söndag, mars 20, 2016

Matteuspassionen, del 1

26:1-16 Jesu lidande förbereds 


26:1-5 Planer på att döda Jesus
Nu har Jesus undervisat färdigt. I v 1 står det: ”När Jesus hade avslutat hela detta tal …” Uttrycket påminner om 5 Mos 32:45 f där Moses slutar sitt tal. Jesus är den profet som Moses talat om, 5 Mos 18:15.

Det är inga nya planer som kommer till uttryck i v 2. Jesu har förutsagt sitt lidande tre gånger, 16:21, 17:22 f och 20:18 f.

Redan i 12:14 när Jesus botat en sjuk på sabbaten överlade fariséerna om att döda honom. Det är första gången påsken nämns i Matteus. Nu är det två dagar kvar till påsk, den högtid då det judiska folket firade uttåget ur Egypten. Påsk är hebreiska pesach och betyder ”gå förbi”. Påskalammet slaktades den 14 Nisan, men högtiden börjar kl 18 kvällen innan, och är det judiska folkets största högtid, 2 Mos 12:42. Bakgrunden, och den förebildliga, profetiska händelsen återfinns i 2 Mos 12-13:16. Jesus framstår som den som har full kontroll över händelseutvecklingen, se v 18 och 42. Nu ska han ”bli utlämnad till att korsfästas”. Det ska ske steg för steg. Det tycks nu stå klart även för apostlarna vad som ska ske och Judas Iskariot tar beslut att hoppa av, se v 14.

Nu har fariséerna försvunnit ur bilden, med undantag av 27:62. Judas Iskariot kopplar in översteprästerna och folkets äldste som tar över. De ville röja Jesus ur vägen genom att döma honom för brott mot den judiska lagen. Jesus hade förlåtit synder, satt sig över sabbatsbudet och tagit avstånd från den lukrativa handeln med offerdjur på tempelplatsen. Kajafas var överstepräst detta år och var till och med känd för sin inställsamhet mot romarna. Den romerske historieskrivaren Josephus berättar om detta. Kajafas gjorde allt för att sitta kvar vid makten. I grund finns det bara en överstepräst, men romarna bröt sönder detta och utnämnde överstepräster hur som helst. Kajafas lyckades hålla sig kvar mellan åren 18-36 e.Kr.

Nu hade hundratusentals samlats för att fira påsk i Jerusalem och många av dem var säkert spända på att få möta Jesus. Därför ville de inte gripa honom under högtiden.[1]

26:6-13 Kvinnan med balsamflaskan
Men två oväntade händelser gjorde att de i stället valde att gripa Jesus omedelbart; dels händelsen med en anonym kvinna och dels händelsen med Judas Iskariot. De två personerna står som varandras motpoler. Den anonyma kvinnan la ner en förmögenhet på att smörja Jesu kropp med den dyrbara oljan, 300 denarer enligt Mark 14:5.[2] Denna profetiska handling visar att hon hade förstått något av vem Jesus är. Judas Iskariot som vandrat med Jesus i över tre år hade däremot inte förstått vem Jesus är och hans pris på Jesus var 1/10, det vill säga 30 denarer, priset på en slav enligt 2 Mos 21:32.

Jesus befanns sig hemma hos Simon den spetälske. Det fanns en spetälskekoloni i närheten av Betania. Uppgiften att Jesus besökte en spetälskas hem visar att han inte var kultisk ren och egentligen inte hade rätt att besöka templet för högtiden. Konfrontationen med tempelaristokratin är här total.

Det var inte ovanligt att tvätta fötterna på gästerna och smörja deras fötter med olja. Men den okända kvinnan smörjer hans huvud och använder en mycket dyrbar olja. Av 2 Mos 29:7 och 1 Sam 10:1 framgår att det kan uppfattas som en messiansk smörjelse. Den här händelsen anses vara så kännetecknande för evangelierna att den finns med i alla fyra evangelierna. I Johannesevangeliet används det grekiska ordet litra för flaska, en litra är 325 gram! Judas Iskariot konstaterar att denna hade man kunnat sälja för 300 denarer, det vill säga nästan en årslön.

Jesus tolkar denna händelse som att hon förbereder hans begravning och ger oss tre tankar. För det första säger han att hon gjort en god gärning mot honom och att det inte kan spelas ut ens med tjänst mot de fattiga. Det är aldrig bortkastat att ge sig själv till Jesus.

För det andra ska den tjänst vi gör mot Jesus aldrig glömmas bort även om den sker i det fördolda. Denna evangeliska handling har bevarats i alla fyra evangelierna och nått ända fram till oss. Maria utför en äkta, tydlig och trovärdig handling.

För det tredje vill jag påminna om Odebergs originella utläggning av 13:33 där han menade att församlingen inte ska erövra världen utan infiltreras av världen och lovade att kommentera detta här i 26:13. Missiologen David J Bosch har i sin bok Transforming Mission diskuterat missionen genom kyrkohistorien. I boken gör Bosch gällande att det kommande paradigmet stämmer väl överens med det första. Det är den lilla gemenskapens trovärdighet som kommer att avgöra utgången av vår tids mission. Detta måste vi ha med oss.


26:14-16 Judas Iskariot, ”en av de tolv”
Jesus har gjort tydligt att han är beredd att dö, inte bara för det judiska folket, utan för alla folk, och när Judas Iskariot förstår det drar han sig ur. Hans namn (sicarius) kan vara en antydning om att han var selot. Det var skälet till att han följt Jesus. Han var inte beredd att följa en profet som ska bli misskrediterad och dödad. Nu är det självklart för Judas att Jesus inte kan vara Messias, åtminstone inte den Messias han hoppats på.

Den fråga Judas ställer till översteprästerna kom att för alltid svärta ner honom. Det antyds härmed att hans drivs av ren girighet, samtidigt som han inte fick mer än 30 denarer, priset för en slav, se 2 Mos 21:32. Profetian i Sak 11:12 f anses också ligga bakom just denna summa.

Det finns inte skäl att tro att Judas hade för avsikt att sända Jesus i döden. Han har handlat i sin besvikelse och i sin otro. När det sedan går upp för honom vad han gjort och han inser vad som står i 5 Mos 27:25 blir han förtvivlad och tar sitt liv, 27:3-10.

I 27:3 står det att Judas ångrade sig, grekiska metameletheis. Här används inte det annars positiva grekiska ordet metaneo som betyder att man ångrar sig, det vill säga omvänder sig och tro. Skälet är uppenbart. Judas hade ingen tanke på att vända om, utan insåg bara att han försatt sig själv i en ohållbar situation. Därför tar han sitt liv.




[1] Påsken skulle firas innanför murarna och Green skriver att ungefär 3 miljoner människor var samlade, även om många bodde utanför murarna.
[2] Enligt berättelsen i Joh 12 var kvinnan inte okänd, utan Maria, syster till Marta och Lazarus.

Inga kommentarer: