Att tolerera HBTQ

 För ett par veckor sedan läste jag en mycket intressant krönika i SvD. Den var skriven av författaren och journalisten Lena Andersson. Jag har alltid tyckt att hon är svårläst, men bestämde mig för att läsa hennes krönika under rubriken Tolerans är ett bättre ideal än kärlek. Jag tyckte den var jättebra och tänkte skriva en blogg om den, men det blev aldrig av - förrän nu. Den utlösande faktorn blev att Frida Park, journalist i Dagen, använder samma krönika när hon i dag kommenterar samkönade äktenskap och Saronkyrkans, i Göteborg, beslut att erkänna dessa samtidigt som man inte viger samkönade par. Men vad menade då Lena Andersson?

Hennes utgångspunkt är att symboler och tecken är besvärliga och viktiga eftersom de står för något, som till exempel Pride-flaggan. Men vad vill Pride-flaggan säga oss? Vill den få oss att ta ställning? Tvingar den oss att ta ställning? Min erfarenhet är att om man inte ställer upp på denna symbol för alla människors lika värde, som det brukar heta, då är man en homofob. Eftersom jag vet att jag inte är en homofob vet jag också att här driver man en lögn. Plötsligt måste alla vi kristna, inte bara ta ställning utan än mer tänka efter.

Lena Andersson beskriver så vår postmoderna tid som konstruktivistisk. De som menar att världen är konstruktivistisk hävdar att allting är i vardande. Ingenting är beständigt eller färdigt. Allt flyter.

En sådan åskådning innebär i praktiken att du aldrig kan bejaka sakernas tillstånd. Allt behöver utvecklas. Det allvarliga är för mig som kristen att jag inte kan eller får bejaka Guds ordningar, se min blogg från gårdagen. 

Lena Andersson slår fast att "sökandet efter sanning, måtta och jämvikt ersätts av viljan till makt. Följden blir att varenda millimeter av offentligheten politiseras och blir en arena för maktkamp, allt enligt tron att begrepp som neutralt, logiskt, förnuftigt och rimligt endast är uttryck för ett intresse, som bär upp en godtycklig hegemoni, vilken ska kullkastas." Att söka nya läsningar skulle innebära att de gamla måste överges eller rentav förkastas. Där befinner vi oss, vad jag förstår. Att bejaka det Pride-flaggan står för innebär att du överger äktenskapet mellan man och kvinna som en Guds ordning. 

Det verkar som att det inte går att hindra eller ens göra någonting åt utvecklingen. Därför förespråkar Lena Andersson och också Frida Park tolerans. Vi behöver inse att vi lever i en orolig och ofullkomlig värld. En sådan tolerans måste vara ömsesidig. På samma sätt som jag behöver tolerera HBTQ behöver HBTQ tolerera mig. Sluta kalla mig för homofob. Om det inte sker inser jag att HBTQ-rörelsen är intolerant och maktgalen.

Är kristna intoleranta?

 Skönt att vara hemma igen där nya utmaningar väntar. Nu börjar beställningarna till Filipperbrevet och Brevet till Filemon droppa in, men jag hoppas på fler, åtminstone så många att det ekonomiskt går runt. Inte därför att jag tjänar några pengar på dem utan så att jag kan fortsätta trycka nya kommentarer. Närmast på tur står 2 Korintierbrevet. Hoppas kunna få ut den till hösten. Mitt problem är angenämt i den meningen att jag producerar fortare än folk hinner med att köpa och läsa. Det beror inte på att jag hafsar mig igenom skrivandet utan på att jag levt med och arbetat med dessa kommentarer hela livet. Det är dessa utkast som ligger till grund för renskrivningen och utgivandet av dem. Jag lär återkomma i saken.

Häromdagen var jag i Linköping och berättade om Vägen, hur jag upptäckte den, lever med den och vart den leder. Ämnet de satt var föranlett av min självbiografiska bok Så länge dagen varar. Ett sjuttiotal personer hade samlats i Ryttargårdskyrkan och jag måste säga att det alltid känns meningsfullt att få berätta om Jesus och om hur vi kan relatera till Honom. I pausen samtalade jag med en kvinna och ganska per omgående tog hon upp genus-perspektivet. Inte därför att jag talat om det utan därför att Evangeliska frikyrkan brottas med frågan. Hennes bekymmer var att om vi är alltför bibliska kommer vi att uppfattas som intoleranta. De kristna blir utmålade som fanatiker. Jag tror att hon har rätt - och fel.

Ryttargårdskyrkan, Linköping

Att vara en kristen är att uppfattas som en fanatiker. Det är en del av priset vi får betala. Det är sorgligt att så många kristna är ängsliga för eller till och med rädda för att hålla sig till HERRENS undervisning. När vi ger efter för världen, kompromissar med Bibeln som helig Skrift, vittrar tron inifrån. Då urholkas själen. Det är troheten mot HERREN som är primär, inte troheten mot världen. Men jag har en stark medkänsla för alla dessa vilsna kristna som regelbundet går till sin gudstjänst, men inte får den näring och vägledning de behöver. Tänk så viktig vår gudstjänst är. Våra samfund och församlingar har ett avgörande inflytande på de kristna - så klart. 

Så länge dagen varar

 Den självbiografiska boken Så länge dagen varar har gett lite ringar på vattnet. Jag är medveten om att en blogg som denna förmodligen ger intrycka av att vara väl självupptagen. Men bloggen är tänkt att vara som en dagbok för mig och lite information för min växande vänkrets. Så då blir självcentreringen begriplig. 

Just idag har mejl växlingen varit större än vanligt eftersom jag gjorde ett utskick om min nya bibelkommentar i går. Det ska bli spännande att se om det blir några initierade reaktioner på mitt val att förlägga Filipperbrevet och Brevet till Filemon till en fängelsevistelse i Efesus år 56 e kr. Några kanske tycker det är oväsentligt, men det är det verkligen inte för sådana nördar som mig.

I morgon ska jag till Linköping och Ryttargårdens seniorer. Det ser jag fram emot inte minst när jag nu själv är senior. Jag ska dela lite livserfarenheter och hoppas kunna få lite samtal där andra får dela med sig till mig. Det där med åldrandet börjar intressera mig. Jag tror verkligen vi har det bästa framför oss, men som människa kan vi uppleva det mycket olika. Minns när Eva Spångberg en gång talade över ämnet Det är fint att åldras. Jag tror det blev ett bok häfte av det föredraget. Det är inte mina ambitioner för morgondagen, men kanske ska också jag beröra åldrandets välsignelser.

Efter föredraget får jag skynda mig hem. Vår församling St Filippus möts varje tisdag kl 19 på nätet. När Kari och jag var i Skövde i helgen pratade jag med Viktor om morgondagens församling. Han menade att vi säkert kommer att få se församlingar bli till på nätet. Vi hade ett verkligt spännande samtal om detta när det slog mig att de första kristna församlingarna utgjorde nätverk, - inte samfund i vår mening. Jag ska vidareutveckla tanken här några bloggar framöver.

Filipperbrevet och Brevet till Filemon

 Nu äntligen har jag lämnat ifrån mig min bibelteologiska kommentar till Filipperbrevet och Brevet till Filemon. Jag har jobbat ganska intensivt med den, lite oplanerat. Ett syfte med de kommentarer jag skrivit har varit att få dem i kronologisk ordning. Skälet var det att jag ville se hur kyrkan växte och utvecklades. De äldsta nytestamentliga böckerna går tillbaka till urkyrkans början. Herrens broder Jakob var föreståndare/biskop i Jerusalem och hans undervisning återfinns i Jakobs brev. Sedan kommer Galaterbrevet, enligt min kronologi, 1-2 Thessalonikerbreven och så vidare. Det går på det sättet att följa vad som händer. Särskilt intresserar jag mig för ledarskapet. Vilka blev ledare? Hur valdes de? Hur insattes de? 

Nästa tänkta kommentar var 2 Korintierbrevet, MEN så började jag tro att Paulus var fängslad eller åtminstone satt under sträng bevakning i Efesus. Det hör till saken att det just nu sker en förskjutning i forskningsläget. För egen del anser jag inte att tidpunkten för själva nedskrivandet är det viktigaste. Jakobs undervisning var säkerligen tillgänglig innan den blev nedskriven, precis som stora delar av evangelierna.

