Missionsprovinsen nästa?

I två tidigare bloggar har jag skrivit om prästämbetet och prästvigningen. Väl medveten om att mina frikyrkliga vänner står i en annan tradition. Väl medveten om att min förståelse av ämbete och vigning är allmänkyrklig och i den meningen skiljer sig från vad Svenska kyrkan ger uttryck för. Kanske är det dags att ta konsekvensen av detta?!

Svenska kyrkan har under 1900-talet allt mer avskärmat sig från den historiska kyrkans förståelse av ämbetet. Bortsett från Socialdemokraternas medvetna handlande har också Svenska kyrkan själv fjärmat sig från tanken. Nu kan man tänka sig att anställa missionspastorer utan att prästviga dem. Ordet ämbete finns inte längre utan i stället talar man om "uppdraget".

Om detta visste professorn Lars Österlin (1923-2006) att berätta. Österlin var docent i kyrkohistoria och adjungerad professor i missionsvetenskap och ekumenik vid Lunds universitet. Han hade nära relationer till Church of England och skrev en bok om dessa. I den boken redogjorde han bland annat om varför frågan om den apostoliska successionen är viktig. Noggrant gick han igenom likheter och skillnader när han jämförde Church of England och Svenska kyrkan. Boken var tillsammans med f Gunnars böcker en ögonöppnare för mig. Svenska kyrkan tog medvetet avstånd från det apostoliska ämbetet som det traditionellt uppfattats.

Svenska kyrkan började i stället betona att den är en episkopal kyrka. Samtidigt som man gjorde sig av med den traditionella förståelsen behöll man med andra ord systemet med biskopar. Man fortsatte att kalla sig för en apostolisk kyrka med biskopar. Jag är osäker på om några av Svenska kyrkans företrädare idag på allvar våga hävda att kyrkan är apostolisk. Möjligen utan allvar. Utan att ta diskussionen om ämbetet. Det finns tre skäl att jag skriver detta.

Det första skälet är att jag vid flera tillfällen förstått att överheten vill ha kvar systemet för att kunna tvinga sina präster till "andlig" lojalitet. Det har varit så osmakligt att se detta att jag inte har velat se det. Men det finns gränser.

Det andra skälet är att Kyrkans Tidning nr 20/2019 låtit publicera en artikel i saken. En av de mer drivande socialdemokraterna som i samband med kyrkans skiljande från staten beslutade att prästerna skulle vara lokalt anställda i stället för att vara anställda av biskopen var Torgny Larsson. Nu skriver han i Kyrkans tidning, 20 år senare, att han ångrar sig. Men skadan har redan skett!!! Systemet har urholkats. Trovärdigheten är borta. Hundratals präster har farit mycket illa och gör än.

Det tredje skälet är att jag inser att Missionsprovinsen vill leva efter Bibeln och Svenska kyrkans bekännelse. Missionsprovinsen bekänner sig till den apostoliska succession när den hänvisar till Bo Giertz och Bertil Gärtner. Dessa biskopar är också mina vigningsbiskopar och om jag vill stå kvar i "deras" tradition behöver jag stå med Missionsprovinsen som på riktigt upprätthåller en apostolisk och episkopal kyrka.

Om eller när jag skriver min ansökan till Missionsprovinsen lämnar jag Svenska kyrkan bakom mig. Då behöver jag inte längre på ett personligt sätt engagera mig i den. Jag ser i Kyrkans Tidning, samma nummer som ovan, att prosten Sverker Ericson skriver under rubriken Blåögda biskopar avskaffade sig själv. Vidare att ledaren i samma nummer handlar om detsamma. Då har det i alla fall äntligen kommit upp till ytan. Nu får vi se om här finns tillgänglig kraft för att ett offentligt samtal ska komma upp. Tillåt mig tvivla.

Sammanfattningsvis kan jag säga att det inte är jag som blir avkragad när jag går vidare. Det är Svenska kyrkan som avkragar sig själv.


  

Apg 11:25-30

11 ²⁵ Därefter begav han sig till Tarsus för att söka upp Saulus. ²⁶ Han fann honom och tog med honom till Antiokia. Under ett helt år var de tillsammans med församlingen och undervisade en stor skara. Och det var i Antiokia som lärjungarna först började kallas kristna.

V 25 Det är ganska uppenbart att Barnabas kände Saulus och dennes kallelse, 9:15, 27. När vi lämnade Saulus i 9:30 reste han hem till Tarsus. Därför reser Barnabas nu till Tarsus för att söka upp Saulus och be honom komma med till Antiokia. Nu har hans tid att tjäna hedningarna kommit. Saulus kommer med och tillsammans tjänar de i Antiokia i ett helt år, v 26. Hur lät deras undervisning? De undervisade sannolikt om Jesus liv och leverns, betydelsen av vad han gjorde, hans död, begravning och vad hans uppståndelse från dem betyder för oss. De undervisade om att Jesus sitter på Faderns högra sida och väntar på att få återvända.

V 26 Det var i Antiokia de först kom att kallas kristna, 26. De hade tidigare kallats bröder, 1:16, frälsta 2:47, lärjungar, 6:1, som dem som var på Vägen, 9:2, heliga, 9:13 och troende, 10:45. Nu kallas de för kristna därför att de och deras undervisning kopplades samman med Jesus Kristus. Ordet kristna finns bara ytterligare två gånger i Nya Testamentet, nämligen Apg 26:28 och 1 Petr 4:16.

11 ²⁷ Vid den tiden kom några profeter från Jerusalem ner till Antiokia. ²⁸ En av dem som hette Agabus steg fram och förutsade genom Anden att en svår svält skulle drabba hela världen – den kom också under Claudius regering. ²⁹ Då beslöt lärjungarna att var och en skulle skicka så mycket han kunde för att hjälpa bröderna som bodde i Judeen. ³⁰ De gjorde så och sände hjälpen med Barnabas och Saulus till de äldste.

Profeten Agabus profeterade om en hungersnöd som skulle komma över hela världen, grekiska oikoumene. Forskarna har inte kunnat bekräfta denna, men däremot är de överens om att den drabbade Jerusalem under kejsare Claudius, som regerade mellan år 41-54 e Kr. De kristna i Antiokia beslutade då att de skulle understödja församlingen i Jerusalem under deras nöd och sände Barnabas och Saulus med sina gåvor till Jerusalem, v 30. De skulle då vara det andra besöket Saulus gjorde i Jerusalem enligt honom själv i Gal 2:1–10. Vid en första genomläsning tycks detta bekräftat eftersom det heter att han reste med Barnabas, Gal 2:1 och att han reste efter att ha tagit emot en uppenbarelse, Gal 2:2. Paulus skriver också i Gal 2:10 att apostlarna i Jerusalem ville att de också fortsättningsvis skulle tänka på de nödställda i Jerusalem.

Lukas skriver i 11:30 att Paulus var med Barnabas i Jerusalem med kollekten. Detta är då det andra besöket enligt Lukas. Det första läste vi om i 9:26. Men i Gal 2:1 skriver Paulus att det dröjde 14 år efter hans omvändelse (år 32) innan han kom till Jerusalem för andra gången (år 48).

Men detta rimmar illa med Apostlagärningarnas kronologi i Apg 12:1 och 12:23. Jakobs död dateras nämligen till år 42 e Kr och Herodes död till 44 e Kr. Problemet förvärras av att det är Paulus själv som skriver Galaterbrevet. Hans uppgifter räknas som primärkälla och då skulle texten i Apostlagärningarna behöva förklaras ytterligare.[1] Det är i och för sig ingen omöjlig uppgift. Lukas kanske inte skriver så kronologiskt som vi läser det.[2]

---

[1] Inom forskningen kan det hända att två uppgifter är motstridiga. Då behöver forskare överväga vilken uppgift som väger tyngst och en primärkälla anses mer pålitlig än en sekundärkälla. Galaterbrevet är skrivet av Paulus och han borde veta, bättre än Lukas, vad som hänt. Dessutom skriver Paulus för att förklara vad som hänt och betonar att han inte var i Jerusalem.

[2] Det finns tre lösningsförsök. Det första går ut på att Gal 2:1 syftar på kollektresan och inte Jerusalemsmötet, men att Lukas placerat resan fel kronologiskt. 11:27-30 borde ha placerats efter 14:28. Det andra försöket går ut på att Lukas haft tillgång till två traditioner. Den ena handlar om en kollektresa och den andra om ett besök i Jerusalem, beskrivet i Gal 2:1, men Lukas har slagit ihop dessa till 11:27-30. Kronologin kan stämma om Paulus blev omvänd år 31 e Kr i stället för 34 e Kr som vi antagit. Det är ju 14 år efter hans omvändelse. Det tredje lösningsförsöket utgår från att kollektresan är oväsentlig i Galaterbrevet och därför om än inte bortglömd ändå förbigången. Om Paulus tagit med den skulle den ha placerats mellan Gal 1 och Gal 2.

Ny bibelteologisk kommentar

Den 17 maj kommer den andra delen av kommentaren till Evangelium enligt Matteus ut på marknaden.

Så här skriver prästen, vännen och kollegan Hans Lindholm, EFS om Evangelium enligt Matteus, kap 14-28: 

Håkan Sunnliden ger nu ut den andra och avslutande delen av sin bibelteologiska kommentar till Matteusevangeliet.

Under många år som församlingspräst och bibellärare har han vunnit mångas förtroende genom sina bibelutläggningar.

De präglas av stor kärlek till Guds Ord (både Gamla och Nya testamentet), stor kärlek till Jesus Kristus (både som människa och som Gud inkarnerad)

och stor kärlek till Kyrkan (både den världsvida och den lokala).

Matteusevangeliet har kallats Nya testamentets mest judiska bok, skriven till judar som funnit att Jesus är den utlovade Messias.

Den gammaltestamentliga och judiska bakgrunden lyser ofta igenom, till exempel i många så kallade reflektionscitat, där gamla skriftord

sägs ha gått i uppfyllelse, och i bokens struktur kring fem stora tal som för tankarna till de fem Moseböckerna. Genom sin breda beläsenhet

förmedlar Håkan kunskaper och perspektiv som öppnar många textavsnitt.

Han väljer också sida i en pågående debatt om hur det judiska hoppet ska relateras till den kristna övertygelsen att alla löften

fått sin uppfyllelse genom Jesus. Spänningsfältet mellan en eskatologi byggd på gammaltestamentlig respektive nytestamentlig

hermeneutik skulle kräva en omfattande bibelteologisk diskussion, som inte ryms i en evangeliekommentar. Här får vi ett tydligt och

moderat inlägg i ett sådant samtal, som förhoppningsvis kan fortsätta och fördjupas länge än – kanske ända tills alla mänskliga ord tystnar vid Messias ankomst.

Det går nu att förhandsbeställa Evangelium enligt Matteus, kapitel 14-28, – enklast på www.litenupplaga.se. Boken ska levereras 17 maj och priset 195;- plus porto. 

Om du vill ha båda volymerna, kap 1-13 och 14-28, beställer du direkt från mig eftersom jag har restupplagan av kap 1-13 här hemma hos mig. Mejla mig på den här adressen hakan.sunnliden@telia.com.  

Apg 11:19-24

Vi har tidigare sett att missionen påbörjades av dem som fick fly från Jerusalem efter att Stefanus blivit martyr, 8:1. Nu knyter Lukas an till detta och berättar att de bland annat flytt till Fenikien (nuvarande Libanon), Cypern och Antiokia. Nu är det de kristna som befinner sig i diasporan. Vi läser:

11 ¹⁹ De som hade skingrats genom förföljelsen som började med Stefanus kom ända till Fenicien, Cypern och Antiokia, och de förkunnade ordet endast för judar. ²⁰ Men bland dem fanns några från Cypern och Kyrene, och när de kom till Antiokia började de tala även till grekerna och förkunna evangeliet om Herren Jesus. ²¹ Och Herrens hand var med dem, och ett stort antal kom till tro och omvände sig till Herren.

