Det var väldigt vad tiden går. Det känns redan som att Midsommar var för länge sedan. Hur som helst går vi nu mot mörkare tider. Bokstavligt talat.
Det var roligt att få vara med på Kyrkliga Förbundets Midsommarläger på Hjortberga gården. Där mötte jag flera goda vänner. Några har jag träffat tidigare, men flera av dem kände jag bara till namnet. Jag fick tillfälle att undervisa två pass och båda passen var välbesökta. Det var 180 personer anmälda, men i vanlig ordning var det stundtals färre och stundtals flera. Det som var riktigt roligt att se var att så många barnfamiljer var tillstädes. I de sammanhang jag vanligtvis lever med eller besöker är det sällsynt med folk under 50 år skulle jag vilja säga. Det gläder mig oerhört att se unga kristna familjer.
Mitt ämne var att tala om trons gemenskap med betoning på gemenskapen. Det är ett ämne jag känner ganska väl vid det här laget samtidigt som man aldrig blir färdig med det.
På söndagen var det Högmässa i Hjortsberga kyrka. Fredrik Sidenvall celebrerade och jag predikade. Kyrkan var väl fylld, kanske 200 personer? Det var längesedan jag var i en så kallad Tegnérlada och firade en klassisk högmässa med mycket folk. Det går inte att låta bli att tänka tanken att dessa kyrkor en gång i tiden ofta var välfyllda.
Fredrik Sidenvall är som många av er känner till inte bara ledamot i kyrkomötet där han sitter för Frimodig kyrka utan också redaktör och ansvarig utgivare för tidningen Kyrka & Folk. I den får man del av profetiska och insiktsfulla artiklar.
I det senaste numret recenserades Dag Sandahls bok En annan kyrka. Jodå, jag har också läst den. Kommenterade jag inte det i någon tidigare blogg? Här recenseras den av kollegan Gustaf Björck under rubriken Vårt gemensamma minne.Han är i huvudsak positiv men låter också påskina att det emellanåt lyser igenom att forskaren och författaren har en förkärlek till det högkyrkliga. Ingenting nytt i och för sig, men Björck skriver och jag citerar:
Sandahl menar att den radikala skillnaden i dag mot 1963 då Kyrklig samling bildades är att det inte längre finns något troget kyrkfolk och därmed ingen levande gammalkyrklighet. Om jag förstår Sandahl rätt levs numera kyrkoliv på några få högkyrkliga öar i landskapet, allt annat är dött. Där tror jag man med rätta kan skylla den gode docenten för en viss ensidighet. Gammalkyrkligheten är visserligen kraftigt försvagad, men död är den inte. Det är inte så att alla levande församlingar är just högkyrkliga församlingar. Svenska kyrkan är alltid mer än en av sina riktningar, en förståelse som var grunden för Kyrklig samling.
Eftersom jag nyss deltagit i ett gammalkyrkligt Midsommarläger och konstaterat att där fanns en hel del unga kristna familjer är jag böjd att ge Björck rätt. Till saken hör också att till exempel laestadianfamiljerna inte bara är stora utan också många. Brukar de inte samlas i 10 000-tals? Till hösten är det tänkt att jag ska få komma också till ett sådant sammanhang. Det ser jag redan fram emot.
Jag är tacksam för att få komma utanför den egna hagen och se att det finns levande församlingar lite varstans.
Det var roligt att få vara med på Kyrkliga Förbundets Midsommarläger på Hjortberga gården. Där mötte jag flera goda vänner. Några har jag träffat tidigare, men flera av dem kände jag bara till namnet. Jag fick tillfälle att undervisa två pass och båda passen var välbesökta. Det var 180 personer anmälda, men i vanlig ordning var det stundtals färre och stundtals flera. Det som var riktigt roligt att se var att så många barnfamiljer var tillstädes. I de sammanhang jag vanligtvis lever med eller besöker är det sällsynt med folk under 50 år skulle jag vilja säga. Det gläder mig oerhört att se unga kristna familjer.
Mitt ämne var att tala om trons gemenskap med betoning på gemenskapen. Det är ett ämne jag känner ganska väl vid det här laget samtidigt som man aldrig blir färdig med det.
På söndagen var det Högmässa i Hjortsberga kyrka. Fredrik Sidenvall celebrerade och jag predikade. Kyrkan var väl fylld, kanske 200 personer? Det var längesedan jag var i en så kallad Tegnérlada och firade en klassisk högmässa med mycket folk. Det går inte att låta bli att tänka tanken att dessa kyrkor en gång i tiden ofta var välfyllda.
Fredrik Sidenvall är som många av er känner till inte bara ledamot i kyrkomötet där han sitter för Frimodig kyrka utan också redaktör och ansvarig utgivare för tidningen Kyrka & Folk. I den får man del av profetiska och insiktsfulla artiklar.
I det senaste numret recenserades Dag Sandahls bok En annan kyrka. Jodå, jag har också läst den. Kommenterade jag inte det i någon tidigare blogg? Här recenseras den av kollegan Gustaf Björck under rubriken Vårt gemensamma minne.Han är i huvudsak positiv men låter också påskina att det emellanåt lyser igenom att forskaren och författaren har en förkärlek till det högkyrkliga. Ingenting nytt i och för sig, men Björck skriver och jag citerar:
Sandahl menar att den radikala skillnaden i dag mot 1963 då Kyrklig samling bildades är att det inte längre finns något troget kyrkfolk och därmed ingen levande gammalkyrklighet. Om jag förstår Sandahl rätt levs numera kyrkoliv på några få högkyrkliga öar i landskapet, allt annat är dött. Där tror jag man med rätta kan skylla den gode docenten för en viss ensidighet. Gammalkyrkligheten är visserligen kraftigt försvagad, men död är den inte. Det är inte så att alla levande församlingar är just högkyrkliga församlingar. Svenska kyrkan är alltid mer än en av sina riktningar, en förståelse som var grunden för Kyrklig samling.
Eftersom jag nyss deltagit i ett gammalkyrkligt Midsommarläger och konstaterat att där fanns en hel del unga kristna familjer är jag böjd att ge Björck rätt. Till saken hör också att till exempel laestadianfamiljerna inte bara är stora utan också många. Brukar de inte samlas i 10 000-tals? Till hösten är det tänkt att jag ska få komma också till ett sådant sammanhang. Det ser jag redan fram emot.
Jag är tacksam för att få komma utanför den egna hagen och se att det finns levande församlingar lite varstans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar