Negativa tankar är farliga för självkänslan, del 3

Med hjälp av vissa statistiska uppgifter kan jag se hur många som har besökt min blogg. Det visade sig att många läst vad jag skrivit om skuld, skam och att det inte finns någon förlåtelse för skammen. Det finns ingen förlåtelse därför att skam inte är någon synd, utan snarare en trasig självbild eller självkänsla. Mycken skam, särskilt den vita, innebär att min inre röst kritiserar mig. "Jag kan inte", "jag är inget värd" eller "det blir aldrig någon ordning på mig". En sådan självbild behöver repareras. Min plågoande, den kritiska rösten, behöver visas bort. I sin bok Självkänsla på djupet, som skrevs innan boken om skuld och skam, ger Marta Cullberg Weston sju övningar som hjälper mig att kasta ut plågoanden. Jag redovisar dem här kort, men på mitt eget sätt.

1. Avslöja den negativa röstens existens.Hur är det du tänker egentligen? Hur brukar det låta? Om du blir medveten om det kommer du att känna igen anfäktelserna. Tyvärr tycker inte hjärnan om tomrummet och därför måste de negativa tankarna på sikt ersättas med andra tankar.

2. Tala positivt till dig själv.Gör en lista på dina personliga styrkor. Det är alltid svårare att vara positiv än negativ. Här krävs kraft. Som kristen kan jag tänka på hur mycket Gud älskar mig och vad det betyder att leva i Kristus. Om Gud älskar mig som jag är, måste jag acceptera det. Ersätt orden "oss" och "vi" i Ef 1:3-10 med orden "mig" och "jag". Det är en övning jag själv använt mig av.

3. Hitta en stödperson. Ta vara på din "bästis". Lyssna till dem som försöker stärka dig. Här betyder den heliga gemenskapen så mycket. I vartfall om vi godtar varandra och lär oss vad uppbyggelse är.

4. Avslöja det budskap den inre kritikern kommer med.Försök att lägga märke till när och hur anfäktelserna sätter in. Du kan så vara bättre beredd. Som kristna talar vi gärna om Guds vapenrustning, men vet vi när och hur vi ska använda den? Det går att frigöra sig från plågoandens kritik. Det kan man göra genom att dra en gräns för kritiken, genom att erkänna och tro att allt samverkar till det bästa, genom att inte jämföra sig med andra eller genom att sluta använda ordet "borde". Säg inte "Jag borde städa ..." utan säg i stället som det är: "Jag vill inte städa ..."

5. Avbryt plågoandens tjat. Du behöver lära dig att använda stoppknappen. Du måste säga: "Sluta!" Sätt i stället in de rätta och sanna orden och förbered dig på att kasta ut plågoanden.

6. Avslöja den inre kritikern.Det är nästan omöjligt att styra sina tankar, men plågoanden, eller den inre kritikern som Cullberg Weston kallar rösten är sannolikt inte din. Den rösten kommer från någon annan, från pappa, läraren, prästen eller vem det kan vara. Vem är din kritiker? Om du kan ge kritikern ett namn, "perfektionisten", "papparösten", "domaren" eller liknande fokuserar du mer konkret. Du ska inte förväxla rösten med någon annan person bara för att den kom därifrån, utan identifiera själva rösten. Cullberg Weston föreslår att man till exempel föreställer sig en fågel, en korp som sitter på axeln och pratar i örat. Var hör rösten rätteligen hemma? Om jag kunde jaga iväg den vart skulle den då ta vägen?

7. Kasta ut den inre kritikern!Säg: "Nu räcker det! Lämna mig. Jag vill vara herre i mitt eget hus." Cullberg Weston menar att man ibland får ta i lite extra och kanske ta hjälp av någon, en terapeut till exempel.

Det är märkligt att läsa sådant här eftersom det påminner så mycket om vad Jesus lär oss om befrielse. Det gäller att återknyta kontakten med det friska inom sig, att acceptera sig själv som Gud har accepterat mig i Jesus Kristus. Negativa tankar är farliga för självkänslan. Jesus talar ofta om att älska sin nästa som sig själv. De två hänger ihop. Vi kan älska trots att den andre eller jag själv inte är fullkomlig. Kärleken utspelar sig på ett annat plan.

Det finns mycket mer att säga om befrielsen och tillämpningen är alltid personlig. Men jag ville ha med det här eftersom så många läst vad jag skrivit tidigare.

Ny inriktning för KD?

Jag har jut slagit av TV:n efter att ha sett intervjun med Mats Odell, kandidat till ny partiledare för KD. Jag blev lite upplivad av det hela även om jag inte såg hela inslaget.

Det är nu kanske 15 år sedan Kari och jag blev tillfrågade om att engagera oss lite mer politiskt. Kari blev efter valet ordförande i Socialnämnden i Sävsjö och vad jag erfarit gjorde hon riktigt bra ifrån sig under två mandatperioder. När jag kom upp på vallistan kom TV 4 Jönköping farande och ställde frågor om homosexualitet. Ärlig som jag är försökte jag svara efter bästa förstånd, men några dagar senare ringde nuvarande äldreministern Maria Larsson och skällde på mig. Hon bad mig att fortsättningsvis vara tyst. Jag är inte helt säker på att det bara berodde på mitt uttalande. Det var ju faktiskt också så, vill jag minnas, att jag fick nästan lika många personkryss som hon. Om jag hade stått högre upp på listan hade jag kanske varit äldreminister. Kanske lika bra att det inte blev så. Skämt åsido var det första gången jag förstod vad partipiskan innebär. Den passar inte mig. Så mycket kan jag säga.

Sedan dess har KD ändrat inriktning alltmer bort från den kristna tron. Och nu tydligen så mycket att alla siffror pekar rakt ner. Det finns egentligen bara en sak att göra om KD ska kunna få en nystart och det är att ställa upp de två inriktningarna mot varandra, representerade av Göran Hägglund och Mats Odell. Bara på det sättet kan KD:s väljare få en ny chans. Nu är det dags att bestämma sig för vilken inriktning som ska gälla framöver. Avgörandet ska ske vid partiets stämma i Västerås den 28 januari. Det verkar på intervjun som jag såg att det kommer att bli ett spännande val. Tyvärr är det kanske så att vilken inriktning som än vinner innebär det en ytterligare försvagning av partiet. Visserligen menade Mats Odell att han kommer att göra vad han kan för att läka partiet efter den 28 januari. Lätt att säga men förmodligen svårare att förvekliga.

Hursomhelst är det som sker bra. Den inriktning och hållning partistyrelsen visat upp så här långt är meningslös. Birger Schlaug kommenterade förslaget om att införa stämpelklocka på dagis i TV-soffan denna morgon med orden: "Är det det som är kristen politik betackar jag mig". Alla som satt i soffan tyckte det var jätte roligt.

Jag har hört till kritikerna under senare år genom tystnaden. Tänk om det blir ändring på det framöver? Det är en spännande tid vi lever i - ideologiernas tid.

Skammen kan inte förlåtas, del 2

Det kan tyckas märkligt att skammen så helt har hållits undan i vår kultur när det samtidigt är så att alla har "skam i kroppen". I sin bok Från skam till självrespekt beskriver Marta Cullberg Weston olika slag av skam. Den röda, vita, svarta och rosa. Den röda består till största del av sådant jag själv orsakat. Den vita är den värsta formen eftersom den är mer eller mindre medfödd, sitter i generna så att säga. Den svarta innebär att jag har brutit med tidens normer. Jag har inte betett mig som alla andra och skäms för det. Den rosa är snarlik, men rör mer min person. Jag är inte som alla andra.

Psykoanalytikern Francis Broucek ställer upp en lista på skammens olika källor. Han menar att vi kan komma att skämmas över praktiskt taget vad som helst kring vår person - vårt utseende, våra kläder, vår kropp eller våra personlighetsdrag. Vi kan skämmas över allt som vi identifierar oss med som vår bakgrund, var familj, vår religion eller vårt hemland. Vi kan känna skam över att inte bli accepterade i vissa sammanhang, över bristande kompetens eller andra svagheter. Vi kan känna skam när vi blottställs, när vår heder smutsats eller våra gränser inte respekteras. Vi kan känna skam när vi inte lyckas leva upp till våra egna eller andras förväntningar. Vi kan känna skam över våra hemliga tankar och impulser. Allt detta kan kännas i hela kroppen och inget av det kan förlåtas eftersom det inte hör hemma i syndabekännelsen.

Det är hög tid att vi börjar lära oss att känna igen skammen och att hantera den på bästa sätt. För den går att hantera och det är vad Marta Cullberg Westons bok handlar om, en bok som jag rekommenderar till dig som känner igen dig i beskrivningen ovan.

Det stora problemet och förmodligen förklaringen till att vi inte talar om skammen, vare sig som enskilda eller som kristen gemenskap, är naturligtvis att vi skäms för den. Det sista vi önskar är att det ska avslöjas hurudana vi egentligen är. Därför utbreder sig en tystnadens kultur. Det gäller det lilla sammanhanget men också i det stora som till exempel inom Svenska kyrkan. Det finns saker vi vet aldrig kommer att uppskattas. Det är lönlöst att ta upp det därför att i slutänden bestraffas vi med skam och vår självrespekt skadas. Den kamp vi har att kämpa är därför inte bara av organisatorisk eller dogmatisk art utan det är en kamp mot andevärldens alla furstar och väldigheter. Det är gott att veta att när Jesus motades ut ur staden för att korsfästas, det mest skamfyllda av alla straff, så besegrade han också skammen genom sin uppståndelse från de döda. Prisad vare han i evighet!

Skuld och skam, del 1

Det gladde mig mycket att läsa senaste numret av Svensk Pastoraltidskrift (SPT). Kollegan Mikael Löwegren har skrivit en artikel under rubriken "Men tar vi inte för lätt på synden ...?". Detta med anledning av att vi numera mer eller mindre rationaliserat bort skriftermålet ur Högmässa. Hans motfråga, och tes får jag förmoda, är den motsatta: Han frågar: "Tar vi inte för lätt på synden med ett infogat allmänt skriftermål?" Löwegren slår istället ett slag för den enskilda själavården och bikten. Men det som gjorde mig glad är att jag får läsa om skillnaden mellan synd, skam och sår. Om Luthers stora fråga var hur ska jag finna en nådig Gud är vår tids fråga snarare hur jag kan veta att jag är älskad och att mitt liv har en mening. Men då talar vi inte längre om synd utan om skam, ett ämne vi praktiskt taget aldrig talar om. Jag citerar:

Det här berör också vår tids stora brottning med en annan problematik än syndaskulden, nämligen skammen. Känslan av allmän uselhet, av att jag inte bara har gjort fel utan är fel. Förlåtelsen är det liturgiska svaret på synden, välsignelsen är det liturgiska svaret på skammen. Blandas de samman binder vi människor itsället för att befria. Om människor i syndabekännelsen tror att de ska lägga fram sin allmänna uselhet, och dessutom får denna bekräftad genom att prästen förlåter den, förstärker vi den skam som skulle brytas.

Jag tror att Löwegren pekar på något så viktigt att han kunde skrivit mer om det. Det är nu några månader sedan jag läste tre böcker just om skam. Det började med att jag läste Marta Cullberg Westons böcker Från skam till självrespekt och Självkänsla på djupet, författade i omvänd ordning. Hon reder ut skillnaden mellan skam och skuld och hon belyser olika slag av skam. Den vanligaste formen av skam är att man helt enkelt gjort bort sig och skäms för det. Den svåraste formen är den som härrör ur inre föreställningar att vara värdelös, av det skälet att dessa fräter på människans grundläggande livskänsla. Det är lätt för vem som helst att känna igen sig i hennes beskrivningar eftersom alla har skam. Skammen är i grund något positivt, ett inre reglage som gör att vi kan fungera i våra relationer. Det är när vi överskrider gränsen som den blir negativ.

Den tredje boken jag läste är mer "vetenskaplig" och beskriver skammen som grund för depression eller som en väg till ömsesidighet. Det är psykiatern och psykoanalytikern Johan Beck-Friis som behandlat skammens natur och uppkomst, liksom dee biologiska och psykiska utveckling. Han visar på sambandet mellan svåra skamkänslor och depression. Och jag förstår att här hjälper inte syndaförlåtelsen utan endast välsignelsen.

Det ligger i skammens natur att gömma sig. Det är därför vi aldrig talar om den. Istället får den växa sig allt starkare. Här måste ske en förändring i ord och handling. Det räcker inte med ryggdunkningar och hurtiga fraser. Varje människa behöver få se att hon är skapad till ett meningsfullt liv och att vi tjänar en Gud som vill välsigna oss och vårt kall. Gammal god kristen undervisning med andra ord.

Har (S) och (C?) satt sin prägel på det svenska skolväsendet?

När kyrkomötet var samlat var bland annat frågan om skolavslutningar uppe. Det är förmodligen det som har gjort att jag varit extra öppen för skolvärlden den senaste tiden. Nu har det gått så långt att jag bara måste skriva om den svenska skolan som uppenbarligen, precis som Svenska kyrkan, befinner sig i en djup kris. Jag tar det i kronologisk ordning.

1. Vad skolavslutningarna beträffar är det ett faktum att svensk lag i paragraf 1 talar om frihet från religion. Paragraf 2 talar om frihet till religion. Om någon är förvånad rekommenderar jag Petri Kajonius bok Förunderlighet och radikalitet som handlar om ett av de mest extremaste länderna i världen. Problemet med skolavslutningarna tycks vara att de ligger utanför undervisningen. I undervisningen får nämligen ingen religiös påverkan förekomma, men avslutningarna ingår inte i undervisningen så där kan det i princip förekomma. Jag tycker Dag Sandahl formulerade det träffsäkert när han sa till rektorn: "Jag har inga problem med detta. Jag gör som jag brukar. Det är du som har problem. Hur vill du ha det?" Det vill säga skolan har problem. Nu till problem två.

2. Internatskolorna. Det är uppenbart att, inte bara Lundsbergs internatskola har problem, utan alla friskolor. Det kan inte vara en nyhet för någon att (S) och (C?) har problem med privatskolar. Jag vill inte rättfärdiggöra sådant som varit fel på våra internatskolor, men rent historiskt vet vi att vänstern har problem med friskolorna och helst vill avskaffa dem. Till detta vill jag säga att jag själv gått på internatskola, en skola som varit en av de största välsignelserna i mitt liv. Skolan grundades av prästen Peter Fjellstedt och var ägnad åt dem som ville bli präster men inte hade råd. Det var där jag lärde känna den Helige Ande och det var där kallelsen växte sig stark. Jag förordar i första hand internatskolor för alla och i andra hand privata skolor och i tredje hand kommunala. Jag tror inte att det är statens uppgift att fostra de unga, se förra bloggen. Det är föräldrarnas sak och sedan deras företrädares.

3. Jag samtalade med en god vän i veckan som ligger bakom oss. Han är lärare. Nu har han fått hoppa in som vikarie i matematik på några andra skolor. Skälet? Jo, sju av nio lärare är sjukskrivna! De orkar helt enkelt inte längre. Skolan är inte bara i kris utan sjuk. Jag ska förklara. Han har ett 20-tal elever i matematik och de uppträder håglöst. De kan inte. De vill inte. De orkar inte. De kommer knappast att klara sina mål. De som klarar sig bäst, ja till och med galant är alla invandrare. Invandrarnas föräldrar tillåter inte att deras barn slarvar med läxorna. Eller att de ständigt och jämt är ute och festar. Invandrarbarnen kan sina läxor och min gode vän sa: "Om bara några år kommer alla viktiga jobb att besättas av invandrare! Svenskarna håller inte måttet". Nu förstår jag varför vi behöver invandrarinvandring. Om någon ska kunna rädda detta land eller åtminstone dess välfärd är det invandrarna.

Han fortsatte med att berätta att den svenska skolan i jämförelse med andra länder befinner sig på samma nivå som Somalia! Det finns ändå en skillnad och det är den att i Sverige består klasserna av 20-30 mer eller mindre ointresserade elever. I Somalia kan de sitta 200 elever i skuggan av några träd. De har inte papper och penna, utan skriver i sanden. Det är dödstyst när läraren talar och de håller samma nivå som svenska elever.

Det blev en lång blogg, men jag är lite tagen. Kan det vara så att att det faktum att det svenska samhället, (S) och (C?), inte bara härskar över Svenska kyrkan utan också har satt sin prägel på det svenska skolväsendet? Jag tror jag måste fråga Värnamobon Annie Lööf.

en funderare om framtiden

På tåget hem från Stockholm igår läste jag ut Förunderlighet och radikalitet, en bok skriven av Petri Kajonius. Han gör en samhällspsykologisk analys och boken är relativt lättläst även om den är sprängfylld med faktauppgifter. Varje sida har en notapparat så det går lätt att kolla varifrån han hämtar sina påståenden.

Undersökning efter undersökning visar att Sverige i jämförelse med andra länder är mer eller mindre extremt. Det är det mest individualistiska och det mest feminiserade landet i hela världen. En förklaring är att statsformen i över hundra år har präglats av så kallad statsindividualism, det vill säga att staten gör allt vad som står i dess makt för att främja individens livsmål. I gengäld kräver staten att individen står till statens förfogande.

Den svenska samhällsmodellen kännetecknas av att individen byter ut en typ av frihet mot en annan. Individens "frigörelse" innebär frihet från tvång och gör att hon i stället kommer att kräva en annan typ av frihet, nämligen möjligheter och rättigheter. Få eller inga skyldigheter men alla rättigheter med andra ord. Det betyder att staten ska stå för skyldigheterna och individen för rättigheterna. För detta krävs ett jättelikt ingrepp av staten. Om utvecklingen ska gå åt det önskade hållet måste individen finna sig i lagar, förordningar, skatter och övervakning. Om staten ska stå för tryggheten, måste den använda sig av lagar och förordningar med mera. Denna utveckling är inte alls lagom, utan extrem.

Kajonius visar att staten har övertagit Svenska kyrkans roll när det gäller uppfostran, inte endast uppfostran av barnen utan av medborgarna! Här har vi skälet till att det bara får finnas en åsikt i taget i Sverige och varför olikheter tonas ner. Problemet är bara att staten därmed har åtagit sig ett hopplöst uppdrag. Det att fostra det onda i människan. Det finns inget samhälle i världen som har lyckats med det. Det går inte att göra om människor. Risken är när staten försöker att den använder sig av övergrepp i form av åsiktsregistrering, kontrollsystem och bestraffningar.

Kajonius visar också att i takt med att staten tar över ansvaret så minskar ansvaret hos individen. Eller negativt uttryckt; individen blir ansvarslös. Detta är lika hemst som det ovan av det skälet att den trygghet staten utlovar bara kan uppstå i det familjära sammanhanget, i människors nära relationer. Det vill säga just där ansvarstagandet undergrävs.

När vi ändå är inne på kyrkan. Annika Borg skrev en tankeväckande krönika i Kyrkans Tidning på delvis samma tema. Hon lyfter fram det faktum att vi inte har eller kommer att ha råd med vår välfärd. Hon skriver att det inte spelar någon roll om staten tänker eller vill rätt. Den kommer inte att ha råd. Det spelar ingen roll om individen kräver sin rätt för det går inte att möta kravet. Hon skriver det som ligger i luften när man läser Kajonius bok: "Krympande resurser kan få ett samhälle att moraliskt haverera. Motsättningarna mellan människor att växa. Främlingshat att öka."

Finns det några alternativ till statsindividualismen? Kan staten i framtiden leverera den välfärd den lovar? Går det att rusta sig för de svåra villkoren? Petri Kajonius och Annika Borg har några försiktiga tankar också kring det. Borg skriver: "Ett sätt att rusta sig är att inse faktum och sluta med nostalgitrippen bakåt eller överskylandet av hur läget är."

Det är inte bara greker eller italienare som behöver ta sig en funderare om framtiden. Det gäller i lika hög grad svenskarna.

Den arma Svenska kyrkan

Kom från Stockholm för 20 minuter sedan. Hittade Kyrkans tidning innanför dörren och kunde inte låta bli att slå upp intervjun med Ulla Karlsson. Jag såg rubriken "Jag ångrar ingenting" och tänkte att det var skönt att hon slutade. Sedan läste jag vidare och utan att direkt ändra uppfattning inser jag att hennes dilemma är detsamma som mitt eget. Ulla och jag har placerats i varsitt dike. Hon efter en debattartikel. Jag efter att ha verkat i mer än 30 år som en Svenska kyrkans trotjänare. Det kan vara detsamma. Problemet är inte Ullas eller mitt, utan Svenska kyrkans. Hur behandlar man folk egentligen?

Ulla säger: "Jag nådde en gräns, kände att kroppen började säga ifrån ... Tystnaden från kyrkans ledning har varit kompakt. Jag har varit väldigt ensam." Hon är inte precis den förste, om jag säger så. Vi har en kyrklig ledning som inte vågar ta ett teologiskt samtal. Som inte lyssnar och som är fullständigt underordnat (S) och (C). Det är för bedrövligt. I synnerhet som vi vet att hela (?) Västerås stift och de flesta feministteologer tycker detsamma som Ulla. Det är så ynkligt att jag saknar ord. För egen del framförde jag 50, numera har jag 60, teologiska argument för att inte ta emot ett förordnande från kammarkollegiet. Vare sig Biskop, Domkapitel, Överklagandenämnd eller kyrkomöte brydde sig ett dugg - för att vara ärlig. Överklagandenämndens utlåtande var rent patetiskt. De ville inte ens tro på det jag skrev.

Ulla fortsätter: "Människor är rädda för att säga sin mening, rädda att förlora jobbet och rädda för att bli utfrysta. Därför håller de tyst." Oh, Ulla, hur rätt har du inte? Det finns så många kollegor som skulle gjort som jag med vigselförordnandet, men öppet säger de att de inte vågar! En tystnadens kultur håller på att utbreda sig över organisationen. Jag sa det till Domkapitlet. De har öron, men de hör inte. Jag vädjar till alla kollegor och vänner som läser detta; Vi måste få ett slut på detta. Vi måste bryta kyrkopolitikernas makt annars kommer vi att gå under fullständigt. Det nuvarande systemet framstår alltmer som ett Guds straff.

Det var meningen att det skulle bli samtal om ärendet i Ullas församling, berättar hon, men så blev det inte. Kyrkoherden satte stopp för det. Det skulle skapa för mycket oro. Istället blev det en församlingskväll omkring strukturutredningen. Jag baxnar. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, förmodligen det förra.

Jag känner plötsligt att jag kan ge luft inte bara för detta utan för mycket mer. Inte därför att jag är bitter utan därför att jag älskar Kristi kyrka och hatar (för att uttrycka det bibliskt) dem som bryter ner henne. Sedan tycker jag fortfarande att det kanske var lika bra att Ulla slutade. Om inte annat så för hennes egen skull. Men i ett större sammanhang handlar det inte om henne. Eller om mig. Utan om den arma Svenska kyrkan.