Nu flyger tankarna omkring och jag jag kan lätta på trycket genom att skriva några rader från konferensen. Jag har alltså varit på konferens i Rättvik. Det var årskonferens för Sjukhuskyrkan i Sverige, omkring 180 deltagare. De två huvudföreläsarna var professorn vid Karolinska Institutet i palliativ vård Peter Starng och docenten och vårdforskaren Maria Arman, också hon vid Karolinska Institutet. Jag var med eftersom jag efterträder förre sjukhusprästen Sölve Hjalmarsson vid Värnamo Sjukhus när denna nu gått i pension. Ett nytt område på många sätt för mig. Jag ser fram emot att få göra tjänst vid Värnamo Sjukhus.
Konferensen var för mig omvälvande särskilt i ett avseende. Båda föreläsarna utgick nämligen från existentialismen! Jag mycket överraskad, glatt överraskad. När vår äldste son Victor läste socialpsykologi vid högskolan i Skövde fick han mycket klart för sig att det inte gick an att hänvisa vare sig till den judiske filosofen Martin Buber (1878-1965) eller psykoanalytikern Viktor Frankl (1905-1997). Och nu är just dessa ledande inom vårdforskningen!!! Miraklernas tid är inte förbi. Jag ska maila Maria Arman och fråga hur detta kommer sig så ska du få veta. Vad är så speciellt med Existentialismen? Den moderna existentialismen går tillbaka till Martin Heidegger (1889-1976) och kanske än mer Jean Paul Sartre (1905-1980) vars bok Varat och Intet kom ut 1943. Dessa talar om människans frihet och beslutsångest. Det är när människan gör de val hon vill göra som hon förverkligar sitt liv, säger Sartre. Båda dessa filosofer är ateister, men det intressanta är att de båda utgår från existentailfilosofin med bland andra den danske filosofen Sören Kirkegaard (1813-1855) som förgrundsfigur.Kierkegaard var troende kristen och betonade den enskilda människans val och ansvar, grundad på upplevelsen av sin egen existens. Han vände sig mot den tyske filosofen Friedrich Hegel (1770-1832), vars tänkande var förhärskande under den tiden och som främst såg människan som en kollektiv varelse, alltså en av socialismens grundare.
Inom vården har patienter ofta främst betraktats som "en blindtarm" eller "en hjärtinfarkt" och läkarna har inriktat sig på sjukdomen snarare än på individen som sådan. Det talas ofta om "läkarvetenskapen som bygger på beprövad erfarenhet". Men är det kommer till människans inre liv i form av depressioner, rädslor eller dåliga livskvalitét har det varit förhållandevis tyst. Nu är detta perspektiv, - människans allmänna välbefinnande - alltså på väg tillbaka, och då söker man sig tillbaka till bland andra Kiregaard, Buber och Frankl, framstående personer som marginaliserats av den så kallade vetenskapen i decennier. Så fascinerande! Om existentialismen får prägla svensk sjukvård kan vi närmast tala om ett paradigmskifte. Hela människan i centrum betyder också att det kommer att bli vanligare med alternativ sjukvård. Minst sagt spännande.
Jag ska inte trötta dig mer med detta. Istället återkommer jag med några tänbara följder av denna återupptäckt.
När jag läst igenom lite tidningar från veckan som gått kommer nya tankar. De handlar om bland annat om "det nya äktenskapet", den nya nykterhetsrörelsen och den nya ekumeniken. Kanske andan snart faller på igen!