Det är vanligt att ”klumpa ihop” Ef, Fil, Kol och Filemon under rubriken ”fångenskapsbreven” och ange att de skickats från fångenskapen i Rom. MEN efter att ha fördjupat mig i detta tror jag att Filipperbrevet och Brevet till Filemon är skrivna minst fem år tidigare ifrån Efesus. Den insikten delar jag med flera forskare och i den kommentar jag skrivit har jag gjort det valet. Det kastar ljus över texterna.

Efesus var vid den här tiden ett centrum för slavhandeln. I kommentaren har TD Hans Sundberg skrivit ett utförligt appendix om slaveriet. Det hör till saken också att där Paulus, enligt våra översättningar, kallade sig för Jesu Kristi tjänare borde det i stället heta Jesu Kristi slav. Bekännelsen Jesus är Herren betyder att han är slavägaren och att vi som kristna är hans slavar.

Jag ber att få återkomma i ett utskick nästa vecka. Säg bara till om du vill ha mitt vänbrev. Förresten lägger jag nog ut utgivningsdatum och priser också här på bloggen.

Så önskar jag dig en riktigt god helg!

Församlingar uppstår

 Det är tänkt att jag ska skriva om nya församlingar. Den rubriken väcker många frågor. Hur definierar vi församlingen? Vilka är dess beståndsdelar? Hur känner vi igen församlingen och så vidare. Under denna påskvecka inser jag att nya församlingar uppstår. De knoppas innan de slår ut.

Under påskhelgen satt Kari och jag hemma hos Jakob och Maria, i deras underbara trädgård. Knopparna hade inte kommit så långt, men de var helt klart på väg. Så dök det upp ett par vänner till dem och de frågade vad jag gör nu för tiden. Jag berättade om St Filippus i Stockholm och hur vi i två år väntat på att den åtminstone ska sätta sig och växa på djupet. I Linköping har vi hittills endast firat en högmässa-

Då berättade H. om att de bildat en ny församling och till den kom vilsna kristna, nyfikna kristna och några kristna gäster. Plötsligt var de en skara. Jo, jag känner igen det och tror att det behövs sådana nya gemenskaper om de än är tillfälliga. Vilsna söker emellertid vidare, nyfikna stillar sin nyfikenhet och gästerna var bara gäster.

När jag läser Apostlagärningarna ser jag att Paulus inte var ute efter att bilda församlingar. Han vittnade om Jesus och predikade evangelium. När människor tog emot evangeliet, tron på Kristus, uppstod församlingen. Först såg Paulus med flera (!) till att sådden förblev hos åhörarna och under en relativ kort, men intensiv tid , fick sådden fäste. Först därefter tillsatte Paulus ledare. 

Jag tror mig uppleva att Guds ord som utsäde ska föregå bildandet av församlingen så nu funderar jag på hur vi bäst sår evangelium på Södermalm och i Linköping. Låter det märkligt? Är inte alla redan kristna? Självklart inte. Många vet en del, men är inte överlåtna. Andra tycker sig vara överlåtna, men vet inte särskilt mycket. Jo, nog finns det att göra. 

Kristus ÄR uppstånden

 Vill bara meddela att Kristus är uppstånden! Om någon har missat det. Själva tecknet är i och för sig inte den tomma graven utan det att han har visat sig för ett stort antal människor.

Kari och jag firar påsk med barn och barnbarn i Skåne så därför blir det inte mer text än så här. Vi önskar er alla en riktigt glad påsk! Fira ordentligt!

Ren ondska?

 I dag firar vi Långfredagen. Den dagen utgör ur den kristnes synvinkel en triumfens dag. Det är dagen då Herren Jesus fullbordar sin tjänst, att bära fram sig själv som ett försoningsoffer.

Men den här bloggen ska påminna om något annat, om den rena ondskan. Finns det onda människor? Frågan är teologiskt känslig eftersom det faktiskt finns ganska många kristna som förnekar det vi kallar för arvsynd, det vill säga att vi människor föds med synd. Den förhärskande synen på människan har varit att vi föds oskyldiga. Kanske är hela debatten en fråga om hur man definierar ord som ondska, synd, skuld et cetera. Men skälet till att jag skriver om detta är inte bara för att ondskan manifesteras på Långfredagen eller för att det ansetts vara en teologiskt svår fråga. Skälet är en vetenskaplig artikel i SvD från söndagen den 10 april 2022.

Artikeln frågar om vem som helst av oss skulle kunna starta kriget mot Ukraina? Forskarna använder inte begreppet ondska, men talar om människans mörka område. De har försökt dela upp det i tre grupper: psykopati, machiavellism och narcissism. De tre skiljer sig åt, men anses ha flera gemensamma drag som till exempel känslokyla och manipulativa tendenser.

Här hävdas vidare att våra personligheter är genetiskt betingade till ungefär 50 %! Jag har i andra sammanhang hört en högre siffra till och med 80-90 %. Det är särskilt intressant med tanke på att tidigare forskning under min ungdoms tid hävdat det motsatta. Då sades det att lika många procent var sociologiskt betingat. Det var föräldrarnas fel eller strukturella fel, ibland till och med Guds fel, men  sällan eller aldrig mitt eget. Saken har intresserat mig. Hur som helst finns det uppenbarligen mörka områden i allas våra gener. Vad jag förstår har man numera vetenskapligt bevisat arvsynden. Det borde förkunnas i alla sammanhang.

Det är dessa mörka områden som orsakar onda handlingar. Så ser den kristna synen på människan ut. Det är med den insikten inte att förvåna sig över hur människor kunde behandla Jesus, Putin starta kriget mot Ukraina eller jag själv "göra det jag inte vill". I den nämnda artikeln redogör forskare för olika slag av onda experiment. När vi möter främmande människor eller lyckas avhumanisera våra medmänniskor tycks vi vara kapabla till mycken ondska. Vilka slutsatser kan jag omedelbart dra?

För det första är lagstiftningen till för att sätta gränser för ondskan. Lagar, förordningar, regler och rutiner är långt mycket viktigare än vi först tror. 

För det andra är jag verkligen tacksam för att Jesus kom till mig med evangelium. Evangelium betyder att jag har något att hålla fast vid. Jag har ett föredöme. Likaså upptäckte jag i samband med att jag jobbade med Filipperbrevet att förmaningarna i antiken fanns där för att välsigna människor. När människan är rotlös och vilsen hjälper förmaningen mig att hitta rätt igen. Vi behöver få tillbaka detta i våra skolor!

För det tredje kan vi inte skylla våra brister och tillkortakommanden på våra gener av det enkla skälet att vi är kallade att kontrollera dem. Här blir det svårt, men vi är faktiskt ansvariga för våra handlingar. Även om vi människor bär på både en ond och en god böjelse är vår kallelse att odla den goda böjelsen. Det gäller också de mest vilsna människorna. I det här avseende borde de kristna som lever i gemenskap med Gud kunna vara föredömen. Det känns viktigare än på mycket länge.

Statskyrkosystemet

För Vladimir Putin handlar kriget i Ukraina inte bara om säkerhetspolitik. Det är också ett "heligt krig" för att försvara det rysk-ortodoxa imperiet. I det religiösa kriget leds Putin av patriark Kirill - även han med starka kopplingar till KGB. 

Så inleds en analys av Jan Blomgren, f.d. Rysslandskorrespondent på SvD. Nu har han berättat om detta krig ur ett Ryskt-ortodox perspektiv. Det är en mycket tänkvärd analys han gör. 

Jag tänker inte rekapitulera skeendet, men faktum är att en del av rysk-ortodoxa kyrkan i Ukraina, som sorterade under Moskva, förklarade sig självständig år 2018. I stället vände man sig till ortodoxa kyrkan i Konstantinopel. Kanske var detta början på kriget? Moskva-patriarkatet tänker sig Ryssland, Belarus och Ukraina som en helhet och Ukrainas självständighets förklaring sågs som ett riktigt bakslag. Putin menar sannolikt att det är hans plikt att försvara denna helhet mot det dekadenta väst som han kallar för Antikrists rike. Det där med grundläggande insikter i kyrkohistoria är kanske inte så oviktigt som svenska journalister tyckts mena. 

Den tidiga Jesus-rörelsen växte snabbt och det var förmodligen en tidsfråga innan kejsaren blev tvungen att acceptera den. När kejsare Konstantin bejakade och institutionaliserade rörelse var det början på statskyrkosystemet. I mitten av 350-talet var den ett faktum.

Carl-Erik Sahlberg brukade ställa frågan som inte kan besvaras; Var det bra eller dåligt att kyrkan blev en statskyrka? 

Europas framväxt är fylld av kampen mellan den politiska ledningen som vill utnyttja kyrka för egen fördel och den kristna ledningen som vill använda staten för sina syften. Ofta har de båda kunnat betjäna varandra.

Jan Blomgren berättar om den nytta patriarken Kirill haft av Putin. Jag citerar:

Patriarken har sett bära en schweizisk klocka av märket Breguet, värd cirka 30 000 dollar. Han har ett privatplan, en villa i Schweiz och en luxuös lägenhet i berömda "House of Embankment" med utsikt över Frälsarkatedralen i centrala Moskva.

Vänskapen med president Putin har varit extremt lönsam. Enligt flera uppgifter (bland annat i Novaja Gazeta den 15 februari 2012) beräknades Kirills förmögenhet då till fyra miljarder dollar.

Det är möjligt att någon läsare tycker att jämförelsen är långsökt men faktum är att Svenska kyrkan har  levt med och lever fortfarande med ett statskyrkosystem. Det var inte för intet som Gustav Vasa såg till att kyrkan i Sverige reformerades. Han hade stor nytta av kyrkan och kyrkan hade aldrig blivit Svenska kyrkan utan staten. Det går att förstå detta. Däremot är det nästintill obegripligt att systemet fortfarande bärs upp av (S) och (C). Eller kanske inte?

  

Ny församling i Linköping

 I går var det Palmsöndagen och så inleds Stilla Veckan. Det är en märklig dag på det sättet att här börjar Jesu Kristi lidande. Och samtidigt finns här ett stråk av glädje - för den som tror. Kanske till och med något av jubel eftersom Herren kommer till oss.

I går firade vi högmässan i Citykyrkan, Linköping och det blev en verkligt fin dag. Då tänker jag inte främst på vädret utan på att en del av Guds folk samlades. Vi var tolv personer som sjöng och bad, lyssnade till Guds ord och fick del av Kristi kropp och blod. Det är extra underbart att tänka på att detta inte stannar vid att vara ett event utan det är en livsstil. Jag minns konfirmanden som frågade om jag inte tröttnade på att fira högmässa. "Den är ju alltid likadan." Ja, till det yttre kan det verka så, men det är inte sant. Varje högmässa är en ny högmässa, ett nytt möte med Gud och andra människor.

Så här ser altaret ut i Citykyrkan, Linköping. 

De första kristna hade inte tillgång till kyrkbyggnader eller stora stenaltaren. De dukade på ett vanligt bord som förvandlades till ett heligt bord genom sakramentet. Råvarorna var inte heller så imponerande, men blev heliga då Herren Jesus anslöt sig till dem. 

Lite bröd, lite vin och lite präst, som en kollega brukar uttrycka det.

Församlingen som ännu inte har något namn (hade de första kristna namn på sina församlingar?) stannade vid dagen med ett eskatologiskt perspektiv. Berättelsen i evangeliet stannar inte vid att vara historisk. Den är eskatologisk. Det händer nu. Igår, idag och i framtiden. Det blev tre punkter:

Kristus kommer ... 

1. för att bli och vara vårt påskalamm

2. för att offras för vår skull

3. för att tas emot av hat och kärlek

Du är välkommen till nästa högmässa i Linköping. Den blir på Valborgsmässoafton, lördagen den 30 april! Då ska vi fira Kungen med stort K och be för kungen med litet k.

Församlingsplantering?

 Nu hoppas jag det här blir bra. Jag har suttit ett par timmar med att få ordning på inställningarna. När jag nu skriver det här går det knappt att läsa därför att stilen är så liten. Men när jag publicerar verkar det ok ...

I går satt jag tillsammans med en broder i Missionsprovinsens församlingsplanteringsutskott. Provinsen ser Sverige som ett missionsfält. Det tycker jag verkar vara en riktigt analys. Följaktligen vill man se nya församlingar växa fram.

Det har funnit ett kompakt motstånd inom Svenska kyrkan och oförståelsen är fortfarande i det närmaste total. Det beror förmodligen på vår territoriella församlingssyn, men till och med den har försvagats så till den milda grad att den är närmast obefintlig. Nu ingår i regel flera församlingar i ett pastorat. Pastoratet har en kyrkoherde som betraktar "sina" församlingar som församlingar. Detta även om  99% procent av invånarna är helt ointresserade av Herren Jesus och hans kyrka. Jag kan tycka att att man borde se att det kan vara en fördel med nya församlingsbildningar inom församlingen.

Några, förmodligen fler än vi tror, har ändå kommit till insikten att det behövs "nya sätt att vara kyrka". Riktigt hur det ska se ut eller gå till framgår inte alltid. Det problem som då uppstår är att vi bara får ännu en verksamhet kallad "nya sätt". Men organisationen är densamma. Jag tror att det är en fråga om tid innan man förstår att detta inte går.

Så här ser det ut när vi  (3-10 personer)
firar högmässa i St Filippus på Södermalm.

Utmaningen jag nu arbetar med är inte frågan om nya församlingar. De behövs otvivelaktigt. Snarare är det en fråga om hur vi ska definiera begrepp som församling. Jag återkommer till att det finns en Kyrka, men många församlingar. En Kristi kyrka borde svara mot en kyrka på jorden även om den i sig rymmer många som ännu inte tror. Inom denna enda kyrka på jorden behövs många församlingar. Det håller inte längre att som Svenska kyrkan gör tala om en territoriell församling med mindre än att man har lämnat den bibliska förståelsen. Och det är väl vad som har skett. Ett fåtal inom Svenska kyrkan hänvisar till den gudstjänstfirande församlingen och det är väl. Den liknar en bibliska förståelse av församlingen, men är mycket ofullständig.

Den andra frågan jag arbetar med är hur nya församlingar kan bildas och här är jag kluven, eller kanske börjar jag inse att det kan gå till på olika sätt. Det finns mer än ett sätt. Den vanligaste uppfattningen inom Missionsprovinsen uppfattar jag som att det börjar med gudstjänstfirandet. Genom att fira gudstjänst samlas människor. Ja, de redan frälsta samlas i bästa fall, men de utgör en krympande skara.

En mindre vanlig uppfattning är att förkunnelsen riktad som goda nyheter till människor som ännu inte tror är vägen. Det var väl så Paulus gjorde. Han bildade inte församlingar utan förkunnade Ordet. De som tog emot det utgjorde och formade en ny församling. Det finns mycket att säga inte minst om detta sista, men det får anstå tills vidare. 

I morgon reser jag till Linköping för att fira Palmsöndagens högmässa i Citykyrkan. Välkomna!

En levande församling

 Skönt att komma hem till Värnamo igen även om jag trivs bra i Stockholm. Borta bra, men hemma bäst. Jag bär fortfarande med mig en god känsla från lördagens seminarium om vikten av att bilda nya församlingar. Mitt föredrag fick rubriken En levande församling. Min första tanke var om det alls finns döda församlingar? Jo, det nämns om sådana i sändebreven, se Upp 3:1 där det sägs uttryckligen. Annars befinner jag mig nog fortfarande på det stadiet att jag försöker fånga in en god definition av församlingen. Till sist landade jag i att CA art VII står sig. Där sägs:

En enda kyrka ska bestå till ervärderlig tid. Men kyrkan är de heligas samfund  i vilket evangeliet rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas.

Ser du att här finns tre led? Lägg märket till ordningen.

1. Först. Kyrkan är en enda. Hon är osynlig och beskrivs bra i Hebr 12:23. Kyrkan går ändå att känna igen. Hon är en enda, helig, katolsk och apostolisk. Hon är himmelsk och består också av änglar och av dem som gått före oss. Kyrkan visar sig på jorden genom de människor som bekänner Jesus som Herren och som samlas i hans namn. Hon är därför inte bara osynlig. De som hävdar det är heretiker. Hon är både osynlig och synlig. På samma sätt som nåden är osynlig, men nådemedlen är synliga. 

2. Sedan. Kyrkan blir synlig som de heligas samfund. Även då är hon är en enda, helig, katolsk och apostolisk oavsett var hon befinner sig och oavsett hur hon klär sig. Där två eller tre är samlade i Herren Jesu namn, där är de heligas samfund, det vill säga församlingen. Därför kan vi säga att:

Det finns bara en Kyrka, men många församlingar. 

I vår tid behöver vi många, många fler församlingar än de vi redan har. De får med fördel bestå av få människor, 3-14 personer, och samlas i hemmen för att sedan på söndagen komma samman för att fira högmässan. De första kristna firade synagogala gudstjänster, se Eskhults föredrag. Det var Paulus som började använda det grekiska ordet ekklesia. Det ordet hade tidigare använts i Septuaginta som en översättnings av Guds folk, hebreiska qahal. Det var ett ord som Paulus nu fyllde med Jesus Kristus, en plats där evangeliet förkunnas och sakramenten förvaltas.

I Ef 4 talar han om kyrkans grund, gåva och resultat. Gåvan som Herren har gett oss är apostlar, profeter, evangelister, herdar och lärare. Dessa finns hos oss! Dessa karismatiska tjänster eller funktioner finns fortfarande bland oss. De kompletterar, men kan också ingå i de institutionella  tjänsterna biskop, präöst eller diakon.

3. Avslutningsvis återvände jag till Eskhults formulering: "Guds folk har alltid samlats för att lyssna till Herrens undervisning".  I enlighet med Ef 4 är det de särskilda tjänsternas uppdrag att "utrusta de heliga så de kan utföra sin tjänst". Det sker bäst i hemmen. I de samlingar jag förordar samlas man varje vecka, lever missionellt, handleder varandra och utbildar ledare för att så utrusta de heliga.

Metoder, strategier et cetera är inte problemet förrän de blir överordnade den helige Ande, 2 Kor 3:6.  Jesus bygger sin kyrka/församling genom Evangeliet och sakramenten. Det gör han genom Anden, Herren  som är Livgivaren. 

Synagogans ursprung

 Sitter fortfarande på Gotlandsgatan, men ska strax resa hem igen. Paulus gemenskapen i Uppsala och St Filippus i Stockholm anordnade i helgen ett intressant seminarium. Det första föredraget hölls av professorn i semitiska språk, Mats Eskhult. Eskhult har nyligen gått i pension men verkar fortfarande bland annat vid Församlingsfakulteten i Göteborg och nu var han hos oss i Stockholm. Han hade fått ämnet Synagogans ursprung och betydelse. Tanken var att vi skulle få en ökad förståelse av bildandet av nya församlingar. Och det fick vi.

Synagoge är det grekiska ordet som betyder "sammankomst". Eskhult började med att säga att Guds folk har alltid samlats för att höra Herrens undervisning. Därmed tycker jag saken är avgjord. Så enkelt. Och när folk för-samlas utgör de en församling. Vi behöver många sådana församlingar.

Eskhult visade ett flertal bibelställen som innehåller uppmaningen att samlas, till exempel 5 Mos 31:12, skrivet långt innan den babyloniska fångenskapen. likaså Ps 74:7f. I vanliga fall sägs ofta att synagogan (som institution) har sitt ursprung just under den babyloniska fångenskapen, men saken, att folk samlades för att höra Herrens undervisning, är äldre än så. 

Eskhult gjorde sedan en genomgång av synagogan i evangelierna och Apostlagärningarna och visade hur de första kristna helt och hållet levde och verkade innanför synagogans ramar. Han gick noga igenom hur en gudstjänst kan ha gått till i Antiokia i Pisidien. På den tiden fanns inga skrivna agendor- Alla kunde ordningen utantill även om det också fanns utrymme för variationer. Först ett par hundra år e Kr skrevs de befintliga ordningarna ner. Det är denna ordning som kommer till uttryck i vad vi kallar Ordets gudstjänst. Nattvardens gudstjänst var en separat gudstjänst som under apostlatiden särskilt firade i hemmen. 

Professorn Eskhult sitter lätt framåtlutad till höger i bild. Sammanlagt var dryga tjugotalet personer närvarande. Något senare fick jag föreläsa över ämnet En levande församling. I nästa blogg ska jag något återge innehållet.