Nu har bloggen stått stilla länge. Det kan bli så ibland har jag förstått. Tänkta diskussioner tog liksom inte fart, kanske av flera skäl. Ett är förstås att det inte är så många som läser denna blogg ivartfall inte kommenterar. En annan kan vara att ämnet synen på församlingen är svårare för de flesta än man först tänker sig. kanske särskilt för dem som är med och är aktiva i en sådan. Då börjar det emellertid bli lite märkligt. Är det så att dessa människor djupast sett är slavar i sina församlingar och därför inte kan ha några egna funderingar? Eller är det bara okunnighet? Jag vet inte. Inte mer än än det kan vara ett lidande att vara medlem i en församling, det vill säga klubb för inbördes beundran.
Vi har just kommmit hem från en missionsresa i Albanien och på förmiddagen har jag läst ifatt tidningarna. Det var ingen munter läsning med hotbrev från den anglikanska kyrkan. De funderar på att bryta med Svenska kyrkan som har kärt över alla andra kyrkor i allmänhet och anglikanska i synnerhet när det gäller homovigslar. En annan nyhet var att invandrare i Sverige gärna vill leva med i en kristen gemenskap bara den inte heter Svenska kyrkan som är alldeles för ljum. Glädjande var emellertid att vår Biskop sagt ifrån, - alltid något.
