en nystart och det är att ställa upp de två inriktningarna mot varandra, representerade av Göran Hägglund och Mats Odell. Bara på det sättet kan KD:s väljare få en ny chans. Nu är det dags att bestämma sig för vilken inriktning som ska gälla framöver. Avgörandet ska ske vid partiets stämma i Västerås den 28 januari. Det verkar på intervjun som jag såg att det kommer att bli ett spännande val. Tyvärr är det kanske så att vilken inriktning som än vinner innebär det en ytterligare försvagning av partiet. Visserligen menade Mats Odell att han kommer att göra vad han kan för att läka partiet efter den 28 januari. Lätt att säga men förmodligen svårare att förvekliga.

Hursomhelst är det som sker bra. Den inriktning och hållning partistyrelsen visat upp så här långt är meningslös. Birger Schlaug kommenterade förslaget om att införa stämpelklocka på dagis i TV-soffan denna morgon med orden: "Är det det som är kristen politik betackar jag mig". Alla som satt i soffan tyckte det var jätte roligt.

Jag har hört till kritikerna under senare år genom tystnaden. Tänk om det blir ändring på det framöver? Det är en spännande tid vi lever i - ideologiernas tid.

Skammen kan inte förlåtas, del 2

Det kan tyckas märkligt att skammen så helt har hållits undan i vår kultur när det samtidigt är så att alla har "skam i kroppen". I sin bok Från skam till självrespekt beskriver Marta Cullberg Weston olika slag av skam. Den röda, vita, svarta och rosa. Den röda består till största del av sådant jag själv orsakat. Den vita är den värsta formen eftersom den är mer eller mindre medfödd, sitter i generna så att säga. Den svarta innebär att jag har brutit med tidens normer. Jag har inte betett mig som alla andra och skäms för det. Den rosa är snarlik, men rör mer min person. Jag är inte som alla andra.

Psykoanalytikern Francis Broucek ställer upp en lista på skammens olika källor. Han menar att vi kan komma att skämmas över praktiskt taget vad som helst kring vår person - vårt utseende, våra kläder, vår kropp eller våra personlighetsdrag. Vi kan skämmas över allt som vi identifierar oss med som vår bakgrund, var familj, vår religion eller vårt hemland. Vi kan känna skam över att inte bli accepterade i vissa sammanhang, över bristande kompetens eller andra svagheter. Vi kan känna skam när vi blottställs, när vår heder smutsats eller våra gränser inte respekteras. Vi kan känna skam när vi inte lyckas leva upp till våra egna eller andras förväntningar. Vi kan känna skam över våra hemliga tankar och impulser. Allt detta kan kännas i hela kroppen och inget av det kan förlåtas eftersom det inte hör hemma i syndabekännelsen.

Det är hög tid att vi börjar lära oss att känna igen skammen och att hantera den på bästa sätt. För den går att hantera och det är vad Marta Cullberg Westons bok handlar om, en bok som jag rekommenderar till dig som känner igen dig i beskrivningen ovan.

Det stora problemet och förmodligen förklaringen till att vi inte talar om skammen, vare sig som enskilda eller som kristen gemenskap, är naturligtvis att vi skäms för den. Det sista vi önskar är att det ska avslöjas hurudana vi egentligen är. Därför utbreder sig en tystnadens kultur. Det gäller det lilla sammanhanget men också i det stora som till exempel inom Svenska kyrkan. Det finns saker vi vet aldrig kommer att uppskattas. Det är lönlöst att ta upp det därför att i slutänden bestraffas vi med skam och vår självrespekt skadas. Den kamp vi har att kämpa är därför inte bara av organisatorisk eller dogmatisk art utan det är en kamp mot andevärldens alla furstar och väldigheter. Det är gott att veta att när Jesus motades ut ur staden för att korsfästas, det mest skamfyllda av alla straff, så besegrade han också skammen genom sin uppståndelse från de döda. Prisad vare han i evighet!

Skuld och skam, del 1

Det gladde mig mycket att läsa senaste numret av Svensk Pastoraltidskrift (SPT). Kollegan Mikael Löwegren har skrivit en artikel under rubriken "Men tar vi inte för lätt på synden ...?". Detta med anledning av att vi numera mer eller mindre rationaliserat bort skriftermålet ur Högmässa. Hans motfråga, och tes får jag förmoda, är den motsatta: Han frågar: "Tar vi inte för lätt på synden med ett infogat allmänt skriftermål?" Löwegren slår istället ett slag för den enskilda själavården och bikten. Men det som gjorde mig glad är att jag får läsa om skillnaden mellan synd, skam och sår. Om Luthers stora fråga var hur ska jag finna en nådig Gud är vår tids fråga snarare hur jag kan veta att jag är älskad och att mitt liv har en mening. Men då talar vi inte längre om synd utan om skam, ett ämne vi praktiskt taget aldrig talar om. Jag citerar:

Det här berör också vår tids stora brottning med en annan problematik än syndaskulden, nämligen skammen. Känslan av allmän uselhet, av att jag inte bara har gjort fel utan är fel. Förlåtelsen är det liturgiska svaret på synden, välsignelsen är det liturgiska svaret på skammen. Blandas de samman binder vi människor itsället för att befria. Om människor i syndabekännelsen tror att de ska lägga fram sin allmänna uselhet, och dessutom får denna bekräftad genom att prästen förlåter den, förstärker vi den skam som skulle brytas.

Jag tror att Löwegren pekar på något så viktigt att han kunde skrivit mer om det. Det är nu några månader sedan jag läste tre böcker just om skam. Det började med att jag läste Marta Cullberg Westons böcker Från skam till självrespekt och Självkänsla på djupet, författade i omvänd ordning. Hon reder ut skillnaden mellan skam och skuld och hon belyser olika slag av skam. Den vanligaste formen av skam är att man helt enkelt gjort bort sig och skäms för det. Den svåraste formen är den som härrör ur inre föreställningar att vara värdelös, av det skälet att dessa fräter på människans grundläggande livskänsla. Det är lätt för vem som helst att känna igen sig i hennes beskrivningar eftersom alla har skam. Skammen är i grund något positivt, ett inre reglage som gör att vi kan fungera i våra relationer. Det är när vi överskrider gränsen som den blir negativ.

Den tredje boken jag läste är mer "vetenskaplig" och beskriver skammen som grund för depression eller som en väg till ömsesidighet. Det är psykiatern och psykoanalytikern Johan Beck-Friis som behandlat skammens natur och uppkomst, liksom dee biologiska och psykiska utveckling. Han visar på sambandet mellan svåra skamkänslor och depression. Och jag förstår att här hjälper inte syndaförlåtelsen utan endast välsignelsen.

Det ligger i skammens natur att gömma sig. Det är därför vi aldrig talar om den. Istället får den växa sig allt starkare. Här måste ske en förändring i ord och handling. Det räcker inte med ryggdunkningar och hurtiga fraser. Varje människa behöver få se att hon är skapad till ett meningsfullt liv och att vi tjänar en Gud som vill välsigna oss och vårt kall. Gammal god kristen undervisning med andra ord.

Har (S) och (C?) satt sin prägel på det svenska skolväsendet?

När kyrkomötet var samlat var bland annat frågan om skolavslutningar uppe. Det är förmodligen det som har gjort att jag varit extra öppen för skolvärlden den senaste tiden. Nu har det gått så långt att jag bara måste skriva om den svenska skolan som uppenbarligen, precis som Svenska kyrkan, befinner sig i en djup kris. Jag tar det i kronologisk ordning.

1. Vad skolavslutningarna beträffar är det ett faktum att svensk lag i paragraf 1 talar om frihet från religion. Paragraf 2 talar om frihet till religion. Om någon är förvånad rekommenderar jag Petri Kajonius bok Förunderlighet och radikalitet som handlar om ett av de mest extremaste länderna i världen. Problemet med skolavslutningarna tycks vara att de ligger utanför undervisningen. I undervisningen får nämligen ingen religiös påverkan förekomma, men avslutningarna ingår inte i undervisningen så där kan det i princip förekomma. Jag tycker Dag Sandahl formulerade det träffsäkert när han sa till rektorn: "Jag har inga problem med detta. Jag gör som jag brukar. Det är du som har problem. Hur vill du ha det?" Det vill säga skolan har problem. Nu till problem två.

2. Internatskolorna. Det är uppenbart att, inte bara Lundsbergs internatskola har problem, utan alla friskolor. Det kan inte vara en nyhet för någon att (S) och (C?) har problem med privatskolar. Jag vill inte rättfärdiggöra sådant som varit fel på våra internatskolor, men rent historiskt vet vi att vänstern har problem med friskolorna och helst vill avskaffa dem. Till detta vill jag säga att jag själv gått på internatskola, en skola som varit en av de största välsignelserna i mitt liv. Skolan grundades av prästen Peter Fjellstedt och var ägnad åt dem som ville bli präster men inte hade råd. Det var där jag lärde känna den Helige Ande och det var där kallelsen växte sig stark. Jag förordar i första hand internatskolor för alla och i andra hand privata skolor och i tredje hand kommunala. Jag tror inte att det är statens uppgift att fostra de unga, se förra bloggen. Det är föräldrarnas sak och sedan deras företrädares.

3. Jag samtalade med en god vän i veckan som ligger bakom oss. Han är lärare. Nu har han fått hoppa in som vikarie i matematik på några andra skolor. Skälet? Jo, sju av nio lärare är sjukskrivna! De orkar helt enkelt inte längre. Skolan är inte bara i kris utan sjuk. Jag ska förklara. Han har ett 20-tal elever i matematik och de uppträder håglöst. De kan inte. De vill inte. De orkar inte. De kommer knappast att klara sina mål. De som klarar sig bäst, ja till och med galant är alla invandrare. Invandrarnas föräldrar tillåter inte att deras barn slarvar med läxorna. Eller att de ständigt och jämt är ute och festar. Invandrarbarnen kan sina läxor och min gode vän sa: "Om bara några år kommer alla viktiga jobb att besättas av invandrare! Svenskarna håller inte måttet". Nu förstår jag varför vi behöver invandrarinvandring. Om någon ska kunna rädda detta land eller åtminstone dess välfärd är det invandrarna.

Han fortsatte med att berätta att den svenska skolan i jämförelse med andra länder befinner sig på samma nivå som Somalia! Det finns ändå en skillnad och det är den att i Sverige består klasserna av 20-30 mer eller mindre ointresserade elever. I Somalia kan de sitta 200 elever i skuggan av några träd. De har inte papper och penna, utan skriver i sanden. Det är dödstyst när läraren talar och de håller samma nivå som svenska elever.

Det blev en lång blogg, men jag är lite tagen. Kan det vara så att att det faktum att det svenska samhället, (S) och (C?), inte bara härskar över Svenska kyrkan utan också har satt sin prägel på det svenska skolväsendet? Jag tror jag måste fråga Värnamobon Annie Lööf.

en funderare om framtiden

På tåget hem från Stockholm igår läste jag ut Förunderlighet och radikalitet, en bok skriven av Petri Kajonius. Han gör en samhällspsykologisk analys och boken är relativt lättläst även om den är sprängfylld med faktauppgifter. Varje sida har en notapparat så det går lätt att kolla varifrån han hämtar sina påståenden.

Undersökning efter undersökning visar att Sverige i jämförelse med andra länder är mer eller mindre extremt. Det är det mest individualistiska och det mest feminiserade landet i hela världen. En förklaring är att statsformen i över hundra år har präglats av så kallad statsindividualism, det vill säga att staten gör allt vad som står i dess makt för att främja individens livsmål. I gengäld kräver staten att individen står till statens förfogande.

Den svenska samhällsmodellen kännetecknas av att individen byter ut en typ av frihet mot en annan. Individens "frigörelse" innebär frihet från tvång och gör att hon i stället kommer att kräva en annan typ av frihet, nämligen möjligheter och rättigheter. Få eller inga skyldigheter men alla rättigheter med andra ord. Det betyder att staten ska stå för skyldigheterna och individen för rättigheterna. För detta krävs ett jättelikt ingrepp av staten. Om utvecklingen ska gå åt det önskade hållet måste individen finna sig i lagar, förordningar, skatter och övervakning. Om staten ska stå för tryggheten, måste den använda sig av lagar och förordningar med mera. Denna utveckling är inte alls lagom, utan extrem.

Kajonius visar att staten har övertagit Svenska kyrkans roll när det gäller uppfostran, inte endast uppfostran av barnen utan av medborgarna! Här har vi skälet till att det bara får finnas en åsikt i taget i Sverige och varför olikheter tonas ner. Problemet är bara att staten därmed har åtagit sig ett hopplöst uppdrag. Det att fostra det onda i människan. Det finns inget samhälle i världen som har lyckats med det. Det går inte att göra om människor. Risken är när staten försöker att den använder sig av övergrepp i form av åsiktsregistrering, kontrollsystem och bestraffningar.

Kajonius visar också att i takt med att staten tar över ansvaret så minskar ansvaret hos individen. Eller negativt uttryckt; individen blir ansvarslös. Detta är lika hemst som det ovan av det skälet att den trygghet staten utlovar bara kan uppstå i det familjära sammanhanget, i människors nära relationer. Det vill säga just där ansvarstagandet undergrävs.

När vi ändå är inne på kyrkan. Annika Borg skrev en tankeväckande krönika i Kyrkans Tidning på delvis samma tema. Hon lyfter fram det faktum att vi inte har eller kommer att ha råd med vår välfärd. Hon skriver att det inte spelar någon roll om staten tänker eller vill rätt. Den kommer inte att ha råd. Det spelar ingen roll om individen kräver sin rätt för det går inte att möta kravet. Hon skriver det som ligger i luften när man läser Kajonius bok: "Krympande resurser kan få ett samhälle att moraliskt haverera. Motsättningarna mellan människor att växa. Främlingshat att öka."

Finns det några alternativ till statsindividualismen? Kan staten i framtiden leverera den välfärd den lovar? Går det att rusta sig för de svåra villkoren? Petri Kajonius och Annika Borg har några försiktiga tankar också kring det. Borg skriver: "Ett sätt att rusta sig är att inse faktum och sluta med nostalgitrippen bakåt eller överskylandet av hur läget är."

Det är inte bara greker eller italienare som behöver ta sig en funderare om framtiden. Det gäller i lika hög grad svenskarna.

Den arma Svenska kyrkan

Kom från Stockholm för 20 minuter sedan. Hittade Kyrkans tidning innanför dörren och kunde inte låta bli att slå upp intervjun med Ulla Karlsson. Jag såg rubriken "Jag ångrar ingenting" och tänkte att det var skönt att hon slutade. Sedan läste jag vidare och utan att direkt ändra uppfattning inser jag att hennes dilemma är detsamma som mitt eget. Ulla och jag har placerats i varsitt dike. Hon efter en debattartikel. Jag efter att ha verkat i mer än 30 år som en Svenska kyrkans trotjänare. Det kan vara detsamma. Problemet är inte Ullas eller mitt, utan Svenska kyrkans. Hur behandlar man folk egentligen?

Ulla säger: "Jag nådde en gräns, kände att kroppen började säga ifrån ... Tystnaden från kyrkans ledning har varit kompakt. Jag har varit väldigt ensam." Hon är inte precis den förste, om jag säger så. Vi har en kyrklig ledning som inte vågar ta ett teologiskt samtal. Som inte lyssnar och som är fullständigt underordnat (S) och (C). Det är för bedrövligt. I synnerhet som vi vet att hela (?) Västerås stift och de flesta feministteologer tycker detsamma som Ulla. Det är så ynkligt att jag saknar ord. För egen del framförde jag 50, numera har jag 60, teologiska argument för att inte ta emot ett förordnande från kammarkollegiet. Vare sig Biskop, Domkapitel, Överklagandenämnd eller kyrkomöte brydde sig ett dugg - för att vara ärlig. Överklagandenämndens utlåtande var rent patetiskt. De ville inte ens tro på det jag skrev.

Ulla fortsätter: "Människor är rädda för att säga sin mening, rädda att förlora jobbet och rädda för att bli utfrysta. Därför håller de tyst." Oh, Ulla, hur rätt har du inte? Det finns så många kollegor som skulle gjort som jag med vigselförordnandet, men öppet säger de att de inte vågar! En tystnadens kultur håller på att utbreda sig över organisationen. Jag sa det till Domkapitlet. De har öron, men de hör inte. Jag vädjar till alla kollegor och vänner som läser detta; Vi måste få ett slut på detta. Vi måste bryta kyrkopolitikernas makt annars kommer vi att gå under fullständigt. Det nuvarande systemet framstår alltmer som ett Guds straff.

Det var meningen att det skulle bli samtal om ärendet i Ullas församling, berättar hon, men så blev det inte. Kyrkoherden satte stopp för det. Det skulle skapa för mycket oro. Istället blev det en församlingskväll omkring strukturutredningen. Jag baxnar. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, förmodligen det förra.

Jag känner plötsligt att jag kan ge luft inte bara för detta utan för mycket mer. Inte därför att jag är bitter utan därför att jag älskar Kristi kyrka och hatar (för att uttrycka det bibliskt) dem som bryter ner henne. Sedan tycker jag fortfarande att det kanske var lika bra att Ulla slutade. Om inte annat så för hennes egen skull. Men i ett större sammanhang handlar det inte om henne. Eller om mig. Utan om den arma Svenska kyrkan.

Eva Spångberg - in memoriam

Så börjar ett nytt Kyrkans år, en ny vecka med nya möjligheter.

Det förra kyrkoåret avslutades (nästan) med att Kari och jag var på begravning på vårt förra tjänsteställe Hjälmseryds kyrka. Eva Spångberg begravdes i torsdags. Jag minns första gången jag mötte henne. Hon fyllde 60 år och det var på sin plats att den nye kyrkoherden uppvaktade. Hon var ensam vid tillfället och vi fick ett förtroendefyllt samtal. Samma år, på sensommaren, bröt väckelsen ut. Kyrkan var välfylld kväll efter kväll. Vi hade 35 väckelsemöten på sju veckor. Människor lämnade sig åt Gud, betryckta blev befriade och sjuka helade. Det var många som villa ha och fick förbön. En kväll alldeles i början av kampanjen såg jag Eva i bänken och bad henne vara med som förebedjare. Hon tvekade och först efteråt förstod jag varför. Ingen hade tidigare bett henne om något liknande och hon visste inte om hon dög till detta. Men det gjorde hon.

Några år senare startade vi Bibelskolan i Nya Hjälmseryd. Eva var självskriven som en av lärarna. Hon undervisade ur Gamla Testamentet, men också en hel del om Kyrkans år och i enskild självavård. Tillsammans startade vi också det förlag som hon senare tog över och på vilket allt hennes material är utgivet.

Hon var en gudabegåvad förkunnare. Lägg märke till vad jag skrev - förkunnare. Det är sant att hon var en skicklig träsnidare, men snideriet var hennes redskap. Själva budskapet satt så att säga inte i träet utan det var inskrivet i henne själv. Evangeliet blev ett med henne, hennes liv blev ett vittnesbörd och figurerna uttryckte just detta.

I torsdags var Nya Hjälmseryds kyrka än en gång praktiskt taget fullsatt. Här fanns alla de gamla trosvännerna, här fanns biskopar, präster och gamla fängelsekunder. Alla kunde lyssna till Eva och Eva lyssnade lika uppmärksamt till dem alla. Begravningsgudstjänsten leddes av Biskopen och min efterträdare Anders Griph. Eva talade ofta om "att få komma hem" och därför var det på sin plats att Inga-May Hörnberg började med att sjunga Som när ett barn kommer hem om kvällen och möts av en vänlig famn, så var det för mig att komma till Gud. Jag kände att där hörde jag hemma Sedan berättade Anders på ett utmärkt sätt om Evas liv och tjänst.

Inledningspsalmen var 223;- Jag vet en port som öppen står, där från de gyllne salar ...
Efter överlåtelsen sjön vi 561;- Glädje utan Gud ej finnes, utan Gud ej finnes frid ...
Slutpsalmen var 165;- Vår blick mot helga berget går, där Jesus, du förklarad står ...
Ute vid graven sjöng vi 277;- Så tag nu mina händer och led du mig ...

Eva fick en kallelse från Gud. Hon gjorde den fast och har nu fullbordat den. Mer än så kan en människa inte göra. Alla människor är kallade, men inte till ett och detsamma. Gemensamt för alla kallade är att kallelsen kommer från och sker i gemenskap med Gud. Kallelsen upplevs som gränslös. Uppdraget är alltid för stort. Så är det och så ska det vara eftersom det tvingar den kallade att leva nära Gud. Jag tänkte på detta när jag läste ledaren i Kyrkans Tidning där begreppet kallelse problematiserades. Försäkringskassan har ju larmat om prästernas, särskilt kyrkoherdarnas, sjukskrivningar. Problemen uppstår, menar jag, dels när kompetensen inte räcker till och dels när jag vägrar att inse det.

Eva hade en stor kallelse samtidigt som hon, i synnerhet inte under senare år, hade en särskilt stark fysik. Hon överlevde tack vare att hon levde nära Gud. Gemenskapen med Gud, Guds personliga tilltal genom evangeliets ord och genom den Helige Ande betydde mer för henne än människors förväntningar och ibland högljudda krav.

Så fullbordades Evas kallelse och så slutade Kyrkans år 2011. Slutet fylldes med minnen, tacksägelser och nya tankar.

Så börjar ett nytt Kyrkans år.

(S), (C) och halva (M)

Det kan väl knappast ha undgått läsarna av denna blogg att jag har gjort (S) och (C) till mina kyrkopolitiska motståndare. Om du missat det så vet det från och med nu. Plus att du ska lägga till halva (M). Nu undrar du kanske över skälen? När det gäller (S) tror jag de flesta förstår. Socialismen är i grund ogudaktig, anhängare av sekularismen och bedräglig. Det senare grundar jag dels på deras eget program som visar hur de ända från Hjalmar Brantings tid velat privatisera, läs marginalisera, den kristna tron. I nästan hundra år har de systematiskt undergrävt den kristna tron. Dels stadfäste Håkan Juholt själv denna linje genom att så sent som för någon månad sedan slå fast att socialdemokratisk kyrkopolitik är en del av socialdemokratisk kulturpolitik. Så enkelt var det. Vad (C) beträffar är det inte lika tydligt. Eftersom jag bara kan generalisera i en blogg vill jag dels hävda att (C) står för vad jag tidigare kallat för "hembygdskristendom" och dels hålla emot dem att de tagit (S) i hand. Tillsams kan de två styra Svenska kyrkan. Men (M) då? (M) bestämde sig för att rösta emot Burell (S) och Perers (C)när de ville "säkerställa att alla präster ska inneha ett vigselförordnande". När det sedan kom till röstning var de i grund splittrade och svek sig själva. Den som vill läsa om cirkusen kan klicka här. Nu har (M) dragit sig tillbaka och efterträdarna är då måna om att bevara den värdegrund som (M) står för. Vilken den nu är. Det diskuteras för närvarande hur den ska se ut. Jag undrar hur den kommer att se ut vad beträffande synen på äktenskapet. Sedan undrar jag förstås varför inte Bibeln och bekännelsen inte längre duger?

I dagens Svd finns en fantastiskt spännande ledare under rubriken Så tappar de mäktiga greppet. Forskaren Jim Collins har undersökt hur de faser ser ut som leder till kollaps. De är fem stycken.

1. hybris. Man tar sin ställning för given och ser den som en rättighet.
2. odisciplinerad jakt efter mer makt. Man ger sig in på områden man inte behärskar.
3. förnekelse och bortförklaringar. Man tar inte andra på allvar utan viftar bort dem.
4. fåfängt sökande efter frälsning. Allting kommer att ordna sig, om bara ...
5. kapitulation och irrelevans. De desperata greppen i fas 4 leder till fas 5.

Nu menar Collins att det åtminstone är teoretiskt möjligt att häva den nedåtgående trenden. Men att göra det är inte så enkelt. Ledaren handlar om (S) och den profana politik de driver, men jag tror att den går att överföra också till kyrkopolitiken. Den är ju en del av den profana. I sådana fall tror jag att (S), (C) och halva (M), kanske fler, befinner sig åtminstone i fas 3. Hur lång tid det tar att komma till fas 5 förtäljer inte ledaren.

För sent skall syndaren vakna.

Rubriken är inte bara föranledd av att det är Domssöndagen kommande söndag. Just nu diskuteras en frågeställning inom Växjö stift som gör mig häpen. Frågan är; Varför är det så få komministrar i Växjö stift som vill bli kyrkoherdar? Frågan emanerar förmodligen från de så kallade kyrkoherdeutbildningarna i Stockholm och Lund. Det hör till saken att alla som vill bli kyrkoherdar måste gå igenom en utbildning först. Lunds stift verkar inte ha några problem att få komministrar som går denna utbildning, förmodligen inte heller Stockholms stift, men i Växjö stift verkar det vara mer än lovligt trögt. Därför behöver nu stiftet få veta orsaken till detta. Här följer sex tänkbara orsaker:

1. För det första har vi präster blivit tjänstemän med lokal anställning. Tidigare var vi ämbetsmän under Biskopens främjande och tillsyn. Om det inte fungerade som det skulle kunde Biskopen flytta oss till annan tjänst. Det var inte så roligt, men det garanterade ändå en viss trygghet. Idag är det otryggt att vara präst och särskilt att vara kyrkoherde.

2. För det andra finns det en inbyggd spänning mellan arbetsgivaren och arbetstagare och kyrkoherden måste nog trots sin chefsställning finna sig i att vara arbetstagare. Detta är ju orsaken till att arbetsgivaren kan köpa ut inte bara komministrar utan också kyrkoherdar, ja till och med biskopar. Makten ligger i princip odelad hos kyrkopolitikerna. Vilka präster med längtan efter att följa den Jesus som kallat dem vill gå in under sådana villkor?

3. För det tredje måste varje präst som aspirerar på en kyrkoherdetjänst genomgå en utbildning. Det gäller att först bli utvald och sedan få utbildningen betald. Det finns församlingar som inte vill rekommendera vissa präster och det finns församlingar som inte vill betala de höga kostnaderna. De skickar ju sina präster till en utbildning som innebär att prästen ifråga söker sig ifrån den egna församlingen. Det blir så att säga att betala chefsutbildningar för andra församlingar än den egna.

4. För det fjärde finns det gamla systemet kvar som innebär att Domkapitlet kommer att rekommendera en av de sökanden. Det finns präster som klarat sig igenom de tre första punkterna för att sedan bara få veta av sitt eget Domkapitel att de inte är önskvärda. Jag känner sådana som förödmjukats på detta sätt och som säger att de aldrig mer ska söka någon kyrkoherdetjänst.

5. För det femte och nu får jag ta mig själv som exempel skulle jag inte ens bli behörigförklarad. Skälet är att jag inte har rätt åsikter i vissa till synes grundläggande och avgörande frågor. Jag har inte förändrats (läs; svikit mitt första prästlöfte) på samma sätt som Svenska kyrkan i övrigt. Jag vet att jag oönskad, trotjänare som jag är. Därför bli själva frågan varför jag inte sökt någon kyrkoherdetjänst närmast oförskämd. Det är troligt att fler än jag upplever denna åsiktregistrering så orättfärdig att de till och med avstår från att söka kyrkoherdetjäster.

6.För det sjätte har det under decennier pågått en politisk likriktning och omdaning av Svenska kyrkan, vägledd och genomförd av främst (S) och (C) som innebär att organisationen i många avseenden lämnat det kristna perspektivet. Därför är det märkligt att den nu frågar sig varför inte fler komministrar vill bli kyrkoherdar. Som man bäddar får man ligga. Jag tycker att komministrarna i Växjö stift är värda all heder just därför att de avstår från att legitimera den nuvarande ordningen.

Avslutningsvis: Prolemet är nu inte bara akut utan också väldigt praktiskt. Utvecklingen innebär att fel personer blir kyrkoherdar. Det vill säga samma fenomen som i kyrkomötet; när moderaterna drar sig tillbaka, flyttar socialdemokraterna fram sina ställningar. När de bekännelsetrogna prästerna avstår kyrkoherdetjänsterna, frivilligt eller ofrivilligt, blir det andra som kommer att ta dessa tjänster. Och allt pekar på att det blir värre. Nu ska vi ju har färre kyrkoherdar. Får vi dessutom sämre andliga ledare kan raset påskyndas. Det är nog inte så att bara antalet medlemmar, det vill säga sämre ekonomi och fler mögliga kyrkobyggnader är det enda problemet eller ens det största. Det största kan vara bristen på andligt ledarskap och att kyrkopolitikerna med sin teologiska otillräcklighet tar över alltmer. För sent skall syndaren vakna.

Kyrkans Tidning, nr 45/11

Har funderat några dagar på att skriva en ny blogg men inte riktigt fått till det. Men så idag kom Kyrkans Tidning och det är svårt att vara likgiltig inför den. Det är upp till läsaren av denna blogg att avgöra om det är positivt eller negativt. Jag tycker nog innerst inne att det är positivt även om jag saknar en del skribenter. Hur som helst; låt mig få kommentera en del av det som skrivits.

På sid 3 skriver den nye kolumnisten Biskopen, eller är han f.d. Biskopen (?), Lennart Koskinen under rubriken Har stress med identitet att göra? Kolumnen är föranledd av att Försäkringskassan visat att präster ligger i topp när det gäller negativ stress och depressioner. Biskop (?) Lennart är inte förvånad. Inte jag heller. Men han frågar:

Är det ett jobb att vara präst eller för den delen diakon eller biskop? Borde vi kanske tydligare skilja på kall och anställning? Även icke anställda präster är präster.

Detta passar mig bra. Det är klart att prästen är kallad! Och är han kallad är han kallad. Om han sedan är anställd är sekundärt enligt mitt sätt att se det. Apostlarna var till exempel inte anställda inom Svenska kyrkan och det gick ju bra! Men vad betyder det i frågan om vigselförordnandet? Är det rimligt att knyta statens bemyndigande till prästämbetet? Det är ju vad (S) och (C) ämnar göra. Det är väl klart att man kan vara kallad, prästvigd och anställd i Svenska kyrkan utan att ha ett vigselförordnande från en svensk sekulär stat! Hur svårt kan det bli?

Jag bläddrar till sid 15. TD i etik, Ann Heberlein skriver om parrelationer. Hon nämner att det på sistone kommit ut böcker om "lyckade skilsmässor" och avslutar på följande sätt:

Kanske behövs berättelse om det mogna äktenskapet, om par som genomlevt och överlevt inte bara en utan hundra kriser också: som kämpat för att hålla löftet om kärlek också när det varit svårt och som , kanske, kommit ut starkare på andra sidan.

Ja,men detta är ju lysande. Finns det för övrigt sådan böcker över huvud taget? Skulle de i sådana fall sälja? Tillåt mig tvivla. Men de skulle kunna betyda mycket för dem som vill leva fullt ut.

För övrigt läste jag nekrologen över min gamle församlingsbo Eva Spångberg. Hon är värd en egen blogg, kanske i morgon. Sedan läste jag Christian Braws utmärkta intervju med Peter Halldorf och och recensionen av hans senaste bok Heligt År. Avslutningsvis läste jag Karin Långström Vinges Till eftertanke, en betraktelse inför kommande söndag. Jag tyckte om den.

Kan vigselfrågan användas som hävstång

Jag har precis lagt på luren och tänkte ge er några spontana kommentarer. Jag är glad när jag tänker på i vilken grad Olle Burell (S) går på. Gång efter gång gör han det tydligt och klart att den allmänneliga Kyrkan är underordnad (S) och (C). Eller annorlunda uttryckt; kyrkomötet är överordnat. Och det är klart att i det ljuset är jag illojal och borde lämna kyrkan. Jag menar emellertid att Olle Burells och kyrkomötets verklighetsbeskrivning är falsk. Kyrkomötet som brukar kallas Svenska kyrkans "högsta beslutande organ" är faktiskt underordnat Bibeln och bekännelsen. Om nu detta bestrids kunde man väl åtminstone tänka att organisationen är underordnad Barmhärtigheten. Men icke ens det.

Du kan klicka till P1 och så själv höra inslaget. Du kommer då att höra hur Burell går på med enorm självsäkerhet. Det är just detta som gläder mig. Det blir så tydligt att vi har olika uppfattningar om verkligheten. Tänk om vigselfrågan kunde få lyfta så att den stora frågan kommer upp på bordet. Först kyrkans skiljande från staten och sedan frågan om hur vi ska förstå begreppet "demokrati" inom Svenska kyrkan. Det finns ju olika slag av demokratier och Svenska kyrkans borde kallas kyrklig demokrati till skillnad mot profan demokrati. Kanske ligger frågeställning inte så långt borta och kanske kan vigselfrågan användas som hävstång i den saken under det år som ligger framför oss.

Låt oss vara en Frimodig kyrka!

Debatt i P 1 "Människor och tro", kl 14.30

Häromdagen publicerades den intervju Värnamo Nyheter gjorde med mig. Jag läste den inte innan eftersom jag nu litar på journalisten Henrik Timner. Han berättade vad han ville skriva och jag godkände det hela. Men igår läste jag den som sagt och slogs av tanken; Har jag verkligen sagt så? Är jag så kritisk mot kyrkopolitikerna? Intervjun som bar rubriken "Sunnliden kritisk mot 'utrensningspolitik' i kyrkomöte" var ord och inga visor. Efter att ha läst den tvån gånger inser jag att just så kritisk är jag. Värnamo Nyheter gjoprde ett bra jhobb. De återgav vad jag sagt. Tyvärr får jag inte publicera intervjun här och inte går det att länka till den heller. Men ett par citat kan väl duga.

"... trots det ser han sig delvis som vinnare. Han menar att årets kyrkomöte synliggjorde det politiska spelet och det han kallar den "politiserade nya statskyran".
- Alla ledamöter från S och C gick emot mig. Det blev tydligt i debatten att man hade bestämt sig i förväg i slutna rum. Jag hade inte en chans att vinna, säger Håkan Sunnliden."

och längre ner

"Vad kyrkostyrelsen ska återkomma med är enligt Håkan Sunnliden rent tvång.
- Säkerställa betyder ju att tvinga. Alla ska rätta in sig i ledet. I debatten sa man att man "måste stämma i bäcken", säger han och fortsätter:
- De styrs av rädslor. Jag tycker kyrkan ska drivas av tron."

Idag kom så Kyrkans Tidning. Jag visste att de skulle skriva om debatten och att ärkebiskopen skulle säga ... ingenting, men inte att Susanne Wigorts Yngvesson skulle skriva under rubriken "å andra sidan". Hon har rubriken "Maktdemonstration mot dem som inte vill viga" och hon är om möjligt ännu tydligare än jag. Dessutom kan jag länka till hennes tankar. Det gör jag gärna.
Klicka här. Först kommer tidningens mer officiella kommentar eller rädsla sedan kommer Susannes kommentar. När jag klickade mig till dessa sidor såg jag att också förre chefredaktören Ingvar Laxvik fört fram tankar liknande mina. Det är klart att jag blir glad när jag läser Laxviks enkla logik. Det här passar mig bra inför morgondagens debatt i P 1 Människor och tro. Kl 14.30 ska jag än en gång möta Olle Burell (S) i en direktsändning. Den här gången har vi facit i hand. Fast inte hela eftersom frågan kommer att leva vidare.

...en underbar tid framför sig.

När man har varit borta i mer än en vecka och sedan kommer tillbaka till jobbet så har det naturligtvis samlats en del på skrivbordet. Denna dag har jag ägnat mig åt att sortera upp, reda ut, samtala och planera för morgondagen och vidare. Det känns som det blev mycket gjort. Sedan har jag gett en intervju till Värnamo Nyheter.Jag vet inte om den kommer i morgon eller när. Kanske kan jag få tag på den och publicera den här. De gjorde förresten en bra intervju i tidningen Kyrka och Folk också, nr 42/2011. Ja, det har blivit mycket av uppmärksamhet och förhoppningsvis ökar förståelsen för vår minoritetssituation och opinionen växer. Det känns faktiskt ganska hoppfullt.

Problemet är att kritikerna har rätt. Svenska kyrkan är en världslig organisation med arbetsregler som kan brytas, ob-tillägg och majoritetsbeslut. Det som kyrkopolitikerna emellertid inte tycks begripa är att Kristi Kyrka är överordnad. Svenska kyrkan är till sitt väsen något mer än en världslig organisation. Den sorterar under under den allmänneliga Kyrkan, under Bibeln och bekännelsen. Men så långt kommer man sällan eller aldrig i de politiska sammanhangen. Reformationen handlade om Sola Scriptura-principen, detta att Bibeln var överordnad påven och den romerska kyrkans tradition. Svenska kyrkan är uppbyggd på en princip som i praktiken är satt ur spel.

Nu vill makthavarna inte gärna erkänna det och med hjälp av liberalteologerna hävdar man i stället att Bibeln måste tolkas. Det låter rätt, men Bibeln kan väl knappast tolkas hur som helst? Inte anpassas till vår tid på ett sådant sätt att man upphäver dess bokstav? Men så långt går aldrig resonemangen. Fast jag tror att på samma sätt som politiken kommer att bli mer tydlig, det världsliga regementet allt aggresivare så kommer också liberalteologin att avslöjas, bli mer synlig i till exempel den nya Handbok man nu förbereder.

Detta synliggörande tycker jag är bra. Ju mörkare situationen blir desto starkare kommer tron att lysa. Kanske har den allmänneliga Kyrkan en underbar tid framför sig. Den kan bli ett riktigt bra alternativ.

För övrigt vill jag redan nu flagga för vår konferens kring smågruppsarbetet som kommer att äga rum lördagen den 3 mars 2012. Mer information kommer framöver. Det var den dagen. Nu släcker jag snart ner.

Varför blev det sådan debatt?

Tillbaka på jobbet. När jag promenerade ner funderade jag bland annat på nästa blogg. Och formulerade några ord. Väl på jobnbet såg jag kommentaren på förra bloggen. Just så som jag misstänker att en del uppfattar situationen. Mitt svar var redan givet. Men det finns många andra viktigare saker att skriva om än min ringa person.

Det har inte minst under debatten blivit väldigt tydligt för mig hur Svenska kyrkan styrs. Jag har skrivit det förr. (S) och (C) styr med järnhand. Alla beslut är i princip uppgjorda i förhand - i slutna rum. Nu inser jag att det är detta som kallas politik. Burell gjorde klart för mig att detta i hans och många andras ögon är ett "systemrätt", det vill säga just så ska det vara. Plötsligt glimmar det till för mig och jag inser att här kanske det finns ett hopp. (S) har rasat i opinionssiffrorna och (C) har inte mycket att stoltsera med. Om de kan rasa i riksdagen kan de väl rasa i kyrkomötet? Det var min enkla tanke. Tänk om det kommer en dag, förhoppningsvis snart, när (S) och (C) tappar greppet om Svenska kyrkan. Då kan mycket ändras fort. Jag tror att det är det de inser och är rädda för.

Varför blev det sådan debatt kring vigselförordnandet? Varför rör det upp sådana känslor? Kanske är det så att majoriteten - innerst inne - inte är riktigt säker på att det var bra beslut de fattade Kanske är det så att de - innerst inne - begriper att det bästa vore ett civiläktenskap. Det skulle delvis lösa problemet för Svenska kyrkan. Frågan skulle då bli rent inomkyrklig och vi skulle behöva ta upp saken på nytt. Denna gång ur ett teologiskt perspektiv. Och ett ekumeniskt sådant. Vi lär få behålla den könsneutrala vigseln och också fortsättningsvis kommer vigslarna att ingå i Kyrkohandboken, men kanske kunde det bli upp till enskilda präster att själva tänka och bestämma? Det vore välsignat. Om någon säger nej, kan väl någon annan säga ja. Om alla säger nej kanske felet är att söka någon annanstans än hos prästerna.

Fortsättning följer med andra ord.

Några kommentarer kring kyrkomötets längsta debatten

Redan innan debatten om vigselförordnandet ägde rum uppmärksammades den på olika sätt. Olle Burell och jag debatterade i Radio P 4 Uppland som jag redan berättat. Om du vill kan du höra den i efterhand. Den har fått goda betyg. En som bloggade om det hela var Stockholms domprost Åke Bonnier. Han verkar uppriktigt sagt inte förstå situationen. Han har helt snöat in på detta med vigsel av homosexuella. Har han inte fattat någonting? Jag behöver inte viga homosexuella och följaktligen inte heller skicka in vigselförordnandet för att slippa det. Begriper han inte att det är andra värden som står på spel? Vi talar ju ändå om en domprost. Vad han menar och vill var i och för sig ingen nyhet, men i bloggen går han helt enkelt både fel och för långt. Han har fått en mängd kommentarer som kan vara intressanta att läsa. Åke Bonnier kom på detta sätt att personifiera det svek kyrkomötet inte talar om men bidrar till.

Samma dag som kyrkomötet höll debatten, som blev dess längsta, skrev Tord Nordblom en artikel om saken i tidningen Dagen .

Alla vet att omröstningen om vigselförordnandet gick som förväntat, men den stora vinsten, och den kommer att bli allt tydligare, är utan tvekan att det politiska spelet synliggörs. Det betyder att oppositionen växer mot den politiserade nya statskyrkan samtidigt som den allmänneliga tron kan komma att få fäste på nytt. Den allmänneliga tron växer för övrigt hur som helst, men trivs som bäst i den sortens klimat kyrkomötet visar upp.

Kyrkans tidning Kyrkans tidning intervjuade några personer om resultatet. Inte särskilt djuplodande, men alarmerande. Tidningen Dagen skrev också innan debatten ägde rum och försökte förstå vad det hela handlar om. De lyckades ganska bra så det kan ju inte vara helt omöjligt. När beslutet var taget kommenterade de det.

Oj, vad tiden går. Nu måste jag sticka iväg. Ska ner till Kari, barn och barnbarnen i Skåne. Jag får fortsätta blogga efter helgen. Då ska jag lägga in Bengts blogg. Den får nog vara med på min klick-sida fortsättningsvis. Avsluta gärna denna bloggs läsning genom att leta fram vad han skrev i saken häromdagen.

God helg

Nu ska det säkerställas ...

Nu på morgonen har vi fattat 45 beslut. Röstningen går som tåget. Eftersom (S) och (C) har de flesta delegaterna så hörs de högst och därmed är saken klar. Det händer visserligen att det ropas "votering" emellanåt, men i sak ändras ingenting. (S) och (C) är fortfarande flest till antalet. Plöstligt är det en skog av människor runtomkring mig eller också ser det ut som ett kalhygge. Fyra beslut gick till rösträkning. Då får vi trycka på knappar. Det är kul. Stefan Aro, Frimodig kyrka, vill att Svenska kyrkan ska se över sitt förhållande till tornedalingarna. Det var faktiskt gripande att höra berättelsen därifrån. Stefan gjorde ett starkt intryck och många nickade med. Han ville inleda en försoningsprocess, men det ville inte kyrkomötet. När det ska röstas ska alla upp på tåget igen och hans vädjan för tornedalingarna avslogs med 173 röster mot 54. Och 18 avstod. Om man vill kan man så småningom se listan på hur folk röstade.

Den andra och tredje gången vi fick trycka på knappar handlade det om friare församlingstillhörighet. Men det vill kyrkomötet inte heller. 139 ville inte alls utreda frågan, 98 ville och 7 avstod. Lite intressant. Motionen har dykt upp i princip varje år och oppositionen mot nuvarande system tycks växa för varje gång. En annan motion ville att 10 % av din kyrkoavgift skulle du få ge till vilken församling som helst. Men det ville inte kyrkomötet. 148 var emot det, 83 för och 14 avstod. Nu är Strukturutredningen ute på remiss och den kommer upp nästa höst så frågan lär komma igen nästa år igen. Denna gång med kraft.

Så var det Burell-Perers motion nr 32. Den gick också till rösträkning. Burell-Perers vann med 161 mot 77. 6 avstod. Vi hade en lång debatt igår. Den varade åtminstone ett par timmar. Jag minns inte, men var naturligtvis med närvarande och engagerad hela tiden. Debatten visade på en avgrund i förståelsen av den allmänneliga Kyrkan och Svenska kyrkans förhållande till varandra. Det var faktiskt riktigt beklämmande och det är inte underligt att det ser ut som det gör. Med nuvarande system är Svenska kyrkan körd. Men det är väl ingen nyhet. Vad händer nu då med min motion? Ja, den är borta, men saken är bara i början.

Burell-Perers motion går nu till Kyrkostyrelsen och saken lär väl knappast bli lättare att behandla där. Men nästa år ska de redovisa för kyrkomötet hur det ska säkerställas att alla präster har ett vigselförordnande. Det ska bli spännande. Dag Sandahl sitter som ersättare i Kyrkostyrelsen och kan följa ärendet för vår räkning. Det är självklart att vi förlorar, men någon typ av öppning borde kunna ske. Vi får se. Det kan knappast vara rätt att Svenska kyrkan går till Kammarkollegiet och begär förordnande för sådana som inte vill ha det. Eller? Politisk makt i all ära men såsom den fungerar i kyrkomötet är den svår att motivera teologiskt. Det kan enligt min mening inte hålla i längden. Svenska kyrka kommer i strid med sig själv. Hur kan den då bestå? Här måste till betydligt radikalare lösningar i framtiden. Inte bara när det gäller vigselförordnandet utan när det gäller hela Svenska kyrkan. Men det får jag återkomma till. Snart är det lunch.

Här kommer mitt inlägg i vigselfrågan

Än har jag inte hållit mitt anförande i kyrkomötet, men jag har skrivit det. Här komme3r det ord som ord. Sedan får vi se om det låter på samma sätt i verkligheten. Jag kommer att också att hjålla ett andrahandsanförande, men det förbereder jag inte i förväg. Återkommer sent i kväll.


Biskopar och ledamöter.Det gäller möjligheten att avstå vigselförordnandet. Jag yrkar bifall till motion 2011:35. När Svenska kyrkan skildes från staten var det många som trodde att det var just det som skedde. Nu visar det sig i frågan om vigselförordnandet, att somliga vill hålla fast vid, fortsätta och förstärka relationen till staten. När staten beslutade att äktenskapet är könsneutralt valde Svenska kyrkan att anpassa sig till den nya situationen. Den nya situationen ledde till nyordning som innebär att Kammarkollegiet fortsättningsvis måste licensiera prästerna med ett särskilt förordnande. Domkapitlen och Överklagandenämnden menar återsändandet av förordnandet innebär ett brott mot den nya ordningen. Burell-Perers vill med hjälp av sin motion 2011:32 införa ett tvång för alla präster att ta emot ett sådant förordnande. Här lurar många faror. Jag vill nämna tre av dem.

Den första är det osäkra rättsläget. Det är Kammarkollegiet och inte Svenska kyrkan utfärdar förordnandet. Det utfärdas individuellt och ur statens synvinkel tas det också emot individuellt. Motion 2011:32 innebär emellertid att, av någon anledning, det inte ska gälla Svenska kyrkan. Där ska alla präster, utan undantag inneha ett förordnande. Det är inte förhållandet idag och kan knappast bli det imorgon heller. När ett fåtal präster valt att sända tillbaka sitt förordnande har några, inte alla, gjorts till tillsynsärende och behandlats olika. En fick kritik, en annan varnades samtidigt som andra gick fria. De förra anklagades, utreddes och dömdes av Domkapitlet utan rätt till någon försvarsadvokat. Redan det faktum att de gjordes till tillsyningsärenden är, enligt min mening, en övertolkning av nyordningen. Nyordningen är inte huggen i sten. Både Domkapitlet och Överklagandenämnden skriver att ordningarna inom Svenska kyrkan förändras över tid. Det får väl då också gälla framtiden. Att i ett sådant läge knyta Kammarkollegiets förordnande till prästens ämbete och tjänst leder fel.

Nu till den andra faran. Överklagandenämnden stryker med emfas under att förordnandet är en ordningsfråga, det vill säga inte en lärofråga. Kyrkorättsutskottet skriver däremot ”att det kan anses ligga i prästens uppdrag att utföra kyrkliga handlingar”. Det anser jag också. Det är självklart, men de kyrkliga handlingarna ska inte stå och falla med Kammarkollegiets välvilja. När motionärerna till 2011:32 vill knyta förordnandet till prästens ämbete och tjänst blir ordningsfrågan plötsligt i praktiken en lärofråga och därmed är de vackra orden om rum för olika äktenskapssyner borta. Vi måste därför undvika att knyta Kammarkollegiets förordnande till ämbetet. Men inte så i motion 2011:32 bär rubriken: ”Alla präster skall …” Och än en gång grundar sig tanken på nyordningen.

Men nyordningen kan tolkas på andra sätt. När vi behandlade ärendet i Kyrkorättsutskottet stod det klart att det inte finns några kyrkorättsliga hinder för att bifalla motion 2011:35. Jag vill särskilt lyfta fram denna möjlighet eftersom den inte alls framkommer i betänkandet. Låt inte nyordningen gå från att vara en ordningsfråga till att i praktiken bli en lärofråga och sedan en lag som leder till att den enskilde inte längre får tänka eller välja själv.

Den tredje faran är att motion 2011:32 leder till en oönskad missunnsamhet. Det ska nu säkerställas att alla präster måste ha ett vigselförordnande från Kammarkollegiet, vare sig de använder det eller ej. Av betänkandet framgår att det finns en rädsla för att fler präster kan komma att avstå från förordnandet om det blir möjligt. Det kan väl inte vara rädslan som styr våra beslut?

Avslutningsvis; Domkapitlens rättsosäkra uppträdande, Läronämndens undfallenhet och Överklagandenämndens bekräftande hållning har banat väg för motion 2011:32. Att tvinga prästkandidater, försöka rensa ut eller rentav ”avkraga” gamla trotjänare kan vara gångbart i byggandet av en ny statskyrka, men ovärdigt en självständig kyrka. De problem vi kan se runt hörnet är lätta att lösa genom att rösta på motion 2011:35. Använd inte den partipolitiska majoritetsmodellen för att lösa en teologisk fråga.
Jag yrkar bifall till motionen 2011:35.

En dag med debatter

Debatten med Olle Burell i SR P4 Uppland gick bra, tycker jag. Det är en utmaning att sitta så i direkt sändning, men roligt. I alla fall om ens motståndare visar respekt och det gjorde Burell. Vi kunde båda tala till punkt och programledaren skötte sig bra även om hon tyckte det var ovant med ett sådant ämne. Burell var som sagt mycket vänlig både före och efter sändning. Vi kunde fortsätta konversationen på vägen tillbaka till universitetet. Han var också klar och tydlig i sitt enkla resonemang. När jag talade om sammanblandningen stat-kyrka och menade att en kristen vigselgudstjänst inte ska stå och falla med Kammarkollegiet hävdade jag att det föreligger ett "systemfel". Burell nickade med, men kallade det för "systemrätt" och han menade det verkligen med hela sitt väsen. Det var ett demokratiskt beslut och sådana måste man finna sig i var hans enkla logik. Jag är kanske konstig, men det stör mig att man kan vinna en röstning utan andra argument än att man är i majoritet. Och det är (S) och (C).

På förmiddagen diskuterades frågan om Utlandskyrkan ett par timmar. Jag ska inte redogöra för den diskussionen men den handlar om utlandsförsamlingens status och hur medlemmarna ska bära sig åt för att få representanter i kyrkomötet. Sedan får vi tillbaka namnet Svenska kyrkan i utlandet, SKUT. Jo,jo, så kan det gå.

På eftermiddagen fördes en lång principdiskussion om skolavslutningar i kyrkan. Frimodig kyrkas talare gjorde enastående bra ifrån sig. Det var dem som satte prägel på diskussionen. Fredrik Sidenwall är en lysande talare som fångar allas öra. Han la ett tilläggsförslag som innebär att Svenska kyrkan ska sätta sig ner med regeringen och samtala om Svenska kyrkans betydelse i den civila sfären. Jag hoppas den går igenom i morgon när vi ska rösta i saken.

Saken är den att vi fått en skollag 1 juli detta år som innebär att inget kristet får förekomma i de skolavslutningar som hålls i kyrkan. Dag Sandahl jämförde situationen med en bilverkstad. Bilreparatören får befinna sig i verkstaden, men får under inga omständigheter reparera några bilar! Bertil Murray, vår gruppledare, manade till civil olydnad. Han menade att vi ska välsigna fastän vi inte får. Ja, det var lite sting i den debatten för ovanlighetens skull. Till sist gick Biskop Persenius fram och menade att det trots allt är skolans avslutning, inte kyrkans. Han menade att vi ska bjuda på detta för att på så sätt behålla förtroendet. Även Ärkebiskopen gjorde ett inlägg. Jag vill minnas att han tyckte vi skulle skilja mellan staten och kyrkan. Vad menade han egentligen?

"Skilja mellan staten och kyrkan" blir inledningen på mitt anförande i morgon. Jag har förhandsanmält mig och får därför tala i 5 minuter + 2 minuter i ett andrahandsanförande. Jag är efter det här årets olika framträdanden väl förberedd. Jag kan argumenten om jag säger så och ser fram emot morgondagen.

Det har varit en dag med debatter. Tack för alla era förböner.

Sveriges Radio, P4 Uppland

Så är den första dagen avverkad. Vi gick igenom budget- och ekumenikutskottens betänkanden. Inte särskilt upphetsande, men Dag Sandahl har skrivt en bra blogg om skolavslutningarna i kyrkan. Läs gärna den. Du hittar den i spalten till höger.

De ringde från Sveriges Radio, P4 Uppland och ville att jag skulle duellera med Olle Burell, socialdemokraternas "starke man" i morgon kl 15.30. Det har jag tackat ja till så jag har ägnat den saken några tankar under eftermiddagen. Under eftermiddagen har jag också gjort ett utkast till mitt anförande på torsdag. Jag har fem minuter på mig och det gäller att gallra och hitta rätt bland argumenten. Om jag hittar rätt eller inte visar sig i efterhand. Så kan livet vara ibland. Jag ska försöka visa på några av konsekvenserna av Burells motion, det vill säga på rättsosäkerheten, hur en ordningsfråga blir en lärofråga och hur missunnsamheten blir vägledande. Självklart kommer jag att yrka avslag på ett sådant beteende. Det paradoxala är att enkelheten i min motion löser hela problemet en gång för alla. Varfös ska det vara så svårt att förstå?

I kväll har vi vi bjudits på fin middag av respektive stift. Växjö stift med Biskop Johansson i spetsen bjöd på tre-rätters. Skagen toast, lax och äpple med glass, naturligtvis med passande viner till. Vi är 19 personer från Växjö stift.

I morgon ska vi gå igenom Tillsyns- och uppdragsutskottets betänkanden och gudstjänstutskottets.

För övrigt har vapendragaren Tord Nordblom skrivit en klargörande artikel som kommer att publiceras i Dagen på torsdag. Läs gärna den. Även om Frimodig kyrka inte har så många ledamöter (13 stycken av 251) så både syns och hörs vi. Torsdagen blir för min del kulmen på denna andra session av årets kyrkomöte.

I bästa fall kan det ske en omsvängning

Helgen har jag tillbringat i Västerås där jag talat på en Israelskonferens Min uppgift var att lägga ut 5 Mos 6:4-9 och 3 Mos 19:18b, det vill säga det vi kallar för det dubbla kärleksbudet. Jag höll mig till rabbinernas kommentarer och det är alltid ett nöje att få fördjupa sig i dessa.

Nu är jag på plats i Uppsala och nya utmaningar väntar. I morgon börjar kyrkomötet och jag har ägnat dagen åt att läsa in en del material. Det verkar som att omorganiseringen av Svenska kyrkan i utlandet och vigselförordnandet blir de stora besluten. Vi ska behandla 98 motioner och de flesta kommer att avslås. Många av dem, sägs det, därför att de redan är under utredning.

Planeringen säger att min fråga kommer upp på torsdag och jag har börjat förbereda mitt inlägg. Utgången anses vara given. Det blir avslag, men inte utan vidare. I bästa fall kan det ske en omsvängning eftersom förslaget att bifalla Burells motion kommer att få negativa följder. Vi får se. Jag ska försöka att dagligen rapportera vad som händer. Så återkom gärna.

För övrigt höll sig Bajen kvar i Superetttan. I Ängelholm skedde en osannolik omsvängning så undrens tid är inte förbi. Så veckan är väl räddad hur som helst.

Hammarby, 1 Korintierbrevet och vigselförordnandet

Nu måste jag skriva av mig vad gäller ett par, tre saker. För det första är jag så hjärtligt glad över att Bajen besegrade Jönköpng Södra igår. Jag tittade på TV 4 Sport och fem minuter in på matchen gör J-köping 1-0. Som Bajare har jag lärt mig be: Utsätt oss inte för prövning. För den oinitierade meddelas härmed att Bajen vann med 5-2.

För det andra har jag arbetat några dagar med Bibelförklaringarna till 1 Korintierbrevet. Några dagar därför att jag körde fast på frågan varför kvinnor ska ha något på huvudet när vi samlas till gudstjänst. Nu har jag löst det - tror jag, och dessutom kom lösningen att kasta ljus också över kapitel 11-14. Gud är god. Jag tror jag ska göra ett särtryck på denna min upptäckt. Jag återkommer. Om U.Z. läser detta tror jag det är dags för vår tilltänkta samtalsgrupp om ämbetet. Vi har mycket att prata om.

För det tredje tipsade broder Rickard mig om en hemsida där mitt agerande i vigselfrågan kommenterades. Hemsidan till Nordisk-katolska kyrkan. Förlåt, min okunnighet - men var kom dom ifrån? Och när? Nåja, de har en intressant hemsida och har som sagt kommenterat mitt handlande på ett insiktsfullt sätt. De kritiska utsagorna gäller

att jag inte lämnar Svenska kyrkan
att jag är rädd för att bekänna äktenskapet som ett sakrament
att jag tidigare gått statens ärenden

Bra utsagor, därför har jag försökt svara, men jag vet inte om det kom med ordentligt. Om inte hoppas jag någon därifrån kan få läsa det här. För säkerhets skull har jag en kopia på mitt korta svar här:

Ni skriver "så enkelt är det ju faktiskt". Jag tror inte det. Du kan inte lämna en kyrka därför att den i något avseende tror fel. Svenska kyrkan gör numera så mycket fel att den närmast är att likna vid en organisation som vill kalla sig kristen. Visst kan jag lämna, om det nu inte vore för att Svenska kyrkan har blivit ett missionsfält till vilket jag är kallad. Då kan jag absolut inte lämna utan hellre bli martyr.

Jag hänvisar till den allmänneliga Kyrkan och vet att det kristna äktenskapet där är ett sakrament. Det fungerar emellertid inte som argumet här eftersom det inte finns någon mottaglighet för det. Det är skälet till att jag inte använder det, inte rädslan. Men det är i sig också ett skäl till att skilja mellan civilt och kristligt äktenskap. Det förra skulle lätt att ordna med hjälp av staten. Låt oss jobba tillsammans för det.

Jag har fram till vi fick en ny Äktenskapsbalk "gått statens ärende" av två skäl. För det första var Svenska kyrkan på den tiden i union med staten. Äktenskapsbalken var så att säga i någon mån kristen, åtminstone i luthersk mening. Jag var ämbetsbärare sanktionerad av staten. Nu har jag av vissa reducerats till tjänsteman. För det andra fanns det inget vigselförordnande att skicka tillbaka. Vi hade inga på den tiden. Det som har hänt är att staten och kyrkan nu gått skilda vägar men att kyrkvigseln ännu inte tagit konsekvensen av detta och sorterat ut det juridiska momentet. Det vill jag attt vi gör per omgående.

Det är skönt att vara hemma igen

I går eftermiddag kom vi hem från Albanien. Värnamo församling har ett missionsarbete där. Denna gång besökte vi kommunen Zal-Bastar som består av tio byar. De ligger 12 km utanför Tirana, uppe bland bergen på cirka 1500 meters höjd. Det tog oss fyra timmar att köra dit med bilen. "Vägen" håller en sådan låg kvalitét att vi var tvungna att gå ur bilen vissa passager för att den skulle kunna ta sig fram. Som ni förstår talar vi om ett av Europas fattigaste områden. Där finns mycket att göra framförallt på det mentala planet. Man vänjer sig tydligen också vid hunger och fattigdom.