V 19-20 säger att de först förkunnade ordet endast för judar, men i v 20 vidgas horisonten. De som kom från Cypern och Kyrene predikade Jesus som Herren, inte som Messias. De predikade tydligen också för hedningar. När det i v 20 översätts med ordet icke-judar heter det i den grekiska texten hellenistas och det är inte självklart på vilka det syftar. Ordet finns bara i 6:1 och 9:29 och där översätts det med de grekisk talande judarna. Men ordet kan också syfta direkt på greker, det vill säga hedningarna. De flesta exegeter menar att Lukas måste syfta på dem, eftersom det knappast varit särskilt uppseendeväckande att de predikade för judar, om än grekisk talande.

V 21 beskriver missionen och evangelisationen med orden att de kom till tro och att de omvände sig. Det var framför allt i Antiokia dessa hedningar kom till tro. Herrens hand var med dem.

Antiokia i Syrien

Herren hade inte kunnat välja en bättre plats, eftersom Antiokia vid denna tid i högsta grad är en internationell stad och kunde tjänas som en språngbräda för den fortsatta missionen.

Antiokia grundlades 300 f Kr av Seleucus Nicator, en av Alexander den Stores generaler. Han gav staden namn efter sin far Antiochus. Staden hade vid den här tiden uppskattningsvis 500 000 invånare och var kosmopolitisk i dess rätta mening med folk från Grekland, Rom, Persien, Indien och till och med Kina. År 64 f Kr togs staden in i det romerska imperiet och blev Romarrikets tredje stad efter Rom och Alexandria, enligt den judiske historieskrivaren Josephus.

Den här gången sänds inte någon av apostlarna till Antiokia utan Barnabas. Han kunde omedelbart konstatera att folk kom till tro i skaror på Herren och han uppmanade dem att helhjärtat hålla fast vid Herren.

11 ²² Ryktet om detta nådde församlingen i Jerusalem, och man sände då Barnabas till Antiokia. ²³ När han kom dit och såg vad Guds nåd hade gjort, blev han glad och uppmanade dem alla att hålla sig till Herren av hela sitt hjärta. ²⁴ Barnabas var en god man, fylld av den helige Ande och tro. Och en stor skara fördes till Herren.

V 24 säger att en stor skara fördes till Herren, det grekiska ordet prostithemi har närmast blivit en teknisk term. Samma ord användes i 2:41 och 47.

Prästvigningen

Det tog lång tid innan någon reagerade på att ett par missionspastorer i Värmland kunde få prästtjänst utan prästvigning. Det verkar inte ha varit någon som har invändningar mot att betrakta prästämbetet som ett yrke bland andra. Finns det ingen ansvarig inom Svenska kyrkan som kan stå upp och försvara prästämbetet? Det verkar inte så. Den ende som i vanlig ordning var snabb på att reagera var Dag Sandahl som skrivit om detta i sin blogg på Kyrklig Samlings hemsida. Du hittar hans mycket välskrivna artikel genom att klicka här. Men jag behöver inte upprepa vad han redan har skrivit även om det skulle behövas,

Men idag kunde jag först göra ett konstaterande, sedan läsa en artikel i Kyrkans Tidning, nr 18/2019 och till sist fundera över en tänkbar slutsats..

1. ett konstaterande
På första sidan av senaste numret läser jag rubriken: "Nydöpt präst lämnar yrket". Jag skriver det en gång till ... lämnar yrket! Vilket yrke kanske du tänker? Prästyrket. Det är Kristina Hjern som först fick sitt dop i Swedenborgskyrkan godkänt och därför prästvigdes. Hon har predikat och förvaltat sakramenten i 14 år innan biskopen Eva Brunne fick för sig att underkänna hennes dop samtidigt som hon erkänner prästvigningen. Samtliga biskopar i svenska kyrkan godkände detta beslut.Kristina Hjern betraktar sitt dop som ett "omdop". Idag säger Kristina Hjern: Jag behöver fundera på det jag har varit med om och markera ett allvar i det jag har utsatts för ... hela händelsen vittnar om en kyrka som är osäker, där det som ska vara nåd och kärlek har blivit makt och strukturer". Vi är numera ganska många som tröttnat på Svenska kyrkans tafatthet. Måtte bara ärliga kristna också förstå vad de är delaktiga i, tänka om och fatta nya beslut.

Nu kan man kanske säga att den här typen av fadäser regelbundet sker i den historiska kyrkan. Inte mycket att göra åt. Vi får lämna misstagen bakom oss och se framåt brukar det heta. Det kunde man göra om det var ett misstag men här handlar det om en del i en medveten strategi. Händelsen med Kristina Hjern är toppen av ett isberg.

2. en artikel
Det är knappt jag tror det är sant. Min gamle lärare från utbildningstiden, sedermera biskopen i Visby stift Lennart Koskinen skriver artikeln under rubriken: "Vart tog vigningen vägen?" Att han över huvud taget ställer frågan är alarmerande. Tänk att en biskop i Svenska kyrkan frågar efter den? Är det någon som ska kunna svara på den frågan är det väl han! Han konstaterar att det i biskopsbrevet 2014 genomgående talas om "uppdraget som präst". Men han måste väl ha vetat att ordet ämbete helt är borttaget? Det finns inte kvar. Du hittar det inte i Kyrkoordningen. Det är borta. I vanlig ordning har det skett med de små stegens strategi. Så att ingen ska märka något.

Socialdemokraterna ville att kristen tro skulle betraktas som en privat åskådning. När de sedan skulle urholka Svenska kyrkan började man (naturligtvis) med att knäcka kyrkans ryggrad, det vill säga ämbetet. Plötsligt skulle varje arbetssökanden ha rätt till prästyrket. Sedan har det gått steg för steg från avskaffandet av samvetsklausulen till rent yrkesförbud. Yrkesförbudet verkställdes dels genom att sökanden till kyrkoherdetjänster tvingades skriva på ett papper och dels genom att helt enkelt vägra unga män prästvigning.

Det underliga med Koskinens artikel är att han trots allt vill försvara prästvigningen. Han skriver "En synlig konsekvens av att den livslånga vigningen håller på att ersättas av att 'ha ett uppdrag i Svenska kyrkan' är, att alla vigda som av någon anledning inte innehar har en avlönad tjänst i kyrkan i praktiken marginaliseras allt mer." Vet inte Koskinen att biskop Wadensjö i Karlstad stift redan i början på 1980-talet ville driva tjänsten just dit?! Nyvaken skriver Koskinen vidare: "Det finns i vårt land många vigda, lojala, osynliggjorda i sin egen kyrka. De var och är inte anställda och uppbär lön, så de 'bär inte uppdraget som präster'. Så vart tog vigningen vägen?"

3. en tänkbar slutsats
Slutsatsen kommer till mig i tre delar.

För det första finns inte det allmänkyrkliga prästämbetet kvar i Svenska kyrkan. Det har gjorts om till ett yrke bland andra som i princip vem som helst kan ta sig. Det gör både förkunnelsen och sakramentsförvaltningen osäkra.

För det andra kommer Svenska kyrkan fortsätta hävda att den är episkopal. Det är egentligen den enda möjligheten för kyrkan att kräva lojalitet. Du måste underordna dig biskopen och domkapitlet även fortsättningsvis. Det allmänkyrkliga innehållet har emellertid ersatts av världsliga värderingar och ordningar. Bokstaven, det vill säga jämlikhet, lojalitet, HBTQ och så vidare, är överordnad. Men genom att tro sig behålla hierarkin kan den användas som en tvångströja. Den binder människor i en falsk lojalitet eller alternativet; lämna, som man sagt till mig upprepade gånger.

För det tredje blir frågan om jag inte ska förvalta mitt ämbete genom att ställa mig till Missionsprovinsens förfogande. Det är med stor olust jag är kvar i den kyrka som marginaliserar, förtalar och trakasserar dem som håller fast vid kyrkans allmänneliga förståelse av ämbete. Och det är svårt att erkänna dem som prästvigs i en kyrka som uppenbarligen gjorts om i grund.

Ämbetsfrågan måste komma upp på nytt. Och den här gången räcker det inte med beslut av kyrkomötet. Beslutet måste fattas i gemenskap med hela Kyrkan. Amen!