Ämbetet hos några kyrkofäder, del 10

I går var det begravning och idag har det varit återhämtning. Nja, förutom att Frimodig kyrka har haft sitt årsmöte i Ingelstad, förstås. Livet går vidare. I morgon planerar Kari och jag att gå till högmässan i Gamla Hjelmseryd. Det var ett tag sedan vi var där fastän det ligger så nära Värnamo.

Jag har fortsatt att fördjupa mig i ämbetsfrågan. Fördjupningen började i Skriften och nu har jag kommit till några av kyrkofäderna. Det verkar som att den apostoliska successionen var en självklarhet i den tidiga kyrkan. Det var liksom inga andra "apostlar" som kunde komma och tränga sig in. Fast försök gjordes och då var successionen svaret. "Vilka är ni? Varifrån kommer ni?"! Här finns redan en klar linje från apostlarna fram till våra dagar, kunde exempelvis Irenaeus säga. 

Uppgifterna nedan är hämtade från en artikel författad av Eric Segelberg. Hans utgångspunkt är episkopos. Men det är värt att lägga märke till att han skriver: ”Ville Hieronymus härleda episkopatet ur prästämbetet, så skulle väl vår tid snarare vilja göra motsatsen.” Här ser jag en olöst fråga, en spänning mellan tolkning två och tre. Redogörelsen nedan utgår från tolkning tre.

Clemens I av Rom var biskop i Rom mellan åren 91-101 e Kr. Han skriver

Även våra apostlar visste genom vår Herre Jesus Kristus, att det skulle bliva strid om biskopsnamnet. Då de nogsamt visste detta i förväg insatte de därför de redan nämnda och förordnade sedan att när dessa avsomnat, så skulle andra beprövade män övertaga deras tjänst.

1 Clemens brev till korintierna, kap 44:1

Ignatius av Antiokoia (35-107 e Kr) tycks inte bara känna till utan också förutsätta successionen. Vi har sju brev bevarade från hans hand och i alla talar han om episkopos i respektive församling. Jag lägger märke till att han i brevet till Magnesia, en förort till Efesus skriver att vi ska hålla oss till biskopen, men inte efter honom, utan efter Jesu Kristi Fader, alltings biskop. Här går att läsa mycket om ämbetet och oavsett vilken syn du eller jag har är det uppenbart att ämbetet var på plats.

Hegesippos (110-180 e Kr) är den förste som använder termen succession, grekiska diadoche, för den biskopliga arvsföljden.

   

Irenaeus (130-202 e Kr) har glädje och nytta av den apostoliska successionen när han kämpar mot gnosticismen. Han skriver:

Vi kunna visa, att denna tradition är klar och tydlig i varje kristen församling … Vi kunna uppvisa namnen på de biskopar, som apostlarna insatte i flera församlingar samt på deras efterföljare till denna dag. Hade apostlarna haft en hemlig visdom , vari de undervisade de fullkomliga, så skulle de väl till denna undervisning främst ha utvalt dem, till vilka de överlämnade omsorgen om församlingarna …

Sedan följer en lista på biskoparna i Rom.

Sedan de välsignade apostlarna hade grundat kyrkan, lade de biskopsämbetet i händerna på Linus.

Clemens av Alexandria (150-215 e Kr) och andra författare från 200-talet skriver om successionen gång efter annan. Det är därför ingen ny tanke som senare möter hos Eusebius, se ovan. Eusebius låter successionen vara den löpande tråden i sin historieskrivning. Successionen är hos honom dels individuell och dels kollektiv, det vill säga dels talar han om enskilda biskopsstolar och dels om successionen i allmänhet som grundval för fortsatt enhet, se IV:5 och 6, V:12 och VII:19. Tillsättningen sker genom val och vigning. Redan Didache läser vi:

Väljen eder alltså biskopar och diakoner, som äro Herren värdiga, saktmodiga män, fria från girighet, sanna och beprövade.

Didache 15

Kyrkofadern och historikern Eusebius (263-339 e Kr) skriver om Herrens bror Jakob:

Herrens bror Jakob övertog tillsammans med apostlarna ledningen av församlingen.

Eusebius, II 23:4

Orden får oss att ana att successionen härstammar från Herren Jesus själv.