Bön och eftertanke

Idag var det inte fullsatt i Mariakyrkan, men så var det inte heller 1 advent utan 2 advent och av någon underlig anledning brukar det minska 2 och 3 advent. Förklara den som kan. Annars är det nog allmänt så att även om antalet besökare minskar decennium efter decennium så firar de som brukar fira alltmer regelbundet. De där topparna som var förr i tiden vid 1 advent, julottan och några dagar till är inte längre lika tydliga.

Det har varit en god helg. Igår var vi samlade, tolv stycken, här hemma för att närmare studera ämbetsfrågan. Det talas sällan eller aldrig om ämbetsfrågan i våra sammanhang. Det talas mycket om HBTQ och miljö som om vore bland det viktigaste i den kristna tron, men mer sällan om ämbete och offer. Och då får man ändå påstå att de senare frågorna är mer centrala för kyrkan än de förra. De förra kan vara nog så viktiga men fe frågorna delar vi med alla människor av god vilja. De är inte specifikt kristna frågor. Till de mer centrala frågorna för oss som kristna hör till exempel frågor som berör offer särskilt i adventstid som är en fastetid. Också de personliga offer vi får göra i forma av fasta, omvändelse och förnyelse.

Frågor som har med ämbete, ämbetet eller ämbeten, att göra är avgörande beståndsdelar i den kristna kyrkan. Och ändå talas det sällan eller aldrig om detta. Men frågan kommer vad jag förstår att komma tillbaka med kraft. Inom Svenska kyrkan har vi tystat ner samtalet om ämbetet. Vi har nöjt oss med att kringgå de bibelteologiska frågorna och i stället valt att hålla oss till demokratiskt fattade beslut. Det kan man uppenbarligen göra för en tid, men senare kommer de ifatt oss. Frågorna om ämbetet kommer till ytan. När snön smälter blir de synliga på nytt. Det är en fråga om tid.

Att frågorna kommer tillbaka kan jag påstå med viss säkerhet. En kyrka i historisk-teologisk mening består nämligen av Guds Ord, Sakrament, Ämbete och Församling.l Fattas någon del av dessa fyra är det inte en kristen kyrka. Visst finns det sammanhang som annorlunda ut men i den allmänkyrkliga tradition som Svenska kyrkan vill tillhöra hör dessa fyra komponenter samman.

Därför har jag under tio timmar talat med vännerna om kyrkans ämbete, om dess ursprung, om Jesu hållning och val av apostlar, om ämbetet i Apostlagärningarna och hos Paulus. Vi har talat om den apostoliska successionen både i snävare och vidare mening. Vi har läst kyrkofädernas uttalande och konstaterat att frågan om ämbetet var en självklarhet. Vi har sammanfattat ämbetets väsen och funktion. Men det var två områden som vi sparade till dem tolv som var särskilt intresserade. Det handlade om påven och ekumeniken och om kvinnliga präster.

Så nu har jag ett ganska digert material om ämbetet. Vi får väl se om någon församling eller något sammanhang ber mig komma och undervisa om ämbetet.

Annars, som jag tidigare berättat, verkar det som att den renodlade Cellkyrkan kommer att få nytt liv. Plötsligt har konceptet börjat leva på nytt. Denna gång kanske det inte stannar vid eller förblir ett projekt utan ett vekligt sätt att leva sitt liv. Det blir allt tydligare att det kristna livet kommer att ta sig uttryck i en annan livsstil än den som präglar vår tid och vårt samhälle. Denna andra (kristna) livsstil behöver till en början åtminstone en teoretisk förebild. Jag tror att de första kristna ända fram till 300-talet kan vägleda oss.

Den renodlade cellkyrkan ville gärna efterlikna de första kristna och nu har jag på nytt börjat få beställningar på materialet. Roligt.

I advent upptar bön och eftertanke en hel del tid. I detta ingår för min del att läsa ett manus om bönen. Brodern Boris Salo har i Finland gett ut ett antal böcker, men jag tror att just den här om bönen är hans allra bästa. Jag lovar att återkomma till den efter att ha ägnat den både bön och eftertanke.

Apg 7:9-19

7 ⁹ Våra stamfäder blev avundsjuka på Josef och sålde honom till Egypten. Men Gud var med honom ¹⁰ och räddade honom ur alla hans lidanden. Han gav honom nåd och vishet inför farao, kungen i Egypten, som satte honom till styresman över Egypten och hela sitt hus.

¹¹ Men hela Egypten och Kanaan drabbades av svält och svår nöd, och våra fäder fann ingenting att äta. ¹² När Jakob fick höra att det fanns säd i Egypten, sände han våra fäder dit en första gång. ¹³ Den andra gången gav sig Josef till känna för sina bröder, och farao fick höra om Josefs släkt. ¹⁴ Josef skickade då bud och lät hämta sin far Jakob och hela sin släkt, sjuttiofem personer. 

V 7-10 Stefanus fortsätter med att tala om Josef. Han gör därmed ett rejält hopp därför att han vill visa något särskilt, genom Josef uppfylls den första delen som säger att folket skulle leva i fångenskap. När Josef såldes av bröderna, av illvilja till Egypten var Gud med honom. Detta är en poäng. Gud verkar också utanför Israel, inte endast bland infödda hebréer, utan också bland diasporajudarna, - för att anknyta till den situation vi läser om i Apg 6. Gud var till och med hos Josef på ett sådant sätt att han kom att styra Faraos förvaltning!

V 11-14 återger Stefanus berättelsen om uttåget på ett beundransvärt sätt. 1 Mos 42-49 sammanfattas i fyra meningar och alla väsentliga moment är med. Han får med den hungersnöd som drabbade hela världen, att det fanns säd i Egypten, brödernas resor dit, att Josef gav sig tillkänna och att hela släkten reste ner till Egypten och bosatte sig där.

7 ¹⁵ Och Jakob drog ner till Egypten, och där dog han och våra fäder. ¹⁶ De fördes till Shekem och lades i den grav som Abraham hade köpt för en summa i silver av Hamors barn i Shekem. ¹⁷ När tiden närmade sig då Gud skulle uppfylla sitt löfte till Abraham, växte folket i antal och de blev allt fler i Egypten, ¹⁸ ända tills en annan kung kom till makten i Egypten, en som inte kände till Josef. ¹⁹ Han gick fram med list mot vårt folk och förtryckte våra fäder och tvingade dem att sätta ut sina nyfödda för att de inte skulle överleva.

V 15-16 Men så långt är bara den första delen av profetian uppfylld. Den andra delen handlar om hur Gud ska föra folket ut ur Egypten så att de kan dyrka honom på denna plats, det vill säga i Jerusalem.

V 17-19 Verserna kan sägas utgöra en övergång till nästa person i frälsningshistorien som är Moses. I och med v 20 börjar den egentliga berättelsen om Moses och det Guds handlande som är till Israels fördel.

Evangelium enligt Matteus

Det blev en lång dag framför datorn. Det hände sig nämligen för någon månad sedan att två församlingar, oberoende av varandra, hörde av sig till mig och undrade över konceptet den renodlade Cellkyrkan. Det är nästan så jag börjar tro på en renässans för Cellkyrkan. Det finns mycket att lära och mycket att hämta. På förekommen anledning fick jag därför uppdatera ledarutbildningen för att kunna skicka den till dem. Och det är ganska mycket. Utbildningen är på 8 veckor och till den hör inte mindre än 76 OH-bilder. Ja, det var sådana man använde på den tiden. Nu har jag i alla fall gått igenom allt och färdigställt det så jag har kunnat skicka det till dem. Måste erkänna att det var lite stimulerande även om det tog hela förmiddagen,

Som om det inte räckte har jag sedan ägnat hela eftermiddagen åt att färdigställa min kommentar till Evangelium enligt Matteus. Den är på 319 A 4 sidor så jag har verkligen inte gjort allt idag. Nej, den har tagit mig flera år och därför är det svårt att beskriva känslan när den nu är klar.

Det har verkligen varit spännande att arbeta med Matteus. Han var en mycket intressant person som gick från att ha varit en förrädare i judarnas ögon till att bli en apostel åt Herren Jesus. När jag skulle skriva om bokens tillkomst tillämpade jag samma tänkande som jag gjort med Jakobs brev och Galaterbrevet. Jag har ställt innehållet i fokus och placerat böckerna sinsemellan på det sättet. Med den logiken blir Matteus den förste och det var också just vad biskopen i Hierapolis, Papias (70-163 e Kr) påstod: "Matteus skrev ner orden på hebreiska ..." liksom biskopen i Caesarea, Eusebius (263-339 e Kr) höll med om: "Matteus hade tidigare förkunnat ordet för hebréerna, men när han ville bege sig till andra folk, skrev han sitt evangelium på modersmålet (hebreiska, min anm) för att genom denna skrift ersätta sin närvaro hos dem som nu lämnade."

Det är sant att dagens forskare daterar annorlunda men de går efter de textfynd de har tillgång till. Men Matteus var också då sannolikt den som berättade för dem som skrev vad han själv varit med om. Det är fascinerande att läsa Evangelium enligt Matteus och se hur han ur ett judiskt perspektiv betraktar Jesus och Skriften.

Kommentaren beräknar jag ska komma ut på marknaden i mars eller april.

Lår Svenska kyrkans präster själva anhålla om sitt vigselförordnande

I min förra blogg antydde jag, antydde var ordet, det fulspel som bedrivs också i kyrklig miljö Det är ingenting som egentligen förvånar mig längre. Tidigare hade jag höga tankar och önskningar för Svenska kyrkan. Den kallelse jag fick från och bejakade för Svenska kyrkan står jag fortfarande kvar i, men jag måste erkänna att jag tidigare trodde mer om Svenska kyrkan. När jag emellertid väl insett hur korrupt och eländig, hur fallen och obotfärdig, den fallna skapelsen, inklusive mig själv naturligtvis, är, har det verkande befriande. Sedan jag kunnat avsluta min tjänst har jag känt en stor lättnad. Det var ju också ett huvudskäl till att jag ville sluta nämligen att jag inte vill medverka till den numera mycket påtagliga utvecklingen. Kan jag däremot "utifrån" bidra med något gott götr jag gärna det. Vadan detta utfall?

Jo, jag läste nyss i Världen idag att en av Svenska kyrkans höjdare i Kyrkans Hus nu anser att det är problematiskt att det finns präster som har samvete att inte viga samkönade. Det talas som bekant i Domkapitel och korridorer om att ta bort den där samvetsklausulen som gavs år 2009 när beslutet om att "utvidga" äktenskapet togs. Vi var ganska många som reserverade oss och inte så få som anade att detta löfte en dag skulle inte bara ifrågasättas utan också upphävas. Så fungerar det! Och nu påminns vi om det. Det har ännu inte skett men vänta bara ...

Den som vill läsa artikeln kan göra det genom att klicka här.

Bibeln eller som det hette förr i tiden den heliga Skrift har alltid ansetts vara normen för kristen tro. Visst kan den diskuteras, ifrågasättas eller tillämpas på olika sätt i olika tider, MEN den kan aldrig upphävas. Det som står där och som anses normgivande står där även om det i vår postmoderna tid anses viktigt att vara normkritisk.

Vi var cirka 800 präster som skrev på en protestlista när det blev tal om att börja viga samkönat. Vi menade att det inte stämde överens med Skriften och att man var tvungen att göra våld på eller rentav upphäva den för att kunna besluta om samkönade vigslar. De är helt enkelt obibliska. Därför var jag aningen förvånad när dessa kollegor inte protesterade mer när beslutet överraskande togs. Själv valde jag att skicka in mitt vigselförordnande till Kammarkollegiet. Det är nämligen staten som utfärdar dessa förordnande, inte Svenska kyrkan.

Den definition som nu gäller för äktenskap är statens definition. Beslutet att viga samkönade är ett politiskt beslut som jag inte har något att invända emot. Det är demokratiskt fattat i en sekulär stat. Men vi som är präster är inte det på statens uppdrag utan på kyrkans uppdrag. Jag kan fortfarande förrätta vigslar, men bara kyrkliga sådana!

Är det inte dags att lyssna till och lyda Herren Jesus när han säger: Ge kejsaren vad kejsaren tillhör och Gud vad Gud tillhör.

Kyrkomötets efterspel

I det senaste numret av Kyrkans Tidning, 48/2018, ställde journalisten Kajsa Söderberg en "utvärderingsfråga" till ett antal ledamöter. Vad tyckte ni om årets kyrkomöte? Det var sju personer från sju olika nomineringsgrupper som fick svara. Frimodig kyrkas Leif Nordlander menade att debatten om konfessionella friskolor kunde ses som en möjlighet för Svenska kyrkan. Han liksom de flesta andra inser att begreppet mission håller på att avvecklas och betonade därför hur viktig missionen är. Sedan uttryckte han sig kritiskt mot motionen om böneutrop. I det fallet håller jag inte med Leif. Jag menar att Svenska kyrkan ska vara emot bönerop (samhället kan vara för) och jag fann anledning att reservera mig mot beslutet att avvisa motionen. Men i Frimodig kyrka har vi en överenskommelse att var och en av oss får argumentera och rösta efter förmåga. Här gäller ingen partipiska även om vi ofta är överens inom gruppen.

Socialdemokraternas ledamot Jesper Eneroth fick också svara. Och med tanke på det avslöjande svaret kan jag gott återge det:

Jag måste säga att det som gjorde störst intryck på mig var det ovanligt höga och hårda tonläge från framförallt Frimodig kyrka. FK tog även en osolidarisk stor del av talartiden vilket ledde till att utrymmet för andra att uttrycka sina åsikter i talarstolen blev mindre.

Vad avslöjas här? För det första blir det jag kallar "fulspel" tydligt. Majoriteten (S) och (C) framför allt bestämmer inte bara hur valet ska sluta utan också vad som får sägas och hur det ska röstas. Inom (S) råder partipiskan och även om jag aldrig varit med på något av deras interna överläggningar tycker jag mig se hur de går till. Här finns en kyrkopolitisk linje, här finns uttalade motståndare och här råder disciplin. Jag kan se att många av dess ledamöter aldrig säger någonting.

För det andra är den socialdemokratiska hållningen en icke-demokrati. Demokrati handlar i grund om att visa hänsyn och omsorg om minoriteter. Varje människas rätt att tänka, tala och rösta är lika mycket värd. Det går inte att bara köra över minoriteter utan att det säger något om dem som gör så. Jag tror att det här kan vara ett skäl till att jag tycker så illa om politiken. Man missbrukar helt enkelt dess väsen och det är inte underligt att förtroendet för politiker urholkas. Det gäller politikerna som grupp och i än högre grad kyrkopolitiker. Varför det?

För det tredje är Jesus kyrkans Herre och inte den politiska majoriteten. Det är sant att också politiker är människor och som sådana inte fullkomliga, men just i kyrkopolitiken blir det så tydligt osmakligt när människor sätter sig i Herrens ställe, anti-krist. Det händer alltför ofta att klassiskt kristna sanningar, argument och handlingar bara viftas bort. Och eftersom kyrkomötets majoritet driver en sådan linje behöver den inga argument utan det räcker med att den ser till att den gör gemensam sak med minoriteterna.

För det fjärde kan den socialdemokratiska hållningen närmast beskrivas som en ideologisk pluralism. Det är lätt att säga att alla ska få komma till tals när det i själva verket inte betyder någonting. Om, säger om, minoritetens argument visar sig både riktiga och starka, upplevs de snarast som ett hot och de låter det som Jesper Eneroth i citatet ovan. Citatet är med andra ord inte unikt utan visar på den hållning som råder.

Det är bra att kyrkopolitikens fulspel blir synligt. Det gör ingenting bara ledamöterna inte tar personlig skada utan kan vara salt på jorden. Det finns mer att säga om kyrkopolitik också när den kommer ner på det lokala planet. Men ärligt talat bryr jag mig allt mindre om den. Det finns viktigare saker här i livet.

Fullsatt i Mariakyrkan

Det var härligt att komma till kyrkan denna söndag. Det är alltid härligt, nästan kanske är bäst att tillägga, att samlas till mässa. Idag är det dessutom 1 advent och vi får börja ett nytt kyrkoår, andra årgången gäller framöver.

Ofta är högmässan i Mariakyrkan välbesökt, men långt ifrån fullsatt. Det kunde vara en god idé att satsa mer på denna högmässa. Som det är nu sköts det hela lite med vänster hand. Gudstjänstlivet är annars något som kyrkan menar är central även om det allt oftare händer att småkyrkorna medvetet avlövas och gudstjänstlivet centraliseras. Det är naturligtvis förödande och ett sätt att motarbeta den kallelse Gud har gett oss. Men låt mig inte fördjupa mig i det denna dag.

Kyrkan var fullsatt idag och psalmsången god. Alla kan ju adventspsalmerna och tycker det är roligt att sjunga dem. Evangeliet om intåget i Jerusalem ska läsas varje årgång och är lika känt. Kommentaren till evangelieläsningen var en rolig historia, föredömligt kort och en påminnelse om att Jesus är mitt ibland oss. Vi behöver inte vänta och vi ska ta tillvara dagen så vi inte behöver vara efterkloka.

Söndagsskolan var på plats. Tyvärr anser inte pastoratet att den är något att satsa på men den sköts av frivilliga som det heter. Bra att det finns sådana men det dåliga understödet är problematiska med tanke på barnkonsekvensanalysen och med tanke på framtida satsningar. Men än en gång låt mig inte fördjupa mig i detta utan i stället tacka Gud för att Leonard denna goda söndag fick en Barnens bibel. Han blev glad för den även om han inte kan läsa. Mamma lovade att läsa den för honom.

Efteråt var det i vanlig ordning kyrkkaffe och tillfälle att språka något med gamla och nya vänner. Även om det bara är en tillfällig gemenskap som skiftar från söndag till söndag är det ändå en möjlighet att ta tillvara. Kanske kunde man göra något mer med dessa samlingar än att dricka kaffe. Dagen till ära hade det anordnats ett lotteri eftersom man vill samla pengar till Svenska kyrkans julinsamling eller internationella arbete som det än så länge heter. Kyrkomötet har bestämt att namnet ska ändras till Svenska kyrkan - ACT eftersom vi anslutit oss till en internationell organisation med det namnet. Om folk visste vad den sysslar med kanske de hellre skulle ge pengarna till Rädda barnen eller någon annan organisation som sedan länge arbetar med katastrofhjälp av olika slag.

Kari och jag deltog i lotteriet och vann en burk med senap som vi just har avsmakat. Den var god och får väl anses vara en bonus så här på första advent.

Ja, så har då advent börjat och tänk om vi kunde betänka att denna tid, fram till julafton, är en fastetid. Julfastan som jag naturligtvis iakttar är en förberedelse för julfirandet. Jag förbereder mig genom bön, särskild andlig läsning, avstår från ... och undviker självklart alla julbord. Det är en fin tid som nu har börjat.

Jag önskar er alla ett riktigt gott advent!

Apg 7:1--8

Vi har framför oss det längsta av de 24 tal som finns återgivna i Apostlagärningarna. Det bör ha hållits år 33, tre år efter Jesus död och uppståndelse.[1] Det avviker markant från de övriga talen. Namnet Jesus nämns inte alls och någon uppmaning till omvändelse finns inte heller. Det senare är ett av kännetecknen på missionspredikningarna. Vi har inte en missionspredikan framför oss. De flesta exegeter menar att talet är ett försvarstal och det är förvisso framställt som sådant, men ursprungligen var det knappast det heller.

Talets förhistoria antyder att vi har att göra med en judisk historieöversikt, om än i kristen version. Sådana översikter var inte ovanliga, se till exempel Ps 105. Det kan mycket väl vara så att Stefanus använt sig av en sådan i sin undervisning av nya kristna och att Lukas funnit det lämpligt att infoga den i berättelsen om Stefanus. Den här översikten bygger på 1 och 2 Mosebok, Psaltaren 105 och 78. Paulus använde sig av en sådan översikt i Apg 13:16-41 även om den där ingår i en missionsförkunnelse och är betydligt kortare.

Talet kan delas upp på följande sätt:

1                    inledande fråga

2-8                             löftet till Abraham

9-16               Josef och Egypten

17-43             Moses historia

44-50             tabernaklet och templet

51-53             avslutande anklagelse

7:1-2aInledande fråga

7 ¹ Då frågade översteprästen: "Är det verkligen så?" ² Stefanus svarade: "Bröder och fäder, lyssna på mig!

V 1-2a I 6:12 står det att Stefanus ställdes inför Stora Rådet och översteprästens fråga i 7:1 får anses bilda övergång till talet.

7:2b-8 Abrahams historia

Den här inledande delen av talet bygger i stort på 1 Mos 11-17. Talet tar sin utgångspunkt i Guds löfte till Abraham. För det första skedde detta inte i Israel, utan i hednalandet Mesopotamien. Det var där härlighetens Gud uppenbarade sig. Stefanus har hämtat uttrycket från Ps 29:3 (LXX) som är en psalm om skapelsen och Guds allmakt. Redan här antyder Stefanus att Gud suveränt kan handla utanför våra ramar. Nu säger emellertid Gud att Abraham ska bege sig därifrån och gå till det land som Han ska visa. Lägg märke till att Lukas här som vi sett tidigare är mån om att det är Gud som handlar. 

7 ^2bHärlighetens Gud uppenbarade sig för vår fader Abraham i Mesopotamien, innan han bosatte sig i Haran. ³ Han sade till honom: Lämna ditt land och din släkt och bege dig till det land som jag ska visa dig. ⁴ Då lämnade Abraham kaldeernas land och bosatte sig i Haran. Och när hans far hade dött, förde Gud honom därifrån till det land där ni nu bor.

⁵ Han gav honom ingen arvedel i landet, inte ens en fotsbredd, men han lovade att ge det som egendom åt honom och hans efterkommande, trots att han var barnlös. ⁶ Detta är vad Gud sade: Hans efterkommande ska bo som främlingar i ett land som inte är deras. Man ska göra dem till slavar och förtrycka dem i fyrahundra år. ⁷ Men det folk vars slavar de blir ska jag döma, sade Gud, och sedan ska de dra ut och tjäna mig på denna plats. ⁸ Och han gav honom omskärelsens förbund. Så blev Abraham far till Isak och omskar honom på åttonde dagen, och Isak blev far till Jakob, och Jakob till de tolv stamfäderna.

V 3 För det andra är befallningen att Abraham ska gå ut, hebreiska lekh lekha, förbundet med ett löfte. Abraham ska gå för att få del av välsignelsen. Lägg märke till att Abraham inte ska få tillgång till landet, tvärtom heter i v 5 att han aldrig fick någon mark. Han fick bara löftet och skulle sedan leva genom/av tron. Det var hans efterkommande som skulle få inta landet, efter att de blivit befriade av Gud.

V 6-7 Orden är hämtade från 1 Mos 15:13f och är centrala i talet. Här säger Gud att Abrahams ättlingar ska leva som främlingar i ett annat land, men att Gud ska befria dem så att de kan tjäna honom på denna plats, det vill säga Israel, Jerusalem och särskilt templet. Se vidare om detta i kommentaren till v 34. Gud ger med andra ord ett löfte till Abraham och ingår ett förbund med honom. Detta bekräftas genom omskärelsen som garanterar att förbundet bärs vidare från generation till generation. När Abraham omskär Isak betyder det att Isak infogas i löftet. 

---

[1] Om Jesus dog och uppstod år 30.