Mission i Sverige

 Under senare tid har missionen i Sverige väckts till liv. Under decennier har det inom kristenheten talats om att vi ska förbereda oss för den stora skörden. Mycket prat, men lite verkstad. Kan det vara så att tiden nu är mogen för aktion? Det verkar så.

Förra lördagen höll jag ett föredrag i Bollnäs med ämnet Mission i Sverige. I går kunde jag spela in det och lägga ut det på HåVi:s Youtube kanal. Det tar 41 minuter att lyssna igenom. Du kan klicka här för att komma dit. 

Carl-Erik Sahlberg var en nyckelperson i flera sammanhang och hade många strängar på sin lyra. Hans diakonala insatser, hans skrivande och hans resande likaså, men kanske inte lika mycket hans forskning. Möjligen under hans sista tid då han blev anlitad av Skandinaviska Teologiska Högskolan. Högskolan gav även ut hans bok Allmän kyrkohistoria. Carl-Erika var docent i kyrkohistoria vid Uppsala universitet. Under en kortare tid var han även tillförordnad professor.

När han reste brukade han även samla in namnunderskrifter som kom att bilda nätverket Vägen.

Hans tanke var att be och arbeta för att "Svenska kyrkan skulle vända och tända." Nätverket blev aldrig någon succé. Är det någon som på allvar tror att Svenska kyrkan kommer att vända och tända?

En av Carl-Eriks nio punkter var de små gruppernas nödvändighet för mission och väckelse. Det är en punkt som jag levt och arbetat med under decennier. Också det utan större framgång. Det har hänt mer än en gång att jag upplevts som tjatig eller alltför nischad. Det har till och med hänt att jag varnats för att arbeta för Svenska kyrkans förnyelse. Det skulle komma att ruinera min tjänst. Hur ska vi förstå det?

Jag är rätt övertygad om att här föreligger en rad missförstånd. Carl-Erik var sannolikt klok nog att skilja mellan institutionen Svenska kyrkan och de människor som tillhör Svenska kyrkan. Det är naturligtvis människorna i Svenska kyrkan som är intressanta! 

Det finns anledning att återkomma till ämnet och det ämnar jag göra under de närmaste veckorna, men nu ska jag till Gotlandsgatan för att fira mässan på Alla själars dag.

Tvätt-Malins plats

 I dag har Kari och jag besökt Tvätt-Malins plats. Den ligger i kvarteret nya Barnängen. Han du inte läst Per-Anders Fogelströms böcker om Mina drömmars stad rekommenderar jag dem varmt. Henning kommer från landsbygden till Stockholm och Södermalm i början på 1860-talet. Han och Lotten bosatte sig på Åsöberget, några stenkast härifrån.  De bodde trångt och det går fortfarande att besöka de röda 1700-tals stugorna på Åsöberget. Trångboddheten och fattigdomen var enorm. Från boken hämtar jag ett citat:

"Tvätt-Malin hade redan hunnit lägga sig men ropade ändå: 'Det är bara att komma in, ungar! Här är det aldrig låst – men det är inte mycket att stjäla heller!'"

Tvätt-Malin var etablerad i staden när Henning och Lotten kom dit. Hon var en typisk representant för de kvinnor som livnärde sig på att tvätta. Jag tror att Hammarby sjö gick högre upp på Söder för 150 år sedan och de tog sig ner till det kalla vattnet för att tvätta. De bar och kånkade tvätten ner till sjön. I boken säger hon:

"Man får ta’t som det kommer, annars går man under."

Nu har Tvätt-Malin fått ge namn åt parken och där har rests några minnesmärken till hennes och de andra kvinnornas minne och heder. Jag blir rörd när vi går där och jag ser henne för mitt inre. 

 

Gotlandsgatan 46

 I kväll är det mässa och bibelsamtal i församlingen på Gotlandsgatan 46.

Sedan mer än fem tillbaka i tiden firar S:t Filippus högmässa på Gotlandsgatan 46. Till en början på översta våningen i  huset. Numera i gatuplanet.

S:t Stefanus som funnits sedan decennier, till och med innan Missionsprovinsen bildades, firar också högmässa där. Så kom det sig att de firar högmässan kl 12 och S:t Filippus kl 15. Två högmässor inom loppet av några timmar. Onödigt, tycker några. Bra, tycker andra. Själv tycker jag hellre en högmässa för mycket än för lite.

Nu har f Magnus installerats som kyrkoherde i båda församlingarna. Fantastiskt att ett så relativt litet sammanhang som vårt ändå kan ha en kyrkoherde. Det är bra för förkunnelsens kontinuitet, rätt sakramentsförvaltning med riktigt bröd och riktigt vin och för vårdandet av själarna. 

Ser fram emot att gå dit. Välkommen du med.

Mariaberget

Kari och jag fortsätter att promenera och upptäcka Södermalm. Korten tog Kari när hon gick västerut för några dagar sedan. Det första kortet visar promenadstråket på bergets norra sida.

Och det andra utsikten över Mälaren där "en blandning av sött och salt" möts, för att citera Allsångens signatur. Jag tror ni alla känner igen Riddarholmen till höger och Stockholm stadshus något längre bort till vänster.

I dag har solen strålat, men samtidigt märks det att det börjar bli lite kallt i luften. Någon sa att det nu är 5 grader. Inte mycket.

Senare i kväll ska jag till Centralen. Där ska jag ta emot två av våra barnbarn, tillsammans med deras mor Maria som befunnit sig här sedan ett par dagar. Det är en fröjd att kunna göra det.

Djurgårdskyrkan

 I dag har Kari och jag besökt Djurgårdskyrkan. Kanske låter det oroande, men lugn, bara lugn. Jag har bibelförklaringarna i Hammarbykyrkan. Det handlar inte om något annat än en gudstjänst. Var mina sympatier ligger när det kommer till fotboll och andra angelägenheter råder ingen tvekan om. Vad gjorde vi då i Djurgårdskyrkan?

Vi firade Tacksägelsedagen. Det var som förr i tiden - gudstjänst utan nattvard, men med god predikan och fantastisk sång av en ensemble från Oscars församling. Kari och jag känner till och har tidigare som hastigast mött prästen som ledde gudstjänsten, Patrik Pettersson. Emellertid var det mannen på bild vi samtalade med efteråt. Han heter Gunnars Hafström, pensionerad sedan många år, men tidigare förste stiftsjurist här i Stockholms stift.

Det var först för ett år sedan som jag var i direkt kontakt med Gunnar. Det var i samband med att vi började fundera på att flytta till Stockholm. Min gode vän och kollega Klas Lindberg tipsade mig om Gunnar som tydligen tidigare sysslat med lägenhetsaffärer. Det hade han slutat med när jag talade med honom, men vi fick god kontakt och när vi idag kom till Djurgårdskyrkan var han där.

Djurgårdskyrkan ligger alldeles intill Gröna Lund. Vi promenerade till Slussen och tog sedan Djurgårdsfärjan till Allmänna gränd. Efter gudstjänsten strosade vi utefter Strandvägen intill City. En härlig tur i strålande sol om än lite kyligt. Det märks att det blivit höst.

Vi tog 2:ans buss hem till Söder. Bussen stannar alldeles utanför porten där vi bor.

Så kan en dag se ut nu för tiden. I morgon blir ännu en spännande dag. Då får vi besök av präst och hemgruppsledare från S:ta Clara församling. De vill veta mer om materialet jag skrivit Hand i hand med Jesus. Det ska bli intressant att få möta dem. På kvällen leder jag sedan ett zoom-möte med representanter från flera olika sammanhang. Så helt ledig är jag inte. Det blir lite spännande uppdrag också.

Allt gott och glöm inte att tacka Gud på denna Tacksägelsedag!

Inkludera laestadianerna

I morgon går jag och röstar på Frimodig kyrka. Om jag bara hittar någon valsedel. Det går nog bra. De är säker hjälpsamma i Sofia församling.

Som ni kanske sett, åtminstone några av er, är jag medmotionär på sammanlagt åtta motioner. Den åttonde är skriven av Elisabeth Sandlund och handlar om laestadianerna. Det har varit en hel del väsen kring samerna i allmänhet, men tyvärr har tycks man ha bortsett från att de flesta är kristna, laestadianer. Därför uppmanar motionen kyrkomötet att inkludera denna väckelserörelse i försoningsprocessen.

Inkludera laestadianska väckelserörelsen  i försoningsprocessen

Förslag till kyrkomötesbeslut

Kyrkomötet beslutar att uppdra till kyrkostyrelsen att

1. tillsätta en utredning av Svenska kyrkans relation till den laestadianska rörelsen inom Svenska kyrkan,

2. tillse att det i utredningens direktiv ingår att: 

a) identifiera och inleda en fördjupad dialog med såväl företrädare som enskilda tornedalingar, kväner och lantalaiset som räknar sig till den laestadianska rörelsen kring hur dessa upplever sin situation och sina möjligheter att utöva och upprätthålla sin andliga tradition samt verka inom Svenska kyrkan idag,

b) presentera förslag till beslut för att bevara den laestadianska rörelsen inom Svenska kyrkan samt i enlighet med rörelsens andliga tradition skapa förutsättningar för samhörighet och hemvist i Svenska kyrkan,

c) beakta de slutsatser som dragits i tidigare utredningar, såsom SOU 2023:68, Som om vi aldrig funnits, avseende Svenska kyrkans nuvarande och historiska förhållande till de nationella och kyrkliga minoriteter som idag ingår och historiskt har ingått i den laestadianska rörelsen.

Motivering

I mars 2020 tillsatte regeringen en sannings- och försoningskommission i syfte att kartlägga och granska den assimileringspolitik som svenska staten och kyrkan drivit under 1800- och 1900-talen mot tornedalingar, kväner och lantalaiset. Genom en omfattande insamling av vittnesmål, arkivsökningar, forskningsrapporter och dialogmöten med organisationer samt enskilda togs ett unikt material fram. Slutsatser och förslag till insatser som skrevs fram baserades på detta material. I november 2023 överlämnade kommissionen slutligen sitt slutbetänkande till regeringen.

Slutbetänkandet Som om vi aldrig funnits – exkludering och assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset (SOU 2023:68) beskriver statens respektive kyrkans historiska roll i assimileringspolitiken. Utredningen innehåller även överväganden kring ansvar och ansvarsutkrävande.

I slutbetänkandets avslutande del utpekas Svenska kyrkan som en av aktörerna med ett särskilt ansvar för det historiskt inträffade. Ett avsnitt ägnas därför åt att redogöra för kyrkans ansvar samt hur kyrkans företrädare på olika nivåer varit delaktiga och i många fall pådrivande, i den utveckling som bidrog till assimilering och försvenskning av tornedalingar, kväner och lantalaiset.

Svenska kyrkan hör även till de aktörer som kommissionen väljer att adressera specifika uppmaningar till angående åtgärder som behöver vidtas. å ett exemplariskt sätt tog Svenska kyrkan emot det som anfördes i slutbetänkandet. Skyndsamt togs initiativ för att etablera en nära dialog med Svenska Tornedalingars Riksförbund- torniolaaksolaiset (STR-T) och ungdomsförbundet Met Nuoret om den fortsatta försoningsprocessen, vilket var helt i linje med den första uppmaningen som riktades till Svenska kyrkan.

Ett första konkret steg var att genomföra en återbegravning av mänskliga kvarlevor. Återbördandet som skedde i Akamella 2024 blev historiskt, dels för att det var den första i Tornedalen, dels för att det handlade om kvarlevor av både samiska och tornedalska individer.

Under 2025 arrangerar Svenska kyrkan på nationell nivå och Luleå stift tillsammans med minoriteten gemensamma seminarier på flera orter i det meänkielitalande området. I fokus för mötesserien står upplevelser från arbetsstugan och den ska ses som ännu ett gemensamt steg i en försoningsfrämjande process. Synliggörandet av minoritetens språk, kultur och kyrkliga traditioner (som är den andra uppmaningen) pågår för närvarande. I detta arbete har somligt redan gjorts medan annat pågår. Exempelvis ingår bibelöversättningsarbetet som påbörjades av Svenska Bibelsällskapet och Luleå stift för några år sen.

Däremot saknas fortfarande insatser i enlighet med den sista uppmaningen som handlar om relationen till den laestadianska väckelserörelsen. Enligt kommissionen spelade den laestadianska väckelserörelsens existens en avgörande roll för kyrkans agerande i assimileringsprocessen av tornedalingar, kväner och lantalaiset. I kartläggningen framgår att det i motivbilden för statens och kyrkans agerande och ställningstagande för assimilering fanns flera samverkande faktorer. Ett framträdande motiv som förstärkte kyrkans agerande negativt var relationen till laestadianismen.

Väckelsen fick sin upprinnelse i en vanlig församling genom prosten Lars-Levi Laestadius i Karesuandoområdet på 1840-talet. Trots sin pietistiskt präglade spiritualitet och sin kyrkokritiska ton förblev man en väckelserörelse inom Svenska kyrkan. När trycket från assimileringspolitiken ökade i skola och arbetsstuga med införandet av svenska som enda undervisningsspråk bildade väckelserörelsen en motkultur till den officiella sfären. Även i religiös mening blev rörelsen en nödvändig motvikt till det officiella kyrkliga livet och utgjorde en andlig fristad, där minoritetens språk användes och andliga traditioner praktiserades. I flera avseenden utvecklades rörelsen till en gemensam och förenande arena för samer och tornedalingar, kväner och lantalaiset.

Det faktum att människor inom rörelsen kom samman och använde meänkieli som ett gemensamt gudstjänstspråk stärkte samhörigheten mellan dessa grupper under en tid när kyrkan motarbetade dem (SOU 2023:68, s. 650). Laestadianismen är dock ingen homogen andlig rörelse. Den består idag av ett antal olika förgreningar. Inte heller till Svenska kyrkan finns ett gemensamt förhållningssätt. Ofta handlar det om lokala variationer. Kartläggningen visar dock att hos många tornedalingar, kväner och lantalaiset som räknar sig till den laestadianska väckelserörelsen finns olika spänningar som har sin grund i brist på tillit till Svenska kyrkan. I dessa spänningar finns en blandning av teologiska och strukturella frågor, vilket förstärks av erfarenheten av en kyrka som tydligt utövat sin maktposition (SOU 2023:68 s. 475–477).

För att inkludera den laestadianska väckelserörelsen i den pågående försoningsprocessen behöver spänningar, frågor och frustrationer öppet belysas och möten skapas i ögonhöjd. Såväl personer i ledande funktioner som människor på renlavsnivå behöver få göra sina röster hörda.

Ett brett insamlande av tankar, erfarenheter och åsikter behver ske i ålders- och könsöverskridande mötesplatser som inkluderar tornedalingar, kväner, lantalaiset och samer. En fördjupad dialog med den laestadianska rörelsen skulle förstärka både den samiska och den tornedalska försoningsprocessen. Det skulle återställa tilliten till Svenska kyrkan och stärka det rika andliga arv och den mångfald som kyrkan har blivit satt att förvalta.

Vi menar därför att det är av väsentlig betydelse att kyrkostyrelsen tar det första steget att uppmärksamma och värna om den laestadianska väckelserörelsen i den pågående försoningsprocessen.  Frågan är angelägen såväl utifrån behovet av att göra upp med överträdelser som skett i historisk tid, som med avseende på upprättandet av en hållbar och respektfull relation med den laestadianska rörelsen i Svenska kyrkan. Ett lyssnande förhållningssätt kommer att bidra till att etniciteter, språk, kulturer och andliga traditioner kan verka och berika mångfalden nu och framöver i Svenska kyrkan.

Bromma den 29 juli 2025

Elisabeth Sandlund Gäfvert (FK) Leif Nordlander (FK) Berth Löndahl (FK) Hans Weichbrodt (FK) Håkan Sunnliden (FK)

Välsignelse av hem

Som flera av er redan vet har vi nyligen (i somras) flyttat in i vår nya lägenhet på Södermalm. Och i morgon, fredag, kommer 10-15 personer hem till oss därför att vi ska ha välsignelse av vårt hem. Vår kyrkoherde f Magnus Olsson kommer att leda en kortare gudstjänst. Därefter kommer vi att umgås en stund med våra vänner. Vi ser verkligen fram emot detta.

Min gode vän och kollega Stefan Aro har skrivit en motion till kyrkomötet och jag är glad över att, tillsammans med Hans Weichbrodt, få vara medmotionär. Så här lyder motionen:

Förslag till kyrkomötesbeslut

Kyrkomötet beslutar att uppdra till kyrkostyrelsen att återkomma till kyrkomötet med förslag till ändring i kyrkohandboken som innebär att en ordning för välsignelse av hem införs.

Motivering

I Nya testamentet finns otaliga exempel där Jesus besökte enskilda hem. Vid sådana tillfällen välsignades hemmen ofta genom att sjuka botades, sörjande fick tröst, socialt utstötta upprättades och betryckta befriades från sina bördor. I kyrkans tradition har därför hemvälsignelse praktiserats för att skydda och välsigna dess boenden. En välsignelse av hemmet har oftast formen av en bönestund där man påmints om Guds ord och löften. Man tackar Gud för hemmet och ber om Guds välsignelse över det, för dem som bor där och alla som besöker det.

I vår svenska kulturkrets har hemmet fått förnyat fokus. Hemmet är idag inte bara platsen där vi är folkbokförda, äter och sover utan har kommit att handla om så mycket mer. Många skapar idag sina hem för att spegla den egna identiteten och personligheten. Inredningstrender avlöser varandra och renoveringar har närmast blivit en livsstil och djupast sett en identitetsmarkör.

Präster och diakoner möter emellertid personer som bär på andliga erfarenheter från nyreligiösa strömningar. Inte sällan är det individer som valt bort kristen tro och sedan sökt sig till olika typer av nyandlighet som kontaktar präst eller diakon för själavård och andlig vägledning. En första nyfikenhet som kanske grundade sig i existentiell oro ledde snart till en andlighet man inte kunnat förutse eller förstå vidden av. Oro, rädsla, sömnsvårigheter och ångest kommer ofta i spåren av engagemang i ockulta sammanhang. I extrema lägen kan tvångsmässiga handlingar eller paranormala aktiviteter utlösas och även påverka hemmiljön negativt. Präster och diakoner som möter denna problematik i själavård och enskilda samtal möts även av konkreta förfrågningar om hemvälsignelse. En del pastorat erbjuder välsignelse av hem och informerar även om detta på sina webbplatser, se till exempel https://www.svenskakyrkan.se/knivsta/valsignelse-av-hem.

Svenska kyrkan saknar en officiell ordning för välsignelse av hem. I den evangelisklutherska kyrkan i Finland finns en tradition av hemvälsignelse och där finns också en ordning för denna handling. I anslutning till dop eller flytt till ny bostad kan medlemmar välja att låta prästen välsigna hemmet. Det händer att svenskkyrkliga präster använder den finska ordningen eller ordning från annat samfund.

Ett bifall till motionen ger mod och redskap till fler församlingar i Svenska kyrkan att tillhandahålla hemvälsignelse till medlemsvårdande, kontaktskapande och evange-liserande syften. Ett bifall till en ordning för välsignelse av hem ger också tillfälle att erbjuda präster och diakoner i Svenska kyrkan teologisk fortbildning i befrielsetjänst och själavård som möter ockultism och nyandlighet.

Ett bifall står i samklang med församlingens grundläggande uppgift och dess syfte ”att människor ska komma i tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas”, för att citera portal-paragrafen i kyrkoordningen.

Luleå den 29 juli 2025

Stefan Aro (FK) Håkan Sunnliden (FK)

Hans Weichbrodt (FK)

Rösta på Frimodig kyrka