Israel - ur ett bibliskt perspektiv

I natt kom vi hem från Jordanien - Israel. Det blev enligt mitt tycke en mycket spännande resa. Jag tror faktiskt att alla 20 deltagarna skulle skriva under på det. Eftersom vi tidigare gjort resor till Israel hade jag den här gången försökt nå fram till berättelser och platser man vanligen inte besöker. Därför började resan i Jordanien med besök i Amman, Jerash, Peniel, "Betania på andra sidan Jordan", Nebo, Petra och Aqaba. När vi sedan kom till Eilat och Israel besökte vi bland annat Nazareth Village, Israel Museum och dess tempelmodell, Davids stad med Hiskiatunneln och Siloamdammen. Vi fick tillfälle att gå genom tunneln som leder fram till dammen och jag tror inte någon av resenärerna glömmer den vandringen. Jag hittade några klipp från tunneln på You Tube som jag lägger ut här och som så ofta är det några amerikanare som filmar och berättar. Trots att en plats som denna ställts i ordning av konservativa amerikaner och för turister, är den värd ett besök. Platser som dessa görs lätttillgängliga, överskådliga och begripliga - ur ett bibliskt perspektiv.

Jag har nu läst alla kommentarer till den förra bloggen som bekräftar hur känslig och spänd relationen kan vara till just Israel. Jag förstår det ganska väl och vill därför bara säga att för mig som kristen är det bibliska perspektivet överordnat. Som kristna tror vi att den Allsmäktige utvalt ett folk åt sig. Redan detta är naturligtvis en stötesten av stora mått. Redan här faller mänskligheten sönder i många olika delar. Kristna människor menar vidare att detta folk har Abraham som sin stamfader och att det var genom löftessonen Isak, inte Ismael den förstfödde, som löftena fördes vidare fram till sin fullbordan i Jesus Kristus, Guds Messias. Utkorelsen bekräftades genom Mose som räddade Israels barn från egyptierna och fördjupade relationen till Gud genom Torahn.

När vi besöker landet kommer vi med nödvändighet att befinna oss på ett politiskt känsligt område. Men också till detta kan vi ha olika attityder och jag förstår inte varför det ska vara så svårt att ha förståelse för det. Vi hade tre olika guider och vår förste guide i Jordanien var arab och gissar jag muslim. Han gjorde ett bra jobb även om han betonade att Israel tar ut för mycket sötvatten ur Jordan. Vår israeliske guide hade både svenskt och israeliskt medborgarskap. Han kom till Israel som FN-soldat efter Yom Kippur-kriget 1973. När han började inse det israeliska folkets situation bestämde han sig för att ta plats i den israeliska armén och har sedan 1980 varit med i de väpnade konflikterna. Han är officer i den israeliska armén. Han är gift och har tre barn. Äldste sonen är krigsinvalid och mellan sonen hade på annat sätt haft en svår tid i det militära. Han bär på granatsplitter i sin kropp, men har inte ångrat att han kämpat och kämpar för frihet och demokrati. Han menar att Israel har rätt till detta. Sista kvällen i Jerusalem besökte vi Svenska Teologiska Institutet (STI) och diskuterade ett och annat med Göran Larsson. Göran förhåller sig tämligen neutral till politiken eftersom han, som han säger, är teolog och som sådan har goda vänner i alla läger.

På STI skymtade jag också Magnus Norell som är forskare vid Utrikespolitiska institutet med inriktning på terrorism och Mellanöstern och blev då tipsad om en utmärkt artikel i ämnet som jag här hänvisar till. Den bär rubriken Obegripligt att EU inte står upp för yttrandefriheten. Den är mycket läsvärd och borde kunna leda till att vi nyorienterar oss, från att ensidigt ta ställning, från att gå omkring med fördomar till att försöka förstå och välsigna, som Paulus skriver "främst juden, men också greken", det vill säga i vårt fall araben. Det bibliska perspektivet medför inte med automatik att vi är opolitiska, men kan stämma oss till större återhållsamhet och ödmjukhet.

Jag tänkte först att fred i Mellanöstern måste vara en politisk utmaning, men jag är inte lika säker längre. Snarare är det en mänsklig utmaning som bara kan förverkligas genom Guds nåd. I ljuset av det bibliska perspektivet blir Mattias Gardells insatser som bland annat som språkrör för Ship to Gaza futtig, ja närmast kontraproduktiv och löjeväckande. Jag ser inte alls fram emot att bli delaktig i kyrkomötets beslut om Israel i slutet av november, men det får jag återkomma till när jag läst på lite bättre.

Israel - ur ett politiskt perspektiv

Nu är det bara några timmar innan jag beger mig iväg till Jordanien och Israel. Vi är 20 personer som gör en församlingsresa och jag ser mycket fram emot denna eftersom jag själv aldrig har varit i Jordanien innan. Vi landar imorgon eftermiddag (lördag) kl 14.50 i Amman och ska sedan se Jerash, Betania, Nebo, Petra och Aqaba för att sedan ta oss över gränsen till Israel och Eilat. Det är lätt att glömma bort att dessa områden hör till det bibliska landet Israel.

Det går att närma sig Israel ur olika perspektiv. Vi kan studera folket och landet ur ett geografiskt perspektiv. Vi kommer till landet där flera världsdelar möts med olika klimat, djur och växter. Det går att närma sig landet med ett historiskt perspektiv eller ett politiskt. Eller varför inte med ett religiöst perspektiv.

Idag har jag repeterat det politiska perspektivet inte minst med tanke på motionerna i kyrkomötet. Jag är rädd för att många aktivister inte riktigt har klart för sig att Israels gränser av just politiska skäl aldrig har erkänts och att landet alltsedan det kom till 1948 befunnit sig i krig med arabländerna. Hur var det det gick till när landet Israel bildades? En kort resumé kan se ut så här.

Redan i slutet av 1800-talet började det ständigt förföljda folket längta efter ett eget land. Judar som fick del av upplysningens idéer om humanitet, jämlikhet och frihet började flytta till det glest bebodda landet. Theodor Herzl skrev boken Der Juudenstat 1897 och drömmen om Sion fick liv, se Ps 120-134. Under de kommande åren följde flera vågor av judisk invandring. Vid tiden för Första Världskriget var det turkarna som härskade i landet. Efter kriget, från och med 1917 fick engelsmännen uppdraget av Nationernas förbund att förvalta landet som mandatland. Det mandatet sträckte sig till 15 maj 1948. Men eftersom engelsmännen redan från början både drev tillkomsten av Israel och kollaborerade med arabstaterna fanns en kluvenhet. 1939 fruktade engelsmännen att araberna skulle ställa sig på nazisternas sida och för att minska spänningen hindrade engelsmännen judarna från att återvända. Högst 75 000 skulle få komma in i landet. Judarna skulle aldrig få bli i majoritet och så låstes situationen politiskt. Frågan hänsköts till det nybildade FN som föreslog att landet skulle delas ungefär såsom det ser ut idag, ett Israel utan Västbanken och Gaza. Israel och Palestina skulle leva sida vid sida med gemensam ekonomi. Jerusalem skulle vara en internationell stad och sortera under FN. Judarna opponerade sig men godtog förslaget. Araberna vägrade. Istället började de terrorisera det judiska folket. 

Englands mandat gick som sagt ut 15 maj 1948 och därför utropade Israel den egna staten dagen innan eftersom den 15:e var en sabbat. Den första dagen i Israels historia är med andra ord en sabbatsdag och jag kan inte låta bli att associera också den politiska historien till ett bibliskt perspektiv. På sabbatsdagen, den första i statens historia, anföll egyptiskt flyg Tel Aviv och det första kriget, Befrielsekriget, var ett faktum. Det arabiska målet var att förinta den nybildade staten. Kriget ledde till att Västbanken införlivades med Transjordanien och staten Jordanien bildades. Eller ska vi säga att Jordanien ockuperade Västbanken?

Sedan ändrade Sovjetunionen sin politik, som varit för den judiska staten, genom att ställa sig på arabernas sida. De var intresserade av den arabiska oljan och har allt sedan dess försett Egypten och Syrien med vapen. När miltärdiktatorn Nasser tog makten i Egypten tog den antiisraeliska propagandan fart och Israel var ständigt hotat och såg sig nödgade att utföra vad som kallats för Sinaioperationen. Det blev ett blixtkrig som varade sju oktober-november dagar 1956. Israel kunde så skaffa sig lugn vid gränsen mot Egypten, fortsätta att utveckla Negevöknen och eftersom de stängts av från Suezkanalen kunde de nu i stället säkra vägen till världshaven via Eilat. England och Frankrike säkrade Suezkanalen genom att ta parti för araberna och det politiska klimatet hårdnar. Sovjetunionen var för tillfället upptaget med krisen i Ungern. Israels värsta fiender var Egypten och Syrien, men efter Sinaioperationen lugnade fronten mot Egypten ner sig. 

Istället hettade det till vid fronten mot Syrien och 1967 ägde en luftstrid mellan syriska och israeliska styrkor. Sovjetunionen blandade sig i genom att stödja Syrien och genom att uppmana Egypten till nya anfall. USA var upptagna med kriget i Vietnam och FN tog hem sina fredsbevarande styrkor från Gazaremsan. När både Egypten och Syrien angrep Israel kunde inte Jordanien förbli passivt. Israel var därför omringat av fiender och 6-dagars kriget gick inte att hindra. Som genom ett mirakel klarade sig Israel också i detta krig. I kriget mot Egypten tog Israel hela Sinaihalvön, i kriget mot Jordanien tog de Västbanken inklusive Jerusalem och i kriget mot Syrien Golanhöjderna. Allt hände på sex dagar och på den sjunde vilade de. 

1973 slog Egypten och Syrien till igen i det krig som kallas Yom Kippur-kriget. Anfallen skedde alltså på den stora Försoningsdagen när hela Israel står stilla. Vid varje krig har FN manat till stillestånd. Så har det blivit men gränserna har aldrig fixerats. Idag har Israel fred med Egypten och Jordanien, men de palestinska grupperna har aldrig gett upp sitt mål att förinta Israel, Mellanösterns enda demokrati.

Det finns naturligtvis mycket mer att säga om den politiska situationen i Israel, till exempel hur det gått sedan dess, hur flyktingfrågan permanentades och gjordes till Palestina frågan, men det får jag kanske återkomma till när ni har gjort lite kommentarer. Men som sagt jag reser till Jordanien och Israel om några timmar. Jag kommer hem den 30 oktober och då bloggar jag igen kanske om gränserna eller om flyktingfrågan. Eller varför inte om kyrkomötets beslut att stödja palestinierna, bibelns filistéerna.

Inkompetenta kyrkopolitiker, del 3

Med anledning av en del kommentarer borde jag ha en annan rubrik än den jag har. Den kan tydligen missförstås eller misstolkas om man vill. När jag läser den bokstavligt ser det ut som om jag vill brännmärka alla personer som har iklätt sig ett kyrkopolitiskt uppdrag. Men så är det naturligtvis inte. Det finns naturligtvis många som är inkompetenta i sin roll men det betyder inte att de är onda.  Nej, jag är bara så förtretad på hela systemet. Om jag kunde skulle jag med glädje avskaffa hela byken som jag ser som djupt obiblisk. Jag inser också att min generation och i värsta fall också nästa står i ett paradigmskifte. Men det finns glädjeämnen.

Nu sker en förskjutning från statskyrka till en mer fristående kyrka. Det är ett glädjeämne, men det går så sakta, så sakta. När vi inser att vi inte längre är en statskyrka, att vi håller på att förlora allt förtroende så visar det sig att det inte finns kraft till förändringar. Men jag tror nog förändringarna äger rum i alla fall. Gud verkar utöver oss.

Men inget ont utan att det har något gott med sig. Jag tror Magnus Olsson har rätt när han antyder att denna prekära situation är Guds redskap för vår helgelse. Eller för att upprepa min vän lektorn som sa: Ju sämre, desto bättre. Vi kan självklart inte växa vidare, mogna och bära frukt med mindre än att Gud får använda sig av lidandet och korset. Vi lever i en tid då lidande och kors verkar djupt ibland oss. Syftet är köttets död. Denna helgelse sker oavsett organisation, men i vårt fall verkar organisationen vara en del av lidandet och korset. Då kan vi motarbeta eller undergräva det och det tror jag är en del av kallelsen. Det finns inga skäl att acceptera sådant som är sjukligt eller fel i sig. Det ska vi stå emot - i vårt hjärta och om tillfälle ges i praktisk handling. Men vi kan också då vi ingenting annat kan göra tacka Gud för att han använder denna situation för att helga oss. Slaget står med andra i ord i våra hjärtan och där vinner vi också genom tron på Kristus seger. "Gud vare tack som alltid för oss fram i segertåg ..."

I dagens nummer av Kyrkans Tidning står att läsa vad jag redan bloggat om. Mattias Fjellander sparkas och praktiskt taget alla står frågande inför det lidande han måste gå igenom. Rubriken lyder: "Gnosjöpräst sparkas på oklara grunder" och i Värnamo Nyheter fortsätter insändarna under rubriker som "Var finns Gnosjöandan i församlingshemmet?" och "Ett löjets skimmer över Gnosjö". De står alla på Fjellanders sida, men kyrkorådet med dess ordförande, som enligt för mig nya uppgifter inte är socialdemokrat utan folkpartist, står på sig: Fjellander ska bort. Och Domkapitlet kan ingenting göra. Något är helt fel och även om jag med min motion inte kan avskaffa domkapitlen ska jag tala för att en översyn måste snarast göras.


Det finns bland årets motioner en motion, också den orealistisk i nuläget, som handlar om att vi ska säga upp avtalet med staten, det vill säga Lagen om Svenska kyrkan. I den finns en stor orsak till eländet, men det får bli en annan blogg

Apropå motioner. Nu har betänkandena kommit, det vill säga slutförslagen på vad vi på kyrkomötet ska besluta angående motionerna. Jag har inte hunnit lusläsa dem. Det får jag göra efter Allhelgonahelgen, men av de 62 motionerna blir det avslag på alla utom två. Vilka två? Jo, i det ena fallet föreslås kyrkomötet att ställa Israel vid skampålen. Här föreslås att vi helst ska bojkotta landets varor men förslaget stannar vid att kyrkostyrelsen ska sända Kairosdokumentet till alla ledamöter, som om det inte fanns att läsa på nätet. Vidare att kyrkostyrelsen kräver ett slut på den israeliska ockupationen och att regeringen ska verka för att Palestina upptas som fullvärdig medlem i FN. Jag kanske kan återkomma till dessa vanvettigheter.

I det andra fallet handlar det om att vi ska höja våra egna arvoden med argumentet att vi som enskilda kan skänka det till välgörande  Blir man trött eller ...

Inkompetenta kyrkopolitiker, del 2

Den 19 augusti skrev jag en blogg om Inkompetenta kyrkopolitiker. Jag angav fyra skäl för detta grava påstående. För det första anklagades Mattias Fjellander för sin förkunnelse, för det andra sades han upp utan att Domkapitlet fått agera, för det tredje kritiserade de Mattias för att han "skvallrat" om den vikarierande kyrkoherdens dubbla löner och för det fjärde började kyrkopolitikerna lägga ord i hans mun som han själv förnekar. Några veckor senare kunde jag läsa om hur den anonyme kyrktanten var helt oförstående. Den 22 september renderade det i bloggen Kyrktanten oförstående. Det var en snäll, ja rent av vänlig, blogg. Många är faktiskt oförstående.

Ärendet kom upp i Domkapitlet och jag citerar ur dess protokoll från den 16 augusti:

Enligt 57 kap 1 § kyrkoordningen ska biskopen och domkapitlet ha tillsyn över verksamheten i stiftets församlingar. Med anledning av vad som i övrigt framkommit i ärendet, bl.a. avseende att varsel utfärdats, innan befogenhetsprövningen skett, beslutar domkapitlet att inleda ett tillsynsärende mot kyrkorådet i Gnosjö.

Det här har naturligtvis uppmärksammats, inte minst i Värnamo Nyheter. Det är mycket ovanligt att domkapitlet inleder ett tillsynsärende mot en församling och dess kyrkoråd. Det har visst bara hänt en gång tidigare i Växjö stift. Det är uppenbart att det framkommit så mycket underligheter hos dessa kyrkopolitiker att ett tillsynsärende måste inledas.

Den 2 oktober hölls lokala förhandlingar i saken och det visade sig att kyrkorådet i Gnosjö och facket Vision inte alls var överens. Ärendet går nu vidare till centrala förhandlingar och om det krävs till Arbetsdomstolen.

Nu blev det nya skriverier i Värnamo Nyheter. Här förs för första gången tre anklagelser fram. Mattias sägs vara illojal (sic!), sabotera arbetet och ha dåligt humör. Konkret innebär det att han lämnat ut den i och för sig offentliga uppgiften att kyrkoherden fick dubbla löner, han sägs ha uteblivit från en personalsamling och pratat om sin nu prekära situation. Vad jag förstår är kyrkorådet ganska långt ifrån tillräckliga skäl för avsked. Och det tycker tydligen domkapitlet och facket också. Samtidigt ökar stödet från lokalbefolkningen för Mattias Fjellander för varje vecka som går. Han har ändå tjänat i bygderna i mer än 25 år och folk känner honom som en god, lojal och trogen präst. Men kyrkorådet i Gnosjö har bestämt sig och tänker inte vika ner sig om de så har hela världen emot sig. Tänk om ett sådant nit kunde användas för att sprida Guds rikes evangelium i stället!?

Biskopen utser då kontraktsprosten Magnus Hullfors och förre kyrkoherden i Döderhult Leif Norrgård att ta sig till Gnosjö för att samtala med kyrkorådet och dess ordförande Ann-Marie Johansson. Då inträffar det nästan osannolika. Ann-Marie Johansson vägrar att sitta ner med dessa! Jag tar mig för pannan. Det måste väl finnas gränser för dumheten. Ann-Marie Johansson kräver att biskopen själv kommer. Förstår hon inte att de två representerar biskopen? Jag hoppas innerligt att biskopen inte viker ner sig.

Är det någon mer än jag som lider av att kyrkomötet nu ska besluta om att centralisera makten än mer?

Denna pesthärd av egocentricitet

Som ni vet har jag tidigare flera gånger frågat mig: "hur kritisk får man vara mot sin arbetsgivare?" Det är lätt att bli beskylld för att vara bitter eller på annat sätt omöjlig om man protesterar. Så fick vi en tystnadens kultur i vår kyrka. Jag har fortsatt att fundera tillsammans med Gustaf Wingren och vill lyfta fram något av en fortsättning från de föregående bloggarna. Själva utgångspunkten är att vi ska och att vi måste vara självkritiska. De är de tysta som är omöjliga! 

För Gustaf Wingren var det det vardagliga livet som skulle upprättas, recapitulatio. Gud har skapat oss och ordningarna i denna värld och frälsningen handlar därför om befrielse och upprättelse av skapelsen. Det är därute i vardagen kyrkan måste ha sitt centrum. Vi lever för att utge oss för den lidande människan. Därför måste kyrkan alltid vara självkritisk och extra självkritisk när hon blir självupptagen. Wingren säger:

Synden härskar i hela världen och den kulminerar i kyrkan, denna pesthärd av egocentricitet. På ett enda ställe i världen är denna egocentricitet upphävd, i den totalt utgivne Kristus ...

Citatet är hämtat från Bengt Kristensson Ugglas bok Gustaf Wingren - människan och teologen. När jag nu plockat fram boken och repeterat en del skulle jag vilja lägga till några punkter till de fem jag skrev 30 september. Därför börjar jag med nr 6.

6. Gustaf Wingren menar att kyrkan alltid måste vara kritisk för att kunna vara kyrka. Kyrkan är kallad att leva för andra och de andra måste vara dess centrum, ja, dess grundval hävdar Bo Håkansson i sin avhandling Vardagens kyrka där han redogör för Wingrens syn på kyrkan. Han konstaterar vidare att bilden av Kristus och bilden av vardagens människa  här smälter samman. (Detta hindrar inte att församlingen har två centrum, altaret och medmänniskan, min anm)

7. Gustaf Wingren menar att enhetligheten är obiblisk men mångfalden är biblisk. Urkyrkan var inte enhetlig utan rymde olika traditioner och uttrycks sätt. I vår tid hävdas lojaliteten så starkt att alla avvikelser bestraffas och vi snabba med sektstämpeln. Så beter sig en maktkyrka.

8. Gustaf Wingren tänker sig att varje kristen representerar kyrkan med full myndighet. Han ondgör sig över all kyrkocentrering. Kanske återger jag det bäst med ännu ett citat:

Veckan mellan söndag och lördag är emellertid fylld av timmar och av möten med människor, det är till dessa timmar och möten den positiva kraften från söndagens gudstjänst skulle flyta. Om detta icke sker hos oss som besöker den söndagliga gudstjänsten, om livet från måndag morgon till lördag kväll är ett område för sig, då är det i denna brist som kyrkans isolering består. Om gudstjänstbesökare är sådana, då blir kyrkan i dess helhet med nödvändighet inkrökt i sig själv, oavbrutet sysselsatt med sig själv, väntande på att världen äntligen skall låta henne ha allt kyrkligt i fred.

9. Gustaf Wingren stryker med kraft under att kyrkan ska styras med evangelium och inte med lag. Detta var en ögonöppnare för mig som numera så ofta sitter med Kyrkoordningen lika tjock som Bibeln och som arbetsledande komminister ständigt får hålla på med arbetsregler. För att inte tala om att Domkapitlet förklarat mig som illojal för att ...

10. Gustaf Wingren menar att ekumeniken är en folkkyrklig uppgift. I Sverige finns bara en kristenhet och Wingren kan till och med tänka sig att vi får se nya församlingsbildningar med egen sakramentsförvaltning utan att det skulle behöva vara särskilt märkvärdigt.

Som ni märker har vi nu 10 punkter med vilka jag känner allt större sympati. Nu vill jag bara tillägga en kritik som Bo Håkansson tar upp i sin avhandling. Han menar att Wingren underskattar begreppet communio, det vill säga gemenskapens betydelse. Gemenskapen är inte helt borta, men den utgör aldrig grunden, utan ses som en frukt av att människor nås av evangeliet. Håkansson tar upp saken igen på slutet av avhandlingen där han skriver att "den enskilde får själv bära hela ansvaret av att vara kyrka utan koinonians stödjande gemenskap."

Men ett tillägg om de små gruppernas betydelse bistår jag gärna med som ni vet. Och jag är glad över att Växjö stift vill verka för detta. Min tes blir därför tills vidare att vi kan använda oss av Wingren med tillägget att vi behöver uppmuntra många olika gemenskaper. 

Den gränslösa folkkyrkan?

Oj, vad tiden går. Under denna vecka har jag inte kunnat släppa tankarna från förra bloggen, den om att folkkyrkan består av smågrupper. Rubriken var visserligen min, men tankarna passade alldeles utmärkt in Gustaf Wingrens förståelse av folkkyrkan. Jag har inte hunnit fördjupa ytterligare i Wingrens teologi, men som sagt tankarna har levt kvar. Jag har också blivit påmind om vad jag hörde förre kyrkoherden Leif Norrgård i Döderhult säga en gång. I Döderhult satsade de ALLT på gudstjänsten, det vill säga ingenting  annat. Norrgård menade att det i princip räcker med husandakten och Högmässan. Och där är jag nu.

Det är tveklöst ett stort problem att vi sätter till så mycket resurser på våra egna verksamheter. Vi talar om att vi ska nå ut men det stannar vid fagert tal. Ärligt talat har jag inte under mina 37 år som präst sett någon god strategi som syftar till att få husandakterna att fungera. Det är visserligen sant att vi gör hembesök när vi ska döpa även om jag överväger att sluta med det eftersom jag långt ifrån alltid är välkommen. Och naturligtvis gör jag hembesök i samband med dödsfall. Diakonen besöker regelbundet äldre och sjuka, men hur många av oss tänker att våra besök skulle kunna leda till lärjungaskap i dessa hem, lärjungaskap med regelbunden husandakt. Eller att lekmännen skulle kunna finna varandra så att flera hushåll kan komma samman i levande gemenskaper. Är det inte i stället så att vi försöker bjuda in dem vi möter till våra gudstjänster eller verksamhetsprogram?

Jamen, menar jag då att vi ska sluta med alla våra verksamheter? Vad ska de anställda göra då? Har vi inga verksamheter kanske de inte behövs? Jag tycker att det är ett problem när vi som anställda är så upptagna med våra verksamheter att vi ständigt måste sammanträda, planera och genomföra så till den grad att vi sällan eller aldrig utvärderar vad vi gör. Eller vågar vi inte? Har vi kanhända inga andra vägar? Då ska vi komma ihåg att detta med verksamheter är ett 1900-tals fenomen. Kyrkan har väl aldrig haft programverksamheter tidigare? Ja, förutom Högmässan och de kyrkliga handlingarna då?

När Svenska kyrkan vid förra sekelskiftet förstod att den började förlora greppet om folket, skolundervisningen togs bort och vi blev allt mer marginaliserade då började programverksamheterna ta fart för att locka folket till kyrkan. På 1950-1970 tror jag det var som intensivast. Men det har aldrig lyckats och kommer sannolikt heller aldrig att lyckas. Kanske är det helt fel väg. Det skrevs en del god pastoralteologi särskilt inom högkyrkligheten. Jag tänker på Rune Klingert, PO Sjögren, men även Dag Sandahl. De talade om hur vi skulle bygga församling. Jag har själv tänkt och arbetat en hel del med frågorna kring att bygga församling. Men vad menar vi egentligen? Menar vi att vi ska få in folk i våra befintliga sammanhang och att folkskaran på så sätt ska öka? Om inte, - vad menar vi då? Tänk om också det är att tänka fel - att bygga församling - kan vi det?

Så tänker jag att bara Gud kan bygga församling och det gör han i människornas hjärta. Det gör Han inte genom våra verksamheter utan i människors vardag. Kanske är det rätt att bygga församling, men att det måste ske i och genom hushållen? Inte i församlingshemmet.

Kan man tänka sig att Svenska kyrkan utvecklar sig dels genom att enbart inrikta sig på gudstjänster och därmed bli än mer isolerad, dels genom att vara så gränslös att precis allt får rum? Då säger jag; glöm inte hemmen. Tänk om människorna kunde få slippa all vår verksamhet, få hjälp med husandakten och sedan själva få välja att gå till Högmässan?! I den gränslösa folkkyrkan borde det kunna vara möjligt.

PS. För övrigt tycker jag ni alla ska läsa denna slutreplik i SvD. DS.