Nu läser jag Folke T. Olofsson andra bok, den om Sonen. Det är fascinerande att se hur en man med integritet, en kollega som gått före ser tillbaka på Credo. För i boken där han redogör för Kyrkans tro, redogör han också för hur han kom dit och hur det blev.
Jag har inte läst hela del 2. Jag är på sidan 166, men sidorna om hur han som kyrkoherde firade påsk rör mig djupt.
Efter att ingående förklarat begreppet humanum, det mänskliga, leder han läsaren in i Jesu Kristi lidande. Det mänskliga har två sidor, förenklat en god och en ond. När han kommer in på det onda knyter han an till kommunismens, fascismens och nazismens baksidor, de totalitära ideologiernas ondska. Men när han visar hur dessa till en början framstår som goda och hur de utvecklas blir det på en och samma gång klargörande och skrämmande.
Där den kristna livet och den kristna tron försvinner ersätts den med annat. Folke talar om hur den gudlösa humanismen blir den kravfyllda "snällismen". Den kristna trons kärna, som är Jesu Kristi död och uppståndelse, blir nu "kärleksbudskapet". I praktiken betyder den att nästan allt måste accepteras, inget ska fördömas. Den nya värdegrunden, den som ersätter den kristna, heter de mänskliga rättigheterna. Alla människor är lika mycket värda. Förutom det jag också nämnde om här om dagen, att det inte är sant, så blir det problem med tillämpningen. Om alla är eller har samma värde läggs sanningsfrågan åt sidan. Alla människors övertygelser och värderingar har samma värde. Ingen kan vara förmer. Att protestera anses nu intolerant!
Det blir nu oundvikligt och lätt att rensa ut övertygade kristna. Om kön anses vara en social konstruktion blir fasthållandet vid skapelsetron på man och kvinna avvikande, likaså att tala om barnets rätt till en far och mor. När livet inte längre är okränkbart blir inte bara abort tillåtet utan också dödshjälp. Det går i en sådan tid som vår inte längre att hålla fast vid det livslånga äktenskapet. Den som vill göra det kan anklagas för att diskriminera andra människor. Staten har bestämt att kvinnor har rätt till prästämbeter. Den som menar att Kyrkan lär något annat betraktas som intolerant.
Denna utveckling har jag själv kunnat följa på nära håll. Och jag kan inte sluta förvåna mig över att så få kristna protesterar, inte ens präster eller biskopar, våra sjäars herdar. Men med åren, i ljuset från backspeheln förstår jag att sådant som uppfattas som avvikelser, diskriminering, intolerans eller kränkande kommer inte att vare sig accepteras eller benådas. Det kommer att bestraffas och rensas ut. En sådan människa kommer inte att omfattas av de mänskliga rättigheterna.
När jag läser Folkes tankar inser jag att framtiden redan är här. Dagens läsning blev en bekräftelse av understreckaren i SvD i går. Den med rubriken Scientismen toleterar bara sin egen tro. Men den får jag berätta om i morgon.
Jag har inte läst hela del 2. Jag är på sidan 166, men sidorna om hur han som kyrkoherde firade påsk rör mig djupt.
Efter att ingående förklarat begreppet humanum, det mänskliga, leder han läsaren in i Jesu Kristi lidande. Det mänskliga har två sidor, förenklat en god och en ond. När han kommer in på det onda knyter han an till kommunismens, fascismens och nazismens baksidor, de totalitära ideologiernas ondska. Men när han visar hur dessa till en början framstår som goda och hur de utvecklas blir det på en och samma gång klargörande och skrämmande.
Där den kristna livet och den kristna tron försvinner ersätts den med annat. Folke talar om hur den gudlösa humanismen blir den kravfyllda "snällismen". Den kristna trons kärna, som är Jesu Kristi död och uppståndelse, blir nu "kärleksbudskapet". I praktiken betyder den att nästan allt måste accepteras, inget ska fördömas. Den nya värdegrunden, den som ersätter den kristna, heter de mänskliga rättigheterna. Alla människor är lika mycket värda. Förutom det jag också nämnde om här om dagen, att det inte är sant, så blir det problem med tillämpningen. Om alla är eller har samma värde läggs sanningsfrågan åt sidan. Alla människors övertygelser och värderingar har samma värde. Ingen kan vara förmer. Att protestera anses nu intolerant!
Det blir nu oundvikligt och lätt att rensa ut övertygade kristna. Om kön anses vara en social konstruktion blir fasthållandet vid skapelsetron på man och kvinna avvikande, likaså att tala om barnets rätt till en far och mor. När livet inte längre är okränkbart blir inte bara abort tillåtet utan också dödshjälp. Det går i en sådan tid som vår inte längre att hålla fast vid det livslånga äktenskapet. Den som vill göra det kan anklagas för att diskriminera andra människor. Staten har bestämt att kvinnor har rätt till prästämbeter. Den som menar att Kyrkan lär något annat betraktas som intolerant.
Denna utveckling har jag själv kunnat följa på nära håll. Och jag kan inte sluta förvåna mig över att så få kristna protesterar, inte ens präster eller biskopar, våra sjäars herdar. Men med åren, i ljuset från backspeheln förstår jag att sådant som uppfattas som avvikelser, diskriminering, intolerans eller kränkande kommer inte att vare sig accepteras eller benådas. Det kommer att bestraffas och rensas ut. En sådan människa kommer inte att omfattas av de mänskliga rättigheterna.
När jag läser Folkes tankar inser jag att framtiden redan är här. Dagens läsning blev en bekräftelse av understreckaren i SvD i går. Den med rubriken Scientismen toleterar bara sin egen tro. Men den får jag berätta om i morgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar