Nu har fyra biskopar kommenterat Biskop Lennarts önskan om en kriskommision, men eftersom de fortfarande är i tjänst måste de naturligtvis väga sina ord så att ingen blir ledsen. Hur det låter när ärkebiskopen talar vet vi redan: "Läget är allvarligt, men inte hopplöst". Den blivande biskopen i Linköping Martin Modéus pekar på det viktiga; "att vi lever med Kristus". Jag vet inte om jag är överkänslig men jag trodde vi först levde "i Kristus" tillsammans med våra syskon. Hur ska vi annars kunna leva med Kristus? Tuulikki Koivunen Bylund i Härnösands stift framstår som rena katastrofen. Hon upplever Svenska kyrkan som "en kyrka som är full av vitalitet".
Eftersom jag anser mig mer eller mindre färdig med analysen och inte vill fastna i hopplösheten utan försöka hitta nya vägar, koncentrerar jag mig istället på Biskopen i Växjö stift, Jan-Olof. Han håller med Biskop Lennart och säger att "det finns en stor längtan ute i församlingarna att tala om de inre frågorna". Biskop Jan-Olof anser att vi nu kan ägna mindre tid åt struktur, ekonomi och kyrkobyggnader och att vi måste få igång samtalet om det inre livet. Det är verkligen lovande, men låt mig hissa en varningsflagg till Biskopen eftersom just de tunga frågorna fortfarande väntar på sin lösning. Vi behöver nya strukturer, en ny Kyrkoordning och vi behöver bli av med alla mögliga kyrkobyggnader. Den utmaningen lär följa med oss också framöver. Blivande Biskop Martin säger också, enligt Kyrkans Tidning, 6/11, att "det är inte formen eller organisationen som är det centrala ...". Det är bara till hälften rätt eftersom lära och liv, organisation och organism är två sidor av samma fenomen. Låt oss inte gå från det ena diket till det andra!
Biskop Sven Thidevall förstod att "den andliga förnyelsen måste tas tillvara genom att kanaliseras i en ny organisation". Det liv och den makt som visar sig i Högmässan måste nå ut i hemmen, menar jag. Det paradoxala i sammanhanget är att den andliga makten redan fungerar så, men det verkar inte som att lekmännen inser det. Inte heller underlättar organisationen den förståelsen. Jag är ändå optimist när det gäller kristen tro och kristet liv i hemmen av det enkla skälet att kristna bor och alltid kommer att bo i hus och hem, aldrig i själva kyrkbyggnaden. Det här har jag skrivit mycket om och det ska jag fortsätta att göra. Kristna människor och deras hem är framtiden! Det var ingen av biskoparna som ens antydde detta. De kanske inte har tänkt så långt än. Det finns ju så mycket annat de behöver ta tag i. Vad var det egentligen de kommenterade?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar