Här kommer så den sista delen i kyrkoherdens kommentar till Växjö stifts erbjudande om ett koncept. Detta är menar jag ett historiskt beslut och en unik möjlighet för varje församling som vill leva nära Jesus och hämta inspiration och kraft från Honom. Därför stämmer jag gärna in in kyrkoherden önskan att fler församlingar ska få upp ögonen för de principer som är nerlagda i Kristi kyrka. Jag återkommer med några personliga kommentarer senare i veckan. Här kommer nu den avslutande delen.
Exempel 3: Gudstjänster
Ofta säger vi att all vår verksamhet skall sträva mot gudstjänsten/högmässan. Som om gudstjänsten/högmässan var ett sista mål i det vi gör. Någonting som man kan komma till när man gått igenom alla de andra sakerna man måste gå igenom: studiegrupper, hantverksgrupper, samtalsgrupper, sorgegrupper, församlingsutflykter och oändliga timmar av halvreligiös underhållning med kaffe och ”hembakt” bröd. Jag tror ofta att alla våra godhjärtade försök att samla människor under våra byggnaders tak är djupt förfelande. Dels skapar man ofta en fiktiv gemenskap som egentligen inte är en gemenskap (i alla fall inte mer än den gemenskap man har med dem som man sitter tillsammans med i vänthallen och väntar på tåget), – dels målar vi upp en bild av att det heliga och det som vi egentligen längtar efter är så svåråtkomligt att det inte är något för vanliga människor. I välvilja har vi lärt oss att vi skall skydda människor från det heliga eftersom de säkert inte ”förstår det” och säkert kan bli skrämda av det om de inte möter det i lagom portioner (som vi bestämmer). Det kan ju finnas ett ord i liturgin de inte förstår, eller så kan de uppleva det som underligt om vi ber högt tillsammans, eller så kanske de inte vill komma tillbaka till kaffestunden om vi säger att det är viktigt att fira högmässa. Allt tänkt i allra största välvilja. Men tiderna är annorlunda i dag – det sättet att tänka håller inte längre. I dag tror jag att mycket av våra godhjärtade ansträngningar snarare hindrar människor från mötet med det Heliga än uppmuntrar och möjliggör det. Jag tror faktiskt att gudstjänsten – när vi låter den vara gudstjänst – är det enda som kan legitimera oss som kyrka i framtiden.
Men en viktig sak i detta sammanhang är att vi måste låta bli att ”Göra” gudstjänster. Missförstå mig nu rätt: gudstjänsten är inget vi gör för någon annan utan något vi träder in i – en evighet som öppnar sig där vi går in i Guds ord och tar emot ur Källan själv tillsammans med alla kristna genom alla tider och på alla platser. Gudstjänsten är det mest globala sammanhang man kan komma in i. Våra liturgiska gudstjänster har en enorm sprängkraft – MEN det förutsätter att vi låter dem vara just gudstjänster och inte happenings eller ”möten”.
Vi har ju en rikedom i Svenska kyrkans liturgiska gudstjänster som direkt berör människors längtan efter det heliga – vi får inte taffligt dribbla bort denna rikedom, som tillhör de heliga i alla tider, med att göra om gudstjänsten utifrån inomkyrkliga hugskott och debatter – vi måste vårda det heliga!
Det heliga i centrum
Om det heliga nu skall stå i centrum skall väl inte församlingens liv sträva mot gudstjänsten utan istället utgå från livet nära det heliga. Den andliga pulsen måste stå i centrum för allt som skall flöda ur församlingen.
Jag tror att vi firar alldeles för få gudstjänster i våra församlingar – om man jämför med det antal timmar vi lägger ner på olika verksamheter kan man få för sig att gudstjänsten bara är en perifer sak i våra andliga liv. Vi behöver ständigt erbjuda öppenheten till källan, till den gemensamma bönen, mässans utgivande, bikten, Guds ords delande. Det är ju ofta där människors verkliga längtan står. Vi ser ju det i alla samtidsundersökningar kring människors andliga längtan – man är inte intresserad av något annat än ”det heliga” i pilgrimsvandringar och klostervistelser. Det som berör alla de tusentals ungdomar som åker till Taizé är ju just närheten till det andliga. Fler timmar varje dag ber man och lever i gudstjänst. Därför blir det ofta en besvikelse för ungdomarna när det kommer hem till vår andligt torftiga miljö där vi inte orkar sjunga en Taizéssång mer än i två minuter av rädsla för att folk skall tycka att vi är långtråkiga. I Värnamo församling firar vi nu mist två gudstjänster varje dag. Vi försöker fira ett överflöd av gudstjänster – och snart kommer säkert de kritiska rösterna som frågar om det är nödvändigt: – Nej det är inte nödvändigt om man vill bedriva religiös verksamhet – men ja, det är nödvändigt som vi skall hjälpa människor att fritt ösa ur källan.
Till sist…
Ett koncept är alltså mer än ett projekt eller en metod – ett koncept är de övergripande tankar som styr våra prioriteringar, sätter våra gränser, hjälper oss att fokusera. Konceptet hjälper oss dessutom att mäta resultaten av våra prioriteringar – och styrkan i vår gemenskap.
