Jag läste just Stefan Svärds blogg om att GÅ UT. Stefan är ordförande i Svenska Evangeliska Allinansen. Han har doktorerat och har varit en frontfigur inom den evangelikala traditionen så länge jag kan minnas. Att läsa hans inlägg var som att lyssna till mig själv för tio-femton år sedan. När han beklagat sig över det systemfel som styr svensk kristenhet skriver han emellertid: Det är inget fel ... Här stoppar jag för att reflektera.
Det finns två fakta som jag skulle vilja lägga till hans funderingar om att GÅ UT. Det första är att jag numera är övertygad om att Gud är verksam bland dem som inte tror, trots att vi inte är där. Det är befriande att våga tro detta. Det andra är att vi förmodligen aldrig kommer att gå ut så länge vi får bestämma själva. Höstens studier av Apostlagärningarna bekräftar denna tanke. Vi måste på något sätt försättas i sådana situationer att vårt missionerande blir naturligt. Eller tvärtom så att det bli onaturligt att inte beräta om vad Jesus betyder för oss. Kanske är Alphakursen ett bra exempel. Om vi väl hamnar i situationer där vi på ett naturligt sätt kan berätta om vår tro går det bra. Men detta är minimalistiskt. Mer än så behöver hända. Det har Stefan alldeles rätt i. Läs gärna hans blogg.
