Befinner mig nu mitt i semestern. Igår kom vi hem efter två veckor på Cypern. Det regande vid ankomsten till Värnamo, - är jag förvånad? Nej. När Kari och jag har semester tar vi det mycket lugnt och läser en hel del. Jag har bland annat läst och funderat kring Tomas Franssons mycket välskrivna avhandling "Kristi Ämbete". Den handlar om de diskussioner som fördes inom Svenska kyrkan om biskopsämbetet under 1930-40 och 50-talen. Det visade sig hur underligt det än låter att vi tror på ett Kristi ämbete i en apostolisk succesion, men att vi inte tycker att det är viktigt. Det fanns redan då två motsatta uppfattningar och båda godtogs. Det är inte underligt att det blir något förvirrat ibland.
Jag har också, för det andra, funderat vidare på detta med församlingen. Jag hävdar fortfarande att begreppet är närmast oanvändbart, men använder det ändå i dess vidare betydelse. Det står mer och mer klart för mig att församlingen uppträder på olika nivåer och att dessa inte alltid eller rentav sällan stämmer överens med varandra. Ur den enskildes perspektiv är den närmaste gemenskapen viktigast samt att den ligger i linje med den allmänkyrliga förståelsen av vad en kyrka är. Den lokala församlingen betyder minst. Tyvärr är de flesta kyrkokristna mest upptagna med det som betyder minst. Jag menar inte att den lokala församlingen med dess präster eller pastorer är oviktiga, bara att de betyder minst. Tänk om den kristna tron skulle stå och falla med den lokala församlingen, - ur skulle det då se ut?
Det tredje som ska följa med under flera år framöver och som jag ofta ska återkomma till är lekmännens plats och betydelse. Det är hög tid att tala om lekmännen INTE i förhållande till prästerna eller nattvardsfirandet, utan i förhållande till varandra! Detta är den nivå som ligger närmast och här behöver vi nu få se hundratals, ja tusentals små gemenskaper växa fram. Det vill jag gärna medverka till!
8 kommentarer:
Hur definierar du ordet "lekman"? Såhär? -> http://sv.wikipedia.org/wiki/Lekm%C3%A4n
Hej Jochim,
Bra fråga eftersom ordet ofta missförstås. Lekman är den som är döpt till Kristus men INTE är vigd till ämbetet, INTE är munk eller nunna, och skulle jag vilja lägga till INTE är förtroendevald eller anställd. Det vill säga en som har sin identitet enbart genom dopet till Kristus.
Det finns inget syfte att använda ordet "lekman". Det gör bara skillnad på människor.
Intressant synpunkt. Varför finns då ordet alls? Betyder det något annat?
Jag tycker för egen del att ordet lekman är det finaste och renaste begreppet. Med det ordet kan man inte luta sig mot eller ta stöd av sin anställning eller av det faktum att man är förtroendevald. Man är helt enkelt "bara" kristen till skillnad mot dem som är något mer.
Det finns för övrgit många ord i Skriften som gör skillnad mellan människor. Det är skillnad mellan att vara apostel och evangelist, eller profet och herde.
Skillnade ligger inte i värdet utan i funktionerna.
Vad jag menar är att dessa uttryck bara försvårar saker. Vi vet ju båda två att uttrycket "skillnad på människor" är kopplat till en svensk översättning av ett bibelstycke där det står: "Gud inte gör skillnad på människor". Det är kanske dumt att fortsätta med en sorts omformulering som du gör när du säger skillnad "mellan" människor. Det är ju uppenbart att det förra handlar om värde medan det senare som du använder handlar om funktion. Det blir lite förvirrande tycker jag. Jag utgår ifrån synen att Gud inte gör skillnad på människor i värde, just därför ska vi inte använda ordet lekman. Det ordet används inte som något positivt, inte nuförtiden i alla fall. Det bär på en innebörd som stämmer väl med wikipedias, om du läste den; "Lek-bröder/systrar skötte det praktiska arbetet i klostren såsom reparationer, luka i rabatterna med mera". Jag tycker det beskriver just vad det är, som en vän sa: "Lekmän/kvinnor är inte med på riktigt". Det är just den synen som man har i den del av kyrkan som fortfarande är hierarkisk. Jag tror inte att det är så som Bibeln definierar det. Jag tror att det är ett arv vi bär med oss från kyrkans tolkning genom tiden. Orden apostel, herde, profet osv. behövs inte. Vi behöver inte vara rädda för att lägga bort dem. Eftersom, som du säger, att innebörden inte finns i titeln utan i funktionen. Självklart, kan man säga, men det kommer aldrig bli självklart om vi använder gamla ord som är bundna till en judisk kultur för att beskriva egenskaper som det finns nya ord för. "Frälsning", vad är det? Ett ord, ett gammalt ord som är kopplad till att bli frihalsad, befriad från ett slavok. Varför säger jag detta? Därför att orden numera skymmer syftet. Det behövs nya översättningar. Det är ofattbart att ordet frälsning fortfarande fanns kvar med utgivningen av Folkbibeln '98. Det är sjukt. Vi tycker det är så svårt att nå människor inom utanför kyrkan. Syftena att nå människor kan va många, allt från krav till längtan eller ett inklusivitetssökande. forts nedan...
Om det är längtan, som den Helige Ande har gjort i oss, som driver oss, då fungerar inga fina strukturer eller ett system för att nå människor. Dessa skymmer Gud. Ord som är 1000 år gamla hjälper inte människor. De är i vägen både för dem och för Gud. Allt är möjligt för Gud, men Gud lägger inga ok på människor. Vi måste våga omformulera saker. Formulera om dem tills titlarna saknar prestige. Apostel, profet, det är ord som skapar prestige i kyrkan. Man kan va upplyst om deras innebörd och inte frestas av titlarna, vilket jag tvivlar på att någon inte gör. Men oavsett så skymmer dem syftet. Skillnaden finns kvar. Den är osund. Det finns bara människor och så finns Gud. Det är det Bibeln menar med att han inte gör skillnad på människor. Hierarkin motarbetar Gud. Vi behöver vara fria att använda andra uttryck. De gamla behöver läggas bort, hur kära dem än är oss. De är laddade med betydelse av nostalgi för oss och exklusivitet för andra. Jag för min del anstränger mig för att sluta att använda "kristna" ord. Tänk vad befriande det är att använda ordet "räddad" istället för "frälst"! Vill vi att funktionerna ska förlösas, så måste begreppen befrias.
Skicka en kommentar