fredag, december 04, 2015

Sverige och sekulariseringen ...

I torsdags kom i vanlig ordning Kyrkans Tidning. Där fanns en text som får mig att häpna. Inte så mycket på grund av innehållet som på grund av att den publicerades. Den sägs ingå i en serie om "Sverige och sekulariseringen" och är skriven av Kristoffer Morén. Har jag missat tidigare artiklar eller är detta den första? Jag vet inte. I denna artikel kommer fyra initierade till tals. Den förste är professorn David Thurfjell. Han med boken Det gudlösa folket.

Thurfjell säger:

I dag ligger kyrkans budskap ofta i linje med samhällets: bejaka din egen drivkraft,  hitta din egen röst,  bli den du vill vara och älska dig själv och unna dig att slappna av. Det är ganska långt ifrån att bära sitt kors, dö bort från sig själv och förtrösta på nåden,  som i äldre fromhetstraditioner.

Thurfjell menar att innehållet,  det vi kallar arvet, redan har förskingrats. Bara ramarna ör kvar. Med ramarna tror jag han inte bara tänker på Kyrkoordningen utan likan mycket på Bibeln,  bekännelsen och liturgin. Han antyder att sådant som omvändelse,  tro och ande slocknat. Han säger:

Stora förändringar kan ske utan att de yttre ramarna förändras, så om ramarna nu är på väg att falla då är det som de inramade redan borta.

Nu verkar artikelförfattaren fatta och frågar: Men vad blir kvar av kyrkans budskap? Thurfjell tvekar inte:

Individualismen. Jesus som Guds son, nåden, den objektiva försoningsläran, det har man ju redan övergivit, delvis. Man har inte kvar det objektiva synsättet i alla fall ... Namnskick, jul- och påskfirande, tankestrukturer hämtade kristendomen och moraliska uppfattningar kommer att leva kvar länge,  länge,  även om de kanske inte identifieras som kristna.

Som sagt är jag inte överraskad. Det som överraskar är att jag läser Kyrkans Tidning. Särskilt träffande är detta med ramarna. Vi håller fasaden uppe. Vi döper, konfirmerar ocj viger, men allt färre förstår meningen med det. Det viktiga är ramarna, blommorna, kläderna, festen efteråt och så vidare. När de sedan en dag faller spelar det mindre roll. Det fanns ju ändå inget innehåll.  Men det är fler som uttalar sig i artikeln och det i samma riktning. Näste man är teologen som utbildat präster inom Svenska kyrkan men nu lämnat den kristna bekännelsen, Eskil Franck. Han säger:

Kyrkan har förändrats,  så det är svårt att i dag säga vad som är skillnaden mellan det kristna och det sekulariserade. 

Han tror att kyrkan kommer att spela en allt mindre roll och bli allt mer av ett trevligt inslag i samhället,  som bidrar till omsorg om människor och inte minst till kulturell förgyllning i form av musik, kyrkobyggnader och kyrkogårdar. Nu reagerar artikelförfattaren igen och ftågar: Ett salt som mist sin sälta? Franck svarar:

Det kan ju vara så, på det sättet att kyrkan inte presenterar ett tydligt religiöst budskap i dag. ... Kyrkan måste fundera över vad som är dess unika erbjudande? Vill man ens erbjuda något unikt? 

Francks fråga är uppriktig. I ett postmodern samhälle tycks kyrkan vara mån om att anpassa sig, att spela med. I ett sådant samhälle får individen bestämma själv. Men, menar Franck, det var inte bättre förr.

Samhället upprätthöll ett kristet system med maktmetoder och lagstiftning,  men inget säger att medborgarna för den skull präglades av bättre moraliska värderingar än i dag.

Jag stannar där och hämtar andan. Fortsättning följer i morgon. 

1 kommentar:

Andreas Holmberg sa...

Per Arvid Ingemar Hedenius var kanske inte så tokig som profet ändå? Se http://efsidag.blogspot.se/2007/08/hedenius-profetia.html