Alkoholfri nattvard - finns det?

Diskussionen har pågått sedan 70-talet. Jag har mött den förut, men aldrig uipplevt den som något hot. Men nu är vi där. Det motioneras om det på Kyrkomötet. Det har redan genomförts i ganska många församlingar. Och nu lobbar nykterhetsrörelserna för det överallt. Det kom upp på Hela Människans sammanträde hjäromdagen. Jag har avgett ett särksilt yttrande. Inte uttömmande men ändå. Det är emellertid såpass långt att det får bli två bloggar. Här kommer den första:

Alkoholism är en utbredd folksjukdom som Hela Människan vill arbeta mot, gärna på ett förebyggande sätt, som till exempel genom arbetet med De Glömda Barnen, Vara Vettig Vuxen eller genom den öppna verksamheten RIA. Arbetet mot alkohol, narkotika, tobak och doping hör till Hela Människans kärnverksamhet. Det betyder inte att hela Människan är en nykterhetsrörelse i historisk mening. Krafter inom Hela Människan försöker nu verka för ”nattvard utan alkohol” som det heter i debatten och i protokollen. Enligt min uppfattning kan det inte vara Hela Människans uppdrag att försöka göra om de historiska kyrkornas tusenåriga traditioner. I ett kort yttrande som detta vill jag endast antyda tre huvudinvändningar.

I. Ärendet ligger utanför Hela Människans uppdrag
Denna fråga har aktualiserats, menar jag, därför att vi blandar samman kampen mot alkoholism och nykterhetspolitik med nattvardens sakrament och själavård. Hela Människan bör värna om alkoholister på andra sätt än att utöva påtryckningar på Svenska kyrkans präster och nattvardspraxis. Det hjälper vare sig alkoholisten eller prästen i en svår situation att införa ”alkoholfri nattvard”.

Argumenten för ”nattvard utan alkohol” är ofta osammanhängande. Ibland handlar det om alkoholisten och dennes luktsinne eller halten av alkohol, andra gånger om prästen eller instiftelseorden. Intrycket av debatten blir därför att här bedrivs alkoholpolitik. Hela Människan kan och ska driva alkoholpolitik som en del av sin verksamhet, men det är olämpligt att använda nattvarden som ett instrument. Varför är det då så viktigt att nattvarden innehåller bröd och vin också i vår tid? Det har att göra med den allmänneliga kyrkans tro på nattvarden som sakrament.

II. Nattvarden är ett sakrament
Att nattvarden är ett sakrament innebär att Jesus har befallt detta, att vi lyder honom i detta avseende och han uppfyller sitt löfte att närvara ”i, med och under gestalterna av bröd och vin”, som vår Svenska kyrkas Bekännelseskrifter säger. Det är också vad prästen lovade i samband med sin vigning och det är en svår sak att gå emot Bibeln, Bekännelseskrifterna och vigningslöftena.

Det finns förespråkare för ”nattvard utan alkohol” som menar att vin inte nödvändigtvis behöver innehålla alkohol, ett förvirrande argument. Då anförs Jesu ord från Matt 26:29 om att han ska ”dricka av det som vinträdet ger”. Förespråkarna menar att dessa ord kan syfta på druvsaften innan den jäst, innan det blivit vin. Det kallas i Nya Testamentet för ”nytt vin” eller i gamla översättningar för ”must”. Sverre Aalen, professor i nytestamentlig teologi har emellertid utförligt analyserat orden i ”dricka av det som vinträdet ger” och konstaterat att uttrycket alltid används i samband med vin, det som dricks vid måltiderna. Vin är alltid en alkoholdryck och på Jesu tid var vinet i regel så starkt att det vanligtvis späddes med vatten. Vin är emellertid inte i första hand ett kemiskt begrepp utan en mänsklig erfarenhet, alla vet vad som är vin och vad som inte är vin. Vinet kan visserligen övergå till surt vin, ättika eller vara alltför utspätt med vatten, men då upphör det att vara vin i ordets egentliga mening.

Jacobs blogg

Fick just veta att Jacob lagt ut en predikan jag höll för någon vecka sedan i Pingstkyrkan, Värnamo. Det var ju predikstolsbyte och kyrkoherden skickade mig till Pingstkyrkan. Där kämpar de intensivt för att hitta ny föreståndare, ny ungdomspastor och nya vägar framåt. Min predikan över 1 Kor 3 träffade visst mitt i prick, men det kunde den ha gjort på andra platser också. Vill du lyssna hittar du den på Jacobs blogg .

Biskopar kommenterar - vad då?

Nu har fyra biskopar kommenterat Biskop Lennarts önskan om en kriskommision, men eftersom de fortfarande är i tjänst måste de naturligtvis väga sina ord så att ingen blir ledsen. Hur det låter när ärkebiskopen talar vet vi redan: "Läget är allvarligt, men inte hopplöst". Den blivande biskopen i Linköping Martin Modéus pekar på det viktiga; "att vi lever med Kristus". Jag vet inte om jag är överkänslig men jag trodde vi först levde "i Kristus" tillsammans med våra syskon. Hur ska vi annars kunna leva med Kristus? Tuulikki Koivunen Bylund i Härnösands stift framstår som rena katastrofen. Hon upplever Svenska kyrkan som "en kyrka som är full av vitalitet".

Eftersom jag anser mig mer eller mindre färdig med analysen och inte vill fastna i hopplösheten utan försöka hitta nya vägar, koncentrerar jag mig istället på Biskopen i Växjö stift, Jan-Olof. Han håller med Biskop Lennart och säger att "det finns en stor längtan ute i församlingarna att tala om de inre frågorna". Biskop Jan-Olof anser att vi nu kan ägna mindre tid åt struktur, ekonomi och kyrkobyggnader och att vi måste få igång samtalet om det inre livet. Det är verkligen lovande, men låt mig hissa en varningsflagg till Biskopen eftersom just de tunga frågorna fortfarande väntar på sin lösning. Vi behöver nya strukturer, en ny Kyrkoordning och vi behöver bli av med alla mögliga kyrkobyggnader. Den utmaningen lär följa med oss också framöver. Blivande Biskop Martin säger också, enligt Kyrkans Tidning, 6/11, att "det är inte formen eller organisationen som är det centrala ...". Det är bara till hälften rätt eftersom lära och liv, organisation och organism är två sidor av samma fenomen. Låt oss inte gå från det ena diket till det andra!

Biskop Sven Thidevall förstod att "den andliga förnyelsen måste tas tillvara genom att kanaliseras i en ny organisation". Det liv och den makt som visar sig i Högmässan måste nå ut i hemmen, menar jag. Det paradoxala i sammanhanget är att den andliga makten redan fungerar så, men det verkar inte som att lekmännen inser det. Inte heller underlättar organisationen den förståelsen. Jag är ändå optimist när det gäller kristen tro och kristet liv i hemmen av det enkla skälet att kristna bor och alltid kommer att bo i hus och hem, aldrig i själva kyrkbyggnaden. Det här har jag skrivit mycket om och det ska jag fortsätta att göra. Kristna människor och deras hem är framtiden! Det var ingen av biskoparna som ens antydde detta. De kanske inte har tänkt så långt än. Det finns ju så mycket annat de behöver ta tag i. Vad var det egentligen de kommenterade?

Apropå Biskop Lennarts krisanalys

Nu har jag funderat några dygn på Biskopens efterlysning av en rejäl krisanalys. Då blir det uppenbart för mig att jag har gjort krisanalyser under hela min tid som präst. Och jag har talat om dem. Och jag har skrivit om dem. Och jag är inte ensam om det. Vi är många, många som ropat ut krisanalyserna i decennier. För min del är den redan gjord och klar. Jag behöver ingen krisanalys. Det vi behöver nu är en förändring värd namnet. En förändring som går långt utöver en ny psalmbok, kyrkohandbok eller bibelöversättning. Vi behöver en ny Kyrkoordning! Och det är inte något litet arbete. I en sådan regleras allt som rör Svenska kyrkan. Jag hoppas att Frimodig kyrka kommer att ta sig an ett sådant jättearbete för de kommer att göra det bra. Sedan blir det förslag efter förslag efter förslag efter förslag i Kyrkomötet. Det mesta kommer att avslås som vanligt, men tiden arbetar för oss. Det är som någon sa: Den som röstar på Frimodig kyrka får mycket motion för pengarna! Så sant som det är sagt. Vi, ledamöter för frimodig kyrka i Kyrkomötet, ska förresten resa bort några dagar för att tala igenom det kommande arbetet. Jag ser fram emot det. Det är go i dessa ledamöter.

Idag har jag förresten också skrivit till Kammarkollegiet under rubriken "Återkallelse av förordnandet att vara vigselförrättare". Nu får det ligga till sig några dagar så skickar jag det i början av nästa vecka. Det känns bra att jag har gjort det. Det är nästan så man piggnar till lite. Kamplusten infinner sig och jag ska villigt svara på alla frågor från Domkapitlet. Apropå Domkapitlet. har du läst Sandahls blogg om Talibandomstolen?

Det går fram

Vad är bäst för Egypten?

Kanske är det dags att säga något om krisen i Egypten. Men det är inte lätt. Som teolog har jag hört om Egypten i 5 000 år, det vill säga sett ur det lilla landet Israels perspektiv. Det har alltid varit en kamp om världsherraväldet mellan Assyrien/Babylonien, nuvarande Iran/Irak och Egypten. Israel har varit ett genomgångsland, eftersom det i fredstider varit ett genomgångsland när de stora handelskaravanerna vandrat mellan stormakterna. Och nu är vi där igen! Hur ska vi då förstår det som sker i Egypten i dag?

Det finns inget självklart svar, men jag lutar år det borgeliga alternativet. President Mubarak ska bort och kommer att försvinna, men frågan är vad som kommer efteråt. Det är avgörande att det läggs en rätt grund, en demokratisk grund. Sedan får det innebära att president Mubarak avgår nästa vecka eller i september, Jag har faktiskt ingen synpunkt på det, därför att det vet vi inte förrän vi har facit i hand. Och kanske inte ens då.

Det finns en annan insikt jag vill förmedla, nämligen att islam inte är ett entydigt begrepp. Jag har försökt att följa med nyhetsutvecklingen. Det blir mer och mer uppenbart för mig att islam inte är ett entydligt begrepp lika lite som begreppet kristenhet. Det finns många ortodoxa muslimer, liberala muslimer och allt däremellan. Det muslimska brödraskapet vill gärna införa Sharialagarna, men bara på demokratisk väg. Låt oss be till Gud att Hans vilja sker. Fråga mig inte vad som är bäst, men låt oss be att inte bara Guds vilja sker framöver utan också att vi svenskar får upp ögonen så vi rätt kan urskilja och värdera islam. Det är inte minst viktigt med tanke på problemet med terroristerna. Det är lätt att rent generellt vara emot islam därför att vi är kristna, men hur är det ur en politiskt vinkel? Det är frågan.

Skam på torra land

För en stund sedan damp Kyrkans tidning ner i brevlådan. Som vanligt tog jag tag i den per omgående och kom strax till uppslaget med rubriken Dags för krisanalys och självrannsakan. Detta är ju helt otroligt, tänkte jag. Det var dags för krisanalys för flera decennier sedan och kanske för sent för ett decennium sedan. Det är förre biskopen Lennart Koskinen som nu menar att det börjar bli hög tid att idka självrannsakan. Tror jag det när man gått i pension! Han tror att det kan vara för sent om fem år. Hoppas han har rätt och jag fel. Intervjun innehåller fyra påstående som jag vill lyfta.

För det första menar Koskinen att det handlar om ekklesiologin. Kanske inte underligt att jag reagerar när jag själv slitit med frågan och drivit den till och med vid olika nationella sammanhang i snart 20 år! Låt mig ta det kronologiskt. Koskinen menar att det var fel att lägga arbetsgivaransvaret på pastoraten, tidigare var vi präster anställda av biskopen. Sedan säger han: "Alla visste att det var 'fruktansvärt dumt' ... ändå genomfördes nyordningen, trots att kompetensen inte finns i de små församlingarna. De orkar inte med uppgiften." Koskinen inser också att "idén om att vi har den dubbla ansvarslinjen med vigda och förtroendevalda håller på att urholkas". Jamen, det visste vi också. Inte bara det utan i många församlingar strider präster och kyrkoråd mot varandra inför öppen ridå. Vem som vinner? Kyrkopolitikerna så klart. Det är ju de som sitter på pengarna.

För det andra påstår Koskinen att "tunga tjänstemän sitter på pengarna och makten och är föredragande. Politikerna har inte en chans att vara insatta i alla ärenden. De är gisslan. Det ser jag i alla sammanhang och det är ett uttryck för en kyrkosyn som är så oerhört främmande. Det påverkar också demokratin och medbestämmande. Vart tar kyrkans själ vägen?" Jag låter de orden stå för sig själv.

Det tredje som får mig att börja känna inre spänningar är när Koskinen talar om bristen på ideologisk debatt. Mina läsare bör förstå detta som bristen på teologi. Koskinen säger att det finns en tradition inom biskopsmötet att visserligen ventilera teologiska frågor, men att vara tysta utåt. Jo, jo. Det vet vi alla. Men den förre biskopen Lennart Koskinen förklarar det med biskoparnas "rädsla och tröghet och att man inte vill stöta sig med någon". Nu känns det som om jag kan explodera vilken minut som helst och jag bestämmer mig för att skriva denna blogg. Om detta är förklaringen till biskoparnas tystnad ska de offentligen be svensk kristenhet om förlåtelse, ingenting mindre är då längre trovärdigt. De borde dessutom skämmas för att ha svikit alla oss präster och andra som stått på barrikaderna under 30 års tid. Men jag tror det kan vara värre än så. De har vad jag förstår ingen teologisk samsyn och inga framtidsvisioner för det sjunkande skeppet. Men då är det kanske dags att skaffa sig det - om det inte är för sent.

Det fjärde och sista jag måste ta med i denna blogg är att Koskinen blivit allergisk mot medlemsbegreppet "tillhörig". "Vi håller på att bli en föreningskyrka för likatänkande, en tjänstemannastyrd medlemsförening där man gullar med betalande medlemmar, de tillhöriga, och där kyrkan räknar med att det finns en lojalitet att vara med och betala".

Jag orkar inte mer, men var så säker på att jag återkommer. Hursomhelst är jag glad för intervjun och vill du läsa den sin helhet kan du gå till
krisanalys När jag gör länken dit upptäcker jag att Kyrkans Tidning inte toppar dagen med dnna intervju. Intervjun kommer som nr 8. Överst och därmed viktigast förmodar jag kommer en artikel med rubriken "Homosexuella bojkottar kycklingkedja" och som nr fyra kommer "Österrikiska katoliker föreslår kvinnliga präster". Också det säger något om Svenska kyrkans tillstånd. Nästa vecka utlovar Kyrkans Tidning en kommentar av vår biskop Jan-Olov Johansson. Tala om att jag lever i ett spänningstillstånd.

Värnamo församling - en missionell församling

Insamlingen till Albanien går åt rätt håll. För någon vecka sedan kunde vi skicka 10.000;- till det översvämmningsdrabbade Shokdra i norra Albanien. Jag ska försöka lägga ut några bilder framöver från vår insats. På söndag ska vi samlas några stycken för att diskutera hur vi ska gå vidare med missionen i Albanien. Vi har tre möjliga projekt på gång. För det första ska vi fortsätta att hålla vår bibelvecka i Pogradesh på platsen där diktatorn Hoxha (död 1985) hade sitt sommarresidens. Tänk att vi kunnat ha vår bibelvecka på just den platsen! Nu planerar våra vänner att bygga ett konferenscenter på tomten bredvid som de köpte för ett år sedan. På bilden ser du en modell av hur det hela är tänkt. I de mindre husen ska det bo om jag minns rätt 8 lägerdeltagare.


För det andra har det projekt vi först satsade på gått i stå, men nu verkar det som att det kommer att nystarta. Det handlar om arbetet bland de unga i slumstaden Bathore strax utanför Tirana. Där bor flera av våra vänner och nu vill Elona som arbetar inne på kontoret i Tirana under ett års tid åka dit för att undervisa dem som redan är med i "vårt kristna arbete" (de kallar det så) i datakunskap och engelska. Projektet kommer att kosta drygt 50.000;-. Jag tror vi ska satsa på detta.
Bilden nedan visar barnen från vårt första besök för några år sedan. Jag undrar var de befinner sig idag?


För det tredje har vi god kontakt med andra vänner som ännu inte är kristna. De önskar få med oss i ett jorbruksprojekt i en av bergsbyarna öster om Tirana. Jag har ännu inte varit där men hoppas kunna komma dit senare i år. Den största utmaningen här är att hjälpa byborna att inse att vi som missionärer inte kommer för att ersätta kommunistregimen, det vill säga bara ge dem vad de behöver. Vi vill se en tankens omvändelse, mänsklig värdighet och eget ansvarstagande!