Det är måndag morgon ... 

Det första jag får höra är de preliminära valresultaten. Det verkar som Frimodig kyrka (FK) har gått bra lokalt, kanske till och med blivit den största gruppen. Det vore efterlängtat och tacksamt. Här i Värnamo är det onekligen Frimodig kyrka som satt avtryck, som har varit flitiga i opposition och som kan presentera de mest konstruktiva förslagen. Men som sagt det är preliminära uppgifter och Gladare församlingsliv som är än mer lokalt eftersom den gruppen inte finns utanför kommungränsen och som tidigare var störst ligger strax under FK. Sedan är det det där med utjämningsmandat ...

Egna framgångar ska man glädja sig åt, men andras motgångar är inte heller att förakta.

Det tar inte emot att skriva det, men jag är glad att (S) backar både lokalt och nationellt. De har som politiskt parti helt enkelt ingenting att göra i Svenska kyrkan. De har redan förstört tillräckligt. Jag ser fram emot nästa val då de förhoppningsvis minskar än mer.

Nationellt har det inte gått så bra för FK. Det ser ut som att vi tappar ett par mandat. Vad det kan beror på? Det är svårt att säga, men (S) har i vanlig ordning smutskastat oss rejält. Då är det risk att "vanligt" folk som kanske inte är så insatta i det kyrkliga väljer att rösta på Politiskt obundna (POSK). Det kan jag förstå. 

Nu dröjer det visst fyra veckor innan de definitiva resultaten kommer så det kan fortfarande ändra sig lite hit och lite dit. Jag får väl återkomma när bilden klarnar.

Låsta och tomma kyrkor

För några veckor sedan var jag i norra Värmland för lite skön avkoppling. Vi tog en dag till att resa till Höljes. Du vet platsen där man årligen (?) kör World RX rallycross. Nu var det inte mitt intresse för där fanns ingen rallycross just då. Den ägde rum några veckor senare. Men där finns också en unik kyrkbyggnad, Norra Finnskoga kyrka, som är värd ett besök. Vi kom mitt på dagen och ändå var den stängd. Så det blev inget med det. Det är inte första gången jag vill besöka kyrkan och det visar sig att den är stängd. Men i retoriken heter det "Öppen kyrka för alla". Suck.

Jag har länge försökte undvika det kyrkopolitiska, men är medlem i Frimodig kyrka och får ta så mycket ansvar jag vill och kan. Idag nådde mig lokala bekymmer. De har de inte så lätt i Värnamo pastorat …

Det är ju helt obegripligt - att hur jag än försöker undvika det politiska eländet i Svenska kyrkan så tycks det inte gå. För en kristen människa som längtar efter att i kyrkan och församlingen få leva i frid, kärlek, glädje och hopp tycks det helt ouppnåeligt inom kyrkans ramar. Jag har full förståelse för alla människor som söker frid och tröst att de söker sig bort från kyrkans baksida.

Anders Lindbergs ledare i Aftonbladet var så till den grad undermålig att jag blev illamående. Men idag lättade det läste när jag läste:

https://www.svd.se/kyrkan-kan-aldrig-bli-fullt-ut-demokratisk

Detta är inte Höljes kyrka. Det är min gamla kyrka Nya Hjälmseryd. Numera har församlingen gått upp i Stockaryds församling. Så det är inte högmässa varje söndag i kyrkan om jag säger så. Kanske bilden talar för sig själv. Är kyrkan tom spelar det kanske ingen roll om den är låst. Å andra sidan kan den ju i sådana fall vara öppen.

Rädda Mariakyrkan

 

Nedanstående kort är ett resultat av den stordrift som nu också nått Värnamo

Ekklesiologi

 Sedan flera år tillbaka funderar jag nästan dagligen på morgondagens kyrka. Vid ett tillfälle, kanske 25 år sedan när jag försökte förstå detta med cellstrukturen, påstod en pastor att jag talade för mycket om organisation och för lite om Jesus. Det var en verklig tankeställare för så vill jag definitivt inte att det ska vara. Hans ord kommer ofta tillbaka till mig - som ett spöke. Det har hänt att jag försökt "glömma" orden, men senare har jag tyckt mig förstå att organisation är nödvändig. Det finns ingen organism utan en organisation, i alla fall inte så länge vi talar om tid och rum.

Jag kan inte sluta brottas med frågan om morgondagens ekklesiologi. Och nu är den mer levande än någonsin. Hur ser den unga generationens kyrka eller församling ut? Jo, visst har jag en del förslag och jag talar gärna och diskuterar gärna dem.

Min utgångspunkt är att vi faktiskt befinner oss i ett rejält paradigmskifte. Jag menar att människors världsbild - utan Gud - är självklar. 

Det går inte längre att tro att den konstantinska modellen med en pastor, en byggnad och en "publik" är framtidens modell. Den här definitivt till det äldre paradigmet, till den moderna tiden, det vill säga 17-1900-talen. 

Tyvärr verkar det som att modellen kommer att kunna överleva så länge den har politiskt och ekonomiskt stöd. I värsta fall kan det bli ett mycket utdraget lidande. I bästa fall leder det oss till insikten att Uppenbarelseboken tal om "skökan" är relevant. Men då kvarstår frågan om vad som ska hända med de kristna. 

Så kan tankarna gå.

En Kyrka, många församlingar

Här är allt bra. Jag har just gått igenom min vänkrets eftersom jag planerar ett utskick inom de närmaste dagarna. Här tänkte jag, på förekommen anledning, bara skriva några självklarheter om den stora kyrkan och den lilla församlingen. Det handlar om ekklesio9logi, det vill säga läran om kyrkan.

För det första finns det i grund bara en kyrka. Vi bekänner oss till den varje gång vi stämmer in i trosbekännelsen. Detta är det enklaste av alla ekklesiologiska fakta och ändå finns de som förnekar detta genom att tala om andra på ett ofördelaktigt sätt. I söndags var Kari och jag i Stockholm och besökte Folkungakyrkan som står i en baptistisk tradition. Jag ska nämligen förrätta dop där om några dagar. Plötsligt stod det klart för oss att gudstjänsten skulle avslutas med nattvard. Nu hade vi emellertid stämt möte med dopkandidaten och var därför tvungna att lämna kyrkan för en stund. Men frågorna som är högaktuella är de om nattvardens giltighet.

För det andra tror och bekänner vi i den allmänneliga traditionen att sakramentsförvaltningen hanteras av den som är prästvigd. det är så att säga en del av själva poängen med prästvigningen. Därför firar jag gärna och ofta nattvardsgudstjänst här hemma och på andra platser. Helst skulle jag vilja göra det dagligen och gärna på en offentlig plats som till exempel i Värnamo kyrka.

För det tredje bestod kyrkan till en början endast av husförsamlingar. Jag tror bestämt att vi kommer att få se det på nytt. När svenska kristenhet vaknar och inte längre finner sig i ledningens tvångsåtgärder kommer vi att få se många husförsamlingar. En god tes är därför att det också i till exempel Värnamo finns endast en kyrka, men många församlingar. Enligt biblisk tro kan vi säga att ju fler församlingar, stora eller små, desto bättre.

För det fjärde är det avgörande att varje liten koinonia relaterar till den allmänneliga kyrkan. Varje husförsamling ingår i och bidrar till den lokala församlingen förutsatt att den tillåts det. Tyvärr ser vi hur "överhets-kyrkan" anstränger sig för att bevara och försvara sin egenmäktighet. Den vet att dess tid är kort.

För det femte betyder det att kyrkokampen långt ifrån är över. Den kommer för övrigt alltid att pågå. Det är en del av de kristna livsvillkor i den här världen.

För det sjätte är evangeliet alltid särskiljande. Vi vill naturligtvis hälsa alla välkomna. Vi vill se en öppen kyrka för alla, men den överordnade sanningen i sammanhanget är att somliga tar emot Guds evangelium och andra gör det inte. 

För det sjunde, och det kan passa att sluta med sju-talet som fullbordar, talar och beskyller den etablerade kristna överheten, oftast lokalt, alltid de mindre sammanhangen för att vara splittrare, utbrytare eller sekterister. Därför är det bra om du ser upp med sådana tendenser.

Tankar i Branäs

 Det är förmiddag och solen skiner. Det är varmt i solen. så varmt att jag föredrar att ha min morgonbön inomhus. Jag befinner mig i Branäs där Kari och jag njuter av Guds underbara natur. Vid den hör tiden på året är vi inte så många här. Har på en dryg vecka bara sett enstaka personer promenera nere på vägen. Annat är det under vinterhalvåret då Branäs fullkomligt exploderar av mänsklig närvaro. Branäs har blivit ett populärt ställe för skidentusiaster. Kanske beror det på att stället är så familjevänligt. Här finns något för alla. Jag föredrar ändå den här tiden med tystnad, läsning, bön, goda samtal och meditation.

I läsningen ingår också att följa vad som sker i kyrka och församling. Det är med andra ord inte bara njutbart att leva. Jag läser om hur kyrkopolitikerna ämnar tvinga biskoparnas och prästernas samveten. Men det är värre än så eftersom de hänsynslöst våldför sig på kyrkans tro. I ljuset av vad som faktiskt sker är den tilltänkta och onödiga försäljningen av Mariakyrkan i Värnamo en liten sak. Men den är stor för dem som firar gudstjänst där. Och den är negativ ur pastoral synpunkt. I området bor ungefär 6 000 personer som nu ska stå utan Mariakyrkan. Det sägs att pastoratet menar att barnen ska skjutsas av sina föräldrar till verksamheten i Johanneskyrkan. Jag frågar: Hur blind får man vara? 

Nu är det emellertid så att jag lovat mig själv att åtminstone försöka vara konstruktiv i mina bloggar. Jag ägnade ett antal år åt att visa på kyrkokampen. Det var uppskattat av många och inte alls av andra. Också det gäller både lokalt och nationellt. Men nu ser jag att kyrkopolitikernas handlande är så synligt för allmänheten att jag inte längre behöver skriva om detta. Det är som i Gamla testamentet att fienden gör ner sig själv.

I stället vill jag försöka visa på vad som faktiskt kan göras framöver. Då tänker jag naturligtvis på vad vi kan göra inom de kyrkopolitiska spelregler som faktiskt existerar, men än mer på hur vi ska kunna sprida de goda nyheterna till våra medmänniskor och hur vi snart - äntligen - ska kunna få fler biskopar och präster av kyrklig sort och hur vi ska kunna organisera nya församlingar på bästa sätt. Förmodligen hänger de två ihop.

Men är inte detta att underkänna Svenska kyrkan som kristen kyrka? Det korta svaret är: Jo, men då får man inte förväxla organisationen med de kristna människor som idag hålls fångna där. Kunde Gud befria ett helt folk ur Egypten kan Han säkert göra detsamma med svensk kristenhet.

Det kan passa bra att börja det nya bloggandet med den här bilden. Det är ett av barnbarnen som av särskilda skäl inte blivit döpt tidigare. Men nu var det alltså dags. Hon döptes för några veckor sedan och konfirmerades förra söndagen. Dopet är början på något radikalt nytt. Det är inte säkert att alla tänker på det, men förutsättningarna för ett gott liv förändras radikalt i och med dopet. Genom dopet förenas en människa med Jesus Kristus. Det är Guds verk. Från och med denna dag förbinder sig HERREN själv att bistå henne för resten av livet. För resten av livet? Ja, därför att Gud kan inte svika det förbund han ingår med en människa i dopet. 

Det var inte så länge sedan jag läste Magnus Perssons bok Som ringar på vattnet. Jag fastnade vid att han på ett ställe talade om den enorma potential alla döpta utgör. Det måste vara hundratusentals svenskar som är döpta, men som ännu inte kommit till tro på Herren Jesus. DÄR tror också jag att vi har vår målgrupp. Tänka att få berätta om de goda nyheterna för alla dessa!

Jag är så tacksam till Gud att St Filippus nu fått möjlighet att kunna erbjuda bibelförklaringar till stockholmare på Södermalm. Den 13 september börjar vi med bibelsamtal på Söder.

I fortsättningen hoppas jag kunna berätta om hur Guds rike sprider sig och om hur Herren Jesus bygger sin församling. Det blir en underbar kontrast till in min kyrkopolitiska vardag. De nyheter jag möter lokalt, i Kyrkans tidning inför valet och på andra sätt är sällan uppbyggliga. Jag skulle kunna förbli i eländet och berätta om det regelbundet, men ska göra vad jag kan för att undvika det. Jag lovar att försöka låta bli, men inte att jag helt kommer att lyckas. Det som behövs nu är UPPBYGGELSE.