Det paradoxala är att dessa byar i princip försörjer hela Tirana med vatten, men själva kan de inte ta vara på det. Vi skulle behöva lägga rör från en av källorna till några av byarna. Problemet? Det kostar ungefär 500 000;-. Hur får vi ihop det?

Vi var i Zal-Bastar hela fredagen. Lördagen var vi tillsammans med vännerna i den evangelisk-lutherska församlingen. Vi firade gudstjänst på lördagskvällen och jag hade glädjen att få celebrera mässan. Nästa gång de får en präst till sig är den 22 november.

Det händer att jag klagar på arbetsmiljön i Svenska kyrkan. Den kritiken kan makthavarna gott höra, men jämför vi vår situation med albanernas, har vi det minst sagt gott ställt. Men vi har andra problem som i förlängningen kan drabba oss hårdare än vi önskar och jag tror det är viktigt att vi svenskar tänker igenom vår livsstil. det är nu några år sedan jag läste David Eberhards bok I trygghetsnarkomanernas land - Sverige och det nationella paniksyndromet. Den är en tankeställare just vad beträffar vårt behov av konstlad trygghet. Nu har jag en vän som skrivit boken Förunderlighet och radikalitet. Han heter Petri Kajonius och boken är en samhällspsykologisk analys av tillståndet i landet lagom. Det visar sig när vi närmare studerar till exempel World Wide Survey att Sverige inte alls är lagom. Sverige är ett ganska extremt land antingen åt det ena hållet eller åt det andra, beroende på vad saken gäller. När det gäller religion och andlighet är det katastrof och Svenska kyrkan kan knappast helt svära sig fri från detta.

Vi lämnar tills vidare det sistnämnda bakom oss. Hemma igen låg alla de betänkanden som sänts ut till kyrkomötesledamöterna. Jag ska försöka att skriva om annat fram tills dess. Det blir lite mycket vigselförordnande emellanåt.Men trots det; Det är skönt att vara hemma igen.

Nu har kyrkopolitiker och arbetsgivare något att leva upp till

Detta får bli den sista bloggen i diskussionen om vigselförordnandet. Sedan får jag komma igen när vi ska upp i plenum, 26-27 oktober. Häromdagen såg jag på inslaget i Aktuellt och jag tyckte jag klarade mig ganska bra. Någon saklig debatt kunde det inte bli men det tydliggjordes i alla fall "vem som förföljer vem". Det är en förtjänst.

Det är säkert 20-30 personer som har hört av sig på olika sätt och jag förstår att de allra flesta nu vill se ett genombrott för det civila äktenskapet. Det finns risk för att det kan dröja ytterligare några år, men nu får vi tillsammans hjälpas åt att skapa opinion. Annika Borg och Christer Hugo skriver på sin blogg kristen opinion detsamma och till min glädje ser jag att det kan finnas olika läger inom Svenska kyrkan som finner varandra bland annat i denna viktiga fråga. Jag vill till och med tro att olika läger kan komma att finna varandra i tron på Kristus. Nya gränslinjer dras upp tvärs igenom alla trossamfund.

Kyrkans Tidning kommenterade ärendet under rubriken Avsäga sig vigselrätten ingen lösning. Den ger anledning att fundera vidare. Redaktionen menar att det finns ett problem, eftersom den frågar efter en lösning. Vad är då problemet? Som de flesta andra redaktioner är Kyrkans Tidning helt fixerad vid den könsneutrala vigseln och med att bekämpa eventuellt motstånd. Men här finns väl inget motstånd? Ingen behöver viga alls. Redaktionen menar att en avsägelse är ett sätt att undvika frågan. Det är klart att det är och det är ett bra sätt. Men problemet, det verkliga, är relationen till staten, till kyrkopolitikerna och till alla andra trossamfund. Det är dessa frågor vi behöver reda i, särskilt teologiskt, något kyrkopolitikerna är helt oförmögna till. Där har vi ett verkligt problem.

Moderaterna kommer att hålla stämma 20-23 oktober och då kommer ett tydligare besked om deras kyrkopolitik. De vill gärna dra sig tillbaka, något som jag tycker är lovvärt. Men vad händer då? Jo, då stärker Socialdemokraterna sina positioner. Därför var Håkan Juholt på plats på kyrkomötet och eldade på de sina. Han sa bland annat, och kom ihåg detta är ni snälla; att "socialdemokraternas kyrkopolitik är en del av deras kulturpolitik." Denna politik har de drivit i snart hundra år. Den går ut på att göra om Svenska kyrkan inifrån. Jag är rädd att de redan har lyckats.

Det viktigaste vid nästa session blir att påminna om att beslutet om vigselrätten innebär att alla åsikter är lika mycket värda. Ärkebiskopen lovade att han var beredd att ta strid för detta. Synen på äktenskapet får inte avgöra huruvida man blir prästvigd eller inte, inte vara ett hinder i karrären och ingen behöver viga. Kort och gott ska ingen ens fråga efter vilka åsikter som finns eller inte finns. Nu har först kyrkopolitikerna och sedan arbetsgivarna verkligen något att leva upp till. De ska leva upp till sitt eget löfte. Om jag litar på dem? Vi får nog återkomma till den saken.

Ovärdigt och oacceptabelt av en organisation som vill kalla sig kristen

Det är lördagsmorgon och det var gott att vakna upp i sin egen säng. Veckan med kyrkomötet har för min del varit hyfsat intressant och spännande. Den sista dagen var ett 10-tal personer från fyra olika nomineringsgrupper samlade för att stämma av motionerna (de är tre stycken) om vigselförordnandet. Och då klarnar bilden för mig.

Kyrkorättsutskottet (Kr) skulle avge ett yttrande till Tillsyns- och uppdragsutskottet (TU) om det enligt min motion var möjligt att låta enskilda präster avstå vigselförordnandet. Det visade sig att det är möjligt och ändå avslogs motionen. Det är klart att jag blir frågande. Argumentet för att avslå var att Kyrkoordningens intention är att alla ska ha. Det är så att säga redan bestämt och därför går det inte att ändra. Jamen, min fråga var om det är möjligt! Och det är det. Tingens ordning går att ändra - om man vill. Jag skrev som ni vet en särskild mening till protokollet där jag menade att vårt yttrande inte gjorde rättvisa åt fakta.

När ärendet kom till TU diskuterades det länge och väl. Men det var inte min motion som var i centrum utan Burells (S) och eftersom han skrivit den och fått med sig Perers (C) så var det redan bestämt att den skulle gå igenom. Han är ju Ledaren. Förslaget och resultatet i plenum, sista veckan i oktober, måste bli att Burell får igeneom sin motion. Det är därför (S) och förstärkt med (C). Burell - Perers vill uppdra åt kyrkostyrelsen att "säkerställa" att alla präster har ett förordnande. De som inte vill ska bestraffas, helst ska de mista sitt ämbete. Problemet med denna motion är bara att det rent juridiskt inte går att säkerställa att alla har ett förordnande, än mindre att ta ämbetet ifrån dem. Varför? Jo, därför att en präst kan 1)bli sjuk, 2)missköta sitt förordnande eller 3) skicka tillbaka förordnandet som jag gjorde. Dessutom skulle följden bli att det i praktiken är kammarkollegiet som kommer att bestämma inte bara vilka som ska ha förordnandet utan vilka som ska mista det och därmed ämbetet. Det faller på sin egen orimlighet. Det betyder att hela diskussionen i stället kommer att handla om hur dessa präster ska bestraffas och nu börjar jag närma mig pudelns kärna.

Det går nu att spåra skeendet. Jag är teolog och vill av teologiska skäl, i lojalitet mot Bibeln och Bekännelsen, avstå förordnandet. Ingen lyssnade, därför att här gäller inga teologiska skäl. När sedan ärendet hamnar i Kr säger juristerna att det inte heller finns några juridiska skäl att införa det tillägg som Sunnliden vill göra för att lösa problemet. Ingen lyssnade, därför att här gäller inga juridiska skäl. Nu börjar det enligt min mening närma sig skandal.

Jag är inte ensam om att uppfatta vad som sker. I TU lämnades det in tre reservationer som helt tydligt gör det klart att det inte går att säkerställa att alla präster har ett förordnande. Alltså ska Burells motion avslås. Likafullt är det den som ska läggas fram för kyrkomötet. Hur är det möjlgt?

Det finns bara en förklaring när inga teologiska eller ens juridiska skäl är tillämpliga och det är de ideologiska skälen, det vill säga i klartext: (S) och (C) har bestämt sig för att bestraffa eller för att tränga ut sådana som sätter ifråga reformen om äktenskap. Det är helt enkelt socialistisk utrensningspolitik. Helle Klein hade rätt. Hon visste det och kunde vara frimodig. Det fanns inget att debattera. Så enkel är förklaringen också till att prästkandidater inte beviljas prästvigning, bekännelsetrogna inte får göra karriär och för att jag helst ska lyftas ut ur systemet. Jag visste det redan i en mening, men nu hör jag det sägas rent ut, ser hur den kyrkopolitiska makten fungerar i sin arrogans där inga argument behövs utan bara en majoritet av de röstande.

Dag Sandahls kommentar var bara: "Det är kört". Tyvärr har han rätt, men kampen måste trots det fortgå. Vad ligger nu framför? Först är det plenum i nästa session. Då ska diskussionen tas och röster avges. Sedan är det för min del efterräkningar att vänta lokalt. Olyckligtvis sitter (S) och (C) också i Värnamo. Jag är övertygad om att de kommer att få anvisningar från högre ort. Efter kyrkomötet tillsätts så en utredning enligt Burells motion som innebär att kyrkostyrelsen ska "säkerställa" att alla har ett förordnande. Men det ska bli intressant hur de trixar igenom det, eftersom argumenten säger något annat. Men var det inte någon som sa att politik är det möjligas konst?

Allt detta är ovärdigt och oacceptabelt av en organisation som vill kalla sig kristen. Det finns mer att säga med det får bli nästa blogg.

