fredag, mars 25, 2016

Långfredagen

27:32-56  Jesus korsfästes

Nu ska Jesus bestraffas. Straffet bestod av tre delar, tortyren, korsvandringen och korsfästelsen.

27:32-44 Korsfästelsen
Jesus har tydligen misshandlats så illa att han inte förmår bära korsbjälken hela vägen. I v 32 står orden ”på vägen ut”. Detta var en viktig del i korsfästelsen. Golgata låg utanför stadsmuren, idag innanför, därför att den dömde skulle stötas ut ur gemenskapen, som en förbannad.
Hans axlar är sönderslitna av gisslingen. Soldaterna använde sig av ockupationsmaktens rätt att tvinga någon annan att hjälpa till, Simon från Kyrene.
Som Matteus berättar verkar Simon vara på väg in i staden när han möter den bisarra processionen. I Markus omnämns han som far till Alexander och Rufus, vilket betyder att åtminstone sönerna var kända i den första kristna församlingen. Kanske blev hela familjen kristen sedan pappan burit Jesu kors?

Matteus skriver inte mycket om själva korsfästelsen. De detaljer han nämner är alla uppfyllelser av Skriften.

  • dricka blandat med galla, Ps 69:22 (Joh 19:28f)
  • delade Jesu kläder Ps 22:19
  • anklagelseskriften
  • de båda medoffren (Jes 53:12)
Ps 22, i grund en individuell klagosång och inte en sång om Messias, är den text som har betytt mest när den tidiga kyrkan försökte förstå vad som hänt. Därmed identifierar Jesus sig med alla lidande människor.

Ps 22:2                                Matt 27:46
Ps 22:2,5,25                        Matt 27:50[1]  
Ps 22:7-9                             Matt 27:39, 43
Ps 22:16                              Joh 19:28
Ps 22:17                             
Ps 22:18
Ps 22:19                              Matt 27:35
Ps 22:22f                           
Ps 22:23                              Hebr 2:12
Ps 22:28f      

Särskilt viktiga ur ett kristet perspektiv blir versarna26-32.

I ett judiskt perspektiv är en korsfäst Messias en stötesten, en skandal, underbyggd av 5 Mos 21:22f. ”Om du är Guds Son …” i v 40 är en fortsättning på den frestelse som djävulen utsatte Jesus för i 4:3 och 6. Här kulminerar alla frestelser och Jesus lockas att använda sin gudomliga makt, något han avstår ifrån.

Notisen i v 44 om att inte ens rövarna ville ha med Jesus att göra vittnar om den totala övergivenheten.

27:45-50 Jesus dör
Matteus skriver ”MEN vid sjätte timmen …” och markerar ett motsatsförhållande till vad vi läst innan. Mörkret som omger Jesus kommer från Gud. Jesus är övergiven av människor, men Matteus anspelar på orden i Amos 8:9-10. Jesus kände till detta att Gud skulle ingripa, men när det går tre timmar och inget ingripande sker ropar han: ”Min Gud, min Gud …”. Men på traditionellt rabbinskt vis inkluderar han hela psalmen i sitt rop. Den sista delen är kanske viktigast och eftersom Jesus anspelar på Ps 22 finns det alla skäl att tro att han höll fast vid denna i sin dödsstund.

Någon kommentar menar att det är lite underligt att folket som stod runt om skulle ha associerat till Elia, även om det fanns teologiska skäl till det. Skeptikerna menar därför att de som stod runt korset förstod att Jesus citerade Ps 22, men att de tyckte det var övermaga och därför medvetet härmade och förvrängde Jesu ord.

V 50 konstaterar endast att Jesus dör. Det finns inga tolkningar eller anspelningar i detta, bara ett konstaterande.

27:51-56 Händelserna vid Jesu död
Men naturens vittnesbörd fortsätter i v 51ff. Förlåten, draperiet skilde det heliga och det allra heligaste åt, 2 Mos 26:31f. Innanför förlåten fick bara översteprästen gå en gång om året, på den stora försoningsdagen, 3 Mos 16:11-19. På Jesu tid var det allra heligaste tomt, men ceremonierna var desamma. Vad betyder det att förlåten rämnade mitt itu? Kanske betyder det helt enkelt att det inte längre behövs nu när det slutgiltiga offret burits fram. Så förstår Hebréerbrevets författare det hela, se Hebr 7:27, 9:12 och 10:10.

Matteus kommenterar inte detta med förlåten, men som vi har sett talas det om mörker, jordbävning, öppnade klippgravar, tecken som visar att korsfästelsen var ett justitiemord. Kanske är detta med förlåten endast ytterligare ett sådant tecken.

I v 52f berättar Matteus om att en stor jordbävning öppnade gravarna så att de döda stod upp och fick liv igen. Det finns två associationer till detta. Den första är att detta är vad som ska ske när Messias kommer och upprättar sitt rike. Se Jes 53:8-10, Dan 12:2 och Hos 6:1-2. Den judiska tron tänker sig att Messias kommer över kyrkogården mellan Oljeberget och tempelplatsen. När Messias går in genom den Gyllene Porten står de döda upp ur sina gravar. Tron att de döda ska stå upp när Messias kommer fanns också bland de första kristna, kallad den första uppståndelsen.

Den andra tanken återfinns hos profeten Hesekiel 37:1-14 som talar om de döda benen han ser i dalen, särskilt v 13. Denna text tolkades som en messiansk text. Den går i uppfyllelse när gravarna öppnas, men vi ska förstå detta också som en del av församlingens födslovåndor. Jesus hade sagt: ”Jag ska bygga min församling” och det är vad som sker när alla överger honom, men kommer tillbaka i uppståndelsens kraft. Den kristna församlingen består av människor som uppstått med Jesus, vilket illustreras på genom dopet.

De första som bekänner är hedningarna: ”Denne var verkligen Guds Son”, v 54. Vi ser här samma kontrast som i 2:1-12 där Herodes med prästernas hjälp förföljer Jesus-barnet, medan de hedniska maigikerna faller ner och tillber. Denna spänning löper genom hela Matteusevangeliet.

27:57-61 Jesu gravläggning
Nu läggs Jesus i en rik mans klippgrav, i Josefs grav.[1] Josef från Arimatea var en av de rika som blivit lärjunge till Jesus. Han var medlem av Stora Rådet och omnämns i Joh 19:38ff tillsammans med Nikodemos. Det var förutsagt i Jes 53:9 att han skulle bland de rika först genom sin död. Även sådana detaljer som att graven var ny, det vill säga ej orenad och att linnet var rent gör att berättelsen andas optimism. Josef tar ned den döda kroppen med kärleksfulla händer och sveper den i linnetyget.[2] Kvinnan i 26:6-13 förberedde hans begravning och Josef fullbordar den.



[1] LXX använder det grekiska ordet krazo som Matteus plockar upp till skillnad mot övriga evangelister.
[1] På Jesu tid hände sig att särskilt de rika la sina döda i en i berget inhuggen korridor. Efter ett år fanns bara skelletdelarna kvar och dessa lades i ett skrin med lock, ett ossarium.
[2] Härifrån härstammar det första liturgiska plagget Kyrkan känner, nämligen corporalet, den duk på vilken nattvarden dukas.



Inga kommentarer: