I min dagliga bibelläsning läser jag för närvarande Psaltaren. Häromdagen Ps78 som talade särskilt till mig eftersom (S) gjort klart att man vill stänga alla religiösa friskolor. Det sekulära samhället "kräver" att barnen ska få välja själva. I mitt tycke kvalificerat skit-snack. Skulle skolan vara "neutral" som man så ivrigt hävdade under min skolgång på 60-talet? Är den kristna tro som har gett oss skolväsendet av ondo? Är de kristna värderingarna inte längre gångbara? Men, visst jag kan förstå resonemanget. Det jag däremot inte kan förstå är Svenska kyrkans hållning till saken, särskilt inte efter att ha läst Ps 78:
v 3 Vad vi har hört och lärt känna,
vad våra fäder berättat för oss
vill vi inte dölja för deras barn ...
v 5 Han ... befallde våra fäder
att lära ut den till sina barn
v 6 så att den blev känd
för det kommande släktet,
de barn som skulle födas
v 7 så att de sätter sitt hopp till Gud
Det får man nog säga är ganska tydliga anvisningar. Men som sagt kan jag förstå hur (S) vill ha det, men Svenska kyrkan? Det har nu kommit statistik som visar hur misslyckat kyrkans barnarbete är eftersom kyrkan skiljer barnen från sina föräldrar. Det går inte att nå föräldrarna, familjen genom barnen, MEN det går att nå barnen genom sina föräldrar, något Svenska kyrkan inte verkat för lika mycket - och fortfarande inte gör. Går det att förändra detta?
Undersökningen eller rättare sagt rapporten från Youth for Christ har frågat unga hur de påverkats i sin tro. 73 % svarar familjen, Fredrik Sidenvall som skriver ledaren i Kyrka & Folk, nr 11-12 2018 påminner om att detta stämmer väl med anknytningspsykologin. "Det är genom den emotionella anknytning till föräldrar som vi växer och mognar psykologiskt och mest effektivt tar emot värden, traditioner och kultur".
Jag har ofta funderat över hur jag har kunnat konfirmera hundratals, kanske tusentals unga, men sedan aldrig eller nästan aldrig fått se dem stanna i Svenska kyrkans sammanhang. Visst, finns det dem som har kommit till och förblivit i tron men det är inte dem jag syftar på. Jag talar om alla dem som inte ville tro. Vad hände med dem när de kom hem? Fick de inte tillräckligt stöd? Vad tyckte skolan om att de "gått och läst för prästen"? Kanske var skolan negativ eller i varje fall inte uppmuntrande?
På text-TV kunde jag idag läsa att frekvensen av döpta barn gått ner från 82 % till 67,5 % de senaste tio åren. Kanske lika bra det. Om Svenska kyrkan eller föräldrarna inte kan förmedla tron till sina barn är det lika bra att tänka om. Annars urholkas trovärdigheten ännu mer.
Nästan skrämmande blev det att läsa längre ner i ledaren att en engelsk undersökning visar att bland dem som bekänner sig som kristna är det bara 36 % som vill att deras barn ska bli kristna. Då undrar jag om föräldrarna verkligen är kristna. Men vem är jag som dömer? Jag bara visar på något problematiskt.
v 3 Vad vi har hört och lärt känna,
vad våra fäder berättat för oss
vill vi inte dölja för deras barn ...
v 5 Han ... befallde våra fäder
att lära ut den till sina barn
v 6 så att den blev känd
för det kommande släktet,
de barn som skulle födas
v 7 så att de sätter sitt hopp till Gud
Det får man nog säga är ganska tydliga anvisningar. Men som sagt kan jag förstå hur (S) vill ha det, men Svenska kyrkan? Det har nu kommit statistik som visar hur misslyckat kyrkans barnarbete är eftersom kyrkan skiljer barnen från sina föräldrar. Det går inte att nå föräldrarna, familjen genom barnen, MEN det går att nå barnen genom sina föräldrar, något Svenska kyrkan inte verkat för lika mycket - och fortfarande inte gör. Går det att förändra detta?
Undersökningen eller rättare sagt rapporten från Youth for Christ har frågat unga hur de påverkats i sin tro. 73 % svarar familjen, Fredrik Sidenvall som skriver ledaren i Kyrka & Folk, nr 11-12 2018 påminner om att detta stämmer väl med anknytningspsykologin. "Det är genom den emotionella anknytning till föräldrar som vi växer och mognar psykologiskt och mest effektivt tar emot värden, traditioner och kultur".
Jag har ofta funderat över hur jag har kunnat konfirmera hundratals, kanske tusentals unga, men sedan aldrig eller nästan aldrig fått se dem stanna i Svenska kyrkans sammanhang. Visst, finns det dem som har kommit till och förblivit i tron men det är inte dem jag syftar på. Jag talar om alla dem som inte ville tro. Vad hände med dem när de kom hem? Fick de inte tillräckligt stöd? Vad tyckte skolan om att de "gått och läst för prästen"? Kanske var skolan negativ eller i varje fall inte uppmuntrande?
På text-TV kunde jag idag läsa att frekvensen av döpta barn gått ner från 82 % till 67,5 % de senaste tio åren. Kanske lika bra det. Om Svenska kyrkan eller föräldrarna inte kan förmedla tron till sina barn är det lika bra att tänka om. Annars urholkas trovärdigheten ännu mer.
Nästan skrämmande blev det att läsa längre ner i ledaren att en engelsk undersökning visar att bland dem som bekänner sig som kristna är det bara 36 % som vill att deras barn ska bli kristna. Då undrar jag om föräldrarna verkligen är kristna. Men vem är jag som dömer? Jag bara visar på något problematiskt.
2 kommentarer:
Vad menar du med "Svenska kyrkans hållning?" Skrev inte Ante Jackelén m fl ganska bra i Svenska Dagbladet häromdagen? Eller menar du att Socialdemokraternas hållning i praktiken automatiskt blir Svenska kyrkans?
Det jag tänkte på är att den stora insats som Svenska kyrkan gjort och gör genom sitt barnarbete inte burit någon frukt. Jag insinuerar att hållningen är svag. Hade man brytt sig mer än om sig själv hade man satsat på föräldrarna och familjen. Om (S) och SvK varit medvetna om detta eller inte får vara osagt, men teologiskt och vetenskapligt är det uppenbart en felsatsning.
Skicka en kommentar