Det är mer än 20 år sedan jag första gången stötte på begreppet paradigm och paradigmskifte. Det var i samband med upptäckten av Cellkyrkan. Neighbour menar att statskyrkans tid är över, den så kallade konstantinska modellen fungerar inte längre. Det finns många skäl som jag hoppar över här.
När jag sedan gjorde min licentiatavhandling vid Linköpings Universitet var begreppet ifrågasatt. Det var svårt att argumentera för ett paradigmskifte samtidigt som alla tycktes vara väl medvetna om att det pågår. Märklig situation. I stället för postmodernism föreslog man att vi skulle säga senmodernism eller tala om paradigmatiska förändringar. Det blev aldrig riktigt bra, riktigt radikalt, med den där avhandlingen. Kanske skulle den skrivits idag i stället.
I boken Kunskapssynen och pedagogiken är själva utgångspunkten att det går att betrakta skolväsendet som ett paradigm. Kanske ska jag förklara för några läsare: Ett paradigm består av en uppsättning av tänkesätt som stödjer varandra. Det handlar om antaganden, teorier, modeller och självklara påståenden som tillsammans definierar vad det handlar om. Problemet? Problemet är att om något är försvagat, visar sig otillräckligt eller till och med felaktigt, försöker man lösa det inom ramarna för paradigmet. Det går så länge det går, men så småningom blir paradigmet sannolikt oanvändbart. Det måste bytas ut mot ett annat paradigm. Och det är här det stora motståndet sätter in.
Skälet till att jag rubricerar detta med Värnamo pastorat är för att göra skeendet mer närgånget och angeläget. Vattnet rinner neråt. Det som sker på nationelle nivå når också lilla Värnamo. Det är detta jag nu kan sätta ord på. Det innevarande paradigmet är fyllt med problem som försämrad arbetsmiljö, avsaknad av målsättningar och så vidare.
Boken jag refererar till handlar visserligen om skolans värld men är också i mycket tillämpbar på kyrkans värld. Sannolikt också på andra institutioner som sjukvården eller polisen. Det innevarande paradigmet påverkar oss alla - också Värnamo pastorat. När det gäller skolan börjar författarna med att ställa frågan om kunskap. Vad är kunskap? Hur får man kunskap? De menar att postmodernistiska idéer smugit sig in och tagit över synen på kunskap och pedagogik. Och att detta är grundfelet som leder oss alla fel, fel och fel. Tyvärr hjälper det då inte med mer pengar, fler anställda etc. Tvärtom så består och förvärras felet. Så är det också med Värnamo pastorat.
Jag hoppar över kapitlet om skolans problem, om fallande kunskaper och flykten från läraryrket. Det är ju sådant vi nästan dagligen får veta genom media. Men något måste sägas om postmodernism. Det började med att filosoferna tolkade tidsandan och anpassade sitt tänkande till tiden, det vill säga individen, individens "rättigheter", hennes miljö och hela världens miljö och så vidare.
På 1600-talet eller än mer på 1700-talet fick den så kallade upplysningen sitt genombrott. Kanske kan jag som teolog få uttrycka som att då gick vi från att ha Bibelns som auktoritet till att ha det egna förnuftet som auktoritet. Det betyder också att här finns en uttalad kritik av Bibeln, religiösa dogmer och faktiskt av institutioner över huvud. Denna "process" håller just på att kulminera! Hand i hand med vad som skedde på 17- och 1800-talet växte sig tron på "vetenskapen" allt starkare. Efter 2:a världskriget tog det sig uttryck i tron på att allt utvecklas till det bättre. Det är denna utveckling som nu kulminerar och sannolikt också kommer att visa sig ohållbar av skäl jag får återkomma till.
Postmodernismen beskrivs som ett ifrågasättande av "gammal" kunskap och av kulturella värden som religion. Postmodernismen hävdar att upplysningen eller den moderna tiden (fram till 1965) nu har spelat ut sin roll, som till exempel äktenskapet. Den mer kritiska formen av postmodernt tänkande går så långt att den beskyller det moderna projektet att stå för lögn och bedrägeri, att det nuvarande upprätthålls med hjälp av makt och politik. Maktstrukturer måste därför brytas sönder, som till exempel familjen ... men också skolan!
När det gäller skolan har man gett sig på själva begreppet kunskap och hur vi får kunskap. Kunskap är något som ska ifrågasättas. Individen ska söka sig sin egen sanning. Och det kan inte ske genom att lärare skriver en på näsan vad vi ska veta. Lärarens roll måste bli mer handledarens och lärarna måste lära sig att "inte lära ut". Eleven ska vara i centrum.
Det är dessa idéer som blir alltmer förhärskande också i Värnamo pastorat.
När jag sedan gjorde min licentiatavhandling vid Linköpings Universitet var begreppet ifrågasatt. Det var svårt att argumentera för ett paradigmskifte samtidigt som alla tycktes vara väl medvetna om att det pågår. Märklig situation. I stället för postmodernism föreslog man att vi skulle säga senmodernism eller tala om paradigmatiska förändringar. Det blev aldrig riktigt bra, riktigt radikalt, med den där avhandlingen. Kanske skulle den skrivits idag i stället.
I boken Kunskapssynen och pedagogiken är själva utgångspunkten att det går att betrakta skolväsendet som ett paradigm. Kanske ska jag förklara för några läsare: Ett paradigm består av en uppsättning av tänkesätt som stödjer varandra. Det handlar om antaganden, teorier, modeller och självklara påståenden som tillsammans definierar vad det handlar om. Problemet? Problemet är att om något är försvagat, visar sig otillräckligt eller till och med felaktigt, försöker man lösa det inom ramarna för paradigmet. Det går så länge det går, men så småningom blir paradigmet sannolikt oanvändbart. Det måste bytas ut mot ett annat paradigm. Och det är här det stora motståndet sätter in.
Skälet till att jag rubricerar detta med Värnamo pastorat är för att göra skeendet mer närgånget och angeläget. Vattnet rinner neråt. Det som sker på nationelle nivå når också lilla Värnamo. Det är detta jag nu kan sätta ord på. Det innevarande paradigmet är fyllt med problem som försämrad arbetsmiljö, avsaknad av målsättningar och så vidare.
Boken jag refererar till handlar visserligen om skolans värld men är också i mycket tillämpbar på kyrkans värld. Sannolikt också på andra institutioner som sjukvården eller polisen. Det innevarande paradigmet påverkar oss alla - också Värnamo pastorat. När det gäller skolan börjar författarna med att ställa frågan om kunskap. Vad är kunskap? Hur får man kunskap? De menar att postmodernistiska idéer smugit sig in och tagit över synen på kunskap och pedagogik. Och att detta är grundfelet som leder oss alla fel, fel och fel. Tyvärr hjälper det då inte med mer pengar, fler anställda etc. Tvärtom så består och förvärras felet. Så är det också med Värnamo pastorat.
Jag hoppar över kapitlet om skolans problem, om fallande kunskaper och flykten från läraryrket. Det är ju sådant vi nästan dagligen får veta genom media. Men något måste sägas om postmodernism. Det började med att filosoferna tolkade tidsandan och anpassade sitt tänkande till tiden, det vill säga individen, individens "rättigheter", hennes miljö och hela världens miljö och så vidare.
På 1600-talet eller än mer på 1700-talet fick den så kallade upplysningen sitt genombrott. Kanske kan jag som teolog få uttrycka som att då gick vi från att ha Bibelns som auktoritet till att ha det egna förnuftet som auktoritet. Det betyder också att här finns en uttalad kritik av Bibeln, religiösa dogmer och faktiskt av institutioner över huvud. Denna "process" håller just på att kulminera! Hand i hand med vad som skedde på 17- och 1800-talet växte sig tron på "vetenskapen" allt starkare. Efter 2:a världskriget tog det sig uttryck i tron på att allt utvecklas till det bättre. Det är denna utveckling som nu kulminerar och sannolikt också kommer att visa sig ohållbar av skäl jag får återkomma till.
Postmodernismen beskrivs som ett ifrågasättande av "gammal" kunskap och av kulturella värden som religion. Postmodernismen hävdar att upplysningen eller den moderna tiden (fram till 1965) nu har spelat ut sin roll, som till exempel äktenskapet. Den mer kritiska formen av postmodernt tänkande går så långt att den beskyller det moderna projektet att stå för lögn och bedrägeri, att det nuvarande upprätthålls med hjälp av makt och politik. Maktstrukturer måste därför brytas sönder, som till exempel familjen ... men också skolan!
När det gäller skolan har man gett sig på själva begreppet kunskap och hur vi får kunskap. Kunskap är något som ska ifrågasättas. Individen ska söka sig sin egen sanning. Och det kan inte ske genom att lärare skriver en på näsan vad vi ska veta. Lärarens roll måste bli mer handledarens och lärarna måste lära sig att "inte lära ut". Eleven ska vara i centrum.
Det är dessa idéer som blir alltmer förhärskande också i Värnamo pastorat.
1 kommentar:
Man började i lärarutbildningarna i början på 70-talet bla gjordes förskollärarutbidning om. Det gjordes psykologiska studier på barndaghemmen för att utröna vid vilken ålder man bäst kunde förändra barnens/samhällets värdenormer. Ett av problemen var föräldrarna, ett annat konservativa förskollärare. Således dagis till alla , så tidigt som möjligt. Psykologiläraren vi hade på vår lärarutbildning (vårdlärare)var mycket betänksam. "Vad ska vi ersätta samhällets värdenormer med - om vi tar bort de tio buden som grund till hur vi beter oss mot varandra (ex. stjäla och slå ihjäl)" Utvecklingen är intressant.
Skicka en kommentar