Idag är jag gladare

När jag vaknade i morse kände jag mig glad igen. Är inte det konstigt? Kanske beror det på att jag trots allt vet att jag står upp för något som är riktigt. Nu har Herren gett oss alla en ny dag och nya krafter.

Det är ganska många som har kommenterat kampen både här på bloggen, i media och på andra bloggar. Det är så gott när den ena efter den andra, från olika nomineringsgrupper, menar att statskyrkokramarna saknar argumenten. Det är enbart den politiska korrektheten som styr och kravet på lydnad. Jag tror inte att det kommer att hålla särsklilt länge.

Kyrkans tidning har idag en rubrik som handlar om att det inte är någon lösning att lämna tillbaka förordnandet. Den rubriken erkänner med andra ord att det finns ett problem.

Vidare förstår jag att det kommer att bli besvärligt rent juridiskt att driva saken till slut. Är det verkligen enligt svensk lag tillåtet att tvinga människor att inneha ett förordnande de själva inte vill ha?

Och det där med arbetsvägran. Jag vägrar inte alls att viga. Jag gör det bara, som en broder i FK sa, på ett annat sätt. Kontrahenterna får först gå till borgmästaren och registrera sitt tänkta äktenskap och sedan viger jag dem. Jamen, det är ju utmärkt.

Det blir allt tydligare att det inte finns några sakskäl för att tvinga präster att inneha ett förordnande. Saken måste därför lösas på ett annat sätt. Min motion är faktiskt ett förslag till lösning, en lösning som borde gynna alla. Det är svårt att förstå varför kyrkomötet inte accepterar den utan låser in sig i en omöjlig situation. Är det helt enkelt bara så att alltför många ledamöter vänder kappan efter vinden utan att riktigt förstå vad de gör? Det verkar onekligen så. Om det nu inte går att få majoritet för denna lösning, så har jag en annan som är ännu bättre. Jag skämtar inte. Men den behåller jag för mig själv tills vidare. Men du kan nog räkna med att det blir en ny motion i samma ärende till nästa års kyrkomöte.

Idag är jag gladare. Jag blev faktiskt riktigt pigg. Nu går jag på lunch.

En sorgens dag

Kyrkorättsutskottet avvisade motionen. Jag fick lämna en särskild mening till protokollet. Men det är inte det värsta. Tillsynsutskottet behandlade de motioner som handlade om vigselförordnandet utan att invänta kyrkorättsutskottet yttrande. I en timme och fyrtio minuter debatterade de och resultatet blev att de förordade Olle Burells motion om att kyrkostyrelsen ska få i uppdrag att utarbeta en ordning som i princip innebär att alla ska tvingas. Min motion och en annan lämnades utan notis. Det är alltså det förslag som ska upp i plenum i slutet av oktober. Den linjen segrade med 8 röster mot sju.

Det är eller kommer att bli uppenbart vad som är den nya linjen; alla ska ha ett förordnande. Vi är i och för sig inte där förrän kyrkostyrelsen redovisar sitt resultat. Det kan ta ett halvår eller mer, men uppgörelsen tycks vara klar. Socilademokraterna och Centern, statskyrkokramarna, håller kyrkan i ett järngrepp. Det verkar inte vara mycket att göra åt det. Men det betyder att man är beredd att bygga in ett stort problem i själva systemet. Det vittnar om en hårdhet jag inte trodde man var beredd till. Den kan strida mot svensk lagstiftning, men det återstår att se.

Det är inte nu rådligt att förutsäga vilka konsekvenser det får för mig personligen eller för kommande prästkandidater, kantorer och vaktmästare, men jag befarar det värsta. Åtminstone just nu. Det kan vara kört.

Det som syns stå klart för mig är att detta är den linje vissa personer inklusive ett förhoppnigsvis oenigt biskopskollegium pratat sig samman om under processens gång. Jag tror att det i princip slogs fast när man gjorde mig till ett tillsynsärende. Nu ska man bara fullborda detta på "ett snyggt sätt". Ingen ska kunna vara präst utan ett vigselförordnande. Människor av min mening kan visserligen fortsätta att avstå från själva vigseln, men inte från att inneha ett förordnande. Hur de ska behandla sådana som mig återstår att se. Förmodligen ett tvång eller avkragning. Vi är icke önskvärda.

Några av kommentarerna på denna gång gläder sig över detta. De menar att man inte på någon arbetsplats tillåts vägra. Det är sant, men då glömmer de att en kyrka eller ett trossamfund är inte riktigt en vanlig arbetsplats. Vår grund är Bibeln. Den är en norm och kyrkan är kallad att följa den. Det är mot den vi ska ha vår lojalitet. Men det gäller tydligen inte Svenska kyrkan. I Svenska kyrkan är lojaliteten mot det fjärde löftet, lojaliteten mot kyrkans ordning, viktigare än lojaliteten mot det första löftet, det om att följa Guds Ord.

Jag brukar vara nedstämd när Bajen förlorar, men frågan är om inte detta är värre.

Det blir en spännande dag imorgon

Nu har jag en dags distans till debatten. Jag har fått ganska många kommentarer och de har nästan uteslutande varit uppmuntrande. Dessutom från för mig oväntat håll som Christer Sturmark och Annika Borg. Jag har blivit väldigt glad över detta och det ger mig anledning att stryka under att det inte i första hand är en fråga om min syn på homosexualitet utan om stat-kyrka och civiläktenskap. Detta har jag gemensamt med Christer och Annika (?).

Aktuellt däremot i allmänhet och Helle Klein i synnerhet envisades med att stämpla mig som homofob och eftersom en av kommentarerna tycker att jag agerade fegt vill jag säga det igen; Det är sant att jag inte vill viga homosexuella, men också att jag inte behöver det. Jag kan ha kvar vigselrätten utan att behöva viga homosexuella. Jag behöver inte mörka det, men skälet till att jag inte lyfter fram det är att detta är den lilla frågan. Den leder vilse. Den stora frågan är: Är jag verkligen tvungen att alls ha någon vigselrätt? Den utgår ju från staten och jag vill inte vara den som legitimerar statens syn på äktenskapet. Det är detta som är den viktiga frågan för mig och som jag försöker lyfta. Det är den frågan jag har skjutit framför mig både i Domkapitlet och Överklagandenämnden. Jag har inte sagt någonting om homosexualitet därför att det är inte det som är frågan. Den frågan är avgjord. Det är nu en icke-fråga på samma sätt som att jag inte behöver viga alls. Men frågan om relationen mellan staten och kyrkan i det här avseendet är oklar. Och det är en fråga vi nu tvingas ta i på kyrkomötet.

Min motion som handlar om att enskilda präster ska kunna få avstå vigselrätten ska behandlas i Tillsynsutskottet, men Kyrkorättsutskottet (där jag sitter med) ska yttra sig till Tillsynsutskottet huruvida det är juridiskt möjligt att göra som jag föreslagit. Det är sannolikt möjligt att bifalla min motion, MEN ändå vill utskottet inte skriva det i sitt yttrande. De menar att kyrkoordningen föreskriver oss att alla präster ska kunna viga. Det är i och för sig sant, men det är fortfarande kyrkorättsligt möjligt att bifalla motionen. Rent teoretiskt så att säga och det måste finnas med i yttrandet till Tillsynsutskottet som ska behandla själva sakfrågan. I morgon kl 10.30 ska utskottet besluta om yttrandets slutformulering. Det ser mörkt ut, men Hans och jag ska göra ett nytt försök att få med det i morgon. Vi har ett par nya argument som vi ska pröva.

Det blir för mig en spännande dag i morgon.

Så går en dag ifrån vår tid

Ikväll har jag anledning att vara riktigt glad. Väl tillbaka från TV-studion kan jag konstatera att Bajen besegrade Västerås med 2-1! Och det på bortaplan! Strålande! Några detaljer har jag inte, men den som är intresserad kan säkert ta reda på dessa.

Någon timme innan debatten i Aktuellt fick jag veta att min motståndare skulle vara Helle Klein. Hon gjorde ett väldigt trevligt intryck när vi strax innan Aktuellt träffades. Det verkade som att hon respekterade mig, men så här i efterhand är jag osäker på det. Jag tyckte mycket om Lennart Persson som ledde programmet. Han är ett riktigt proffs, men han talade aldrig om för mig att det skulle sändas ett flera minuters långt inslag om ett par homosexuella som gift och var så lyckliga. Vinklingen var dold, men uppenbarades i sändningen. Jag var i och för sig beredd på frågan: Vad tycker du om homosexuella?, men inte att detta skulle vara huvudpoängen.

De som såg debatten var nog ganska eniga om att Helle Klein förstörde den. Hon fick först ordet och började med ett personligt påhopp. Altså var jag tvungen att säga något till mitt försvar, men jag tror inte hon brydde sig om det. Ett av mina barn kommenterade: "Vilken kärring", och ett annat: "Så låter de därför att de inte har några argument att komma med." Jag tror åtminstone att det ligger något i det senare. Det går helt enkelt inte att föra en debatt i saken därför att motståndaren har inga argument.

Nåja, jag slog ifrån mig så gott jag kunde. Jag tycker inte jag har någon anledning att svälja skiten de kastar mot mig. AVBROTT. Just nu ringde Lennart Persson och tackade för en fin insats. Redaktionen tyckte det var spänst i debatten och de verkade glada. Är de glada är jag glad. Trevliga människor.

Helle Klein var däremot en besvikelse. Hon menade i debatten att jag inte förstod mig på kristen tro och när vi hade lämnat studion sa hon till mig att jag borde lämna det ämbete Gud har anförtrott mig. Tyvärr måste jag göra henne besviken också i det avseendet. Jag tänker fortsätta be och arbeta för en reformerad Svenska kyrkan, en som är skild från staten, en som mer lutar sig åt allmänkyrklig tradition än kramar staten.

Jaha, så går en dag ifrån vår tid och kommer icke mer ...

I morgon börjar kyrkomötet i kronprinsessans närvaro. Än lever den gamla stats- och överhetskyrkan. Men förmodligen inte särskilt länge till. Och när den är död hoppas jag att kronprinsessan kommer i alla fall.

PS. Jag ska försöka skriva en blogg varje dag under denna första kyrkomötesvecka DS.