Jag är mycket tacksam att Växjö stift valt att anamma konceptet Till tro och vill implantera det sättet att tänka i hela stiftet. Hoppas att fler stift vill gå samma väg…
Pär-Magnus Möller
Kyrkoherde i Värnamo pastorat
Exempel 3: Gudstjänster
Ofta säger vi att all vår verksamhet skall sträva mot gudstjänsten/högmässan. Som om gudstjänsten/högmässan var ett sista mål i det vi gör. Någonting som man kan komma till när man gått igenom alla de andra sakerna man måste gå igenom: studiegrupper, hantverksgrupper, samtalsgrupper, sorgegrupper, församlingsutflykter och oändliga timmar av halvreligiös underhållning med kaffe och ”hembakt” bröd. Jag tror ofta att alla våra godhjärtade försök att samla människor under våra byggnaders tak är djupt förfelande. Dels skapar man ofta en fiktiv gemenskap som egentligen inte är en gemenskap (i alla fall inte mer än den gemenskap man har med dem som man sitter tillsammans med i vänthallen och väntar på tåget), – dels målar vi upp en bild av att det heliga och det som vi egentligen längtar efter är så svåråtkomligt att det inte är något för vanliga människor. I välvilja har vi lärt oss att vi skall skydda människor från det heliga eftersom de säkert inte ”förstår det” och säkert kan bli skrämda av det om de inte möter det i lagom portioner (som vi bestämmer). Det kan ju finnas ett ord i liturgin de inte förstår, eller så kan de uppleva det som underligt om vi ber högt tillsammans, eller så kanske de inte vill komma tillbaka till kaffestunden om vi säger att det är viktigt att fira högmässa. Allt tänkt i allra största välvilja. Men tiderna är annorlunda i dag – det sättet att tänka håller inte längre. I dag tror jag att mycket av våra godhjärtade ansträngningar snarare hindrar människor från mötet med det Heliga än uppmuntrar och möjliggör det. Jag tror faktiskt att gudstjänsten – när vi låter den vara gudstjänst – är det enda som kan legitimera oss som kyrka i framtiden.
Men en viktig sak i detta sammanhang är att vi måste låta bli att ”Göra” gudstjänster. Missförstå mig nu rätt: gudstjänsten är inget vi gör för någon annan utan något vi träder in i – en evighet som öppnar sig där vi går in i Guds ord och tar emot ur Källan själv tillsammans med alla kristna genom alla tider och på alla platser. Gudstjänsten är det mest globala sammanhang man kan komma in i. Våra liturgiska gudstjänster har en enorm sprängkraft – MEN det förutsätter att vi låter dem vara just gudstjänster och inte happenings eller ”möten”.
Vi har ju en rikedom i Svenska kyrkans liturgiska gudstjänster som direkt berör människors längtan efter det heliga – vi får inte taffligt dribbla bort denna rikedom, som tillhör de heliga i alla tider, med att göra om gudstjänsten utifrån inomkyrkliga hugskott och debatter – vi måste vårda det heliga!
Det heliga i centrum
Om det heliga nu skall stå i centrum skall väl inte församlingens liv sträva mot gudstjänsten utan istället utgå från livet nära det heliga. Den andliga pulsen måste stå i centrum för allt som skall flöda ur församlingen.
Jag tror att vi firar alldeles för få gudstjänster i våra församlingar – om man jämför med det antal timmar vi lägger ner på olika verksamheter kan man få för sig att gudstjänsten bara är en perifer sak i våra andliga liv. Vi behöver ständigt erbjuda öppenheten till källan, till den gemensamma bönen, mässans utgivande, bikten, Guds ords delande. Det är ju ofta där människors verkliga längtan står. Vi ser ju det i alla samtidsundersökningar kring människors andliga längtan – man är inte intresserad av något annat än ”det heliga” i pilgrimsvandringar och klostervistelser. Det som berör alla de tusentals ungdomar som åker till Taizé är ju just närheten till det andliga. Fler timmar varje dag ber man och lever i gudstjänst. Därför blir det ofta en besvikelse för ungdomarna när det kommer hem till vår andligt torftiga miljö där vi inte orkar sjunga en Taizéssång mer än i två minuter av rädsla för att folk skall tycka att vi är långtråkiga. I Värnamo församling firar vi nu mist två gudstjänster varje dag. Vi försöker fira ett överflöd av gudstjänster – och snart kommer säkert de kritiska rösterna som frågar om det är nödvändigt: – Nej det är inte nödvändigt om man vill bedriva religiös verksamhet – men ja, det är nödvändigt som vi skall hjälpa människor att fritt ösa ur källan.
Till sist…
Ett koncept är alltså mer än ett projekt eller en metod – ett koncept är de övergripande tankar som styr våra prioriteringar, sätter våra gränser, hjälper oss att fokusera. Konceptet hjälper oss dessutom att mäta resultaten av våra prioriteringar – och styrkan i vår gemenskap.
Jag är mycket tacksam att Växjö stift valt att anamma konceptet Till tro och vill implantera det sättet att tänka i hela stiftet. Hoppas att fler stift vill gå samma väg…
Pär-Magnus Möller
Kyrkoherde i Värnamo pastorat
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar