Missionsprovinsen medverkar till Svenska kyrkans förnyelse.

Det är flera som har frågat mig hur samtalet med biskop Fredrik gick. Eftersom vi hade ett förtroendefullt samtal där vi kunde klargöra för varandra hur vi ser på saker och ting kan jag inte missbruka det. Det får stanna oss emellan, men jag tror att vi var tämligen införstådda med skeendet. Det betyder inte att vi är överens i allt.

Vi är många som trofast har arbetat för Svenska kyrkans förnyelse under många, många år. Numera har vår kritik vunnit allmänt erkännande. Jag tänker på att det i dagens SvD finns en liten krönika med rubriken Arma Svenska folkkyrka. Bilden av en kyrka som inte vilar tryggt i sitt uppdrag är nästan övertydlig. Det finns ingen anledning för mig i alla fall att sparka på en som redan ligger. Det skriver jag väl medveten om att det finns glödhögar också inom Svenska kyrkan.

Den fråga som många av oss ställer finns fortfarande kvar: Hur i all sin dar kan vi verka för en förnyelse av Svenska kyrkan? Det är klart att mycket av folkkyrkoteologin måste göras om, men inte heller det räcker. Vi talar ju djupast sett om människor och andligt liv. Jag tror Jesus är något på spåret när han säger att man slår inte nytt vin i gamla läglar. Jag vet inte hur många gånger jag hört förnyelsefolk förklara för mig att det visst går bra, men jag tvivlar. Jag tror mer på Jesus när han säger att nytt vin slår man i nya vinläglar. Tänk att det ska vara så svårt att höra och förstå det?

Lokalt sett har vi i Värnamo formaliserat en gemenskap, en koinonia, genom löften. En sådan gemenskap skulle kunna verka förnyande på "församlingen", men knappast om den är oönskad och motarbetad. Om en sådan koinonia ska överleva krävs mycket av dess med-lemmar. Det krävs en ny vinlägel. Det krävs en gemenskap som håller fast vid apostlarnas undervisning, gemenskapen, brödsbrytelsen och bönerna. En fri gemenskap som inte vägleds av anställda som uppfattar den som en verksamhet vid sidan om, utan av människor som delar liv med varandra.

Därför är Missionsprovinsen mer spännande än tidigare. Biskopen Bengt Ådahl säger i Kyrkans Tidning att Missionsprovinsen "inte är en annan kyrka. Vi är en del av Svenska kyrkan som förvaltar arvet av klassisk kristendom". Det är ett synnerligen intressant uttalande. Kan inte det betyda att vi just genom att bilda nya församlingar inom Svenska kyrkan kan medverka till Svenska kyrkans förnyelse? Jag tror det.

Då handlar det inte längre om att kritisera Svenska kyrkan utan om att Missionsprovinsen medverkar till att förnya Svenska kyrkan. Eller som biskopen Bo Giertz uttryckte saken: Vi har fortfarande rätt att bygga upp.

Tänk om en sådan rörelse som OAS också kunde medverka till något sådant? Tänk om den ena organisationen efter den andra kunde samarbeta med ett sådant uppdrag. Då kanske det kunde hända någonting. Då skulle det naturliga motstånd som idag finns till exempel mot Missionsprovinsen eller OAS sakna betydelse. De nya församlingarna skulle stå på egna fötter...

Ja, så får vi gå vidare i Jesu namn!

Kan kvinnor prästvigas?

I dessa dagar sitter jag och skriver på anmodan en självbiografisk bok. I går skrev jag om hösten 1977. Och här får du ett smakprov eftersom det beskriver början på en livslång kamp. Avsnittet passa också bra som en fortsättning på förra bloggen. Biskop Fredrik har med anledning av förra bloggen kallat mig till samtal nästa onsdag. Det ser jag fram emot med vissa förhoppningar. Jag får väl rapportera senare hur framtiden ter sig. Men här kommer utdraget.

Frågan om kvinnor skulle prästvigas var som sagt ett politiskt beslut. Riksdagen hade kört över kyrkan som aldrig fått möjlighet att själv lösa det teologiska problemet. Skadan var skedd och nu tjugo år senare bestämde sig delar av kyrkoledningen att göra sig av med sådana som etiketterades som ”kvinnoprästmotståndare”. Saken hade tidigare uppmärksammats på så sätt att regeringen aldrig utnämnde biskopar som inte ville anpassa sig till den nya reformen. Regeringen styrde med andra ord inte bara utbildningen utan också utnämningarna. Det var därför bara en tidsfråga innan statskyrkans ledning gick till attack mot oliktänkande. Jag var som sagt lyckligt ovetande och mer intresserad av lära känna Jesus bättre. Bibeln var ändå kyrkans grund och norm. Det förekom att vi diskuterade frågan om ämbetet. Vi visste ju att det var ett politiskt beslut och att regeringen styrde kyrkan. Men vi visste också att det fanns stora grupper inom kyrkan som hänvisade till bibeln. Vi visste dessutom att vi skulle prästvigas in i denna kyrka. Så visst var frågan aktuell även om den för närvarande syntes olöslig. Ju närmare vi kom prästvigningen desto mer kunde vi känna av den blivande utgallringen av prästkandidater.

Förutom tjänstgöringen på somrarna skulle vi göra en praktisk-teologisk termin, den så kallade ”prakten”. Det var en bedrövlig höst, hösten 1977. Visserligen ingick den nyttiga kursen ”Röst- och talvård”. Vi fick döpa dockor för att på så sätt lära oss hur vi skulle hålla barnet. Någon gång spelades vårt rörelsemönster framföra altaret in på film som vi sedan gick igenom. Andra gånger gick vi igenom rutinerna för vigsel- och begravningsgudstjänsterna. Allt detta var både nödvändigt och nyttigt, men det mesta av tiden präglades av Svenska kyrkans försök att forma oss efter tidsandan. Varje dag under hela hösten pågick marginaliseringen av oss som inte var socialliberaler.

Den ledare jag minns bäst ifrån ”prakten” var Lennart Koskinen. Jag minns honom bäst därför att han vid ett tillfälle bestämde att vi skulle fira nattvard. Och nattvardsfirandet skulle ledas av en kvinna. ”Gudstjänsten” var obligatorisk. Vi var några stycken som tyckte att han gick över gränsen och därför lämnade vi platsen. Efteråt har jag förstått att sådant noterades och fördes vidare till respektive biskopar. Jag minns Koskinen också därför att han sedan blev biskop. Han talade ofta i sina predikningar om allas lika rättigheter. Han profilerade sig genom att vara emot rasism, våld och ”homofobi”, det senare ett så kallat ny-ord. År 2003 blev han biskop och han var sedan en av de första som vigde samkönade par i kyrkan. Inte heller det en helt okontroversiell fråga.

Registreringen av ”kvinnoprästmotståndare” och utgallringen av kandidater gick till så att vi inte bara skulle anpassas till tidsandan utan också medverka till Svenska kyrkans omdaning. De som inte var med på detta var inte bara motståndare utan också ”splittrare”. I stället för att de olika grupperna skulle försöka förstå varandra, utvidga samvetsklausulen och hitta nya vägar valde ledningen att tala om enhet och splittring. Enheten skulle dessutom manifesteras i den gemensamma gudstjänsten. Det är lätt för makten att tala om enhet och strida vidare om man själv har makten. Under hösten 1977 befann vi oss snarare på ett slagfält än i en kyrka. År 1982 avskaffades samvetsklausulen men när jag gick ”prakten” var det år 1977. Jag förberedde mig inför prästvigningen som skulle äga rum i Strängnäs Domkyrka. Det var i Strängnäs stift jag konfirmerats. Det var på Stjärnholms stiftsgård och på Gryts lägergård jag vuxit upp och det var där jag skulle prästvigas. Trodde jag.