måndag, augusti 24, 2009

Cellen och Kristi Ämbete?

Nu är jag riktigt inspirerade efter att Sigrid ställt frågan om hur man formar en gemenskap. För det är väl hennes fråga? Jag ber först om läsarnas förståelse. Jag skulle gärna skriva en bok i ämnet, men på en blogg måste man vara mer än kort.

Bakgrunden är att vi uppmanas att bilda nya församlingar, det vill säga forma nya gemenskaper på gräsrotsnivå. Problemet är hur detta förhåller sig till de redan befintliga. Tyvärr är situationen sådan att det beror på i vilken tradition redan lever eller vill leva i. Olika traditioner svarar på olika sätt - också inom en och samma tradition som Svenska kyrkan får vi olika svar. Jag måste därför deklarera att jag svarar utifrån min förståelse.

Jag tror att den Helige Ande har verkat och verkar i den historiska kyrkan. Jag är för mycket av den utveckling vi kan se i historien, när den springer fram ur NT! En sådan fråga är den om Kristi Ämbete. Med Kristi Ämbete menar jag Kristi Ämbete. Men vilken betydelse ska vi tillmäta apostlarna? Är de som ordet apostel betyder befullmäktigade ombud? Har Jesus utvalt dem och givit dem särskilda befogenheter? Hur är det då sedan fortsättningsvis? Med apostlarnas lärjungar? Har de samma kallelse och ansvar som de första apostlarna? Jag tror det i den meningen att de lever av samma kallelse. Står i samma tradition ... och i slutet av denna tradition står också jag, - insatt av Gud. Nu är frågan hur ska lekmän förhålla sig till dem?

När jag frimodigt skriver om att bilda nya församlingar, forma nya gemenskaper syftar jag på gräsrotsnivå. Det är lekmännen som ska göra detta - i sina hem. Det är deras rättighet och faktiskt också skyldighet. Tron ska levas i deras vardag. Det verkar för mig som ett gigantiskt uppdrag bara att få dessa lekmän att begripa detta. Jag vill gör allt jag kan för att hjälpa till och stödja detta.

SEDAN uppstår frågan hur dessa ska förhålla sig till apostlarna efterföljare, dem vi kallar biskopar. Naturligtvis så positivt de bara kan. De ska stå under Biskopens beskydd, så när världen, djävulen och vårt eget kött strider mot oss ska vi kunna säga: "Vi står under Biskopens beskydd" och hänvisa till honom. Egentligen är det ganska enkelt.

Eftersom jag inte vill skriva för långt och krångligt stannar jag här och hoppas på ett fortsatt samtal där vi kan utveckla tankarna.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Vad säger Johnny om detta?! Tycker det låter spännande jag. Men förstår jag dig rätt? Ska vi inte bry oss om präster och ämbete så mycket och istället koncentrera oss på vårt dagliga leverne?

SigridL sa...

Köksbordsgemenskaper / - församlingar - där kommer ingen av oss undan. Alla har vi ett köksbord, som vår gemensamme vän Arne Selander brukar säga. Ett köksbord är inte hur stort som helst, runt vårt kan man sitta som mest tio skulle jag tro. Då bör man också ha plats för armar och händer att hantera sin Bibel. Helt klart är det köksbordsförsamlingar vi ska ha. Ta bort onödiga blomkrukor och papper och sätt igång!!

Den högre nivån, som behövs för ytterligare undervisning och gemenskap i större grupp, att se att man är många, kommer sedan. Och det är väl här det kan bli besvärligare, kanske omgående på sina håll.

Du skriver om apostlar, och ser biskopar som apostlar idag. Där kan det säkert bli diskussioner om man har en blandad köksbordsförsamling med människor från olika kristna sammanhang. Det har av och till varit mycket tal om apostlar och i USA finns en apostlarörelse som verkar allt annat än sund. I mina trakter var apostlaämbetet uppe till samtal för några år sedan men det plandade ut innan det hann styra ut på vingliga vägar. Frestelserna för självåtagna apostlar måste vara skyhöga.

Kanske har vi inom svenska kyrkan en fördel med vårt sätt att se på biskopar och apostlar, även om jag nog tycker att detta ämbete borde mana till större aktiviteter från dem som bär det.